Har du mät ditt ekologiska fotavtryck och fått klimatångest? Du är inte ensam om det. “Carbon footprint” är en framgångsrik PR-manipulation som uppfanns av oljebolaget BP för att styra bort sin skuld i klimatfrågan och lägga det yttersta ansvaret på oss. Men det är omöjligt att leva ett helt “klimatsmart” liv i en fossilbaserad ekonomi. Så i stället för att försöka att ensam lösa klimatkrisen, ställ BP, systemet och politiken till svars, skriver journalisten Julia Eriksson.

Googlar du “carbon footprint” kommer det upp flertalet test för att räkna ut hur mycket du personligen bidrar till koldioxidutsläppen. En god tanke kan man tänka, du kan mäta dina utsläpp för att kunna skapa förändringar i din vardag. Eller?  

British Petroleum (BP) skapade “carbon footprint calculator” för att styra bort sin skuld i klimatfrågan och lägga det yttersta ansvaret på oss.

Det många inte vet är att den första “carbon footprint calculator” skapades av British Petroleum (BP) 2004. BP är alltså ett brittiskt multinationellt olje- och gasbolag med en omsättning på drygt 210 miljarder dollar (2023). BP var också det oljeföretag som bar ansvar för oljeutsläppet i mexikanska golfen år 2010. Det största marina oljeutsläppet i historien.  

Så varför väljer British Petroleum att lansera en metod för att mäta våra koldioxidutsläpp? För att styra fokus från dem, till att lägga ansvaret på oss individer.  

Det här är inte en slump. “Carbon footprint” är en av de mest framgångsrika PR-manipulationerna i modern historia. Genom att individualisera klimatfrågan har oljebolagen lyckats styra bort skuld från sig själva och skapa en illusion av att vi som enskilda individer bär det yttersta ansvaret. Det är som om tobaksindustrin skulle ha lanserat ett index för att mäta skadan på individens lungor i stället för att erkänna att de sålde en dödlig produkt. 

Min morfar opererade bort ett malignt melanom vid 85 års ålder, och berättade stolt för sin läkare att han hade slutat röka. Min morfar hade rökt sedan han var femton år. Svaret från läkaren? “Det behövs inte, rökningen har inte påverkat din hudcancer”. Min morfar köpte ett paket cigg på vägen hem och fortsatte röka resten av sitt liv.  

Jag tänker inte vara som min morfars läkare. Dina val gör skillnad, om inte annat för ditt enskilda mående. Däremot bör vi lägga skulden där den hör hemma. 

Visst, det går att hävda att min morfar inte hade behövt börja röka igen, men när en läkare, en medicinsk auktoritet, säger att det inte spelar någon roll, kan vi klandra honom? För att återkoppla till klimatet, om det inte finns fungerande kollektivtrafik på landsbygden, fungerande cykelbanor, eller prisvärda tåg, hur mycket kan vi klandra individen?  

En metod för att hantera klimatångest är att gå samman och ställa krav på klimathänsyn i alla politiska beslut

Enligt Naturskyddsföreningen är en metod för att hantera klimatångest att just gå samman och ställa krav på politikerna, och att “ställa krav på klimathänsyn i alla politiska beslut och att kräva ett stopp för det som är klimatskadligt”. Tipsen handlar bland annat om gemensamma aktioner riktade mot beslutsfattare.  

BP:s egna “carbon footprint calculator” är sedan länge borttagen, i stället sprids nya över hela internet. Där kan varje individ mäta sin egen personliga skuld, utifrån hur vi reser och vad vi äter. Vi kan skylla på den som reser oftare, äter mer kött eller tar bilen till jobbet. BP har lyckats vända skuldfrågan till individen, samtidigt som de fortsätter omsätta miljarder årligen.  

Dessutom sågar experter sättet att mäta det ekologiska fotavtrycket eftersom endast koldioxidutsläppen ger en negativ effekt och visar inte på överanvändning i andra kategorier.¹ 

I The Good Place är poängsystemet inte anpassat till det moderna samhället vi lever i. Världen har blivit så komplex att nästan varje handling leder till negativa konsekvenser.

Climate footprint calculator får mig även att tänka på serien The Good Place. Namnet “The Good Place” syftar till himlen, där du hamnar baserat på ett poängsystem utifrån dina goda gärningar du gör på jorden under din livstid. Problemet är att ingen har hamnat i The Good Place på flera hundra år, eftersom poängsystemet inte längre är anpassat till det moderna samhället vi lever i. Världen har blivit så komplex att nästan varje handling leder till negativa konsekvenser. Även om du köper en ekologisk blombukett till din mamma på mors dag, en till synes god gärning, så kan du omedvetet bidra till att stötta ett företag som utnyttjar arbetskraft, eller bidrar till miljöförstöring eller miljöförstöring genom transport. I serien har det alltså blivit omöjligt att klara poängsystemet för att förtjäna en plats i The Good Place, eftersom varje god gärning du gör ger fler negativa poäng, som leder till att du hamnar på “The Bad Place” i stället.  

Det är omöjligt att leva ett helt “klimatsmart” liv eftersom samhället är byggt på system som bidrar till miljöförstöring.

Det är nästan omöjligt att leva ett helt “klimatsmart” liv eftersom samhället är byggt på system som bidrar till miljöförstöring. Precis som i The Good Place, där människor straffas för små negativa effekter de omedvetet orsakar, kan vi idag känna oss skyldiga för att vi råkar köpa något som är dåligt för miljön, trots att vi inte har full insyn i alla steg av produktionen. Att leva i ett modernt samhälle innebär ofta att vi måste göra kompromisser. Det är svårt att existera helt utan att bidra till utsläpp eller konsumtion av resurser. 

Som individer får vi ofta höra att vi ska välja rätt, återvinna, köpa ekologiskt, minska vår plastanvändning, men det är svårt eftersom även bra val ofta har dolda negativa effekter till exempel ekologisk mat som importeras långa sträckor. Samtidigt står ett litet antal företag för en enorm del av världens utsläpp, och deras påverkan är mycket större än vad en enskild individ kan kontrollera. 

I The Good Place är lösningen att förändra hela systemet. Samma sak gäller klimatkrisen: individuella val är viktiga, men det krävs systemförändringar för att verkligen minska miljöförstöringen.

Precis som i The Good Place, där människor straffas för små negativa effekter de omedvetet orsakar, kan vi idag känna oss skyldiga för att vi köper något som är dåligt för miljön, eller som har dolda konsekvenser, för att vi inte har full insyn i alla steg av produktionen. I The Good Place är lösningen att förändra hela systemet, inte att förvänta sig att enskilda individer ska bli “perfekta”. Samma sak gäller klimatkrisen: även om individuella val är viktiga, krävs stora systemförändringar – lagar, regleringar och hållbara affärsmodeller – för att verkligen minska miljöförstöringen. Så precis som karaktärerna i serien försöker fixa ett trasigt system, behöver vi fokusera på att förändra de stora systemen, politik, företagsansvar och internationella samarbeten, i stället för att bara förvänta oss att individen ensam ska lösa klimatkrisen. 

Diana Stewart, som har studerat spänningar inom klimatrörelsen, menar att konflikten mellan individuella konsumtions- och beteendeförändringar och krav på systemförändring används i en strategi för att misskreditera personer inom rörelsen. Hon menar att det är en nyliberal taktik, att anklaga aktivister för hyckleri för deras personliga val, för att underminera klimatrörelsen och för att skifta fokus från den systemförändring som rörelsen kräver.² 

Taktiken går ut på att anklaga aktivister för hyckleri för deras personliga val med syfte att underminera klimatrörelsen och för att skifta fokus från den systemförändring som rörelsen kräver.

Har du klimatångest? Du är inte ensam, och det är inte du och dina resvanor som ensamt kommer lösa problemet. Gå ihop med andra och fokusera på dem som bär ansvaret. Ställ dem till svars. Om inte annat kan det hjälpa ditt psykiska mående.  

Sluta känna skuld för att du existerar i en fossilbaserad ekonomi du inte skapat. Organisera dig. Kräv att företag som BP ställs till svars. De har lurat oss i över 20 år. Nu är det dags att vi riktar ilskan åt rätt håll. Gör en gemensam storskalig bojkott, organisera er, skuldbelägg inte individer.