För asiater i Sverige kan man tala om ett före och efter. Pandemin förändrade hur Sverige talade om rasism mot asiater i grunden, skriver Tobias Hübinette.

Det var inte bara det att fler asiater i Sverige än någonsin tidigare vittnade om att de trakasserades, under pandemiåren 2020-21. Utan även att asiatiska ambassader och föreningar kontaktade medierna för att berätta om hur deras expat- och invandrargrupper utsattes för olika uttryck för antiasiatisk rasism.¹ 

Under samma två år uppmärksammade det svenska majoritetssamhället förekomsten av antiasiatisk rasism i Sverige som aldrig tidigare. Till exempel stod SR och SVT bakom ett dussintal nyhetsinslag om hur asiater runtom i Sverige attackerades av majoritetssvenskar och andra minoritetsinvånare. UR producerade ett ungdomsprogram om rasism mot asiater och BRÅ omnämnde för första gången att hatbrott riktade mot asiater hade inträffat under pandemin i sin årliga rapport. ² Även Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi uppmärksammade att asiater drabbades av rasism under pandemin under en debatt i riksdagen i april 2021. ³ Att omnämna asiater som en grupp som utsätts för rasism i Sverige i en riksdagsdebatt hade inte heller hänt tidigare. 

Asiater är den minst uppmärksammade minoriteten i landet och sällan har vi omtalas som offer för rasism. Ändå uppger 50-60% av människor födda i Öst- och Sydostasien att de är utsatta för rasism⁴.

Asiater i Sverige är en speciell grupp. Speciell, dels i förhållande till andra invandrargrupper i Sverige och dels i förhållande till andra asiatiska invandrargrupper i de allra flesta andra västländer. De asiater som kommit till Sverige är nämligen främst barn och kvinnor. 

Asiater i Sverige är en speciell grupp i förhållande till andra invandrargrupper i Sverige och till andra asiatiska invandrargrupper i andra västländer. De asiater som kommit till Sverige är nämligen främst barn och kvinnor. 

Mellan runt 1960-1980 dominerades den öst- och sydostasiatiska invandringen till Sverige av barn från länder som Sydkorea och Thailand – framför allt flickor – vilka nästan alla adopterades av vita svenskar. Från 1980-talet och framåt har den dominerats av kvinnor från länder som Thailand och Filippinerna vilka till övervägande delen gift sig med vita svenska män.  År 2022 fanns det totalt 238 237 invånare med asiatisk bakgrund i Sverige. Två tredjedelar är kvinnor. 

Den höga andelen kvinnor, adopterade och blandade och den omvänt låga andelen män och andragenerationare gör att den demografiska sammansättningen av asiater i Sverige skiljer sig från den som gäller i andra västländer där de asiatiska minoriteterna till övervägande delen består av endogama asiatiska familjer. Detta gör också att asiaterna i Sverige skiljer sig från flertalet andra invandrar- och minoritetsgrupper i landet vilka likaså också huvudsakligen utgörs av endogama familjer.

I motsats till många andra västländer hade Sverige inte några kolonier i Öst- och Sydostasien. Den asiatiska närvaron i Sverige är därför en relativt ny invandringshistoria som inleddes på allvar först under efterkrigstiden. De första asiaterna som kom till Sverige och stannade i landet under hela sina liv anlände från och med slutet av 1940-talet och på 1950-talet och de flesta av dem var till en början unga män som studerade vid svenska universitet, arbetade som sjömän i den svenska handelsflottan eller som kockar och kökspersonal på de första asiatiska restaurangerna i Sverige. ⁵

De första asiaterna som flyttade till Sverige kom i slutet av 1940-talet och var unga män som studerade vid svenska universitet, arbetade som sjömän i den svenska handelsflottan eller som kockar och kökspersonal.

År 1948 fanns det exempelvis totalt 43 kinesiska medborgare i Sverige varav 30 var män och de allra flesta var unga och ogifta. ⁶

Detta kom att förändras. Det finns idag fler asiater än antalet latinamerikaner (runt 180 000) och asiaterna närmar sig alltmer antalet afrosvenskar (runt 350 000) och efter Nederländerna (ca 4% av befolkningen) är det Sverige, Frankrike och Storbritannien som härbärgerar de proportionellt största asiatiska minoriteterna (ca 2-2,5% vardera av befolkningen) i Europa. Trots det finns det knappt någon forskning alls om gruppen. Detta ointresse för asiaterna i Sverige speglar det faktum att asiater är närmast osynliga och frånvarande inom praktiskt taget alla sfärer i det svenska samhället, och asiater nämns och förekommer nästan aldrig i relation till den kontinuerliga politiska debatten om invandrare och minoriteter i relation till frågor om migration, integration och segregation.

Asiater är vidare sällan närvarande i antirasistiska sammanhang och varken som antirasistiska aktörer eller som offer för rasism.  Praktiskt taget alla invandrar- och minoritetsgrupper i Sverige har genom åren beforskats och debatteras även regelbundet i offentligheten. Samtidigt finns bara ett 20-tal studier totalt om asiaterna i Sverige, varav de flesta studerar asiatiska kvinnors situation som är gifta med vita män och bara en handfull av dem tar upp antiasiatisk rasism på ett eller annat sätt och själv har jag legat bakom 3-4 av dem.

Den antiasiatiska rasismen i Sverige kan, sådan den framträder i vittnesmål av svenska asiater, vid en första anblick verka lågmäld. Kanske till och med lite harmlös i jämförelse med de explicita hot om våld, grova hatbrott och regelrätta fysiska attacker som andra minoritetsinvånare ibland drabbas av. Samtidigt är det tydligt att den svenska antiasiatiska rasismen upplevs som något av en ren vardagsterror för de som drabbas av den. 

Det finns idag fler asiater än antalet latinamerikaner och asiaterna närmar sig alltmer antalet afrosvenskar i Sverige.

Den antiasiatiska rasismen handlar ofta och bland annat om att icke-asiater försöker härma något asiatiskt språkljud vid åsynen av en asiatisk person, som till exempel i form av den mycket vanligt förekommande föreställt onomatopoetiska interjektionen ”tjing tjong”. Det kan också handla om att icke-asiater byter ut ett ”l” mot ett ”r” i exempelvis ordet ris eller i maträttsbeteckningen fyra små rätter för att göra sig lustig över att vissa asiatiska språk inte alltid skiljer på dessa båda fonem eller att icke-asiater uttalar en slumpmässig hälsningsfras på något asiatiskt språk så fort de ser en fysisk asiat och oavsett personens ifråga språktillhörighet, som unga flera personer vittnar om:

Jag är på väg hem från skolan, bärandes på min gula Pippi-ryggsäck. En okänd pojke i min ålder går förbi mig med sin kompis. De fnissar. Den okända pojken slänger sig framför mig och utropar: ”Tja kines, hur är läget!” innan han går sin väg.

”Äter du hundar? Åh, vad äckligt! Vad betyder tjong-tjong? Pratar dina föräldrar svenska? Har dina föräldrar jobb? Tjing-tjong!”. 

Små kineser gula, med obefintliga streckögon. Ris med räkor. Eller lis med läkol. ⁷

Det handlar vidare om ”var kommer du ifrån?”-frågan, om att bli uttittad på offentlig plats, om att tilltalas på engelska, om att icke-asiater bugar överdrivet servilt, ler så framtänderna framträder extra mycket och kisar med ögonen för att efterlikna det epikantiska veck på ögonlocken som kännetecknar de flesta asiater. Antiasiatisk rasism kan också handla om att poängtera ätandet av ris, att associera ätandet av hundar till Asien och asiater, att antyda eller öppet uttrycka att alla asiater ser likadana ut samt att kalla alla asiater för ”kines” oavsett nationellt ursprung. Sist men inte minst handlar det om att bemöta asiater med hånskratt och hånleenden vilka kommunicerar ett närmast abjektivt förakt för det asiatiska utseendet. Jag har själv i sammanhanget myntat termen ”gulinghumor” för att benämna detta svenska vardagsfenomen som tar sig uttryck i mängder av kulturproduktioner av alla de slag. 

Antiasiatisk rasism kan också handla om att poängtera ätandet av ris, att associera ätandet av hundar till Asien och asiater, att antyda eller öppet uttrycka att alla asiater ser likadana ut samt att kalla alla asiater för ”kines” oavsett nationellt ursprung.

Patrik Lundberg, Ninni Sundin och Danjel Nam är bara några av de som vittnat offentligt om att vara utsatt för gulinghumor; om att människor ropar ”japan, japan” eller ”Mao tse-dong” efter en på gatan. Men ändå tas sällan gulinghumorn på allvar. Människor som inte är från Asien tycks ha särskilt svårt att ta in att gulinghumorn hånar och sårar asiater i Sverige på samma sätt som att exempelvis rasstereotyper av svarta personer förnedrar afrosvenskar.

Ninni Sundin, som är blandad med en kinesisk mor och en majoritetssvensk far, blev mobbad under uppväxten och hon har i en intervju i Svenska Dagbladet berättat om när hennes majoritetssvenska vänner försökte få henne att bokstavligen talat iklä sig en rasstereotyp i form av en maskeradutstyrsel efter att hon själv hade anammat gulinghumorn:

En ”vän” hade köpt en stereotypiserad ”kinesutstyrsel” och tyckte att det skulle vara kul om Ninni hade på sig den under kvällen samtidigt som hon pratade svenska med förställd brytning.

– Jag skulle vara deras narr. Förstår du hur förnedrande det kändes?

När detta utspelade sig var hon 19 år. Hon hade då under ett decennium använt sig av självförringandet som försvarsmekanism. Att det kunde pågå under så lång tid förklarar hon med en normaliseringsprocess, inte olik den som kan finnas i ett förhållande där en partner blir misshandlad men förnekar vad som sker.

– Jag kunde knappt sätta ord på vad jag kände för att det var ett så vanligt inslag i mitt liv. ⁸

I det amerikanska sammanhanget står det klart att rasstereotyper av asiater påverkar hur icke-asiater ser på och behandlar asiater i vardagen såsom i skolan, på arbetsplatsen och i fritidssammanhang och det gäller både representanter för den vita majoritetsbefolkningen och för andra minoritetsgrupper. ⁹

Att asiater påverkas av gulinghumorn är självklart, men hur påverkas icke-asiater? Även om ingen ännu har undersökt hur icke-asiater i Sverige påverkas av rasstereotyper av asiater så går det att anta att både majoritets- och minoritetsinvånare påverkas av den svenska gulinghumorn. Många icke-asiater kan börja hånle och skratta så fort de ser en verklig asiatisk person på offentlig plats och i samma ögonblick ibland också göra vissa ljud, miner och kroppsrörelser vilket tyder på att även svenskar antagligen bemöter och behandlar asiater utifrån sina rasstereotypa föreställningar om asiater.

Rasismen mot asiater är tydligt könad. Asiatiska män ses allmänt som underordnade, som feminina och homosexuella och framför allt nästan alltid som oattraktiva och avsexualiserade. Jag har själv i både egna texter och intervjuer aktualiserat den negativa synen på asiatiska män i Sverige och bland annat jämfört dagens nedvärderande syn på asiatiska män med den förkrigstida nedvärderande synen på judiska män vilka också feminiserades och framför allt betraktades som både fula och asexuella. 

Asiatiska kvinnor tenderar tvärtom att drabbas av en mycket grov form av sexualisering oavsett om de är invandrare, andragenerationare, adopterade eller blandade, vilket författaren Astrid Trotzig var tidig att vittna om i sin självbiografiskt färgade debutbok Blod är tjockare än vatten där hon beskrev en incident på en busshållplats där en man kommenterar storleken på asiatiska kvinnors könsorgan. 

Det faktum att asiatiska kvinnor i Sverige succesivt hypersexualiserades alltmer under 2000- och 2010-talen och kunde tas för att vara prostituerade resulterade i att flera asiatiska kvinnor inte fick komma in på en pub i Växjö i början av 2012. I Smålandspostens reportage framgick det att åtminstone nio asiatiska kvinnor hade blivit stoppade av flera olika dörrvakter och vid flera olika tillfällen med hänvisning till att asiatiska kvinnor sades sälja sex till de icke-asiatiska manliga gästerna. ¹⁰ Några av de drabbade kvinnorna polisanmälde inrättningen för olaga diskriminering.

Ett år senare friades dock krogägaren och sammanlagt sex vakter från anklagelsen om olaga diskriminering i Växjö tingsrätt med hänvisning till att puben hade agerat i brottspreventivt syfte genom att aktivt ha försökt förhindra sexhandel och därigenom inte hade utsatt ”kvinnor med östasiatiskt utseende” för någon systematisk diskriminering. ¹¹ Samtidigt underströk rätten att det inte fanns något som tydde på att de drabbade kvinnorna faktiskt var prostituerade. År 2014 meddelade slutligen Göta hovrätt att domen från Växjö tingsrätt skulle kvarstå oförändrad.

Trots många år av vittnesmål och polisanmälda incidenter finns det inte ett enda uppmärksammat rättsfall rörande rasism där en svensk asiat har vunnit och fått upprättelse.

Trots många år av vittnesmål och polisanmälda incidenter finns det inte ett enda uppmärksammat rättsfall rörande rasism där en svensk asiat har vunnit och fått upprättelse.

Och medier och kulturinstitutioner fortsätter att producera nya rasstereotyper av asiater Trots många år av vittnesmål och polisanmälda incidenter finns det inte ett enda uppmärksammat rättsfall rörande rasism där en svensk asiat har vunnit och fått upprättelse. Och medier och kulturinstitutioner fortsätter att producera nya rasstereotyper av asiater såsom när DN valde att publicera ett foto i form av en ”rolig smörgås” som skulle föreställa en kinesisk person med kraftigt snedställda ögon i samband med vinter-OS i Peking 2022.

Under pandemin hände något. Rasismen mot asiater eskalerade upp till rena attacker. Runtom i västvärlden skuldbelades asiater för corona, och i alltför många fall fick anfallen dödlig utgång. Också i Sverige blev det tydligt att även många minoritetsinvånare hyser en aggressiv inställning till asiater. 2020 blev ett filmklipp viralt på Instagram. 19-åriga Sofia Vu från Vietnam visade hur ett flertal icke-asiatiska barn och ungdomar, och inte minst icke-vita andragenerationare, hånade henne öppet och hämningslöst så fort hon bara visade sig i bild på en videochatt. Förutom de sedvanliga rasorden och hånleendena ropade flera av barnen och ungdomarna också ”corona” och andra anspelningar på viruset i samma ögonblick som hon dök upp på skärmen.

Vu tog ned klippet redan efter några dygn på grund efter att flera av föräldrarna till barnen hade polisanmält henne. Det fanns de som menade att hon hängde ut ett flertal icke-asiatiska barn och ungdomar som rasister på ett oetiskt sätt. I efterföljande intervjuer berättade Vu om bakgrunden till den uppmärksammade inspelningen:

Sofia Vu, 19, säger att hon blivit van vid att höra människor ropa rasistiska eller kränkande ord efter henne sedan hon flyttade till Sverige. Samtidigt upplever hon att få tar det på allvar.

– Varje gång jag eller någon jag känner försöker ta upp rasism mot östasiater så tror folk inte på det, eller så säger de att det är ett skämt och att man måste skoja med. Därför kände jag att jag behövde spela in det.

Hon ställde in Sverige som plats i appen. När hon satte igång videochattarna började personerna på andra sidan direkt kommentera hennes utseende, många innan hon ens sagt ett ord. En del antog att hon var från Kina och anklagade henne för att vara orsaken till coronaviruset.

– Så fort någon ser mig är deras första tanke att dra upp ögonen, säga ‘nǐ hǎo’ (hej på kinesiska) eller imitera kinesiska ljud eller ord.¹²

Det är samma rasism – från ett annat håll. Om asiater uppfattas som främmande och sexualiseras av vita, är det paradoxalt nog motsatsen som sker i rasismen från icke-vita. Det verkar som att icke-vita tenderar att koppla samman asiater i Sverige med majoritetssvenskar. Kanske på grund av att den asiatiska invandringen länge präglades av utlandsadoptioner och därefter av en alltmer omfattande äktenskapsinvandring. För svenskar är asiater alltså aldrig tillräckligt svenska, för andra invandrare är vi alltför svenska. Asiater uppfattas inte som invandrare eller kanske inte ens som icke-vita till fullo av andra icke-vita invandrare. 

Den amerikanska statsvetaren Clare Jean Kim har i ett amerikanskt rasrelationssammanhang argumenterat för att asiater är föremål för en rastriangulering, vilket innebär att den asiatiska minoriteten tolereras mer än andra minoriteter av det vita majoritetssamhället och detta sker i relation till andra icke-vita minoriteter.¹³ Samtidigt utsätts asiater för det Kim kallar en civic ostracism av majoritetsbefolkningen på grund av idén om den eviga främlingen och föreställningen om gula faran, det vill säga asiater erkänns i slutänden ändå inte som fullvärdiga och likvärdiga medlemmar av det vita amerikanska majoritetssamhället hur väl de än presterar i utbildningssammanhang och hur mycket de än försöker göra sig osynliga i offentligheten för att inte uppfattas som vare sig störande eller tärande.

Denna rasliga trianguleringsdynamik får i sin tur till följd att gruppen utsätts för fientlighet och attacker från andra minoriteters sida på grund av att asiater uppfattas som att de är mer tolererade av de vita majoritetsinvånarna och därmed som en överordnad grupp som det är legitimt att ge sig på för en minoritetsperson som själv uppfattar sig befinna sig i underläge. Icke-asiatiska minoritetsinvånare kan nog vidare även uppfatta att asiater inte är tillräckligt solidariska med dem och inte minst på grund av att asiater med några få undantag sällan eller aldrig förekommer i antirasistiska sammanhang och än mindre inom den icke-vita gemenskap som har växt fram bland främst andragenerationarna i miljonprogramsområdena trots att många invandrade asiater och asiatiska andragenerationare också bor och lever där. Asiaterna i Sverige anses helt enkelt inte alltid vara en del av den icke-vita minoritetsgemenskapen.

Asiaterna i Sverige anses helt enkelt inte alltid vara en del av den icke-vita minoritetsgemenskapen.

För många asiater i Sverige blev pandemin en väckarklocka. Det som skedde då sådde ett frö till en framtida asiatisk gemenskap. Den kommer att behövas, för i takt med att hierarkierna och motsättningarna mellan de olika minoritetsgrupperna ser ut att växa, är det viktigt att asiater inte glöms bort. Diskussionen om antiasiatisk rasism i Sverige är här för att stanna.