Planerade att ge ut diktsamling – avlidne gitarristen Tom Verlaine i tidigare opublicerad intervju

Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol.
Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol. Du kan läsa mer om vårt samarbete här.

I januari i år avled gitarristen Tom Verlaine i cancer, frontfigur i det kultförklarade postpunkbandet Television. I samband med släppet av hans två sista skivor talade Cyril Hellman – eller försökte tala – med den korthuggne ikonen i denna tidigare opublicerade intervju.

Tom Verlaine var framför allt känd som sångare, gitarrist och låtskrivare i bandet Television. Ett band som inte släppte många skivor men kom att inspirera grupper som Pixies, Sonic Youth och The Strokes. Men Tom Verlaine hann samtidigt med en framgångsrik solokarriär och släppte ett tiotal skivor. Han gjorde också filmmusik, till ”Love and a 45” och i början av 90-talet släppte han instrumentala Warm and Cool. Hans andra skiva med instrumentalmusik, ”Around: Instrumentals Volume II”, släpptes 2006.

– Jag hade lite saker i bakhuvudet som jag ville ta med på en skiva och vi spelade in det snabbt, på två dagar. Sedan tog det två dagar att redigera misstagen, berättar Tom Verlaine på telefon från hemmet i New York.

Den instrumentala musiken låter kontemplativ.

– Ja, den har en mer reflektiv stämning än musiken på den vokala skivan. Framför allt har den vokala skivan trummor.

Var det din idé från början att släppa två skivor på en och samma gång, Around och Songs and Other Things?

– Jag hade de instrumentala låtarna klara och sedan hade jag arbetat till och från med den vokala skivan. Det kändes lättare att släppa dom samtidigt.

Den tredje låten, Orbit, på vokala skivan Songs and Other Things låter som Marilyn Manson. Var det avsiktligt?

– Jag har verkligen ingen idé om hur Marilyn Manson låter.

Han har faktiskt en vacker röst när han väl använder den. Temat med ordet Orbit kändes också Marilyn Manson.

– Ha, ha. Jag försökte kanske låta som Marilyn Monroe utan att lyckas.

Särskilt mupparna i the Strokes låter inspirerade av Verlaines gamla band Television och då främst deras unika gitarrljud från debuten Marquee Moon. Hör du det inflytande du har på samtida artister?

– Nej. Jag har inte hört de samtida grupperna ännu.

Tom Verlaine var en stor influens under 70-talet och början av 80-talet. Tror du att du influerar artister även idag?

– Det har jag ingen aning om.

Verlaine har nu släppt tio soloalbum. Vilken är din favorit?

– Jag gillar de senaste två väldigt mycket.

Det sägs i Bowiebiografier att du skulle varit sessiongitarrist på David Bowies Scary Monster men på grund av samarbetssvårigheter gick jobbet till Robert Fripp?

– Nej. Bowie bjöd in mig att spela på en låt och gjorde en cover på Kingdome Come.

Bowie är bra på att sno, tror du att han fick gitarrljudet på Scary Monsters från dig?

– Han lär vara det men jag tror inte det gjordes efter mitt sätt att spela.

Vad tycker du om hans version av din låt Kingdome Come?

– Jag har inte hört den på tio år men tyckte då att den var mycket bra.

Tom Verlaine har ett speciellt gitarrljud, det låter rent och vasst på samma gång. Hur har du lyckats med det? Använder du särskilda gitarrer och förstärkare?

– Jag spelar inte högt, det är hemligheten.

Någon gitarrist som du beundrar förutom Miles Davis gitarrist John McLaughlin?

– He, he. Jag har inte lyssnat på John McLaughlin sedan 1975. Det är ingen särskild gitarrist som jag kommer att tänka på.

För ett antal år sedan sedan släpptes samlingsplattan The Miller’s Tale: A Tom Verlaine Anthology. Namnet Miller är ditt dopnamn?

– Det är en olaglig utgåva. Jag har aldrig fått en dime från den. Jag ska skaffa en advokat för att ta hand om den skivan. Jag har inte bestämt titel, låturval eller någonting annat på den skivan.

Du har säkert fått frågan hundratals gånger. Ditt namn från den franske symbolistpoeten Paul Verlaine, hur tog du det?

– Så fråga det inte igen. Du kan läsa det på internet.

Söker man på gamla intervjuer så förklarar Verlaine att han gillade namnets ”ljud” och inte associationen och att han nuförtiden ångrar att han inte tog namnet Johnson, eftersom folk tror att han svärmar för poeten Verlaine. Hans forna vän och samarbetspartner Richard Hell berättade för mig att de två tillsammans ville göra intryck därav de fiktiva namnen fulla av associationer.

Som barn studerade du klassisk piano. Går de influenserna att spåra i din musik?

– Kanske på så sätt att jag gillar melodi.

Du låter heller inte lika beroende av trummor som andra rockgitarrister.

– Nja, jag är inte säker att det har med klassisk musik att göra. Jag spelar även saxofon och gillar jazz som har en annan sorts rytm. Och jag gillar så kallad ”rock”.

Lyssnar du på bluesgitarrister?

– Nej, det kan jag inte påstå.

Vad anser du om samtida hårdrock och rapmusik?

– Jag har ingen radio så jag hör den inte.

Vad lyssnar du på?

– Just nu Sonny Rollins på vinyl.

Har du spelat med honom?

– Nej. De enda rockmusiker han har spelat med var Rolling Stones.

Spelar du jazz?

– Nej, det är jag inte säker på.

Apropå vinyl. Den andra Televisionskivan Adventure släpptes 1978 men i England endast på röd vinyl. Varför?

– Det var skivbolaget. Vi hade inget med det att göra.

Hur ser du på inflytandet som Televisions två första skivor, Marquee Moon och Adventure, hade?

– Jag har ingen aning om det och lyssnar själv aldrig på dom.

Men ni återförenas. I början av 2000-talet spelade ni på Berns i Stockholm.

– Vi spelar varje år sedan 1992. Det är ett sätt att långsamt få fram nytt material. Kanske släpper vi en skiva nästa år.

När ni spelade på Berns verkade det åtminstone på scenen vara en rivalitet mellan dig och andre gitarristen Richard Lloyd.

– Nej. Jag antar att saker och ting kan framstå som märkliga på scen.

Hur gör du när du skriver låtar? Tänker du den här går till Television, den här går till soloskivan?

– Det där är komplicerat. Ibland är det så, ibland inte. Ibland ger jag samma låt till båda eller gör en låt till varje på samma gång. Det går fortare att göra låtar till soloskivorna därför att då kan jag göra allt själv.

Enligt legenden rymde Tom Verlaine och barndomsvännen Richard Meyers 1968 till New York efter att ha stuckit från internatskolan och tänt eld på ett fält. I New York började de ge ut poesi på stenciler, de skrev ofta poesin tillsammans och gav ut en liten bok under namnet Theresa Stern som innehåller en av mina favoritdikter, Pillow:

What does the dove see,

There at the window?

Two people fast asleep

Oh, you were such a clown,

Out on the balcony,

Time is a stupid thing,

That´s what you read to me.

Watching the birdies fly,

You whispered, “I could die”,

As I recall it´s really nothing.”

De gjorde i ordning den gamla klubben Country Blues and Blue Grass som först var deras replokal och sedan blev CBGB och navet i New Yorks punkscen. Meyers antog namnet Hell, och Tom Miller blev Tom Verlaine. Richard Hell var utlevande basist i Television, på scenen en kontrast till den stele Tom Verlaine. Men tillsammans med Richard Lloyd på gitarr ansågs det allmänt vara det snyggaste såväl som talangfullaste bandet. Många förutspådde att de skulle bli superstjärnor. Tom Verlaine skall allteftersom ha strukit Richard Hells repertoar. När de väl fått skivkontrakt och var på väg in i studion strök Verlaine även Hells paradnummer Blank Generation. Richard Hell slutade då frivilligt men såg sig själv som sparkad till förmån för det då okända bandet Blondies basist Fred Smith.

Varför sparkade du Richard Hell?

– Därför att min målarpensel gick av, försöker Verlaine skämta bort frågan.

Har ni kontakt idag?

– Jag lägger på luren, säger Verlaine.

Jag funderar på varför två barndomsvänner som uppenbarligen är så lika som det går att vara med journalister, de har antagligen format varandra, inte längre kan vara vänner privat. Innan jag gjorde denna intervju var mitt möte med Richard Hell i New York år 2001 mitt svåraste intervjuobjekt men hans ego i likhet med en annan svår New York-bo Lou Reed gick slutligen att charma genom smicker. Så jag provar med det…

Rockklubben CBGB blev navet för New Yorks punkrörelse som var mer som en konströrelse än dess pubertala motsvarighet i England och övriga Europa.

Du startade den legendariska rockklubben CBGB.

– Det minns jag inte.

Spelar du tillsammans med några andra från CBGB-tiden. Jag såg dig med din gamla flickvän Patti Smith på Stockholms Vattenfestival för många år sedan…

– Patti Smith frågar mig då och då och vi spelar ihop ibland. Jag turnerade med henne 2005 och 1996.

Och ni använder samma trummis Jay Dee Daugherty på era soloskivor.

– Ja, för att vi känner varandra och arbetar smidigt ihop. Han har turnerat med mig i sju år på 90-talet.

Tom Verlaine spelar flera instrument. Du spelar alltså inte in med datorer eftersom du då kunde spela alla instrument själv?

– Nej. Jag gillar inte ljudet på datorinspelningar. Jag gillar att spela med människor ”live”. För mig är det bättre att spela in tillsammans med folk och sedan rätta till misstagen. När jag spelar in jammar vi ofta som en trio.

Verlaines texter kategoriseras av Amazon som ”oldie lyrics.” Hur skriver du texter, före eller efter musiken?

– Ibland skriver jag en text först och när jag hittar en melodi har jag en låt. Det kan ta flera år. Ibland jobbar jag enligt sättet ”lyrics for guitar”, dvs försöker hitta ordet som passar till just den tonen. Tredje sättet är att göra det på samma gång vilket är enklare än de två förstnämnda sätten. För det mesta skriver jag mer texter än jag behöver. Ibland gör jag åtta verser och använder i slutändan bara tre.

Du gjorde poesi som ung. Fortsätter du med det?

– Jag skriver ständigt men har inte tänkt publicera det. När jag är en mycket gammal man kanske jag söker upp en förläggare.

Vilken är din favoritmålare?

– Det varierar från år till år. För tillfället är jag inne på svensken Olle Bærtling som jag upptäckte i en affär häromåret. Egentligen är jag mest inne på 1800-tals målare men det är något med Olle Bærtling som jag gillar, trots att han är abstrakt.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

– Jag sitter och spelar eller repar tillsammans med någon fyra dagar i veckan. Jobbar med idéer utan att tänka på om de ska spelas in. Jag har ingen studio men en lokal där jag repar. Den används också för Television.

Har ni regelbundna reptider för Television?

– Ja.

När ni gigar ute, ser du en ny generation Television-fans eller består publiken av gamlingar?

– Det är en mix.

Vad fick du namnet Television ifrån?

– Från en svensk musiktidning.

Fakta

Namn: Tom Verlaine född Tom Miller

Född: 1949, Wilmington, Delaware

Död: 28 januari 2023, New York

Skivor Television: Marquee Moon (1977), Adventure (1978), Television (1992)

Soloskivor: Tom Verlaine (1979), Always (1981), Dreamtime (1981), Words from the Front (1982), Cover (1984), Flash Light (1987), The Wonder (1990), Warm and Cool (1992)

Songs and Other Things (2006) och Around (2006)

Samarbeten: Patti Smith (gästade Horses och Gung Ho), James Iha (soloskivan Look to the Sky). Gitarrist i Million Dollar Bashers som medverkade på soundtracket till filmen om Bob Dylan: I´m Not There

Cyril Hellman
Författare

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg. Vi vill att våra skribenters texter skall kunna läsas av så många som möjligt.

Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.