Grundskolläraren Pedro Castillo vann presidentvalet 2021 i Peru mot alla odds. Utan politisk erfarenhet och utan stöd i maktapparaten utmanade han eliten och gruvbolagen. När han försökte upplösa kongressen i strid mot konstitutionen avsattes han av det politiska etablissemanget. I två har han nu suttit i fängelse utan dom. Claudia Velasquez har träffat honom i presidentfängelset Barbadillo.

När jag från Helsingborg engagerade mig i valkampanjen inför Perus presidentval år 2021, hade jag redan bestämt mig för att rösta på Pedro Castillo Terrones. En grundskollärare och facklig ledare som ställde upp i valet för vänsterpartiet Perú Libre.

För mig, som är född i ett land med en kolonialistisk historia och är trött på den rasism som lever kvar som ett kolonialt arv, kändes det självklart att rösta på ett alternativ som åtminstone på papper stod för social rättvisa, antiimperialism och för en rättvis fördelning av landets resurser. Perú Libre gick till val på ”Inga fler fattiga i ett rikt land”.

Pedro Castillo vann överraskande valet med 50,1 % av rösterna mot högerkandidaten Keiko Fujimori med 49,8%. Det var en stor och historisk seger för folket mot den styrande eliten i Peru.

Jag kunde inte då föreställa mig att jag några år senare, skulle träffa honom, inte i presidentpalatset, utan i fängelset Barbadillo. Det är ett så kallat specialfängelse i Peru som byggdes 2007 för att exklusivt inhysa expresidenten Alberto Fujimori efter hans utlämning från Chile. Hit har även andra före detta presidenter, som Toledo, Humala och Vizcarra, skickats efter att ha dömts för korruption och brott mot mänskliga rättigheter. Sedan december 2022 har Castillo hållits häktad där, men utan att ha dömts för något brott.

Det kändes vemodigt. Jag hade rest hela vägen från Helsingborg till ett fängelse i Lima för att hälsa på en grundskollärare som straffats för att ha vågat utmana landets elit, och vinna ett presidentval.

Den 18 januari i år fick jag möjlighet att besöka Castillo i Barbadillo. Det kändes vemodigt. Jag hade rest hela vägen från Helsingborg till ett fängelse i Lima för att hälsa på en grundskollärare som straffats för att ha vågat utmana landets elit, och vinna ett presidentval. När jag kom till fängelset träffade jag utanför Zaira Arias, en 30-årig aktivist som är en av de som fortsatt stötta Castillo. Hon nämns som en möjlig ersättare för parlamentarikern Guillermo Bermejo i kongressen, efter att han dömts till 15 års fängelse för, som det heter, ”samröre med en terroristsorganisation”, vilket är både absurt och rättsvidrigt.

Min syster och svåger följde med mig till Barbadillo, om än motvilligt. Deras tvekan speglar den breda opinionen bland medelklassen i huvudstaden Lima, som har svårt att acceptera att en man från folkdjupet kunde bli president. Det fanns liksom en förbestämd konsensus om att vara emot Castillo på grund av hans enkla ursprung. De mest aggressiva var högerpartierna, Fuerza Popular och Renovación Popular, som fortfarande är helt oförmögna att förstå att det finns ett Peru som talar från landsbygden, arbetarklassen och från områden som lever i fattigdom. Den högervridna mediebilden bekräftade bara detta klassförakt och gjorde Castillo till en symbol för kaos i landet.

Min syster och svåger följde med mig till Barbadillo, om än motvilligt. Deras tvekan speglar den breda opinionen bland medelklassen i huvudstaden Lima, som har svårt att acceptera att en man från folkdjupet kunde bli president.

Men för mig var han en symbol för motstånd mot ett djupt orättvist system. Castillos valkampanj talade till de marginaliserade rösterna, landsbygden, arbetarklassen, de fattiga. Det är ett Peru som sällan får plats i den offentliga debatten, särskilt inte i Lima, där medelklassen lever i en inbillad enighet mot allt som Castillo representerar och står för.

Jag får prata med Castillo under knappt tio, kanske femton minuter. Att jag får träffa honom beror på att jag var aktiv i hans valkampanj från Sverige. När jag kom till fängelset kände han därför igen mig från kampanjen. Han mindes att vi hade haft ett av de bästa valresultaten utomlands.

Jag mötte en varm, närvarande och genuin man, djupt engagerad i folkets sak, inte alls som de extrema högerkrafterna beskriver honom. De ägnar mycket tid och medieutrymme åt att förlöjliga honom och anklaga honom för alla möjliga saker, till och med för att ha organiserat ett kriminellt nätverk. En absurd men effektiv metod från högern för att försäkra sig om att ingen annan, som inte tillhör dem, ska våga sig på att bli president. Men också ett sätt för högern att rättfärdiga sin egen repression.

Vi pratade om hans tid vid makten, om mutförsök och hot från eliten, och vad han fick stå ut med direkt efter att han vägrade böja sig för högerns krav. Han var ödmjuk och hans blick var uppriktig. Han visade mig de enkla inrättningarna han kunde nyttja i fängelset, bland annat en liten innergård där han odlar grönsaker.

Vi pratar om hans tid vid makten, om mutförsök och hot från eliten, och vad han fick stå ut med direkt efter att han vägrade böja sig för högerns krav.

Han minns när han tog över som president och blev kontaktad av en inflytelserik person som frågade honom hur han ville bli ihågkommen. Castillo hade svarat att han ville bygga en väg som förbinder centrala Peru med resten av landet, så att befolkningen också på landsbygden skulle kunna ta sig fram i landet, uppe i Anderna. Den inflytelserika personen svarade: ”Det kan du göra. Vi kan fixa det innan din mandatperiod är slut. Men du får släppa idén med att omförhandla avtalen med gruvbolagen”. Castillo förklarade att detta var otänkbart för honom. Aldrig skulle han svika folket. Han tackade nej utan att tveka. Efter detta samtal blev pressen, framförallt från medierna, mycket mer aggressiv, attackerna mot honom intensifierades.

Castillo kallar mig för syster. Han är ödmjuk och hans blick uppriktig. Han hoppas bli fri, säger han. Samtalet känns jämlikt. Jag hade hört att han och hans familj har det knapert ekonomiskt. Jag tog med mig peruansk choklad och ett ekonomiskt stöd. Peruanska blandade tofféer från La Ibérica, sådana som han tycker om. Han tog emot dem med mycket värme.

Du får släppa idén med att omförhandla avtalen med gruvbolagen, sade de. Castillo förklarade att detta var otänkbart för honom. Aldrig skulle han svika folket. Efter detta samtal blev pressen, framförallt från medierna, mycket mer aggressiv, attackerna mot Castillo intensifierades.

Han berättar att han försöker studera i fängelset. Målet och hoppet är att komma ut. Han tror att han ska släppas fri snart. Han har en positiv och optimistisk attityd trots sin situation. Han visar mig de enkla inrättningarna han kunde nyttja i fängelset, bland annat en liten innergård där han odlar grönsaker. Jag berättar att jag är med i det svenska Vänsterpartiet och ger honom en pin från den senaste första maj. Han tar emot den med stor tacksamhet.

Det är nu uppenbart för alla att han under de knappt två år vid makten inte hade berikat sig själv eller använt makten för egen vinning. Han lever utan privilegier, utan ekonomiska resurser, och de aktivister som stödjer honom gör det av ren övertygelse. Hans advokater arbetar utan betalning. 

Castillo är grundskollärare från en av de fattigaste regionerna i Peru. Han blev känd i Peru långt innan han valdes till president när han ledde lärarstrejken 2017 och mobiliserade tiotusentals lärare över hela landet, med stark representation från landsbygden. Lärarnas krav var högre löner, bättre arbetsvillkor, stopp för massuppsägningar kopplade till nyliberala reformer samt fler resurser till den offentliga utbildningen.

Pedro Castillo var ingen politiker från början. Han saknade politisk erfarenhet och det visade sig sedan också strategi. I vissa frågor hade han en konservativ hållning, särskilt i frågor som aborträtten, vilket också speglar det peruanska samhället.

Pedro Castillo var ingen politiker från början. Han saknade politisk erfarenhet och det visade sig sedan också strategi. I vissa frågor hade han en konservativ hållning, särskilt i frågor som aborträtten, vilket också speglar det peruanska samhällets allmänt konservativa prägel. Samma hållning präglar flera latinamerikanska länder, där progressiva sociala reformer ofta möter starkt motstånd, även inom vänstern.

Pedro Castillos första regering var imponerande, med flera progressiva ledare och välkända akademiker som ministrar. Men en konstant attack från högern och medierna, en våg av smutskastning, tvingade Castillo att byta ut flera av dem och skapade instabilitet. Under sitt första regeringsår utsåg Castillo 59 ministrar. Inrikesministern byttes ut sju gånger under de första tolv månader.

Men oavsett dessa begränsningar var det uppenbart att Castillo försökte utmana ett system som länge gynnat de mäktiga på folkets bekostnad. Han och hans familj möttes av rasism, klassförakt och öppna försök att underminera hans presidentskap. Detta kostade honom friheten.

Den 7 december 2022 meddelade Pedro Castillo offentligt att han skulle upplösa kongressen. Han ville skydda folkets vilja och återupprätta demokratin, sa han. Han begick ett konstitutionellt övertramp. Samma dag avsattes och fängslades Castillo anklagad för att försöka genomföra en statskupp.

Castillos politiska initiativ för att gynna befolkningen ignorerades. Bland de 70 förslag som Castillo la fram till kongressen under sin tid som president, och som avsiktligt förbisågs eller aldrig bereddes, fanns lagförslaget om att förbjuda monopol och oligopol.¹ Ett annat viktigt förslag var att låta folket rösta om en ny konstitution. Dessa förslag speglade en vilja att bryta med den politiska och ekonomiska maktkoncentration som länge gynnat Perus elit. Men han saknade en tydlig strategi för att få igenom sin politik och förlorade snart även stödet inom sitt eget parti. Men att kongressen vägrade ens behandla hans initiativ visar hur starkt systemet försvarar sina egna privilegier.

Under Castillos mandatperiod var det dessutom dags att omförhandla flera viktiga kontrakt med transnationella gruv- och energibolag. Bolagsjättarna hade under tidigare regeringar garanterats långa perioder av exploatering utan konkurrens och med minimala krav på återinvestering i Peru. Kontrakten, de flesta undertecknade under Fujimoris och Garcías tid, hade gynnat utländska bolag på bekostnad av statens intäkter och lokalsamhällets miljö och välfärd. Pedro Castillo föreslog att omförhandla långsiktiga skatteavtal med gruvbolagen.

Många stora bolag, både nationella och transnationella, undviker att betala skatter och avgifter till staten, ofta genom skatteavtal, underrapportering eller genom att flytta vinster till skatteparadis, trots att deras verksamhet genererar stora vinster och orsakar miljöskador och konflikter med lokalsamhällen. Om dessa ofantliga belopp, som borde gå till befolkningen, diskuteras aldrig av makthavarnas i tv-kanalerna och journalister ställer aldrig frågor om detta till politiker.

När Castillo ville återta offentlig kontroll över landets naturresurser och tvinga gruvbolagen att betala skatt blev han ett hot mot mäktiga ekonomiska intressen. De väntade bara på att Castillo skulle göra ett misstag för att avsätta honom.

När Castillo började tala om att återta offentlig kontroll över landets naturresurser, att tvinga gruvbolagen att betala skatt och att stärka staten, blev han ett hot mot mäktiga ekonomiska intressen. Det politiska etablissemanget väntade bara på att Castillo skulle göra ett misstag för att slå till och avsätta honom.

Den 7 december 2022 meddelade Pedro Castillo offentligt att han skulle upplösa kongressen. Han ville skydda folkets vilja och återupprätta demokratin, sa han. Han begick ett konstitutionellt övertramp. Samma dag avsattes och fängslades Castillo anklagad för att försöka genomföra en statskupp.

Nästan tre år senare är han fortfarande indragen i en rättsprocess som saknar konstitutionell legitimitet. För även om han inte alltid agerade konsekvent under sin tid vid makten och begick ett allvarligt konstitutionellt misstag, är det uppenbart att han inte ämnade genomföra en statskupp.

Sedan dess har Castillo suttit häktad i Barbadillo utan dom och utan bevisade anklagelser. Det är ett praktexempel på lawfare mot en demokratiskt vald vänsterledare.

Flera andra vänsterledare i Latinamerika som Lula da Silva, Dilma Rousseff, Rafael Correa, Evo Morales och Cristina Fernández har utsatts för liknande politiskt motiverade rättsprocesser och avsättningar. Genom lawfare missbrukas juridiska och rättsliga processer som eliten använder som politiska vapen. Det har varit en effektiv metod för att sabotera och avsätta vänsterregeringar i Latinamerika.

Högern talar sig gärna varmt om demokrati, men accepterar den aldrig när folket röstar “fel”. Tidigare iscensattes statskupper och interventioner, nu är det lawfare. Men i grunden handlar det om vad Henry Kissinger sa om att man inte kan stå och titta på när folk röstar fram vänsterregeringar: “I don’t see why we need to stand by and watch a country go communist due to the irresponsibility of its own people”.²

När Castillo avsattes och sattes i fängelse, fick hans vicepresident Dina Boluarte kliva in. Men det visade sig snart att hon var indragen i högerns komplott mot Castillo. Folket reste sig i massiva protester mot henne och etablissemanget. Staten svarade med våld. 60 människor dödades, hundratals skadades, många med skarpa skott riktade mot huvud och bröst. De flesta av offren var unga, fattiga och ursprungsfolk. Demonstranterna stämplades som terrorister. Enligt Amnesty International och FN:s rapporter finns det trovärdiga bevis på övervåld. Ändå har ingen rättvisa skipats. Dina Boluarte har nonchalerat folkets lidande. Hittills har få poliser åtalats eller dömts för morden och övervåldet trots omfattande bevis i form av bilder och filmer. 

Rättegången mot Castillo inleddes i mars 2025. Han åtalas för brott som revolt, maktmissbruk och allvarlig störning av den allmänna ordningen. Det som pågår är en fars.

Den formella rättegången mot Castillo inleddes först i mars 2025. Han åtalas för brott som revolt, maktmissbruk och allvarlig störning av den allmänna ordningen. Det som pågår är en fars, en fabricerad rättsprocess. Castillo vägrar delta med försvarsadvokater eftersom han menar att processen saknar legitimitet. Rättsapparaten har tvingats erkänna att Castillo inte begick uppror. Nu försöker de hitta på en annan rubricering under den pågående rättegången. De saknar argument och bevis.

Men ingenting har förändrat eller minskat befolkningens missnöje mot etablissemanget. Tvärtom, under de senaste månaderna har massiva protester brutit ut i Lima och andra städer. Nu är det de unga från den så kallade Generation Z som protesterar. De kräver bättre levnadsvillkor och ett slut på korruptionen.

Att möta den unga Zaira utanför fängelset Barbadillo fyllde mig därför med stolthet och hopp. I henne såg jag den här nya generationen, modiga, medvetna och kompromisslösa i sin vilja till förändring. Hon visar att klassmedvetenhet inte är en fråga om ursprung, utan om övertygelse. Hon kunde ha valt tystnaden, som så många i medelklassen gör, men i stället valde hon solidariteten. Hennes mod är ett exempel som den peruanska medelklassen borde beundra, att stå upp för de förtryckta är inte ett tecken på svaghet, utan på mänsklig styrka.

I oktober avsattes Dina Boluarte som var en belastning för eliten. Flera politiker siktar på att kandidera inför nästa val år 2026 och ville därför ta avstånd från henne.

Den 9 oktober avsatte kongressen Dina Boluarte, som då hade ett stöd på 3 %. Hon hade spelat ut sin roll och uppfattades som en belastning för eliten. Flera politiker siktar på att kandidera inför nästa val år 2026 och ville därför ta avstånd från henne. Boluarte efterträddes av José Jerí. Det är den åttonde presidenten i landet på mindre än tio år. Jerí är en högerpolitiker som varit föremål för anklagelser om sexuella övergrepp och korruption.

Peru befinner sig i en djup politisk kris där rättssystemet och de politiska institutionerna är starkt ifrågasatta. Det handlar inte längre bara om Pedro Castillo. Det pågår en brutal klasskamp. Högern försöker kväsa med våld varje försök till förändring. Det är en demokratisk kamp mellan en befolkning som misstror institutionerna och makten och en korrumperad elit. Och Castillo är fortfarande en symbol för folkets vilja. För de missnöjda är han fortfarande vår president som avsattes på ett olagligt sätt.

När jag kom ut från fängelset efter det korta 15-minuters besöket förstod jag att min resa med Castillo inte var över. Den började med en röst, fortsatte med ett fängelsebesök, och lever vidare som ett engagemang för rättvisa och jämlikhet i ett Peru som behöver förändring, ett land där alla röster måste få höras, inte bara de privilegierade.