Pinochets grundlag biter sig fast i Chile

Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol.
Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol. Du kan läsa mer om vårt samarbete här.

Trots tre folkomröstningar och en social revolution har Chile inte lyckats byta ut grundlagen från diktaturen. Javiera Rubio analyserar vad det beror på.

Fyra år har gått sedan Chile påbörjade processen med att skriva en ny grundlag. Under den tiden har det chilenska folket fått ta ställning till två olika förslag, hunnit med tre folkomröstningar och genomlevt en social revolution -utan en klar ideologisk inriktning- som utmynnade i ett maktkrig mellan vänstern och högern. Allt detta för att till slut återvända till ruta ett. Nu blir Chile kvar med diktatorn Pinochets nyliberala och fascistiska konstitution utan planer på att starta en ny process.

Första försöket till ny konstitution författades av en konstitutionell församling med en stark representation från sociala rörelser och vänstern. Förslaget röstades ner med över 60% i en folkomröstning under 2022.

Det nya förslaget, till skillnad från det första, författades av en ultrakonservativ församling och hade ett brett stöd bland högerkrafterna. Även det röstades ned.

Den 17 december 2023 återvände det chilenska folket till valurnorna i ett nytt försök att ändra grundlagen. Det nya förslaget, till skillnad från det första, författades av en ultrakonservativ församling och hade ett brett stöd bland högerkrafterna. Den var avsedd att skydda intressena för de mest privilegierade i landet. Bland annat lagfäste förslaget de kritiserade privatiserade pensions- och hälsovårdssystemen.

Folkomröstningen slutade även det med ett nederlag för förslaget. 55 % röstade nej. Nederlaget för högerförslaget var utan tvekan en seger för de sociala rörelserna och vänstern. Men det fick också med sig att den konstitutionella processen nu upphör och lämnar Chile med samma grundlag från diktaturen. Åtminstone ett tag framöver. 

Det är svårt att förstå hur Chile nu återigen kan acceptera grundlagen från diktaturen efter att 78% av befolkningen röstade vid en historisk folkomröstning 2020 för att ändra den. I Chile pratar därför många som deltog i den sociala revolten med en bitter känsla om ett misslyckande och om en förlorad tid.

Men hur hamnade Chile i denna situation?

Det är fyra år sedan nu. I oktober 2019 gick det chilenska folket ut på gatorna för att kräva bättre levnadsförhållanden. Protesterna samlade sådan kraft och anslutning att de ledde till en total förlamning av landet. Det sociala utbrottet, som det kom att kallas, krävde bland annat ett solidariskt hälso-, utbildnings- och pensionssystem.

I oktober 2019 gick det chilenska folket ut på gatorna för att kräva bättre levnadsförhållanden. Protesterna samlade sådan kraft och anslutning att de ledde till en total förlamning av landet.

Ett annat enande krav var att spola Pinochets grundlag och skriva en ny. Idén med en ny konstitution hade kommit på tal tidigare under vänstermittenregeringen med presidenten Michelle Bachelet men fick aldrig något riktigt fotfäste bland politikerna och begravdes sedan av den följande högerpresidenten Sebastian Piñera.

Den här gången var det dock annorlunda. Det sociala upproret ställde politikerna mot väggen och hotade med att leda landet in i en politisk kris. Nu kom idén med att skriva en ny konstitution från makten och politikerna som en eftergift och utväg för att stoppa det sociala utbrottet.

Pinochets konstitution, som är en av de få kvarlevorna från diktaturen, har under demokratin genomgått cirka 300 förändringar. Men den har kvar flera klausuler som begränsar reformutrymmen och den används ständigt av högern för att stoppa grundläggande samhällsförändringar. Nu kunde äntligen processen med att skriva en ny konstitution starta. En process som var tänkt att ge hopp, fred och ena det chilenska folket.

Grundlagsprocessen började med entusiasm och energi under ledning av lingvisten Elisa Loncón från mapuchefolket.

Grundlagsprocessen började med entusiasm och energi under ledning av lingvisten Elisa Loncón från mapuchefolket och en demokratisk vald konstituerande församling.

Där florerade mångfalden och majoriteten av ledamöterna var partioberoende. En annan stor grupp var ledamöterna från olika vänsterpartier. Endast en minoritet företrädde de konservativa krafterna.

Efter flera månader av mödosam debatt och överläggning levererade kommittén ett förslag på en ny chilensk grundlag. Det var en stark och omfattande grundlag som definierade Chile som en ”social och demokratisk stat, som också är plurinationell, interkulturell och ekologisk”. Den garanterade också jämlikhet och erkände urfolken med ett eget rättssystem. Det nya grundlagsförslaget var ett av de mest progressiva i världen och garanterade mer än 100 rättigheter.

Men förslaget fick inte gehör. Varken texten eller ledamöterna lyckades övertyga chilenarna om att detta var det bästa alternativet för landet. Vilket visade sig i folkomröstningen den 4 september 2022 när 62% av chilenarna röstade nej till grundlagstexten.

Det nya grundlagsförslaget var ett av de mest progressiva i världen och garanterade mer än 100 rättigheter. Men förslaget fick inte gehör.

Bakslaget som drabbade den konstitutionella processen var utan tvekan överraskande och chockerande, inte minst för de politiska krafterna. Bakom resultatet, och som kan förklara nederlaget, fanns ett tydligt budskap, folkets allt växande förakt mot politikerna som inte representerar dem.

Många chilenare känner sig inte representerade av något politiskt parti, ideologi eller ledare. Detta återspeglades i valet av den konstituerande församlingen. Den uppfattades från början som något skild från den traditionella politiken. Ledamöterna uppfattades som “vanliga” och självständiga från de politiska partierna.

Detta förändrades dock med tiden och många kände att den konstituerande församlingen blev alltmer ett exklusivt organ och likt den traditionella politiken. Många förknippade också grunderna för den nya grundlagen med radikala vänsteridéer. Allt detta var tillräckligt för många för att rösta emot förslaget i protest.

Den konstituerande församlingen uppfattades från början som skild från den traditionella politiken. Ledamöterna uppfattades som “vanliga” och självständiga från de politiska partierna. Detta förändrades dock med tiden.

Det finns fler faktorer som bidrog till att majoriteten sa nej till det första förslaget. En sådan var textens komplexitet och hur detta utnyttjades av konservativa grupper för att sprida vilseledande information. Grundlagsförslaget bestod av 178 sidor och 388 artiklar som innehöll relativt okända begrepp som paritet, mångkultur och plurinationalism.

Det sistnämnda väckte mest uppståndelse bland väljarna och stod i fokus i motkampanjen. Stycket om Chile som en plurinationell stat hade som mål att konstitutionellt erkänna de olika ursprungsfolken, ge dem större autonomi och möjligheten att utöva ett eget rättssystem. De konservativa krafterna hävdade att detta skulle favorisera ursprungsfolken och innebära att Chile inte längre skulle vara en enad nation. Nationalistiska känslor kom i svallning vilket gav upphov till fientlighet mot ursprungsfolken.

En annan sak var textens längd, något som användes av motståndarna för att kritisera både innehållet och allvaret i förslaget. Kritiken riktade sig mot ledamöterna i den konstituerande församlingen. Som nämndes tidigare var majoriteten inte aktiva i något politiskt parti utan var politiskt oberoende. De, menade kritikerna, hade i grundlagstexten sett till att få med sina egna frågor och krav i stället för att driva en gemensam sak och få ihop det till en helhet.

Resultatet blev därför ett oorganiserat förslag med lite fokus. Motkampanjen från högern lyfte denna spretiga mångfald för att försvaga förslagets trovärdighet och formalitet.

Nederlaget innebar att Chile gick miste om möjligheten att i grundlagen fastslå åtgärder mot klimathotet, aborträtten och rätten till hälsovård, utbildning och pension.

En chock gick genom landet och en tid av politisk osäkerhet följde. President Gabriel Boric gick snabbt ut och lovade att påbörja en ny process i vilken han personligen skulle medverka.

Det andra försöket att ändra konstitutionen började med mindre entusiasm än det första. Det märktes bland befolkningen både en anmärkningsvärd utmattning och ett ointresse för processen. Som en parodi på den första konstitutionella processen gick detta andra försök totalt i strid med idéerna från det föregående.

Den nya ledaren för den konstitutionella församlingen, Beatriz Hevia, tillhör en privilegierad grupp i landet och står långt till högern i politiken. Hon började sin politiska karriär som ungdomsledare i presidentkampanjen för den högerextreme kandidaten José Antonio Kast.

Även ledamöterna i den nya konstituerande församlingen var andra. Majoriteten tillhörde högern. Endast sexton av de 50 ledamöter kom från partierna i vänsterregeringen och endast en från ursprungsfolken. Det nya grundlagsförslaget tog ställning mot aborträtten, garanterade inte jämlikhet mellan män och kvinnor, gynnade den privata sektorn och erkände ursprungsfolk endast som ”en del av den chilenska nationen som är en och odelbar”. I praktiken förstärkte det nya förslaget de nyliberala idéerna från diktaturens grundlag.

I praktiken förstärkte det nya förslaget de nyliberala idéerna från diktaturens grundlag.

Den 17 december 2023 röstade 55% av chilenarna mot förslaget och därmed förkastade det chilenska folket för andra gången ett grundlagsförslag. Utan tvekan var detta nya konstitutionsförslag något som uppfattades som värre än det som skapades under diktaturen 1981. Beslutet innebär att Chile fortsätter med samma konstitution.

Men vad var anledningen till att folket inte accepterade det nya förslaget till grundlag?

Dels var förslaget nyliberalt, konservativt och oförenligt med de krav som ställts i det sociala upproret. Dels sågs ledamöterna som ideologiskt styrda. Det första konstitutionsförslaget förknippades med extrema vänsteridéer. Denna nya version uppfattades i stället som extremhöger. Att partierna på högerkanten, som såg att förslaget kunde främja deras intressen, stödde förslaget förstärkte bara denna uppfattning. Förslaget misslyckades att representera samhällets rådande värderingar och skrämde bort både vänster- och mittenväljare. Det första förslaget hade skrämt bort höger- och mittenväljare. Nederlaget var ännu en väckarklocka i chilensk politik som gjorde klart att extremerna inte tilltalar folket.

Ett tredje grundläggande skäl som ledde till att texten förkastades har att göra med vad många har kallat konstitutionellt “ennui” – känslan av trötthet och tristess.

Efter flera år av omfattande debatter och flera omröstningar verkar folk redan ha tröttnat på grundlagsförslag och allt som har med politik att göra. Det chilenska folket är besviket över bristen på representation och utmattat över oförmågan att nå överenskommelser. Utan att se några väsentliga förändringar har befolkningen valt att fokusera på de mest akuta problemen som landet står inför, såsom säkerhet och narkotikahandel, och lämnat tanken på en ny konstitution åt sidan.

Befolkningen valt att fokusera på de mest akuta problemen som landet står inför, såsom säkerhet och narkotikahandel, och lämnat tanken på en ny konstitution åt sidan.

Vad återstår för Chile nu när båda processerna har avslutats utan något vinnande förslag?

Presidenten Gabriel Boric meddelade denna gång att ingen ny konstitutionell process kommer att startas under sina återstående två år vid makten. Han betonade också att Chiles nuvarande fokus är annat än grundlagsändringen, såsom förebyggandet av brott och ekonomin. Inte heller bland de politiska partierna finns avsikter att påbörja en tredje process utan man har i stället valt att föreslå reformer av den nuvarande konstitutionen. Från medborgarnas sida har budskapet om trötthet och motstånd mot grundlagsfrågan varit tydligt.

Det hälsosammaste Chile kan göra just nu i mina ögon är att reflektera över de senaste fyra åren och lära sig av misstagen som begicks. Det är fortfarande ett faktum att den chilenska befolkningen både är delad och skild från eliten: det är viktigt att detta förändras om vi vill leva i ett bättre Chile.

De politiska partierna visade sig vara oförmögna att skapa en konstitution som representerade alla chilenare: idag står de i skuld till folket. Den långa och smärtsamma vägen till drömmen av en ny grundlag slutar här, utan varken vinnare och utan något att fira. Chile fortsätter med Pinochets grundlag.

Javiera Rubio
Feminist och aktivist

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg. Vi vill att våra skribenters texter skall kunna läsas av så många som möjligt.

Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.