Frasen “hat och hot” är vår tids signum. Men vad betyder den egentligen? Varför förstärks alltid det allvarliga “hot” med “hat” – vilket samhälle, konkret, ser man framför sig där hat inte är tillåtet? Nordkorea? Sven Anders Johansson ifrågasätter den rådande terminologin.

Häromveckan avgick partiledaren Anna Karin Hatt efter allt hat och hot hon enligt uppgift utsatts för. När massmedia sedan dess idisslat ärendet har samma fras upprepats om och om igen: hat och hot, hot och hat, hat & hot, hotåhat, eller till och med språkliga kuriositeter som ”hoten & haten”. Det är som om det inte går att yttra det ena ordet utan att det andra följer med på köpet. Korv med bröd, ler å långhalm, moral-å-etik, hatåhot. Som om hat och hot inte utgjorde två ord med olika innebörd, utan tillsammans ett begrepp.

Det är som om det inte går att yttra det ena ordet utan att det andra följer med på köpet. Korv med bröd, ler å långhalm, moral-å-etik, hatåhot. Som om hat och hot inte utgjorde två ord med olika innebörd, utan tillsammans ett begrepp.

Problemet med den här diskussionen i allmänhet, och hat & hot-frasen i synnerhet, är att den döljer det problem den ger sken av att förklara. När Aktuellt bad Hatt precisera vad som egentligen hänt svarade hon att det var en ”samlad bedömning” – se där, ännu en managementfloskel i tiden. Ironin i detta är att just det där sättet att kommunicera är en bra förklaring till politikerhatet.

Det är naturligtvis svårt att inte känna medlidande med Hatt. Jag betvivlar inte att kvinnliga partiledare idag får stå i en ständig hatstorm (även om jag frågar mig varför de inte bara lämnar sociala medier). Men är det inte desto viktigare då, i synnerhet i journalistiken, att vara noggrann med ordens valörer? Att hota någon är brottsligt. Att hata? Än så länge är det, tack och lov, tillåtet.

Om det nu fanns hot mot Hatt, varför inte bara säga det, punkt slut? Varför lägga till ”hat”? Att bli hotad, och beklaga sig över att man också är hatad, är lite som att fästa sig vid vad gärningsmannen som försökte slå ihjäl en hade för färg på sin jacka. Det handlar om Ockhams rakkniv: att stapla förklaringar på varandra förstärker inte ens case. Det förstår naturligtvis även Centerns kommunikatörer. Så varför detta ordande om ”hat” om det nu fanns hot?

Misstanken är svår att undvika: för att det i realiteten mest var hat, även om det kändes hotfullt. Det andra problemet är att det ligger en felaktig politisk analys bakom hatåhot-jargongen. I Aktuellt-studion talade Hatt om behovet av en ”respektfull dialog”, för att sedan beskriva den hårda tonen som ett ”hot mot demokratin”. Men är det verkligen där hotet mot demokratin ligger? Ligger det inte snarare, till exempel, i Centerpartiets slakt av arbetsförmedlingen? I Nuon-affären? I Nato-medlemskapet? Är det verkligen hatarna som inte respekterar ”dialogen”? Eller är det politikerna som inte har förstått vad demokrati är?

Strindberg hamnade nyss i regeringens egen kanon – vad skulle han vara utan sitt hat? Och vilket samhälle, konkret, ser man framför sig där hat inte är tillåtet? Själv tänker jag på Nordkorea.

”Hat och hot får aldrig accepteras i ett demokratiskt samhälle” säger någon i kören av röster. Ja, vad ska man svara? Strindberg hamnade nyss i regeringens egen kanon – vad skulle han vara utan sitt hat? Och vilket samhälle, konkret, ser man framför sig där hat inte är tillåtet? Själv tänker jag på Nordkorea.
Bakom synen på hat som ett hot mot demokratin spökar den åtminstone nyss populära akademiska föreställningen om ”språkligt våld”: att säga något dumt är redan att göra det.

Det finns anledning att argumentera emot den sortens idealism, om inte annat så med tanke på allt fysiskt våld och alla verkliga verkliga hot som lärare, vårdare och andra yrkesgrupper idag får känna på det dagligen, utan några möjligheter att avgå. Samtidigt stämmer det att ord gör något med verkligheten. När journalister inte kan säga ”hat” utan att lägga till ”hot” bidrar de till att skapa ett politiskt klimat där allt som faller utanför de stora partiernas talepunkter blir suspekt. I ett sådant klimat handlar ”demokrati” i allt högre grad om att administrera den rådande ekonomiska ordningen. Medborgarna finns alltid på behörigt avstånd, helst i form av peppande mottagare på något digitalt medium – så ser ”dialogen” ut.

Vi måste tänka på samhällsklimatet löd en av veckans uppmaningar från politikerhåll. Jag skulle tvärtom uppmana politikerna att tänka på samhället, det som de har förlorat kontakten med.

I det perspektivet är ”polariseringen” knappast en effekt av hatet. Tvärtom är hatet ett symptom på polariseringen. Och den verkliga polariseringen handlar inte om att folk hyser vitt skilda åsikter, utan om växande ekonomiska klyftor (andelen fattigpensionärer som växer, samtidigt som antalet svenska miljardärer formligen exploderat) och en digital ekologi som effektivt avskärmar oss från allt som är annorlunda, oväntat eller verkligt.

Vi måste ”tänka på samhällsklimatet” löd en av veckans uppmaningar från politikerhåll. Jag skulle tvärtom uppmana politikerna att tänka på samhället, det som de har förlorat kontakten med.