Hedersvåldet börjar inte i tonåren, utan redan i förskoleåldern. För att komma till bukt med detta föreslår forskaren Devin Rexvid en obligatorisk, offentlig förskola där arbetet mot hedersvåld är inskrivet i läroplanen.

Det finns en utbredd uppfattning i Sverige att hedersrelaterat våld är något som börjar drabba flickor när de kommer upp i puberteten, menstruerar och får bröst. Förskolebarn skulle alltså vara skonade.¹

Det här stämmer inte. Det framgår av studien ”Ung och fri – eller?” från Länsstyrelsen Östergötland att hedersnormer förekommer i förskolan. Det kan vara personalen som står för det; som situationer där en medarbetare hindrar t.ex. en flicka att ha fysisk kontakt med en manlig medarbetare, att hon går fram och sätter slöjan på flickan när den åker av gång på gång. Det omfattar också situationer där medarbetare med hedersnormer rapporterar för vårdnadshavare att deras döttrar har överskridit hedersnormer t.ex. lekt med pojkar, dansat eller gjort annat som de inte får göra för föräldrarna.

Det kan också komma från vårdnadshavarna, som ibland ställer krav på att manlig personal inte får delta i intimomsorg om deras döttrar. Det innebär att han inte får följa med flickan vid toalettbesök eller byta blöja på henne. Detta ska inte förväxlas med den oro som många föräldrar hyser för mäns närvaro i förskolan pga. pedofilskandaler. I relation till vårdnadshavare med bakgrund i en hederskontext är kravet på att manlig förskolepersonal inte får vara delaktig i den intim omsorgen om barnen många gånger begränsat till relationen mellan manlig personal och döttrar. En potentiell pedofil skulle då i rimlighetens namn vara en lika potentiell fara för pojkar som för flickor. Istället handlar detta krav om en hederskulturell föreställning om att en flicka vars kropp har vidrörts av manliga händer, utan några som helst sexuella anspelningar, blir oren och får dåligt rykte om sig.

Könssegregationen mellan barn och manlig förskolepersonal omfattar också situationer där manlig förskolepersonal inte får trösta en flicka som är ledsen.

Könssegregationen mellan barn och manlig förskolepersonal omfattar också situationer där manlig förskolepersonal inte får trösta en flicka som är ledsen eller gjort illa sig. Att hon inte få sitta i hans knä vid högläsning, att han inte får vara med vid vilan och att han inte får vara ensam vid öppning och stängning etc.

Detta strider förstås mot förskolans jämställdhetsuppdrag att män och kvinnor ska kunna utföra samma arbetsuppgifter och att barnen också ska få se förebilder av båda kön. Krav på mansfria arbetsuppgifter och avdelningar cementerar könsstereotypa föreställningar i form av att omsorgsarbete är och ska förbli kvinnogöra. Det innebär också extra arbetsbelastning för kvinnliga medarbetare som ska täcka upp för manliga kollegor om män inte får syssla med intim omsorg eller öppna och stänga förskolan utan kvinnliga kollegors närvaro.

En annan situation där krav på könssegregation förekommer rör möten mellan vårdnadshavare och förskolepersonal. Här kan det handla om att fäder med hedersnormer vill ha manlig personal i samband med utvecklingssamtal eller vid konfliktsituationer. Även detta krav befäster könsstereotypa föreställningar. Kvinnor förpassas till att ägna sig åt omsorgsarbete och de erkänns inte som behöriga samtalspartner. Paradoxalt nog blir manlig personal begärlig i detta sammanhang samtidigt som män anses vara olämpliga för omsorgen om barn och i synnerhet flickor.

Sett ur en del vårdnadshavares hederskulturella perspektiv får flickor inte leka med pojkar, inte ta pojkar i hand, inte få ligga bredvid dem vid vilan, inte leka vattenlekar där de behöver ta av sig kläderna på överkroppen, får inte duscha eller byta om inför pojkar. Den här typen av krav på könssegregation laddar relationen mellan könen med enbart en sexuell laddning dvs. att barn av olika kön inte kan ha annat än en sexuell relation till varandra. Det strider mot förskolans jämställdhetsuppdrag att flickor och pojkar är lika värda och ska ha lika rättigheter.

Kravet är också oförenligt med förskolans integrationsuppdrag i den meningen att förskolan ska ge alla barn goda förutsättningar till ett aktivt socialt deltagande i ett samhälle med tilltagande könsblandade tider och rum. Kravet som också inbegriper slöja på flickor, som en del av könssegregation, kränker också barns rätt till kroppslig integritet dvs. att äga den egna kroppen. I hederskulturen förvägras flickor rätten till egen kropp och sexualitet. Deras sexualitet och fertilitet är kollektiv egendom. Detta krav kolliderar också med skolväsendets uppdrag att främja elevernas fysiska, sociala, emotionella och kognitiva utveckling.

Hur hanterar då förskolorna detta? Vi har identifierat fem olika strategier som tillgrips av förskolepersonal för att hantera hedersrelaterade krav från vissa vårdnadshavare. Dessa är dominans, samarbete, undvikande, kompromiss och anpassning. Det som är av central betydelse för samtliga strategier är vems intressen som ges företräde.

Dominans

Denna strategi för att hantera hedersrelaterade krav från vissa vårdnadshavare går ut på att förskolepersonal betonar vikten av förskolans normer bl.a. om jämställdhet, demokrati, aktivt socialt deltagande och integration. Det innebär också att de avvisar hedersrelaterade krav på bl.a. könsstympning med hänvisning till intentionerna i förskolan styrdokument. Denna strategi går ut på att ge förskolans intressen primat framför en del vårdnadshavares hederskulturella intressen om att omsorgsarbetet ska hållas fritt från män och att flickor och pojkar inte ska interagera med varandra.

Samarbete

Samarbete som strategi innebär att förskolepersonal försöker att på ett pedagogiskt och tålmodigt sätt beskriva och motivera varför förskolan har könsblandade rum, aktiviteter och lekar, varför förskolan lär ut det den lär ut till barn. Ambitionen är att ta hänsyn till vårdnadshavarnas intressen och perspektiv för att undvika normkollision och låsningar. Detta för att alla barn ska få samma utvecklings- och utbildningsmässiga förutsättningar. Samarbete som strategi är tidskrävande och mödosamt. Många gånger slutar det ändå med att personalen går till rektorn för att resonera om en orosanmälan till socialtjänsten.

Samarbete som strategi innebär att förskolepersonal försöker att på ett pedagogiskt och tålmodigt sätt beskriva och motivera varför förskolan har könsblandade rum.

Detta för att vårdnadshavare som förespråkar hedersnormer inte är tränade i en dialogkultur utan snarare ställer ultimatum på förskolan att den ska anpassa sig till hederskulturens rättesnöre. I detta avseende upplevs styrdokumenten som tämligen tandlösa. Detta främst pga. att styrdokumenten har utvecklats för ett numera svunnet Sverige. Ett Sverige före den demografiska transformation som har ägt rum under de senaste decennierna som innebär att Sverige idag befolkas av många människor med bakgrund i en hederskultur. Styrdokumentens förståelse att hem och förskola i stort delar samma normer och att i den mån det uppstår konflikten kan dessa lösas genom dialog anses inte vara till hjälp i mötet med hederskulturen.

Undvikande

I undvikande som strategi är det motpartens, och i detta fall vårdnadshavare med hedersbaserade intressen som hamnar i förgrunden. Denna strategi springer oftast ur en rädsla för konfrontation och konflikter. Detta resulterar ofta i att locket läggs på och att man låtsas som att vissa problem, t.ex. slöja på förskoleflickor, inte existerar. Här ger man avkall på förskolans intresse av att i enlighet med sitt samhällsuppdrag aktivt motverka hedersnormer och jämställdhetsstridiga och könsdiskriminerande praktiker som slöja på barn av ena könet dvs. flickor.

Kompromiss

Strategin kompromiss refererar till situationer där förskolan vill jämka ihop de motstridiga intressen som tar sig uttryck i förskolans möte med vårdnadshavare som förespråkar hedersnormer. Det kan t.ex. röra sig om situationer där förskolan ger eftergifter inom jämställdhetsområdet i den meningen att vårdnadshavare som reser krav på mansfria arbetsuppgifter och avdelningar får löfte om enbart kvinnliga omsorgsgivare. Förskolan vet att detta är en avvikelse från jämställdhetsuppdraget och vårdnadshavarna är heller inte helt tillfreds med att mannen är kvar på avdelningen där deras dotter går. Parterna går med andra ord inte nöjda ut ur kompromissen men de får ett slut på konflikten.

Anpassning

Den sista strategin, dvs. anpassning kan ses som den mest långtgående ur ett intressekonfliktshanteringsperspektiv. Ett exempel på detta är anpassningar av t.ex. vissa aktiviteter som vattenlekar. I namn av en generell anpassning och i syfte att undvika enskilda anpassningar måste alla barn oavsett kön och bakgrund bära en t-shirt och tunna byxor vid vattenlekar. Det som egentligen görs är emellertid en anpassning av en hel aktivitet till hederskulturens ideal om anständighet. Frågan är om denna strategi inte innebär att förskolan inkluderar sig i hederskulturens ideal om sedlighet och anständighet? Även denna strategi sätter motpartens intressen i förgrunden och ger avkall på förskolans intressen av att främja jämställdhet och stärka barnens känsla för rätten till kroppslig integritet.

Allt detta till trots – så ingår inte hedersvåld (eller HRV – hedersrelaterat våld) i förskolans läroplan, medan begreppet har lyfts in i läroplanerna för grund- och gymnasieskolan.

Allt detta till trots – så ingår inte hedersvåld i förskolans läroplan, medan begreppet har lyfts in i läroplanerna för grund- och gymnasieskolan. Borde då hedersvåld tas upp i förskolans läroplan? Ja.

Borde då hedersvåld tas upp i förskolans läroplan? Ja – detta av två skäl. Som studien ”Ung och fri – eller?” från Länsstyrelsen Östergötland visar, lever förskolebarn, främst flickor, med bakgrund i en hederskultur med en rad begränsningar. Dessa restriktioner hämmar deras möjligheter att utveckla universella funktionsförmågor som motoriska, sociala, emotionella och kognitiva samtidigt som hedersnormerna kränker deras kroppsliga integritet.²

Det andra skälet är att hedersbegreppet i förskolans läroplan kan ge större legitimitet åt frågan. Personalen skulle då kunna referera till styrdokumentens inställning till hedersnormer i konfliktsituationer med vårdnadshavare som ställer hedersrelaterade krav på förskolan.

Hedersrelaterat våld beskrivs ibland som en av de största utmaningarna, såväl för jämställdhet som för integration i dagens Sverige. Sedan mordet på Fadime Şahindal har svenska regeringar, både rödgröna och borgerliga, satt in en rad insatser för att motverka och förebygga HRV. Det rör sig om satsningar på skyddade boende för hedersvåldsutsatta unga kvinnor, kompetenshöjande insatser riktade till de professioner som möter målgruppen, riktade kampanjer som ”Saknad” för att förebygga bortföranden av barn och unga för att utomlands utsätta dem för HRV.

Vad som saknas är nämligen tidig och konkret prevention. Det är här förskolan kommer in.

Insatserna inkluderar också skärpning av befintliga och införande av nya bestämmelser för att rättsligt reglera HRV. Det inbegriper kriminalisering av äktenskapstvång, vilseledande äktenskapsresa, stämpling, införande av ett barnäktenskapsbrott, icke-erkännande av polygami och barnäktenskap ingångna utomlands, hedersmotiv som straffskärpningsgrund, införande av ett särskilt hedersförtrycksbrott samt ett utvidgat utreseförbud. Utöver dessa har det också tillsats flera statliga utredningar i syfte att ytterligare förebygga och motverka HRV. En av dessa utredningar handlar om kriminalisering av oskuldskontroller, oskuldsintyg och så kallade mödomshinneoperationer. En annan utredning tittar närmare på eventuell kriminalisering av kusinäktenskap. Ytterligare en utredning ska undersöka möjligheterna att se över bestämmelserna i lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) för att ytterligare skydda barn och unga som riskerar utsatthet eller är utsatta för HRV.

Detta är viktigt – men inte tillräckligt! Vad som saknas är nämligen tidig och konkret prevention. Det är här förskolan kommer in. Förskolan är en del av utbildningsväsendet och har medborgarfostran som en del av sitt samhällsuppdrag.³

Avskaffandet av privata förskolor och en obligatorisk förskola skulle också kunna stärka barns möjlighet till jämställdhet och integration och deras möjlighet att lindrigare komma undan de hinder för sin utveckling som hedersfostrans innebär.

I medborgarfostran ingår att förskolan aktivt ska verka för jämställdhet. Detta ska ske genom att lära flickor och pojkar att de är lika värda och att de ska ha lika rättigheter. Det inbegriper även ett aktivt motverkande av stereotypa könsföreställningar.⁴

Tänk om vi därmed kan skapa ett successivt generationsskifte där barn, och i synnerhet pojkar med ursprung i en hederskultur, kan fjärma sig från hederskulturen?

Det finns några hinder på vägen. Ett är att förskolan är frivillig. Ett annat är förekomsten av privata förskolor och i synnerhet religiösa.

Avskaffandet av privata förskolor och en obligatorisk förskola skulle också kunna stärka barns möjlighet till jämställdhet och integration och deras möjlighet att lindrigare komma undan de hinder för sin utveckling som hedersfostran innebär.