Den 21 mars var det internationella färgdagen. En av dem som kämpar för mer färg i livet är Mette L’orange – norskan som har titeln professor i färg. Hon har vigt sitt liv åt aktivism för att avlägsna grå färg från husfasader.

– Färgerna försvann, säger Mette L’orange.

Det är lätt att förstå att det är dramatiskt för någon som i dag har titeln professor i färg. Lyckligtvis är den färglösa perioden nu över sedan länge i L’oranges liv. Det skedde när hon studerade arkitektur i Oxford och inte minst när hon arbetade som nyutbildad arkitekt, berättar hon.

I tio år arbetade hon med arkitektur som prioriterade formen och där färgerna låg i gråskalan, utan att kunna göra så mycket åt det. Kontoret bestämde. Till slut hade hon inget annat val än att säga upp sig. För «detta var ju inte OK!» Hon som alltid hade haft färg som en naturlig del av livet, från tidiga barndomen.

– Vi var tre syskon i familjen. Jag hade gult rum. Mina bröder hade blåa och gröna rum. Mina föräldrar hade ett ljusgrönt rum. De färgerna sitter så starkt i medvetandet.

Mammas kläder

Förutom inredningen var L’oranges mor själv färgglad. Hon bar aldrig svarta, vita eller grå kläder.

– Hon berättade att när hon var liten och ledsen behövde hennes mamma bara vifta med en färgglad tygbit så blev hon glad igen, berättar L’orange.

Efter att ha sagt upp sig från jobbet som arkitekt bestämde hon sig för att ägna sig åt måleri och började på Statens Konstakademi.

-Äntligen var jag på rätt spår igen, spåret från min studietid till arkitekt. Där hade jag två professor som var experter på färg, en konstnär och en psykolog.

Mette L’orange har vigt sitt liv åt den närmast aktivistiska kampen för att sätta färg på grå och vita ytor och fasader. Det inleddes med ett projekt på Institutet för rumslig konst på 1990-talet, där konstnärer och arkitekter arbetade tillsammans för att få in sinnlighet i gestaltningen av rum. Hon ledde projektet i tolv år. Sedan skrev hon en bok om färger i arkitekturen innan hon började undervisa i färg som professor på universitet i Bergen och på Konsthögskolan i Oslo.

Kommunfärger

Hon har jobbat med Oslos nya färgguide för stadsdelar och återställt den grånande Storgatan i Molde till färgpaletten från återuppbyggnaden efter kriget.

I Åndalsnes, Kristiansund, Kongsvinger och Notodden har även där kommunala företrädare fått upp ögonen för att färg kan ändra vad staden uttrycker. Hon har tagit fram paletter för städernas centrumområden. I stadsdelen Filipstad i Oslo har hon medverkat till en färgguide på 20 sidor för framtida bebyggelse.

-Det är unikt i Oslos historia att färgerna planeras innan stadsdelen ens är byggd, säger L’orange.

Hon ser förhållandevis ljust på färgernas framtid, men är rädd att drönarbilder av städer skulle visa ett Norge i grått. Ett flerfamiljshus här, ett kvarter där. De kortsiktiga, individuella besluten ger tillsammans snabbt färglösa ytor.

Vad har det blivit av den kollektiva tanken och det konstnärliga intresset som faktiskt är en så stor del av det mänskliga, undrar L’orange.

– Den grå vågen har dragit fram sedan 1990-talet, men det har skett så gradvis att folk inte lagt märke till den. Det är inget problem förrän det blir väldigt mycket grått. Men det är det nu. Allt är nyanser av grått och då ser plötsligt alla det. Vad är det som har hänt?

Den grå vågen har dragit fram sedan 1990-talet, men det har skett så gradvis att folk inte lagt märke till den. Det är inget problem förrän det blir väldigt mycket grått. Men det är det nu. Allt är nyanser av grått och då ser plötsligt alla det.

Hon tröstar sig med att arkitekterna har använt mycket tegel i olika nyanser. Det förbättrar situationen.

Rädslan för färger

Mette L’orange menar att folk är livrädda för färger. De kan dessutom säga något om vem du är. För din smak blir så tydlig när den smetas ut över en hel vägg, eller en hel husfasad.

-Det är förståeligt för färg är ett svårt område, säger hon.

Men resultatet blir för ofta många stereotypa interiörer.

– När folk är osäkra, tänker de lätt att det är bäst att utgå från en minsta gemensamma nämnare av beige, vitt och grått. Jag skulle gärna se mer personliga färger. Några få har fortfarande hem där det ser som att det bor någon med böcker som ska läsas, exempelvis, men det är få.

Mette L’orange är själv en av dem. I sitt hus från 1920 på Marienlyst har hon och sambon ett hem präglat av att de är två arbetande konstnärer som bor där. Ironiskt nog har L’orange vita väggar, men det är enbart för att färgglada målningar täcker det mesta av det vita.

Hon har målat sovrumsgolvet med den schweiziska arkitekten Le Corbusiers färgpalett. Det är en färgförebild för henne. Hon har tidigare genomfört ett forskningsprojekt där hon studerade hans färgsystem och hur det användes inom arkitekturen.

– Han var känd för att använda naturliga material. Han kom ju från konsten och hade ett synsätt på färg som del av naturen.

Jakten på den perfekta färgen

För färgerna kommer från naturen.

– Före andra världskriget var det vanligt att använda naturligt pigment från jord och mineral och naturbaserade bindemedel som linolja, kalk, äggtempera och lim.

I dagens industrifärg blandar man i plast. Det kan vi helt enkelt inte fortsätta med, anser L’orange.

I dagens industrifärg blandar man i plast. Det kan vi helt enkelt inte fortsätta med, anser L’orange.

– I Norge kan vi exempelvis tillverka kalkfärg lokalt. Egentligen är det bara att krossa, sikta och använda naturens mineraler så får du en helt annan färgpalett och hållbar färg.

Hon gillar inte heller att svart och vit färg blandas i som dämpar pigmentets lyster i färgen.

– Det är klart att trendfärgerna som lanseras då blir grådaskiga eller «dusty», som vi säger. Blått är inte blått. Det är gråblått.

Själv är L’orange i färd med att renovera sitt hem. Då blir det bara egentillverkad färg bestående av linolja, cellulosalim och naturliga pigment. Hon är upptagen av att studera det naturliga ljus som faller in i det rum som ska målas. Var är det ljust? Var är det skugga? Hur är materialet? Vilken känsla ger rummet? Vilken stämning ska förmedlas?

Renoveringen ska göras tillsammans med sambon, som är konstnär och arkitekt med inriktning på kulturminnesvård.

– Han kommer nog att lägga sig i lite, ja. Han har sina egna idéer om hur ett hus från 1920 ska se ut, säger hon, och preciserar att två som är så fördjupade i färg professionellt nog får arbeta länge för att få till det perfekta resultatet hemma.

Ligga i grön korridor

Hur ska vi egentligen ha det hemma? L’orange är trött på oseriösa uttalanden om färgpsykologi och färgernas påverkan på ett rum. Det har gjorts många bra studier om färgpsykologi, men studierna når inte den breda massan säger hon.

– Istället kommer utsagor om att du blir glad av gult och att ett lila sovrum ökar sexlusten. Det är så mycket faktoider som kastas hit och dit. Forskning visar att färgstyrkan, oavsett om det är blått eller rött, är väl så viktig för din upplevelse av rummet. En ljus och sval färg kan ha en lugnande effekt antingen den är rödaktig eller blå.

Det mest alarmerande som hon sett vad gäller färgval gjorde henne rasande. Hennes då 95-åriga mor hade lagts in på ett vårdhem. Mor och dotter hade inte setts på 14 dagar. Under tiden hade vårdhemmet målat om. Allt var nu grått.

– Dörrarna till de boendes rum var nu målat i slagskeppsgrått. Jag slet upp dörren till föreståndaren på vårdhemmet och frågade: «Vad har hänt här? Det är det värsta jag som professor i färg har sett», säger hon.

Dörrarna till de boendes rum var nu målat i slagskeppsgrått. Jag slet upp dörren till föreståndaren på vårdhemmet och frågade: Vad har hänt här? Det är det värsta jag som professor i färg har sett!

Vid den tiden jobbade hon med färgpaletten till vårdhemmet i Bergen.

– De gamla ska ha fina, stimulerande färger som gör det lättare att hitta på vårdhemmet. De ska kunna tänka, «Här i den gröna korridoren är mitt rum.» De ska också ha identitetsskapande färgkombinationer, säger L’orange.

Hon tänker med fasa på att detta var sista platsen där hon såg sin mor.

– Hon som var en människa som så till den grad använt färg. Det var dramatiskt. Det tröstar mig att jag har en designdotter som använder massa färg i allt hon gör, så arvet från min mor lever vidare.

Artikeln har tidigare tryckts i den norska tidningen Klassekampen. Översättning från norska: Eva Berlin.