Ordkriget mellan Carl Bildt och dagens högerregering började inte med frågan om bistånd till Palestina. Det är i själva verket symptom på en djupare spricka mellan en långsiktig imperialistisk höger och en spontan och känslostyrd högerpopulism – där båda är villrådiga inför en förändrad värld.

Ett av högerregeringens första konkreta ageranden efter Hamas attack mot Israel var att dra in biståndet till Palestina. Biståndsutspelet mötte snabbt kritik från tidigare statsministern och utrikesministern Carl Bildt, som kallade det för en emotionell reaktion. ”Men den rationella politiken tror jag får utformas lite mer långsiktigt”, läxade Bildt upp biståndsministern Johan Forssell (M).¹

Det är inte första gången det skär sig mellan Bildt och svenska högern i internationella frågor, inte minst i Palestinafrågan. Vi minns när Hanif Bali fick 2019 krypa till korset efter att ha sågat Bildt som han menade inte ”lyckats ha rätt om ett enda utrikespolitiska skeende någonsin”. Bali fick sedan be Bildt om ursäkt.²

Men även andra på högerkanten menar att Bildt är ett problem. Högerskribenten Daniel Schatz, som positionerat sig som Natovän och Israelvän i bland annat Expressen och Kvartal, klandrar Bildt för att trampa snett om Israel.³ Kristdemokraternas tidigare pressekreterare Naomi Abramowicz ger nu Hanif Bali medhåll och menar att Bildt ”väldigt sällan har haft rätt”. Hon uppmanar nu Moderaterna att göra upp med den tidigare statsministern.⁴

Problemet mellan Bildt och högern, bortom det höga tonläget, är dock mer omfattande och symptomatiskt än att han sällan skulle ha rätt i utrikespolitik. Att dela upp utrikespolitiken, så som Carl Bildt gör, i emotionella reaktioner och långsiktigt rationell politik, visar på sprickans strategiska karaktär inom den europeiska högern. Om Putin lyckades ena den europeiska högern både emotionellt och långsiktigt till stöd för Ukraina, har Israel och Palestina återigen öppnat upp såren. Det är därför ingen slump att det svenska biståndsutspelet kom nästan samtidigt som EU-kommissionären Olivér Várhelyi, Viktor Orbáns man i EU, meddelade att EU:s bistånd till Palestina omedelbart skulle stoppas. Men stoppet möttes av en flod av kritik inte minst från högerfolk och andra EU-kommissionärer och beslutet upphävdes.

Om Putin lyckades ena den europeiska högern både emotionellt och långsiktigt till stöd för Ukraina, har Israel och Palestina återigen öppnat upp såren.

Tidigare har annars frågan om Israel och Palestina ställt vänstern mot högern. Lite grovt kan man säga att vänstern stödjer palestinierna och högern Israel. Och extremhögern har tidigare hatat båda. Nu uppstår en situation där delar av högern går ihop med extremhögern i sitt stöd till Israel medan en annan del försöker hitta en utväg för EU i en alltmer för Väst komplicerad omvärld.

Den strategiska sprickan inom högern uppstår mellan ett ställningstagande som utgår från den nya inrikespolitiska kontexten med en konservativ högervåg i EU och en annan, som bland annat Bildt förordar, utifrån högerns insikt att EU måste behålla en strategisk position som internationell aktör i en förändrad världsordning.

En som uppmärksammat detta är Martin Gatos från podden Re:kreation som menar i ett X-inlägg att hetsen mot palestinier och misstänkliggörandet mot de som är emot folkmordet inte handlar om ett plötsligt uppsving i den svenska opinionen för Israel.⁵ Utan det är ett sätt för det nya blocket bestående ”av resterna av den döda svenska borgerligheten och högerpopulismen” att försöka plocka inrikespolitiska poäng.

Men kanske är högerpopulismen ganska cynisk i vilka känslor den spelar på. För även om det finns mycket känslor i denna konflikt, kan det ideologiska läget inte ses som enbart känslostyrt och avsett att plocka poäng på inrikespolitiken. I botten finns en instinkt som går tillbaka till en världsordning som alltmer känns avlägsen. Nämligen västvärldens världshegemoni.⁶

Israel är avgörande för USA:s kontroll över Mellanöstern. Därför backar den europeiska högern bombningarna i Gaza. Och dessutom går detta krig rakt in i det kulturkrig som de valt att bejaka. Så för dem är det logiskt att stå upp för vad Carl Bildt kallar för en emotionell reaktion.

Medan den delen av högern uppmuntrar Israel till självförsvar och stödjer bombningarna mot Gaza, pratar Bildt om att hitta politiska lösningar, hantera situationen rätt för att senare nå en typ av fred och stabilitet för Israel och palestinierna, dämpa striderna och respektera både folkrätten och proportionaliteten. Hans sak handlar egentligen väldigt lite om inrikespolitiken utan mer om att EU inte ska tappa inflytande i en strategisk region och i en världsordning där EU redan försvagat sin position.⁷

Det är därför ingen slump att det svenska biståndsutspelet kom nästan samtidigt som Viktor Orbáns man i EU meddelade att EU:s bistånd till Palestina omedelbart skulle stoppas. Men han möttes av en flod av kritik och beslutet upphävdes.

Därför vill Bildt att EU driver en rationell politik som utformas mer långsiktigt. Han klagar på både uttalanden som ”spretat lite väl mycket åt olika håll” och på Ursula von der Leyen. På sin blogg skriver Bildt:

“Dessa två veckor har inte varit de bästa tänkbara för EU, med uttalanden som i sina nyanser har spretat lite väl mycket åt olika håll. Israels rätt att försvara sig understryks självklart nog av alla, men när Ursula von der Leyen vid sitt besök i Israel undvek att lägga till att den internationella rätten innehåller betydligt mer, och att också den internationella humanitära rätten är viktig, blev reaktionerna på sina håll mycket tydliga. Sedan dess har det redigerats fram uttalanden från Bryssel som försöker att överbrygga den skillnaden, men delvis är skadan redan skedd.”⁸

Han är fullt medveten om att medan EU snubblar på orden i sina uttalanden äger den verkliga diplomatin rum någon annanstans, då andra internationella aktörer drar nytta av läget.

En som lyfter detta med precision är den gamle franske högerpolitikern och tidigare premiärministern Dominique de Villepin. I en intervju i den franska tv-kanalen BFMTV om Israels pågående bombningar i Gaza definierar de Villepin två huvudproblem eller fällor i västvärldens utrikespolitik.⁹

Bildt är fullt medveten om att medan EU snubblar på orden i sina uttalanden äger den verkliga diplomatin rum någon annanstans, då andra internationella aktörer drar nytta av läget.

Det ena är occidentalism: Västs svårighet att acceptera att andra kan ha legitima åsikter när man har styrt världen mer eller mindre som man velat i 500 år. Samma ångest som Bildt ger uttryck för, formulerar de Villepin så här: ”Vi är fångade, tillsammans med Israel, i detta västblock som i dag ifrågasätts av större delen av det internationella samfundet.” Likt Carl Bildt varnar han för känsloreaktionerna, och kritiserar de politiker som fastnat i föreställningen om att Väst, inför det som händer i Mellanöstern, ”måste fortsätta kampen ännu mer, mot vad som kan liknas vid ett religiöst krig eller ett civilisationskrig” vilket bara kommer att leda till att Väst isolerar sig ännu mer på den internationella arenan.

Den andra fällan är moralismen, eller dubbelmoralen. Att formulera alla politiska frågor i termer av värderingar som sedan ska tjäna Västs sak. de Villepin igen: ”Och här har vi på sätt och vis beviset, genom det som händer i Ukraina och det som händer i Mellanöstern, på denna dubbelmoral som fördöms överallt i världen, särskilt under de senaste veckorna. När jag reser till Afrika, Mellanöstern eller Latinamerika är kritiken alltid densamma: titta på hur civilbefolkningen behandlas i Gaza, ni fördömer det som hände i Ukraina, och ni är mycket timida inför den tragedi som utspelar sig i Gaza.”

de Villepin fortsätter: ”Tänk på internationell rätt, den andra kritiken som framförs av det globala Syd. Vi sanktionerar Ryssland när det angriper Ukraina, vi sanktionerar Ryssland när det inte respekterar FN:s resolutioner, och det har gått 70 år sedan FN:s resolutioner röstades igenom förgäves och Israel respekterar dem fortfarande inte.”

Den gamle franske diplomaten och politikern de Villepin skräder inte orden: Vi står ensamma inför historien idag.

Den gamle franske diplomaten och politikern de Villepin skräder inte orden: ”Vi står ensamma inför historien idag. Och vi behandlar inte denna nya värld på samma sätt som vi gör för närvarande, eftersom vi vet att vi i dag inte längre befinner oss i en styrkeposition, att vi inte kan klara oss på egen hand, som världens poliser.”

Carl Bildt är kanske inte lika fullt dramatisk som de Villepin när han kritiserar den svenska högern, men han är medveten om att världen har förändrats. Bildt själv gör samma jämförelse mellan Ukraina och Gaza: ”När vi starkt står upp för Ukrainas rätt att själv forma sin framtid, och för dess territoriella integritet, grundar vi detta på den internationella rätten… Men då är det självfallet viktigt att samma sak gäller också i denna konflikt. Annars kommer anklagelser om dubbelmoral att undergräva förtroendet för vår politik också när det gäller Ukraina. Här gäller det att politiken håller tungan rätt i munnen. Och att vi för en linje som är konsekvent.”⁸

Så hur ska högern förhålla sig till den förändrande omvärlden? Sluta lyssna på Bildt, som aldrig lyckas ha rätt om ett enda utrikespolitiska skeende någonsin, enligt de svenska högerpopulisterna? Och därmed fortsätta kampen mot vad som kan liknas vid ett civilisationskrig och riskera isolera EU ännu mer på den internationella arenan?

Eller försöka driva i Bildts ord en rationell politik och utifrån de Villepin rätta till gamla synder, som eurocentrismen och dubbelmoralen, för att hitta en utväg för EU i den förändrade världsordningen?