Det är viktigare än någonsin att minnas Förintelsen. Särskilt i våra tider, där hatet mot olika etniska grupper växer. Men istället för att lära sig av Förintelsen använder SvD:s ledarskribent Tove Lifvendahl den till att täcka över ett nu pågående folkmord, skriver författaren Henrik Petersen.

Mina barns mormors unga mor tittar på mig när jag skriver denna artikel. Det vill säga den byst av henne i lera som väninnan, skulptören Greta Klemming, dotter till arkitekten Wilhelm Klemming, gjorde 1943. Det står ”G. Klemming 1943” på ena sidan av skulpturen. Jag ägnade ett kapitel i romanen Olof Palmes gata (Natur & Kultur, 2022) åt den skrivbyrå som de två kvinnorna drev tillsammans på adress S:t Eriksplan 19. Förutom den officiella verksamheten försiggick även en hemlig, olaglig, i flera års tid under kriget. Klemmings skrivbyrå, som mina barns mormors mor senare övertog och drev själv, fungerade som en sluss för illegala, judiska flyktingar, för att rädda dessa människor undan den då fullt pågående Förintelsen. Jag beskriver i detalj från sida 193 i boken hur våningen på S:t Eriksplan såg ut och hur de omsorgsfulla rutinerna såg ut för hanteringen av flyktningarna, efter uppgifter jag fått av mina barns mormor.

Massmordet på sex miljoner judar och andra för den nazistiska regimen misshagliga grupper i Europa inleddes efter Nazitysklands angrepp på Sovjetunionen sommaren 1941, ett krig som även resulterade i tjugosju miljoner dödsoffer på den sovjetiska sidan, innan Tyskland till sist kunde besegras i maj 1945.

Det kan inte nog betonas hur viktigt vårt minnesarbete är med den historien. Nästan lika viktigt som minnet i sig är hur vi hanterar minnet.

Det kan inte nog betonas hur viktigt vårt minnesarbete är med den historien. Nästan lika viktigt som minnet i sig är hur vi hanterar minnet.

Därför är det med oro och bestörtning jag läser Tove Lifvendahls ledare i SvD 26/4, där historien om Förintelsen utnyttjas för att framställa en bild av risker av samma proportioner med antisemitism i Sverige av idag, samtidigt som faktumet överslätas att det just nu pågår ett storskaligt folkmord på en annan semitisk folkgrupp i Gaza.¹

Apropå utställningen ”Svart på vitt” som i helgen öppnade i Stockholm på Sveriges museum för Förintelsen, på Torsgatan 19, frågar sig Lifvendahl: ”Förstår vi denna gång, eller ställer sig egenintressen och konflikträdsla i vägen nu också?”

Först tänker jag att hennes inledning bara måste leda till en kommentar om den urskillningslösa bombningen av Gaza, som skett helt öppet alltsedan oktober 2023, och som nu ersatts med en strategi av blockad som syftar till att svälta ut befolkningen där.

Jag tänker att det sätt som Lifvendahl för Förintelsen på tal bara måste vara apropå på våra politikers och våra mediers flathet i frågan om Gaza, när den israeliska regeringens och militärens handlingar trots allt lett till att en arresteringsorder från den internationella domstolen ICC föreligger mot premiärminister Benjamin Netanyahu och landets tidigare försvarsminister Yoav Gallant.

Därför är det med oro och bestörtning jag läser Tove Lifvendahls ledare i SvD, där historien om Förintelsen utnyttjas för att framställa en bild av risker av samma proportioner med antisemitism i Sverige av idag, samtidigt som faktumet överslätas att det just nu pågår ett storskaligt folkmord på en annan semitisk folkgrupp i Gaza.

Rapporten som legat till grund för ICC:s arresteringsorder innehåller dokumentation av avsikt till folkmord. Sedan den skrevs har tillkommit ytterligare exempel på hur representanter för den israeliska regimen öppet och uttryckligen propagerat och försvarat folkmord och tortyr.

Är det apropå dessa saker som Lifvendahl framlägger sin sakliga historiska framställning av Sverige och Förintelsen, med parollen ”Aldrig mer”?

Det visar sig att så inte är fallet, och jag borde förstås inte vara förvånad. Vad som bekymrar Lifvendahl är ökningen hon sett av antisemitiska budskap i samband med demonstrationer och andra manifestationer i Stockholm till stöd för den palestinska civilbefolkningen i Gaza.

Det är en farhåga jag delar med henne, men vilka proportioner ger Lifvendahl problemet? Hennes sätt att förbigående nämna civila i Gaza får det att framstå som om kriget mellan Israel och Hamas är ett krig i vanlig bemärkelse, där flygbombningar av infrastruktur som kan kallas både militär och civil har krävt civila offer – när det på alla sätt är ett dokumenterat faktum att den israeliska militärens bombningar av män, kvinnor och barn i Gaza skett avsiktligt urskillningslöst.

Lifvendahls artikel utgör ett så omdömeslöst sätt att sammanblanda historia med nutida fakta att det borde uppröra många människor med mig, men hittills verkar ingen inom våra medier ha höjt på ögonbrynen. Vi har vant oss: det här sättet att skriva om Gaza har präglat SvD:s ledarsektion i nu flera års tid.

Utan tvekan är det så att staten Israel idag är utsatt för betydande risker. Min egen åsikt är att regeringen Netanyahu förvärrat dessa risker genom en absolut katastrofal politik alltsedan oktober 2023.

Utan tvekan är det så att staten Israel idag är utsatt för betydande risker. Dessa borde diskuteras och bemötas med alla diplomatiska medel Sverige kan mobilisera, för att förhindra att konflikten i Mellanöstern eskalerar till ett storkrig. Min egen åsikt är att regeringen Netanyahu förvärrat dessa risker genom en absolut katastrofal politik alltsedan oktober 2023.

SvD:s ledarskribenters hantering av frågan syftar istället till att kväsa all relevant kritik mot Israel såsom antisemitisk.

Lifvendahl upprepar: ”Förstår vi denna gång, eller ställer sig egenintressen och konflikträdsla i vägen nu också?” Formuleringen vore rimlig att använda just mot våra politikers ovilja att ta ställning mot det i nu åratal dokumenterade massmordet på palestinska män, kvinnor och barn i Gaza, men vad menar istället Lifvendahl? Ord för ord, vad pratar hon om? Vem exakt är det vi inte vågar kritisera? Exakt vilka ”egenintressen” åsyftas? Vilken rädsla för konflikt med vem? Vad är vi för fega för? I vilken ”gång” i ordningen?

Vad menar Lifvendahl? Ord för ord, vad pratar hon om? Vem exakt är det vi inte vågar kritisera? Exakt vilka egenintressen åsyftas? Vilken rädsla för konflikt med vem? I vilken gång i ordningen?

Det vore mycket lättare att vända på steken, eller se Lifvendahls ledarartikel som ett uttryck för projektion. Det kollektiva Västs geopolitiska intresse av ett starkt Israel på vår sida, visavi ett med Ryssland och Kina allierat Iran, kan med självklarhet erkännas. Rädslan för konflikt med tongivande Västmakter i denna fråga är mångårig och dokumenterad. Till sist: Vad är det vi borde ”förstå denna gång” – om inte den systematiska utrotningskampanjen i Gaza?

Det är inte första gången Lifvendahl gör sig till ett instrument för propaganda, just vad hon själv varnar för i sin senaste artikel. Som exempel kan även nämnas den ledare hon skrev i SvD 29/10 2023, då hon på ett djupt missledande vis ställde palestinska protestanter på samma politiska plattform som svenska nynazister.

Hennes ledare i lördags utgör ett nytt bottennapp. Ett tydligt besked om att Svenska Dagbladet så småningom kommer att behöva en pånyttfödelse liknande den som krävdes hos exempelvis Aftonbladet efter andra världskriget.