Vad hände när det gamla ståndssamhället bytte skepnad och makt inte längre skulle bygga på medfödda privilegier? Johan Althoff skriver en betraktelse över ett rikes öden och äventyr.

En gång i tiden, och det var strängt taget inte så länge sedan, var det adeln som satt på samhällets topp och hade rett sig en stat i sin smak. Från sidan såg den ut som en pyramid och från botten och upp genom pyramiden distribuerades de rikedomar som betalade kalaset.

Länge nog hade den där staten sjungit på sista versen när driftiga borgare till sist knuffade adeln ur sadeln för att reda sig en stat i sitt intresse. Nu var det marknadsfrihet och aktiebolag och ny äganderätt som gällde. Runt 1870 var saken biff, den liberala staten på plats.

Länge nog hade den där staten sjungit på sista versen när driftiga borgare till sist knuffade adeln ur sadeln för att reda sig en stat i sitt intresse. Nu var det marknadsfrihet och aktiebolag och ny äganderätt som gällde

Men folket knorrade och hötte med näven och domderade: “Vi vill ha vår del av kakan och lika rätt att bestämma. Annars skall ni få se på andra bullar!” Att simpelt folk skulle vara med och dela och bestämma tyckte statens nya innehavare var en enastående onaturlig idé. Att styra passade bäst den som kommit upp sig här i världen, inte de som gick och bökade därnere. Det där bråkades det rejält om i ett halvt århundrade. Det var lite störande och hotfullt för överklassen med sådant muller. Om affärerna skulle gå som smort behövdes ordning och reda.

Så kom det sig att en kompromiss omsider totades ihop. “Om ni håller fingrarna borta från den stora konfektskålen och låter oss hållas med vårt, så att vi kan göra affärer och stå i som det lyster oss, så kan vi tänka oss att släppa till lite och det kan bli rösträtt och allt det där ni gapat om”.

 Sa överklassen.

Och så där gick det på.

Ett karamellkok av nyttiga tankar kavlades ut över landet; det som vi har är äkta demokrati; vi sitter alla i samma båt; det som är bra för dom rika är också bra för dom fattiga; det är förresten inte så kul att vara rik alla gånger; all makt utgår från folket; lagen gäller lika för alla…

Om man nu gick lite på avstånd och tittade på samhället från sidan kunde man åter se den där pyramiden. Runt uppåtströmmen av resurser från botten mot toppen hade en fantastisk mängd apparater, klasser, skikt, uppsyningsmän, indrivare, övertalare, ryggkliare, skönskrivare, buktalare och andra hantlangare bänkat sig. Var och en hade sin lilla men viktiga uppgift för att hålla ruljangsen igång.

När man till exempel från toppen av pyramiden ropade ”jobba på längst därnere!” så togs denna order om hand av alla dessa hjälpande händer, som knådade till den med finter och finesser, så att den kom att likna en liten bakelse i marsipan, innan den fördes vidare ner mot botten, där själva utvinningen av samhällets rikedomar pågick. Visst var det där en omständlig hantering men absolut nödvändig för att det inte skulle uppstå gnissel och groll i samhällsmaskineriet.

Det var vid närmare betraktande en sanslöst stor apparat som åtgick för att hålla ordning på människor, tankar och egendom. Omkostnaderna för de övre klassernas exploatering av de undre hade stigit rejält.

Det hände sig nu att på toppen började ett missnöje gnaga. Man var inte längre helnöjd med avkastningen på samhällets affärsidé. Så stora som avbränningarna var nuförtiden krävdes det betydligt bättre sprätt på uppflödet från botten till topp för att upplägget skulle vara konkurrenskraftigt. “Det är nåt skit i systemet någonstans”, sa man sig.

Och nu började man räkna och dividera och kalkylera. Alla kostnader synades i sömmarna. Debet vägdes mot kredit och rätt mot fel och gott mot ont. Och när allt var genomgånget var slutsatsen befriande klar och enkel: en förskräcklig massa pengar satt fast i den offentliga välfärdsskiten. Det förklarade saken.

Nu blossade överklassens kinder av upprördhet. Folket var inte lite fräckt som lagt rabarber på så mycket för egen del. Det var trygghet och service och dagis och fritis och sjukis och allt vad det hette utan ände. Folk skulle minsann inte tro att de kunde göra hursomhelst bara för att de var i majoritet. Ett sådant här opålitligt folk kan inte tolereras, sa eliterna till varandra. Inget är så förödande för samhällsmoralen som att folk har det för bra. Ett riktigt folk skall tycka om att hugga i och streta på i motvind. Här måste det till hårda bandage om inte allt skulle gå åt pipan.

Men ännu kunde sådant inte sägas öppet och offentligt. Istället sa man att det måste bli mera valfrihet och svängrum för den enskilde.

Men ännu kunde sådant inte sägas öppet och offentligt. Istället sa man att det måste bli mera valfrihet och svängrum för den enskilde.

Och så släpptes alla apparater och alla hjälpande händer lös att knåda valfrihet. Under flera år ägnades oceaner av betald arbetstid åt saken. Det var en satsning i hundramiljarderskronorformatet. Det tänktes valfrihetstankar skrevs valfrihetstexter, ordnades valfrihetskonferenser, kallades på valfrihetskonsulter, tillsattes valfrihetsutredningar och författades valfrihetspropositioner. Valfrihet var ett underbart ord som betydde ingenting och allt. Lika användbart som trollkarlens hatt.

När det efter hand sattes i arbete över landets kommuner hördes ett ljud. Det var ett knirkande ljud, som när en dörr bräcks upp med kofot.

Den politiska situationen mognade nu som ett äpple om hösten. En septemberkväll stängde för ändamålet speciellt delegerade hövdingar in sig i ett rum. Hela natten blev de där. När de kom ut på morgonkröken höll de presskonferens och sa med en mun: – Det saknas skitmycket pengar! Nu får det vara slutdaltat!

De såg storglada ut. De dunkade varandra i ryggen och de tog varandras händer och de sa att nu var tiden kommen att hålla ihop och rädda nationen.

När det efter hand sattes i arbete över landets kommuner hördes ett ljud. Det var ett knirkande ljud, som när en dörr bräcks upp med kofot

Alla stjärnor tycktes nu stå rätt. Tiden för verklig handling var inne. Så gav sig de förbundna ut på härnad med allt sitt följe. Grundligt var det plundrande som nu tog vid. Folkets allmänningar styckades upp och såldes av. Fast och löst förskingrades. Det gemensamma, som varit till för alla, låg snart i ruiner.

Förödelsen omsattes förunderligt till nya rikedomar som alltmer ohämmat fördes uppåt. Foror med stöldgods rullade genom tiden.

Pyramidens topp blev alltmer till ett rövarnäste. Beredvilliga fylkades och gjorde sig användbara. Där var synvändare, idéknådare, ytpolerare, vindriktare, illusionister och tricksters av alla slag. Viktiga uppgifter gavs dem. Det var så mycket som behövde formateras för att förmedlas nedåt. Rädslan för irrläror var ännu stor. Utsagor, tankefigurer och talepunkter sändes ut i allt stridare ström medan mörkret sänkte sig över landet.

På pyramidens botten skakade folket åter på sina huvuden. – Tvi vale! sa man till varandra. Vi får ta oss en rejäl funderare.

Vad som kommer ut därav får bli en annan historia.