Queerteorin dog och återuppstod i Indien

Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol.
Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol. Du kan läsa mer om vårt samarbete här.

Queerteorin är uppköpt av nyliberalismen och stendöd. Det som varit en samhällskritisk rörelse ägnar sig nu åt att loopa eviga ressentiment och uppdatera diagnoser. Men den indiska teoretikern Madhavi Menon får Sara Edenheim att åter tro på teorins slagkraft.

För en del av oss dog queerteorin och dess rörelse ungefär samtidigt som Q:et lades till den ständigt utökade akronymkedjan HBTQIA+. Det var under samma period då det skrevs listor över hur alla bör bete sig i relation till avvikande grupper och då normkritiken fick genomslag inom både pedagogik och forskning.

Även om ordet queer användes flitigt, hade dess innehåll tömts och i dess ställe infann sig en rätt förutsägbar rörelse, som främst önskade inkludering och representation tillsammans med ett krav på ett totalt erkännande och igenkännande. Omöjliga krav som därför också kunde återupprepas i en evig och ressentiment loop.

Det var under samma period då det skrevs listor över hur alla bör bete sig i relation till avvikande grupper och då normkritiken fick genomslag inom både pedagogik och forskning.

Det var långt ifrån den queerrörelse som hade börjat som en foucauldiansk reaktion på AIDS-epidemin och en radikal feministisk lesbianism som vägrade både äktenskap, tvåsamhet och statligt erkännande. I stället hade Q:et tämjts till en liberal version, där den tidigare genomgående samhällskritiken nu nöjde sig med att HBT-certifiera arbetsplatser och läxa upp medicinvetenskapen för att inte uppdatera sina diagnoser tillräckligt fort.   

För mig återuppstod dock queerteorin när jag läste den indiska litteraturvetaren Madhavi Menons artikel ”Universalism and Partition: A Queer Theory”, publicerad 2015 i differences, en amerikansk tidskrift som varit ledande inom poststrukturalistisk feministisk teori sedan starten.1

Redan efter de första styckena in i artikeln infinner sig en osäkerhet hos läsaren: ”det är inte så här queerteori brukar beskrivas”. Ett kort tag tänker man att man åter är på säker mark; välbekanta retoriska frågor om vad queerteori kan vara och inte vara staplas på varandra. Men så kommer det här ”Let us stake, for instance, the partition of India and Pakistan in 1947…” Resten av artikeln handlar om just det: delningen av Indien och Pakistan. Samtidigt levererar den en svidande kritik av partikularismens politik, den vi ibland kallar för identitetspolitik och som vänstern har fått skulden för det senaste decenniet trots att den har en liberal idéhistoria.

Queerteorin – som ju inte är en teori, utan anger ett forskningsfokus mer än en teoretisk hemvist – blir här både sönderkritiserad och reviderad. Artikeln hade även kunnat heta ”Död åt queerteorin – länge leve queerteorin!”  För i slutändan står vi med en sprillans ny sorts queerteori, en som vägrar tillskriva det partikulära, det antinormativa, den specifika identiteten, ett självständigt värde, en politiskt unik position. Kvar står vi med ett gemensamt ansvar för det universella.

I en intervju för en indisk feministisk nättidning, beskriver Menon vår samtida situation så här: “Vi har hamnat, eller vi håller på att hamna, på en plats där vårt kritiska innehåll förvisso kan skilja sig från den högerextrema fundamentalismens, men där absoluthetens form är densamma.”2

Hon talar utifrån ett indiskt vänsterperspektiv, men menar att mycket av den politiska retorik som används där kommer från USA: ”Problemet med vänsterns motstånd här är att det verkar sammanbundet med ett hegemoniskt amerikanskt språkbruk, i alla fall för de engelskspråkiga.” Vi bör känna igen situationen, för även om Indien skiljer sig på många sätt från Sverige så har den amerikanska retoriken haft stort inflytande även här.

Vi bör känna igen situationen, för även om Indien skiljer sig på många sätt från Sverige så har den amerikanska retoriken haft stort inflytande även här.

Det har haft vissa besynnerliga effekter: exempelvis är den amerikanska politiska skalan historiskt mycket kort. ”Liberal” betyder ”Left” i USA, medan liberal i Sverige betyder den liberala ideologin och ”vänster” betyder socialism. På samma sätt betyder ”right wing” oftast ”konservativ” i USA, medan det i exempelvis Sverige och Indien betyder närmast fascistiska partier, numera för övrigt även med makt och inflytande i båda ländernas regeringar.

När amerikanska intellektuella talar om ”The Left” behöver det med andra ord inte alls inkludera en kritik av kapitalismen eller liberalismen och när de talar om ”The Right” inkluderar de i första hand de konservativa evangelisterna (det var inte förrän Trump blev vald till president som den amerikanska ”vänstern” yrvaket insåg att de måste revidera sin syn på vad den specifika formen av patriotism har inneburit för USA).

Ändå anammar vänsterrörelser i Sverige gärna det amerikanska begreppet ”community”, trots att den specifika gemenskap och gräsrotsrörelse som har vuxit fram i USA är helt avhängiga en mycket specifik historisk kontext som egentligen inte liknar något annat land och som vanligtvis är knuten till just en konservativ religiositet. Avsaknaden av en välfärdsstat, djupgående strukturell rasism och ett bristande politiskt inflytande har lett till att ”community” är en nödvändig samhörighet för daglig överlevnad. Att ha det som politiskt mål i Sverige – att ”bygga communities” som en del gärna uttrycker det – vore med andra ord direkt kontraproduktivt för en vänster som vill stärka välfärdsstaten och det demokratiska inflytandet.

Menons queerteori kan hjälpa till att undvika dessa destruktiva fällor. Främst är det genom att vägra tillskriva identiteter, oavsett vilka, en politisk radikalitet. Så fort vi säger ”jag är X” så har vi låst fast oss vid en viss sorts politik, den politik som handlar om att bli sedd och erkänd av staten och marknaden ”som den jag är”. En sådan politisk aktivism klarar inte av egentlig förändring; förändring kan till och med upplevas som hotfullt då den kan innebära att ”den jag är” behöver förändras.

Det är helt enkelt en politik som erbjuder mysig samhörighet med likasinnade, men inte mycket mer: ”Community är ett väldigt förföriskt koncept, väldigt varmt och inbjudande där du känner att du hör hemma [belong]. Men att höra hemma kan vara en farlig idé och en farlig term. Det finns minst två problem med den här idén om att höra hemma: ett, vi antar att vi är fasta entiteter som enbart har ett fokus för våra identiteter när det i verkligheten finns många sätt på vilka var och en av oss bebor världen.

Och två, vi antar att andra också är fasta entiteter som ska reflektera oss tillbaka. Att tillhöra en community kan vara ett helt och hållet egennyttigt begär. Community både stärker och reproducerar sig själv. För mig har problemet med högern alltid varit just detta stärkande och reproducerande av självet.”

Vad händer om man försöker lämna identitetspolitikens samhörighet?

Vad händer om man försöker lämna identitetspolitikens samhörighet? Ja, Menon förstår att det är svårt då vi numera har ett samhälle och en politisk diskurs som byggts upp kring just den sortens mål och känslor. Vilka politiska organisationer som finns tillgängliga är till allt större del beroende av hur du identifierar dig och frågorna i sig är ofta identitetsbaserade snarare än ideologiska. Helhetsgrepp på samhällsbygget saknas ofta, även inom etablerade partiorganisationer.

Men så har ju inte alltid varit fallet och om det är något det förflutna kan lära oss, så är det att inget någonsin helt lyckas. Samhällsstrukturer fungerar inte helt och hållet, i synnerhet när det kommer till frågor om begär – därav alla dessa lagar som försöker reglera våra begär, som därigenom samtidigt producerar och legitimerar vissa begär mer än andra. Menon påminner oss även om att inte ens den mest normativa heterosexuella relationen egentligen fungerar, trots allt stöd i lag, samhälle och marknad. Problemet är bara att vi låtsas som att de fungerar.

Vi behöver strukturer, så klart, men kanske det är möjligt att samtidigt ta dem på något mindre allvar, våga se vilka vi kan klara oss utan, vilka vi vill behålla och vilka vi vill förändra och hur. Det är genom dessa viljor som vi kan skapa politisk samhörighet med andra; identiteterna blir sekundära och i princip mer effekter – ja kanske snarare samhällssymptom – som vi vet att vi alla begär och måste förhålla oss till i vardagen, men vars offentliga erkännande inte samtidigt utgör det enda som tillåts hålla oss vid liv.

Politik blir på så sätt något som går utöver både individens ego och vardagliga erfarenheter. Gör den inte det, så riskerar vi att låsa in oss i den lilla politiska skalan, den som blir alltmer lik den amerikanska, där avståndet mellan höger och vänster är så litet att det i det långa loppet knappt gör någon skillnad om det är Trump eller Biden som är president, där aktivisten alltmer sammanfaller med influencern och rätt identitetstillhörighet är det enda sättet att organisera sig politiskt oavsett vilket sorts samhälle du drömmer om.

Det är en farlig värld där aktivisten alltmer sammanfaller med influencern och rätt identitetstillhörighet är det enda sättet att organisera sig politiskt oavsett vilket sorts samhälle du drömmer om.

Menon menar att det inte bara är en farlig väg, det är faktiskt även en väldigt tråkig och förutsägbar väg som varken kan hantera det oförutsägbara eller det ofrånkomliga misslyckandet. Menons väg tillåter att vi erkänner att politik är okontrollerbart och styrt av både destruktiva och fantastiska fantasier: en del av dem delar vi med högern (identitet som samhällsorganiserande) och en del går bortom strukturerna (solidaritet som samhällsorganiserande). Vi måste kunna känna igen både likheterna och skillnaderna för att kunna skapa en politik som kan ta identiteter i beaktande utan att ta dem för givna, som ser mer politiskt förändringspotential i idéer än i identiteter och som inte väjer för likheter och skillnader av helt andra slag än de vi utgår från idag. Det är vad Menons queerteori erbjuder – långt bort från inkluderande akronymer och normkritikens tillrättalagda listor. Det är den queerteorin jag hoppas på kan få ta mer plats och bli del av ett nytt politiskt samtal även här.

Fotnoter


  1. Madhavi Menon är professor i Engelska vid Ashoka University utanför Delhi, Indien. Hon har även skrivit boken Indifference to Difference: On Queer Universalism (University of Minnesota Press 2015), samt Law of Desire (Speaking Tiger, 2021) och Infinite Variety: A History of Desire in India (Speaking Tiger, 2018).[]
  2. Surana, Ananya: “Madhavi Menon Talks Queer Politics, Desire And Identity”, Feminism in India 16/8 -23[]
Sara Edenheim
Docent i historia och lektor vid Umeå universitet

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg. Vi vill att våra skribenters texter skall kunna läsas av så många som möjligt.

Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.