Yorgos Lanthimos brukar göra banbrytande och originella filmer. Men hans senaste är inget annat en en uppvisning i ytligt, nyliberalt, kommersiellt trams, som till råga på allt sägs vara “feministiskt.” Han tycks ha drabbats av guldfeber, skriver Sedagül Yavuz.

Jag såg förväntansfullt fram emot Yorgos Lanthimos senaste film Poor Things. Efter en mängd hyllande recensioner, var jag beredd på inget mindre än ett banbrytande mästerverk. Den har kallats en “coming-of-age story med feministiska undertoner” och kritiker har sagt: “om man vill se en feministisk film som tar hem alla Oscars i år, är det Poor Things som gäller.” Men till min förvåning – nej. Jag kan inte ansluta mig till hyllningskören. Bered er, för nu ska jag berätta sanningen – Poor Things är inte århundradets film.

Men till min förvåning – nej. Jag kan inte ansluta mig till hyllningskören. Bered er, för nu ska jag berätta sanningen – Poor Things är inte århundradets film.

I Poor Things gör Emma Stone rollen som Bella Baxter, en fascinerande viktoriansk karaktär med en ganska unik bakgrundshistoria. Trots att hon ser ut som en fullvuxen kvinna lever Bella ett slags dubbelliv, fångad mellan barnet och kvinnan. Hennes ursprung kan härledas till ett djärvt experiment lett av Dr. Godwin Baxter, spelad av Willem Dafoe, ömsint kallad “Gud”.

Detta djärva företag innebär att Bella återupplivas genom att byta ut hennes hjärna mot sitt ofödda fosters, vilket skapar ett unikt scenario där hon blir både sin egen mor och sitt eget barn och samtidigt ingetdera. Historiens intressanta paralleller till en omvänd version av Frankenstein kan härledas till Alasdair Grays roman “Poor Things” från 1992.

Trots att Lanthimos hävdat att “Makt är en kvinnas historia” bland annat i TIME Magazine, är inte “Poor Things” någon djupgående feministisk berättelse.¹ Trots dess enastående scenografi, stjärnklara prestationer och skickliga berättartekniker, är det bara ett skrapande på feminismens yta, allt genom ett manligt perspektiv.

Jag är själv ett fan av Lanthimos filmografi, och därför tror jag inte det är ett misstag. Tvärtom hävdar jag självsäkert att detta tillvägagångssätt i “Poor Things” är ett medvetet beslut av regissören. Lanthimos är känd för sina banbrytande och tankeväckande oberoende skapelser som “Dogtooth” (2009), “Attenberg” (2010) och “Alps” (2011). Han brukar skapa originella och provokativa berättelser, till synes opåverkad av kommersiella överväganden.

I början av sin karriär var Lanthimos något av en provokatör som modigt dissekerade samhällets normer.

Men för varje steg in i den lukrativa internationella filmindustrin har regissörens ursprungliga dysterhet utvecklats till något mer raffinerat, en exklusiv och kommersiell dysterhet, vilket återspeglar en pinsam törst efter erkännande och beröm. Lanthimos har påbörjat en transformatorisk resa, uppenbarligen lockad av Hollywood-budgetar.

Poor Things markerar höjdpunkten i den här utvecklingen. Dess budget är 70 miljoner dollar, jämfört med de blygsamma 2 miljoner dollar som “The Killing of a Sacred Deer” kostade 2017.

Med tanke på omständigheterna är det inte förvånande att filmen speglar en fullständigt kommersialiserad, nyliberal feminism, precis som i Greta Gerwigs Barbie. Där symboler är allt, verkligheten inget, mångfald allt och klassperspektivet frånvarande. Denna tendens är tydlig i Poor Things.

Med tanke på omständigheterna är det inte förvånande att filmen speglar en fullständigt kommersialiserad, nyliberal feminism, precis som i Greta Gerwigs Barbie. Där symboler är allt, verkligheten inget, mångfald allt och klassperspektivet frånvarande.

Men låt oss inte dra förhastade slutsatser genom att sammanblanda de feministiska berättelserna i Poor Things och Barbie.

Poor Things dyker verkligen ner i feministiska ämnen som sexualitet, patriarkat och befrielse men – angreppssättet har sina egna problem.

Bella drivs av en brinnande önskan att bryta sig loss från sin herrgård och utforska världen. Bellas sexuella uppvaknande och hennes hunger efter frihet från patriarkala normer är ganska träffsäkert skildrad. Men efter detta aha-ögonblick reduceras den djupa kopplingen mellan Bellas sexualitet, intelligens och personlig utveckling, enbart till en uppräkning av hennes romantiska eskapader.

Dessutom tycks Bellas resa förutbestämd av männen i hennes liv. När hennes romantiska förbindelser tar fart mognar hon även intellektuellt, och det hela går så långt att hon ger sig in i prostitution för att skaffa sig ekonomiskt oberoende. Även hennes filosofiska uppvaknande kommer från ett möte med en mystisk man på en båt. Slutligen bestämmer hon sig för att bli kirurg som sin far, och härmar hans etiskt tveksamma metoder. Den stora finalen? En hämndakt som involverar transplantation av en fårhjärna i en förtryckande ex-fru (!)

Det här ska alltså vara feminism. Hämndbegär, prostitution och härmande av männen. Är detta Bellas intellektuella resa?

Det här ska alltså vara feminism. Hämndbegär, prostitution och härmande av männen.

Men vänta, det finns mer. Filmens “klassperspektiv” känns frustrerande ytligt. Bella blir varse klassamhälet av av en man på en båt, trots att hon tidigare skymtat dessa skillnader genom barndomens kvinnliga hembiträde. Mannen på båten målar upp en levande bild av fattigdomen, men den visuella distansen – de befinner sig trots allt på en lyxig oceanliner med utsikt över en ödslig ökenhåla – hindrar publiken från att helt förstå de beskrivna fasorna. Istället lämnas vi med vaga antydningar om total misär och Bella vill ägna sig åt välgörenhet.

Håll i hatten, kära vänner! Medan vi ivrigt väntar på Bellas nästa steg, tar filmen en oväntad vändning. Bellas intellektuella utveckling och prostitutionserfarenheter ska tydligen leda fram till en socialistisk medvetenhet. För nu har Bella mognat och anammat en sofistikerad seriös svart look, och ska delta i ett “socialistiskt möte” med en prostituterad “sexarbetarvän”.

Det får mig att fundera över Lanthimos uppriktighet när det gäller att skildra Bellas resa in i aktivismen. Att sexismen får sig några ytliga slängar kvalificerar filmen inte automatiskt till feministisk, lika lite som att bara nämna klasskamp och fattigdom gör den till ett socialistiskt manifest.

Recensionen är en originaltext skriven för Parabol. Översättning: Alice Agnéus