Under den här vinjetten presenterar Parabol ett aktuellt och intressant konstprojekt av en svensk konstnär.

”Av mina systrar återstod bara några små kroppsdelar.” 

”Hon klarade sig bara ett dygn. Jag hade inget att värma henne med”

(Hermele, 2023) 

I om omsorg och sorg ingår en serie blyertsteckningar av händer som håller dödade barn i Gaza eller som tar hand om döende och avlidna äldre i Småland. Ibland tillsammans med händer som tröstar och stöttar. Verket utgör ett försök att närma sig det ofattbara; det ofattbara dödandet, antalet och det ofattbara som ligger mycket nära. 

Serien börjar med en vakhelg i maj 2006 och ett besök på bårhuset i april 2017, båda i Småland. Det är mamma, de vuxna barnen och personalen som ordnar och ger omsorg till min pappa och faster i teckningarna med de tidigaste datumen. I teckningen med det senare datumet har min mamma gått bort. Mina föräldrar hann fylla 90 och faster blev 88 år. En av dessa teckningar skildrar två små barnbarns händer som säger hejdå med en liten bukett med vårblommor. De blev den associativa länken till det pågående kriget i Gaza, där allt är omvänt. Där det inte är vuxna barn och barnbarn som tar farväl, utan små barn som det tas farväl av. 

Filosofen Judith Butler beskriver hur krig inramas för att legitimera våld och dödande.¹ Ramen skapar en bestämd tolkning som påverkar både känslor och etik. Inom ramen ses vissa liv (den egna gruppens eller folkets) som sörjbara och värdefulla medan andra liv (de angripnas) ses som osörjbara och kan avslutas. Butler menar dock att alla människor delar en existentiell osäkerhet. Osäkerheten följer av det att vara levande. Livet kan skadas eller gå om intet av sjukdom, olyckor eller försummelse. Vi är utsatta för och beroende av både dem som är nära och dem som vi aldrig har träffat eller kommer att träffa. De sistnämnda kan befinna sig innanför eller utanför det som vi kallar ”vi”. Erkännandet av denna delade osäkerhet uppmanar till ömsesidig omsorg; själva levandet förpliktigar till omsorg om alla människor, så att deras grundläggande behov och rättigheter tillfredsställs och att de kan blomstra. Det sistnämnda tål att upprepas: så att alla människor kan blomstra. Den nyfödda är ”beroende av något vi skulle kunna kalla ett socialt nätverk av händer” skriver Butler, ett nätverk som sträcker sig över nationsgränser och kontinenter.

Krigets inramning måste upprepas om och om igen för att bestå. Den måste spridas, så att även de utanför det pågående kriget övertygas. Men enligt Butler kan exempelvis medier, foton eller poesi från dem som är fängslade eller instängda i ett krigsområde bryta sönder ramen, och göra det möjligt att uppfatta och erkänna dem som tidigare setts som osörjbara. Bilder och berättelser kan skapa nya inramningar. I serien sammanförs bilder från Småland och Gaza, teckningar där åldringar och barn saknas och är saknade. De inledande citaten från författaren Bernt Hermeles intervjubok Nakba: katastrof inför våra ögon kan tas för samtida utsagor från nyhetsinslag eller sociala medier, men det är en palestinsk man och kvinna som minns den stora katastrofen år 1948, för snart 70 år sedan, då det palestinska samhället förstördes och Israel fördrev över 700 000 palestinier från sina hem. Två små bröder letar efter sina systrar och en ung mor försöker förgäves att skydda sitt nyfödda barn.² 

Ytterligare ett nedslag kan göras i poeten Ida Börjels dokumentärdikt Röd anemon.³ I bokens avslutande rader hör vi palestinska poeters röster, inspelade på Västbanken 2011 under ett utbyte mellan svenska och arabisktalande författare och översättare: ”att förfrämliga oss / det är det / det är vad de vill / det har de velat länge”. Förfrämligandet ingår i upprepningen av inramningen och är nödvändigt för att våldet ska kunna fortgå. Våldet bevittnas även av Börjel själv: ”De slog en liten pojke / de slår en liten pojke / De slår honom / en liten pojke / de håller på nu de slår / en liten pojke jag såg det […] VAR ÄR HAN / VAR ÄR DEN LILLA POJKEN / LEVER HAN”. Dikten utgör, liksom citaten från Hermeles bok, den form av vittnesmål som kan bryta ramen och skapa en ny berättelse. 

Under de dygn då jag vakade vid min pappas och fasters sida fotograferade jag först deras händer, sedan de händer som gav dem omsorg. Flera år senare började jag teckna av fotografierna. En del fotografier var suddiga och svårtecknade. Jag ville inte störa pappa och faster med fotoblixten medan de fortfarande levde. Titlarna är lånade från Lina Sandells begravningspsalm som likt Butler uppmanar till omsorg, låt vara att det är en högre makt och inte människorna som ger den: ”Tag i din vård och hägnad oss alla, stora, små, och låt i frid oss åter till nattens vila gå”. 

Teckningarna med händerna som håller barn från Gaza är gjorda efter nyhetsfoton och samtliga titlar är hämtade från bildtexterna. När barnets förnamn och ålder anges i bildtexten finns de med i titeln. Oftast är dock barnet liksom de som håller om barnet anonyma. Då beskriver titeln karakteristika om den eller de dödade: A toddler, Born during the war och Three siblings. Eller omständigheterna som i Under the rubble, Overnight strikes och Tuesday. I de fall då hela barnet syns på fotot, är händerna tecknade så att barnet ryms på pappersarket. Då jag visade om omsorg och sorg på Krognoshuset i Lund hängde jag dessa teckningar lite lägre än de övriga verken, på den höjd som jag hade burit barnen om de varit mina.

I slutet av juli 2025 uppger The Washington Post att minst 18 500 barns liv har avslutats i Gaza.⁴ Tidningen publicerar barnens namn och deras ålder då de dödades. Jag läser och skrollar, läser och skrollar. Datorn hänger sig och jag börjar om. Med jämna mellanrum kommer det upp en text som anger hur många namn jag hitintills har läst. I Lund visades 37 teckningar av händer som håller dödade barn. De utgör 2 promille av de barn som har dödats. De resterande 18 463 barnen representerades i utställningen av högar med tomma papper, ett ark för varje dödat barn. De vars sista omfamning jag inte hunnit teckna.⁵