Det blev stora rubriker i tidningarna både i Sverige och utomlands när den Judiska filmfestivalen i Malmö stoppades tidigare i oktober efter att flera biografer sagt nej till filmvisningar. Bilden som målades upp av både politiker och media, att filmfestivalen blev inställd på grund av antisemitism stämmer faktiskt inte, skriver Manne Mendel och August Thorngren Wartin.

Nyheten om att den Judiska internationella filmfestivalen i Malmö stoppats slog ned som en bomb häromveckan. Den plockades upp av i stort sett varje större svensk tidning och rapporterades i SVT, TV4 och Sveriges Radio, liksom av flertalet utländska medier.¹

Knappt hade den hunnit publiceras innan ett antal politiker och partier uttalat sin bestörtning över den beryktade antisemitismen i Sveriges tredje stad. Bland de upprörda fanns statsminister Ulf Kristersson och kulturminister Parisa Liljestrand.

Knappt hade den hunnit publiceras innan ett antal politiker och partier uttalat sin bestörtning över den beryktade antisemitismen i Sveriges tredje stad. Bland de upprörda fanns statsminister Ulf Kristersson och kulturminister Parisa Liljestrand.² Den senare kallade det “en absolut katastrof för samhället”.³ Liberalernas partiledare Simona Mohamsson twittrade med anledning av händelserna att “judehatet normaliseras i Sverige”.⁴

Bilden som förmedlades mer eller mindre unisont av dessa röster var onekligen oroväckande: Det är omöjligt att uppmärksamma judisk kultur i Malmö på grund av en latent antisemitisk hotbild i staden. Men medan de flesta nyhetskanaler okritiskt förmedlade exakt detta narrativ var det något som skavde i rapporteringen. För en kritisk nyhetsläsare hopades frågetecknen: Kunde det verkligen stämma att alla Malmös biografer stoppat en filmfestival på grund av dess judiska fokus? Varför figurerade två icke-judiska ledarskribenter från högerkanten som festivalens talespersoner i media? Och vad gjorde en före detta partiledare från ett litet högerpopulistiskt parti i kulisserna?

Varför figurerade två icke-judiska ledarskribenter från högerkanten som festivalens talespersoner i media? Och vad gjorde en före detta partiledare från ett litet högerpopulistiskt parti i kulisserna?

Sydsvenska Dagbladets rapportering var omfattande och vilade tungt på festivalarrangörernas berättelse. Den förmedlade deras uppfattning att festivalen “stoppats” på grund av säkerhetsskäl. Samma vinkling dominerade övriga medier. Av de enstaka malmöbiografer som kom till tals under nyhetens första dag nämnde emellertid få säkerhetsfrågan som grund för sitt beslut. I sin artikel i Sydsvenskan listade journalisten Jonas Gillberg själv en rad andra förklaringar som biograferna angivit — från kommersiella aspekter till resursbrist. Likväl ramades berättelsen in utifrån föreställningen om en hotbild och festivalarrangörer och politiker tilläts sätta lokalbristen i samband med ett eskalerande hot mot judar i Malmö.

Sydsvenskan publicerade texten utan att Gillberg fått kontakt med Folkets Hus — en lokal som var central för historien. Folkets Hus var nämligen enligt arrangörerna festivalens sista hopp, men hade enligt dem avböjt bara några dagar tidigare, med säkerheten som argument.⁵

När ordföranden i Malmö Folkets Hus, Roger Olsson, uttalade sig i Skånes Folkblad påföljande dag nämnde han visserligen säkerhetsaspekten — men på ett sätt som sätter ljuset på festivalens arrangörer, snarare än dess innehåll:

– Vi förstod tidigt, med arrangörernas bakgrund som opinionsbildare, att det fanns stor risk för en krock. Att de rentav skapade idén till festivalen för att opinionsbilda och att beskedet att de inte hittade lokal är ett led i opinionsbildningen.⁶ Även biografen Panoras verksamhetsledare Anders Helmerius ifrågasatte kort därpå arrangörernas hederlighet, liksom mediernas snedvinkling.

Vi förstod tidigt, med arrangörernas bakgrund som opinionsbildare, att det fanns stor risk för en krock. Att de rentav skapade idén till festivalen för att opinionsbilda och att beskedet att de inte hittade lokal är ett led i opinionsbildningen.

Panora ägnades en särskild artikel i Sydsvenskan med titeln “Att Panora tackar nej till judisk film ser riktigt, riktigt illa ut”.⁷ I ett pressmeddelande några dagar senare dementerade Helmerius att festivalens innehåll överhuvudtaget varit en fråga när man tackat nej till att inhysa festivalen och påpekade att Panora huserat flertalet arrangemang med judiskt tema. Han kallade rapporteringen vinklad, raljerande och respektlös.⁸ I en senare intervju med Skånes Folkblad menade Helmerius att politiker och opinionsbildare “utnyttjat oss för att skapa konflikter och underblåsa en polarisering”.²

Vilka är då de rutinerade opinionsbildarna bakom festivalen, som bland annat Roger Olsson syftar på? I media presenterar sig två etablerade svenska ledarskribenter som initiativtagare till den nya filmfestivalen: Ola Tedin och Sofia Nerbrand. Den sistnämnda är den mer välbekanta av de två, som grundare av den konservativa tidskriften Neo och tidigare ledarskribent på Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Sydsvenskan.

Arrangören Nerbrand har vad det förefaller inte några meriter överhuvudtaget inom filmbranschen. Hon har däremot förnekat att vad som sker är ett folkmord och kallat Israels agerande i Gaza för ett försvarskrig.

Idag är hon politisk redaktör på Kristianstadsbladet och det är framförallt i den rollen, men också i sina kanaler på sociala medier, som hon under två års tid konsekvent försvarat Israels handlingar i Gaza. Nerbrand har förnekat att vad som sker är ett folkmord, kallat Israels agerande i Gaza för ett ”försvarskrig” och lagt ansvaret för Israels dödande av civila palestinier på Hamas.⁹ Därtill har hon återkommande angripit den svenska och internationella palestinarörelsen.¹⁰

Nerbrand har vad det förefaller inte några meriter överhuvudtaget inom filmbranschen. Riktigt detsamma kan inte sägas om festivalföreningens ordförande Ola Tedin, som för runt 25 år sedan var med och arrangerade Malmös barnfilmfestival. Sedan dess har han framförallt verkat som politisk redaktör, opinionsjournalist och ledarskribent i sydsvensk högerpress, samt arbetat för Liberalerna i Europaparlamentet som bland annat pressansvarig för dåvarande Europaparlamentarikern Jasenko Selimovic.¹¹ Liksom Nerbrand har Tedin återkommande ursäktat Israels agerande i Gaza. Han har delat innehåll där folkmordsanklagelser mot Israel viftas bort och lagt ansvaret på Hamas för såväl israeliska arméns dödande av civila som tillträdesförbudet för internationell press.

Liksom Nerbrand har Tedin återkommade ursäktat Israels agerande i Gaza. Han har delat innehåll där folkmordsanklagelser mot Israel viftas bort och lagt ansvaret på Hamas för såväl israeliska arméns dödande av civila som tillträdesförbudet för internationell press.

I sociala medier har han delat och gillat inlägg som målar upp Palestinarörelsen som hycklande, våldsam och skrämmande.¹²

Vid sidan om de två frontfigurerna sticker ytterligare ett namn ut i föreningsstyrelsen — inte huvudsakligen för att han liksom Sofia Nerbrand helt saknar koppling till filmbranschen, utan för att han är politiker och före detta partiledare. Ilan Sadé ledde det lilla högerpopulistiska partiet Medborgerlig samling under åren 2016-2023, samtidigt som partiet hade bland annat Katerina Janouch och Alexander Bard som namnkunniga medlemmar. Sadé är därtill delägare i den högerpopulistiska onlinetidskriften Nyheter Idag. Han har återkommande uttalat sig till stöd för Israel och var nyligen medförfattare till en debattartikel i Sydsvenskan med titeln “Befängt att anklaga Israel för folkmord”.¹³ Det går givetvis inte att utesluta att denna skara har ett kultiverat intresse för judisk kultur, som inte har något att göra med deras vurmande för en judisk terrorstat i Mellanöstern.

Bland övriga medlemmar i festivalföreningen återfinns några mer eller mindre etablerade filmarbetare, varav ett par har judisk bakgrund. Flera har under folkmordet gillat israelvänligt innehåll på sociala medier, inklusive sådant där palestinademonstrationer anklagas för att präglas av hot och våld.

Bland övriga medlemmar i festivalföreningen återfinns några mer eller mindre etablerade filmarbetare, varav ett par har judisk bakgrund. Flera har under folkmordet gillat israelvänligt innehåll på sociala medier, inklusive sådant där palestinademonstrationer anklagas för att präglas av hot och våld. Några är medlemmar i den extremistiska FB-gruppen “Svenskar som stödjer Israel”. Överlag framstår de ändå inte som politiska aktivister. Av de få filmer som presenteras på festivalens hemsida är bara någon enstaka från Israel och något påtagligt sionistiskt tema går inte direkt att identifiera.

Med tanke på frontfigurerna Nerbrands och Tedins bakgrunder, liksom Ilan Sadés inblandning, är det likväl rimligt att fråga sig i vilken mån festivalplanerna grundar sig på ett renodlat kulturellt intresse, och i vilken mån festivalens initiativtagare också eller snarare drivs av en politisk agenda. Det utstuderade sätt som arrangörerna, på falska grunder, använde sitt eget misslyckande att hitta lokaler till att blåsa upp en mediestorm med udd mot Malmös palestinarörelse talar onekligen för det senare.

Nerbrand själv medger i en kommentar till Skånes Folkblad att festivalen inte har fått nej av alla biografer på grund av säkerhetsskäl: Det var kanske lite svepande sagt, men faktum kvarstår: vi har inte kunnat hitta någon plats för festivalen.

Nerbrand själv medger i en kommentar till Skånes Folkblad att festivalen inte har fått nej av alla biografer på grund av säkerhetsskäl: ”Det var kanske lite svepande sagt, men faktum kvarstår: vi har inte kunnat hitta någon plats för festivalen”. Att flera biografer uppgett andra skäl än säkerheten ändrar dock inte hennes bild att orsaken är ett ökat säkerhetshot mot judiska evenemang i Malmö. Nerbrand frågar varför Panora inte kan ha plats för en judisk filmfestival, och antyder att det har med Palestina att göra: ”Tittar man på [Panoras] lokal ser man ganska tydligt att de stöder Palestina”.⁶

Att den förmenta hotbilden mot festivalen kommer från just palestinarörelsen sägs inte rakt ut i rapporteringen. Kanske är det för att försäkra sig om att allmänhetens indignation riktas åt rätt håll som Nerbrand nämner Palestina och som Tedin i en intervju med SR något överraskande säger: “Det här är oerhört stigmatiserande för folk som är engagerade i Palestina-Israel-konflikten i Gaza, att de underförstått utpekas som våldsamma”.¹⁴ Uttalandet rimmar illa med åsikter Tedin återkommande gett uttryck för tidigare.¹⁵

Att själv starta ett drev för att sedan i radio uttrycka sympati för den underförstådda måltavlan för drevet, är inte så märkligt som det låter om syftet är att leda upprördheten rätt och samtidigt framstå som oskyldig och opartisk – något Ola Tedin kanske insåg skulle behövas. Bara veckor före SR-intervjun delade han ett debattinlägg som beskriver Palestinademonstrationerna som en ”skräckupplevelse för de flesta av Malmös judar” på grund av ”det inneboende våldet” samt ”de hot och den aggressivitet som präglar Palestinademonstrationerna”. Tedin kommenterade delningen med ett ord: ”Word”. ¹⁶

Att själv starta ett drev för att sedan i radio uttrycka sympati för den underförstådda måltavlan för drevet, är inte så märkligt som det låter om syftet är att leda upprördheten rätt och samtidigt framstå som oskyldig och opartisk – något Ola Tedin kanske insåg skulle behövas.

Huruvida man mot denna bakgrund bör förstå filmfestivalen i Malmö som i första hand judisk (baserat på dess program) eller i första hand sionistisk (baserat på arrangörernas politiska tillhörighet) – eller någonting mittemellan – är upp till var och en att avgöra. Oavsett vilket är föreställningen om en hotbild mot festivalen av allt att döma imaginär. Redan samma dag som nyheten briserade uttryckte malmöpolisen Daniel Mårtensson sin förvåning: ”Vi har ju haft en massa arrangemang för att fira 250 år av judiskt liv i Sverige, alltså i Malmö. Det har aldrig varit några demonstranter där och stört”, citerades han i DN.¹⁷ Inte heller utpräglat sionistiska arrangemang tycks vara en måltavla i Malmö. För bara några veckor sedan tågade israelvänner genom staden (anförda av Ilan Sadé) med israeliska flaggor, utan att någon incident rapporterades.¹⁸

Nyheten om den inställda filmfestivalen är ett slående exempel på hur proisraeliska opinionsbildare, tillsammans med journalister och politiker, helt eller delvis fabricerar nyheter om antisemitism. Sofia Nerbrand och Ola Tedin har tillgång till ett nätverk av journalister och redaktörer som står redo att okritiskt sprida deras framställningar.

Nyheten om den inställda filmfestivalen är ett slående exempel på hur proisraeliska opinionsbildare, tillsammans med journalister och politiker, helt eller delvis fabricerar nyheter om antisemitism.

Dylika reportage kompletteras sedan med andra ledarskribenters upprörda debattinlägg. Denna ekokammare av pro-israeliska journalister plockas kvickt upp av företrädare för regeringen. Ministrar bekräftar sanningshalten i de tomma anklagelserna och understryker att det rör sig om ett allvarligt politiskt problem. Cirkeln sluts när journalister rapporterar om dessa politikers utspel, vilket genererar ännu en skörd av “nyheter” om påstådd antisemitism.
Grävande journalistik och kritiska röster drunknar i kören av journalister, ledarskribenter och politiker som alla säger samma sak. Trots att Nerbrands och Tedins pro-israeliska profilering är ett knapptryck bort får de uttala sig som vore de neutrala aktörer i kulturbranschen, samtidigt som deras meningsfränder i regeringen legitimerar deras överdrifter och lögner.

Trots att Nerbrands och Tedins pro-israeliska profilering är ett knapptryck bort får de uttala sig som vore de neutrala aktörer i kulturbranschen, samtidigt som deras meningsfränder i regeringen legitimerar deras överdrifter och lögner.

Parallellt spär samma krafter på en alltmer aggressiv främlingsfientlighet och islamofobi som tillåts eskalera i det närmaste okommenterat. Som statsvetaren Valley Ghanem – som var tidig med att syna festivalnyheten – konstaterat, används frågan om judisk säkerhet “för att forma opinion, tysta kritik mot Israel och skapa en berättelse där vissa liv anses värda att skydda, medan andra fritt tillåts att angripas”. ¹⁹ Mediakarusellen Nerbrand och Tedin rört upp runt den judiska filmfestivalen i Malmö kapar effektivt judisk kultur och frågan om antisemitism för att återigen flytta fokus från Sveriges stöd för folkmordet i Gaza och ytterligare stigmatisera palestinarörelsen och svenska muslimer.

När ska svenska journalister sluta att svälja betet?