För andra gången har Gunnar Wall tilldelats Guldspaden för sina böcker om Palmemordet. Wall fick priset i kategorin Bok av föreningen Grävande journalister, i konkurrens med bland annat Joakim Medin och Ellinor Torp.

Gunnar Wall, för andra gången har du tilldelats Guldspaden för din journalistik i bokform om Palmemordet. Hur känns det?

Det är klart att det är ett mycket fint erkännande och jag är väldigt glad. Jag tror också det kan hjälpa andra som forskar seriöst kring utredningen.

I den här boken, Rättsskandalen Olof Palme, visar du att Palmeutredarnas utpekande av Skandiamannen inte håller. Kan du berätta kort varför?

Argumenten är så många så det är svårt att hålla sig kort. Men OK. Åklagaren hade inget mordvapen, ingen annan teknisk bevisning, ingen vittnesutpekanden från mordplatsen och inget motiv. Det fanns heller inget i Stig Engströms personlighet som pekade på att han var kapabel att utföra ett sådant dåd. Och kanske framför allt: det fanns ingen gärningsbeskrivning. Det vill säga: ingen begriplig historia som förklarade hur det skulle ha kommit sig att Engström klev ut från sin arbetsplats med en laddad revolver just när paret Palme passerade.

Och dessutom: Stig Engströms egna uppgifter om vad som skedde i Dekorimahörnan efter mordet stämmer mycket väl med vad som faktiskt hände där och då. Det pekar verkligen på att han var ett vittne. Åklagaren ville göra ett nummer av att ingen såg Engström under de minuterna. Men som jag visar i boken kan man inte använda förhören med mordplatsvittnena för att dra en sådan slutsats.

Engström syns inte tydligt i dessa förhör, javisst. Men samma sak gäller flera andra personer som bevisligen var där, och som i likhet med Engström var på platsen ensamma.

När det finns tydliga uppgifter om ett vittne i förhören handlar det ofta om någon som var i sällskap med andra och som nämns av dessa personer. Förklaringen till Engströms påstådda osynlighet ligger dels i att förhören var bristfälliga och dels i något självklart: att vittnena mest hade fokus på mordoffret och hans hustru och senare på polis och ambulans – inte på andra vittnen.

Anklagelsen mot Engström är vid första anblicken elegant, ungefär som en lösning i en gammal pusseldeckare. Men den har inget med verkligheten att göra.

Bör detta utpekande tas tillbaka? Bör utredningen öppnas igen?

Åklagaren Krister Petersson har gått i pension, så det är ju en privat fråga för honom om han tänker ta tillbaka sitt utpekande eller inte. Men jag tycker givetvis att utredningen borde öppnas igen. Det kan göras ganska smärtfritt med hänvisning till att nya uppgifter kommit in om man så vill. Då behöver inte ens Åklagarmyndigheten be om ursäkt för att man passivt godtog Krister Peterssons orimliga nedläggningsbeslut.

Du har skrivit många böcker om Palmemordet genom åren och skriver även Månadens Palme här i Parabol. Ändå var det en bok av en nybörjare på området, Thomas Pettersson, som tycks ha legat till grund för Palmeutredarnas utpekande av Skandiamannen. Varför valde de att gå på hans linje?

Ska man vara noga så var Thomas Pettersson långt ifrån först. Tankegångarna om Stig Engström som misstänkt hade tidigare framförts av författaren Sven Anér, av journalisten Olle Minell på tidningen Proletären och av Lars Larsson som skrev en bok, Nationens fiende, på temat. Men Thomas Petterssons artikel i Filter 2018 och senare hans bok i ämnet fick bättre marknadsföring.

Så kan det tilläggas: Thomas Pettersson var för sin del egentligen ingen nybörjare när det gällde Palmeresearch när Filterartikeln kom. Han hade i det tysta hållit på med att samla på sig uppgifter om Stig Engström i elva år.

Det ska också betonas att utredarna faktiskt inte riktigt gick på Thomas Petterssons linje. Thomas Pettersson hade nämligen konstruerat en invecklat scenario där Stig Engström skyndade fram och tillbaka mellan Skandiahuset och Grandbiografen under mordkvällen, allt för att få till en förklaring till hur det kom sig att Engström hade revolvern färdig när Palme kom gående. Krister Petersson köpte inte alls den storyn men levererade ingen annan. Det är anmärkningsvärt. En sannolik orsak är att till skillnad från Thomas Pettersson hade åklagaren inte helt släppt hypotesen om att Stig Engström i själva verket ingick i en mordkomplott. Men den hypotesen höll han i stort sett tyst om på sin presskonferens.

Sanningen är i vilket fall att utredarna hade ägnat mycket tid åt att försöka knyta Engström till det hemliga nätverket Stay Behind. Att kretsar i det kunde ha legat bakom Palmemordet fanns det verkligen en del utredningsmaterial som pekade på, och detta hade Palmeåklagaren varit mycket intresserad av. Och i slutändan hade faktiskt inte utredarna kunnat avfärda de många tecknen på en mordkomplott. Ändå blev det så att när åklagaren pekade ut Engström lät det som om det måste ha handlat om honom ensam. Bara om man lyssnade mycket noga framgick det att Palmegruppen inte riktigt släppt andra förklaringar.

Varför fastnade då både Thomas Pettersson och Palmegruppen för Engström? Ja, rätt mycket för att en någorlunda trovärdig lösning på mordgåtan krävde ett utpekande av en person som kunde knytas till mordplatsen. Stig Engström som förvisso var en lite yvig person blev en lockande tänkbar gärningsman. Han hade ju varit där, det hade han själv berättat.

Även Thomas Pettersson fick Guldspaden för sitt reportage i tidningen Filter. Tror du priset till dig är juryns sätt att säga att de ångrar sig?

Jag tror ”ångrar sig” är fel ord. Juryn gör inte några egna grävjobb utan utgår från det material de har fått inskickat. Thomas Petterssons reportage lät väl övertygande då. Min bok lägger till väsentlig information som ändrar bilden.

De böcker som du fått Guldspaden för, Mörkläggning – Statsmakten och Palmemordet (1997) och Rättsskandalen Olof Palme – är det dina bästa böcker?

Kanske det. Men det låter jag andra avgöra.

Den här boken recenserades ju inte i flera stora tidningar. Blir detta som en revansch?

Ja, det kan man väl säga.

Vem mördade Palme? Tror du vi någonsin kommer att få veta svaret?

Jag hoppas att vi får veta. Och i så fall startar det troligen med att någon som känner till vad som hände, kanske en anhörig till mördaren, träder fram och berättar. Det behöver inte hända. Men det kan hända. Och det vore nog väldigt bra för svenska folket.