Den nordirländska staden Ballymena har under sommaren präglats av våldsamma rasistiska upplopp, men också haft sin första Prideparad någonsin. Thomas Wedérus har besökt en plats full av motsättningar.

Den amerikanska ägaren till det bed and breakfast jag ska bo på, Brad, visar mig runt i huset. Det är fullbokat inför helgens Prideparad. Först när han räcker över nycklarna påminns jag om vad som hände i stan för bara ett par veckor sedan.

– Lås alltid dörren när du går ut. Man kan inte längre vara säker på vem som är god och ond här.

Han säger det sakligt och i förbifarten, innan han försvinner i väg för att ta hand om en annan gäst. Lika talande för situationen i Ballymena är att han ändrat boendets namn på booking.com till ”Brads Place – non protest area”.

Upploppen startade den 9 juni. En grupp maskerade personer började attackera bostadshusen. Stenar och brandbomber kastades, bilar och hus sattes i brand. Upploppen pågick i flera dagar och spred sig snabbt till andra städer i Nordirland.

Upploppen startade den 9 juni. Ett par rumänska tonåringar var misstänkta för att ha begått ett sexuellt övergrepp i det invandrartäta bostadsområdet Clonavon terrace, vilket förvärrade den redan ansträngda relationen mellan stadens romska minoritet och delar av lokalbefolkningen. Det började med att hundratals invånare samlades i området för en fredlig demonstration. Men snart bröt sig en grupp maskerade personer ut från demonstrationen och började attackera bostadshusen. Stenar och brandbomber kastades, bilar och hus sattes i brand. Upploppen pågick i flera dagar och spred sig snabbt till andra städer i Nordirland – bland annat Belfast, Larne och Portadown.

Jag befinner mig i staden på ett infall. Efter att ha åkt till Belfast för att göra ett reportage om de nordirländska universitetens ekonomiska situation slog det mig hur nära Ballymena var. Kanske skulle jag hitta något att skriva om jag tillbringade helgen där. På vägen dit kom nyheten om att en filippinsk man i staden anhållits misstänkt för sexuella övergrepp. Samtidigt var Ballymenas första Prideparad någonsin på väg att gå av stapeln. Det kändes som att det bara behövdes en gnista för att staden skulle fatta eld igen.

Jag bokar in en intervju med två av festivalens arrangörer, Curtis Lee och Eilish Boschert, på lördagsförmiddagen, ett par timmar innan paraden ska börja. Medan jag promenerar omkring i staden på väg till Braid Arts Centre där vi ska ses noterar jag en distinkt doft av gödsel. Det visar sig vara direkt relaterat till paraden.

– Vi fick höra i morse att någon spridit ut slurry, flytande gödsel, över Greenvale street, paradens slutmål. Vi blev chockade över att höra det. Men också mer beslutsamma att genomföra paraden, säger Curtis.

Dagen börjar alltså med ett sabotageförsök. Festivalens tema – Love over fear – är uppenbarligen relevant. Arbetet med festivalen har pågått i tio månader och den var påkommen långt innan upploppen skedde. Arrangörerna övervägde att skjuta upp festivalen, men ville i slutändan inte ge vika för rädsla och oro.

– Det är tydligt att det finns människor som inte vill oss väl. Men vi är starka tillsammans, och det är viktigare än någonsin nu att vi gör våra röster hörda, säger Eilish.

Ballymena är känt som ‘Bibelbältets spänne’, ett högsäte för religiös konservatism. Det är Ian Paisleys hemstad som ledde kampanjen ‘Rädda Ulster från sodomi’ på 80-talet, missnöjd med avkriminaliseringen av homosexualitet, övertygad om att det var en synd, berättar Curtis.

Staden har ofta beskrivits som en sluten håla, och många som växt upp här som hbtq-personer har känt sig tvungna att flytta till större städer som Belfast eller Derry för att kunna leva öppet och fritt.

–  Staden har ofta beskrivits som en sluten håla, och många som växt upp här som hbtq-personer har känt sig tvungna att flytta till större städer som Belfast eller Derry för att kunna leva öppet och fritt. Det är just det vi vill förändra – synligheten är så oerhört viktig i ett område som detta.

Det finns beröringspunkter mellan hatet mot hbtq-personer och hatet mot personer med invandrarbakgrund. Men just nu är det värre att vara i Ballymena för de med utländskt påbrå, menar Eilish.

– Vi står i solidaritet med andra marginaliserade grupper. Men vi har det lättare. Det kommer åtminstone inte bli några våldsamma upplopp mot paraden. Det hade det blivit om det varit en parad för etniska minoriteter.

Med ett par timmar kvar till paradstart promenerar jag längs paradens rutt genom staden. Poliser börjar inta sina positioner. En samling kristna motdemonstranter förbereder sig vid Broadway med plakat med bibliska citat och högtalare och mikrofon. Doften av gödsel är påtaglig. Ballymena stinker.

När jag kommer till Greenvale street är gatan rengjord. Senare får jag veta att invånare och drabbade butiksägare gått samman för att städa undan den illaluktande sörjan. Bara rester av vatten och rengöringsmedel ligger kvar. En ensam polis patrullerar. Människor rör sig obrytt mellan butiker och caféer. Jag går in i en affär för mobiltelefontillbehör och frågar mannen i kassan om han sett hur gatan såg ut innan. Han svarar att han kom in sent och bara såg hur gatan sköljdes ren. Att Prideparaden kommer stanna precis utanför hans butik verkar han inte känna till.

Jag rör mig mot startpunkten för paraden, en gräsplätt vid Waveney road, nära Ballymenas tågstation. Folk börjar samlas. Curtis intervjuas av andra journalister. Peppande tal hålls inför den hurrande folkmassan. Alla ställer upp sig i ledet. Paraden är i gång.

Längs gatorna står glada människor, unga och gamla, och hejar på, viftar med Prideflaggor. Vi passerar bostadshus med anmärkningsvärt många brittiska flaggor och bilder på kung Charles. Lustigt, tänker jag och knäpper några bilder.

Den kristna motdemonstrationen på Broadway är högljudd. Demonstranterna ropar i sina högtalare om bibliska synder och något om att den palestinska flaggan – som en av paraddeltagarna håller i – är ett tecken på den annalkande domedagen. Men paraden överröstar demonstranterna. Deras högtalarsystem kan inte mäta sig mot paradens trummor, visslor och glädjerop. En av demonstranterna syns skrika och gestikulera aggressivt mot någon i paraden, men till och med detta drunknar i jublet.  

Paraden går i mål på Greenvale street. Kärleken verkar ha vunnit över rädslan. Jag tar några sista bilder på den upprymda folkmassan innan jag rör mig tillbaka mot Brads place. Det är först nu jag inser hur nära upploppsområdet jag bor. Clonavon terrace ligger bokstavligen runt hörnet. Det är visserligen sant att boendet är ”non protest area” precis som ägaren påstår i sin marknadsföring, men bara med ett tiotal meter.

Clonavon terrace känns öde. Dörrar och fönster är igenbommade. Ett av husen är utbrunnet och avspärrat. Det visar sig inte vara någon slump att det hänger brittiska flaggor och porträtt på kungen i fönstren. Det är ett sätt för de boende att visa att de hör hemma här, att de är lojala lokalbor och att vandaler inte ska missta dem för romska gäng. Här och var sitter lappar med frasen ”Locals live here”.

Jag går runt i området med lösa förhoppningar om att träffa någon att prata med. Redaktören på Göteborgs-Posten har meddelat sitt intresse om ett reportage, men bara om jag hittar ett tillräckligt bra case, en invånare med utländsk bakgrund, rumänsk eller filippinsk företrädesvis, som kan dela med sig av sina upplevelser. Jag vet exakt vad redaktören är ute efter. En invandrare som upplevt hat och diskriminering, som lever i rädsla efter upploppen.

Detta är den del av mitt jobb som jag tycker minst om. Att leta efter människor att prata med på gatan. Jag känner mig mer som en försäljare än en journalist. Och jag vet inte ens vad det är jag säljer. En filippinsk man står i sin dörröppning en bit bort, pratande med en annan filippin som står utanför med en cykel. Men min chans försvinner snart. Den ena mannen stänger dörren, den andra cyklar i väg. Jag vill inte störa – och är medveten om att jag som främmande vit man i området nu efter upploppen förmodligen kan ingjuta skräck i folk bara av att gå fram till dem.

Den ena mannen stänger dörren, den andra cyklar i väg. Jag vill inte störa – och är medveten om att jag som främmande vit man i området nu efter upploppen förmodligen kan ingjuta skräck i folk bara av att gå fram till dem.

Jag hade redan mejlat alla institutioner jag kunnat hitta som skulle kunna hjälpa mig hitta en intervjuperson. Inget svar från Inter Ethnic Forum, som Curtis tipsat mig om. Migrant Centre hade svarat att de inte har någon möjlighet att hjälpa mig med så kort varsel. Inget svar från den romska föreningen i Belfast heller – och efter att ha läst ett inlägg från dem i sociala medier förstod jag varför. De uppmanade där alla att undvika att prata med pressen för att inte riskera ryktesspridning. Jag hittade en rumänsk kvinna på Facebook som bor i Ballymena, men när jag hörde av mig fick jag det korta svaret ”I don’t know anything! Sorry!”. Jag fick känslan av att ingen vill prata. Inte migrantorganisationerna eftersom de vet hur känslig situationen är och inte vill göra den värre för stadens minoriteter. Inte migranterna själva eftersom de är rädda. Sannolikt inte lokalbor heller eftersom de inte vill att Ballymena eller de själva ska ställas i dålig dager.

I brist på annat beger jag mig till en indisk restaurang i närheten – jag behövde ändå äta. Jag får en pratstund med ägaren Kumar. Men hans berättelse är inte vad jag förväntat mig.

–  Jag trivs bra här. Det är inte så konstigt att de som betett sig illa råkar illa ut. Så är det överallt i världen. Kommer jag till ett annat land så behöver jag följa det landets regler. Det är likadant när det kommer utlänningar till Indien.

Han säger det med en axelryckning. Enligt honom är det hela okomplicerat. Några dåliga romska individer har fått vad de förtjänade och nu är det avklarat. Själv känner han sig varken diskriminerad eller otrygg i Ballymena.

Enligt honom är det hela okomplicerat. Några dåliga romska individer har fått vad de förtjänade och nu är det avklarat. Själv känner han sig varken diskriminerad eller otrygg i Ballymena.

– Det har väl hänt att någon ropat något elakt efter en. Men då har det handlat om tonåringar, barn som inte vet bättre.

Ingen skulle köpa ett reportage om Kumars upplevelser. Så klart. Måhända behövs även den här sortens berättelser, för att nyansera bilden av hur det är att vara invandrare i Ballymena. Men ingen redaktör är intresserad av axelryckningar och förnöjsamhet. Dessutom är det inte de förnöjsamma rösterna som behöver komma fram. Naturligtvis måste det finnas många som är rädda i Ballymena. Det är deras röst som behöver höras. Å andra sidan: Är det verkligen rätt att envist leta fram dessa människor om de är rädda och löper en verklig risk att råka illa ut av att träda fram?

Söndagen var min sista chans att hitta ett case. Dagen därpå skulle jag återvända till Belfast för att göra ett par intervjuer, stanna i två nätter, och sedan flyga till Istanbul på onsdag morgon. Jag hittar en rumänsk-ortodox kyrka på Google maps som jag bestämmer mig för att uppsöka. Jag går igenom Clonavon terrace och ser en folksamling växa sig större längst ner på gatan. En protest? En kvinna öppnar sin ytterdörr och tittar bort mot folksamlingen. En liten flicka kommer efter. Kvinnan är uppenbart på sin vakt, men slappnar av när hon ser någon hon känner.

– Det är okej. Det är okej, säger hon till sin dotter innan de går tillbaka in.

När jag passerar folksamlingen, på kanske 30 personer, med fler som ansluter, ser jag några av de plakat som de har med sig. ”Skydda våra barn”, står det på dem, i olika variationer. Det är bara kvinnor och barn där. Inga män.

Efter tjugo minuters promenad hamnar jag vid en byggarbetsplats i stället för någon rumänsk-ortodox kyrka. Kartan hade visat fel. Jag inser att den rumänska församlingen inte alls har någon egen kyrka utan att de håller hus, kanske vissa tider, i den katolska kyrkan All Saints’ Church. Så jag går dit i stället, i hopp om jag vet inte vad – råka tajma en rumänska mässa eller springa in i någon filippinsk invånare. Inne i kyrkan är det tomt förutom ett par bedjande vita män. Jag har missat mässan med nån timme – inte någon rumänsk utan den ordinarie gudstjänsten på engelska. Jag går ut till församlingsgården bakom kyrkan. Inifrån byggnaden hörs körsång. På schemat finns allt från bingo till gympa- och yogapass. Ett par damer står utanför och pratar med en präst – Fader McGinnity, enligt bilden som jag hittar på församlingens hemsida.

Jag ger upp. Går in på en pub inne i centrum, The Front Page. Bartendern ser skeptiskt på mig när jag kommer in, som om hon undrar vad jag har där att göra, men slappnar av när jag beställer en Guiness. Alla där är vita. En medelålders kvinna och fyra äldre män som alla sitter i baren. Resten av puben är tom. Kvinnan tittar på nyhetsklipp på sin mobil, och jag hör berättaren säga något om romska gäng innan hon med en suck stänger av.

– Det var en djup suck, säger bartendern till henne.

– Jo, det finns mycket att sucka över.

När jag sitter på tåget på väg till Belfast nästa morgon får jag ett mejl från Ivy Goddard på Inter Ethnic Forum: ”Som du kan föreställa dig har det varit och är en extremt intensiv period för oss. Tyvärr måste jag meddela att vi för tillfället inte har möjlighet att besvara några medieförfrågningar eller ge intervjuer.”

Utsikterna för ett reportage – om upploppen eller om Pride – blev allt sämre. Förmodligen skulle ingen vilja köpa ett reportage om Pride eftersom paraden sammanföll med Prideparaden i Ungern – som redan blivit omskriven i svensk dagspress och både var större och mer dramatisk. Och jag var inte ett dugg närmare att hitta ett case.

För att inte lämna landet helt tomhänt möter jag upp en politisk analytiker i Belfast på måndagen för att få hans syn på situationen. Paul Nolan heter han, en oberoende forskare som spelade en viktig roll i fredsprocessen under 90-talet. Han är även en av grundarna till Belfast City of Sanctuary, en gräsrotsrörelse som syftar till att få flyktingar och migranter att känna sig välkomna och trygga i staden.

– Först och främst vill jag påpeka att det finns hopp. Flera undersökningar visar att nordirländarna faktiskt blir mer välkomnande och mer accepterande, säger Paul.

– Men med det sagt så växer högerextremismen också. Den är inte lika utbredd här som i Sverige, och definitivt inte som i Tyskland, men vi börjar se mer av den.

Enligt honom bör man skilja på hur upploppen i Ballymena började och vad som gjorde att de fortsatte och spreds.

– Ballymena har haft faktiska problem med romska kriminella gäng som orsakat spänningar med lokalbor, även om det ska nämnas att vita män står för den absolut största delen av alla brott. Det var det som startade upploppen. Sen kom lojalistiska paramilitära grupper in och drog nytta av situationen. 

Dessa lojalistiska, pro-brittiska, grupper livnär sig på utpressning och narkotikahandel men behöver kunna hävda ett legitimt syfte, menar Paul. Detta syfte har på sistone ändrats.

– I många år kunde de påstå sig skydda protestanter från republikanernas attacker. Men det har inte varit några sådana attacker på 30 år, så för att behålla folkets stöd har de i stället riktat in sig på att framställa invandrare som faror och de själva som samhällets beskyddare. Deras narrativ handlar mycket om att vi måste skydda våra döttrar från utländska våldtäktsmän.

I många år kunde de påstå sig skydda protestanter från republikanernas attacker. Men det har inte varit några sådana attacker på 30 år, så för att behålla folkets stöd har de i stället riktat in sig på att framställa invandrare som faror.

När de här grupperna kom in i leken i Ballymena var fokus inte längre på stadens romska gäng eftersom de flesta romer redan flytt från staden vid det laget. I stället riktades våldet mot invandrare i allmänhet, vilket gjorde att upploppen kunde spridas runt om i Nordirland.  

– Det är hemskt. Och här skiljer sig situationen i Nordirland från den i Sverige, för det finns en hög nivå av våld och dödlighet hos de här grupperna. De består av beväpnade och extremt farliga människor som bara väntar på rätt tillfälle att skrida till handling.

Tisdagen tillbringade jag med att göra de sista intervjuerna för mitt reportage om de nordirländska universiteten. Det slog mig att jag fortfarande hade tid att ta en sista sväng till Ballymena. Det var värt en chansning. Den här gången bestämde jag mig för att göra det som jag drog mig för att göra sist – knacka dörr på Clonavon terrace. Jag hann med tåget som var framme i Ballymena strax efter 16 och hade fram till sista tåget tillbaka till Belfast vid 23.

När jag kommer fram till Clonavon terrace är området lika öde som sist sånär som på tre reportrar, två män och en kvinna. En av männen står och samtalar med en brittisk kvinna i dörröppningen till ett av husen. De andra två, utrustade med mikrofon och tv-kamera, står en bit bort, utom synhåll, och väntar på klartecken att röra sig dit. Jag går fram till tv-teamet, förklarar att jag också är journalist och kommer knacka dörr i området. De visar sig vara från irländsk tv. Vi delar upp oss för att undvika att gå till samma dörrar. Jag går längre ner på gatan till det hus där jag såg den filippinska mannen häromdagen. Knackar på. Ingenting händer. Vilket inte är konstigt – han är förmodligen fortfarande på jobbet. Knackar på nästa dörr. Och nästa. Och nästa. Och nästa. Ingen öppnar. På femte försöket öppnar en gammal kvinna med rullator. Jag berättar om mitt syfte, frågar om hennes upplevelser under upploppen.

– Jag var inte här då, jag var borta, säger hon.

– Hela tiden?, frågar jag.

– Nästan.

Sedan stänger hon dörren i ansiktet på mig.

Jag går tillbaka till tv-teamet. De verkar inte ha haft så mycket bättre framgång.

– Vi pratade med en man tidigare, en lokalbo, men han ville inte vara med på bild. Han menade att allt är överspelat eftersom problemet var de romska gängen som nu är borta. Ingen vill prata nu, säger den kvinnliga reportern.

Han menade att allt är överspelat eftersom problemet var de romska gängen som nu är borta. Ingen vill prata nu, säger den kvinnliga reportern.

Inte heller de hade lyckats få kontakt med någon organisation. Vi hade alla kört fast. Det fanns en viktig story att berätta här någonstans. Men var? Eller fanns det ingenting att berätta? Var allt bara frid och fröjd?

– Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, säger jag.

– Jag förstår precis vad du menar, säger den manlige reportern.  

Vid den här punkten har jag tappat allt hopp om att hitta ett case. Jag bestämmer mig för att gå en sista gång till All Saints’ och se om jag kan hitta Fader McGinnity. Han kanske åtminstone kan uttala sig om hur upploppen påverkat människorna i församlingen, att många är rädda, nånting sånt. Är han inte där så går jag till The Front Page och tar en Guiness och åker tillbaka till Belfast.

Kyrkan är tom när jag kommer dit. Jag går vidare till församlingsgården. Det verkar tomt där också. Men så uppenbarar sig en ung filippinsk man. Han frågar om han kan hjälpa mig. Fader McGinnity är inte där, berättar han. Men det är inte längre prästen jag vill prata med. Jag frågar om upploppen.

– Jag har inte påverkats direkt av dem. Men indirekt har jag det. Jag är väldigt rädd nu, känner mig osäker här.

Jag frågar om vi kan sätta oss nånstans och prata i tio minuter.

– Jag skulle jättegärna göra det. Men jag kan inte. Jag måste jobba.

Det visar sig att en av församlingsgårdens kvällsaktiviteter är på väg att börja, och han ansvarar för förberedelserna. Men han delar i stället med sig av att ett möte är på väg att börja i Ballymena North Community Centre för stadens alla filippiner. Situationen i staden kommer diskuteras. Polisen kommer vara där för att besvara frågor.

Han visar på kartan var centret ligger. Det är nära. Jag hinner dit precis i tid. Inne på centret möts jag av en receptionist som pekar mot mötesrummet, som visar sig vara organiserat av Inter Ethnic Forum. Jag glider förbi ett par poliser som står utanför och pratar med en kvinna som jag förmodar är en av arrangörerna och sätter mig på en ledig stol. Det är fullsatt. 50–60 filippinska invånare är på plats. Jag sticker definitivt ut som vit man. Kvinnan kommer snart efter mig.

– Hej, jag vet inte om vi har setts tidigare?

Jag förklarar att jag är en svensk journalist som skriver om Ballymena. Hon presenterar sig som Ivy Goddard, hon som tackade nej till alla medieförfrågningar. Hon är uppenbart skeptisk över min närvaro och ställer frågor om vad jag tänkt skriva och vilka jag skriver för. Jag förstår henne. Hon vill skydda de som är där. Till slut verkar hon godkänna mig.

– Tänk bara på att det är en väldigt känslig situation. Var varsam med hur du formulerar dig. Det är okej så länge du bara skriver för svenska läsare.

Mötet börjar. Ivy hälsar alla välkomna, berättar att upploppen är det värsta hon varit med om under alla sina år i Ballymena.

– Upploppen riktades inte mot filippinska invånare, men ni blev ändå indragna och hamnade emellan. Jag hoppas vi kommer kunna vända den här sorgliga berättelsen till en mer positiv berättelse.

Hon berättar att en svensk journalist är med under mötet och att han, jag, letar efter någon att intervjua efteråt. En företrädare för Ballymena Filipino Community håller sen ett känslosamt tal. Några av åhörarna brister i gråt. Arbetsgivaren från Wrightbus – där tydligen många i rummet är anställda – berättar om vilket stöd de kan erbjuda. En polis, Jock McToal, ger information och svarar på frågor.

Mötet avslutas. Jag börjar prata med två kvinnor som sitter på samma rad som jag. De pratar om stämningen i staden, hur otrygga de känner sig – särskilt nu efter att en filippinsk man anhållits. Alla är rädda för att Filippinerna ska bli nästa måltavla. En av kvinnorna kommer på att det finns viktigare personer för mig att prata med. Hon letar upp Karen Estrella, 35, som sitter på raden bakom oss och som går med på ett samtal.

Karen jobbar som vårdbiträde och har inte bott mer än tre månader i Ballymena. Hon bor på Clonavon terrace tillsammans med sin make, som jobbar på Wrightbus, och deras sexåriga son. På kvällen den 9 juni var de hemma och på väg att gå och lägga sig när de plötsligt hörde ljudet av glas som krossades.

– Jag drog undan gardinen för att titta ut och hann precis flytta mig innan en sten kom flygande genom fönstret. Vi fick panik och sprang upp på vinden och gömde oss.

De hörde hur en mobb bankade på deras ytterdörr och försökte komma in. Lyckligtvis var dörren låst och reglad. Till slut gick upploppsmakarna vidare till nästa hus, Karens grannar, och tog sig in där i stället.

– De eldade upp deras möbler. De satte eld på soptunnorna utanför och brände upp ett annat hus. Bränderna fortsatte fram till tisdagsmorgonen.

Nästa dag kunde Karen och hennes familj ta sig hemifrån och bo hos vänner. Medan de var där fortsatte bränderna. Två av deras grannars bilar brändes. När Karen berättar det tittar hon sig omkring, letar efter någon. Flera har stannat kvar i rummet efter mötet för att lyssna på Karens berättelse. 

– Du borde prata med Michael, som fick sin bil uppeldad. Men jag tror att han har gått, säger Karen.

– Vilken Michael var det? frågar en kvinna.

– Båda Michael fick sin bil uppeldad. Michael och Michael, säger en annan kvinna.

Karen och hennes familj fick hjälp av kyrkoförsamlingen medan de inte kunde vistas hemma. Sedan kunde de flytta hem igen på fredagen, den 13 juni. Nu har det gått flera veckor sedan upploppen, men det är svårt att återgå till ett normalt liv.

– Jag befinner mig fortfarande i traumat. Jag reagerar på varje litet ljud, vaknar så fort jag hör något och får panik.

– Men jag tror på en bättre framtid. Jag kan inte göra något annat.

Jag tackar henne för att hon delade med sig och frågar om hon vore okej med att jag tar en bild. Hon ser osäker ut, rädd. Till slut säger hon nej. Det känns för riskabelt.

Karen och hennes familj fick hjälp av kyrkoförsamlingen medan de inte kunde vistas hemma. Nu har det gått flera veckor sedan upploppen, men det är svårt att återgå till ett normalt liv.

När jag lämnar centret och går mot tågstationen stannar en bil bredvid mig. Några av filippinerna som var med på mötet frågar om jag behöver skjuts. Jag tackar nej, säger att det är en fin dag för en promenad. De ler hjärtligt, säger hejdå. Strax därefter kommer Ivy Goddard i sin bil och erbjuder skjuts hon med.

Jag går förbi The Front Page. Hade tänkt ta den där sista ölen innan jag lämnar Ballymena. Men de är precis på väg att stänga. På väg mot stationen passerar jag den indiska restaurangen och går in där i stället. Kumar lyser upp när han ser mig.

– Du är tillbaka!

Jag tar en öl. Vi pratar. Om triviala saker och om livet. Om allt annat än upploppen. Han låter mig inte betala.

Tillbaka i Belfast skriver jag till redaktören på Göteborgs-Posten och berättar om mitt case. Jag känner mig överväldigad av allt jag varit med om under dessa dagar. Hedrad av att ha fått delta på mötet i Ballymena. Rörd över den vänlighet jag mött, och alla dessa människor som kämpar för tillhörighet och trygghet.

När jag sitter ombord på flygplanet, på väg att lyfta, får jag svar. Göteborgs-Posten behöver en bild på Karen, annars måste de tacka nej till reportaget. ”Kan man kolla med henne en gång till om hur hon känner kring bild, i och med att hon kunde medverka med sitt namn? Alternativt – finns det något annat case som kan tänka sig att ställa upp med sin berättelse och bild?”

Jag stänger av mobilen. Flyger vidare.