Replik. I förra numret av Parabol skrev Stefan Mikaelsson en replik på Karl-Gustav Köhlers essä om maktkampen mellan samer. Mikaelsson menar att även om det finns en begränsning av möjligheterna till ett reellt samiskt självbestämmande är sametinget inte en papperstiger. Nu svarar Karl-Gustav Köhler om att det är den svenska staten som i själva verket styr samekollektivets organisation.

Stefan Mikaelsson avvisar i en replik min beskrivning att Sametinget till 100% är statligt och kräver i stället makt åt samer att bilda en samisk nation i nationen.

Statens makt kommer från att det inte finns och aldrig funnits någon samisk institutionell kontramakt. Utanför staten har samer kunnat organisera sig, inom staten är det staten själv som har organiserat samekollektivet. Visst har Sametinget inflytande, som Mikaelsson hävdar, och visst gör staten eftergifter, men just eftergifterna visar på statens många masker.

Det dröjde inte länge innan en konflikt uppstod mellan renägare och icke-renägare. En konflikt som för varje mandatperiod blivit allt mer oförsonlig och som inte låter sig förpassas.

Hur uppenbart blev det inte när staten inrättade Sametinget – ett verk med uppgift att föra ut statens politik i samefrågor via samerna själva – och därför drev dem att organisera sig i förment politiska partier? Staten visste genast var samerna fanns. Det dröjde inte länge innan en konflikt uppstod mellan renägare och icke-renägare. En konflikt som för varje mandatperiod blivit allt mer oförsonlig och som inte låter sig förpassas.

Storyn om staten och samerna är tydlig: Från mitten av 1800-talet blev rennäringen ett stort hinder för skogsbolagen. Därför skulle renarna bort, och samerna nekas fast bosättning. När staten insåg att den planen misslyckats – vad gjorde den då? År1928 förbjöds samer att starta ny rennäring. Äldre fick vara kvar under Länsstyrelsens tillsyn tills rennäringen självdog. Men inte heller den planen lyckades. Sedan dess har renskötseln gått alltmer med förlust för varje oktoberslakt. Talande siffror gav jag i mitt första inlägg.

Att staten på 2000-talet subventionerar rennäringen mer än den omsätter räddar inte den yrkesmässiga renskötseln. Idag försörjer den högst 100-150 familjer och de blir färre. Övriga 900 familjer driver renskötsel som bisyssla och kan hänga kvar lite längre.

Samma ekonomiska krafter som på 1800-talet är långt starkare idag. Gruvdriften väntar otåligt på att de nya fyndigheterna i norr på sällsynta metaller kommer ut på marknaden. Mot dessa krafter står rennäring.

Tro inte att staten trots ett lenare ansikte idag har övergett sin plan. Samma ekonomiska krafter som på 1800-talet drev upp samerna på fjällen är långt starkare idag. Exempelvis är gruvdriften internationellt ägd och hela Europa väntar otåligt på att de nya fyndigheterna i norr på sällsynta metaller kommer ut på marknaden. Mot dessa krafter står en rennäring som själv inte ens omsätter 100 miljoner per år.

Mikaelsson vågmästare

Mikaelsson är renägare och ordförande i Skogssamerna. I valet i maj fick Skogssamerna 2 mandat och förlorade ett. TT och andra medier uppger att icke-renägarnas partier vann med 16 mandat mot renägarnas 15. Men så definitivt var inte resultatet. De tre stora partierna -renägarpartierna Samelandspartiet i Norrbotten och Guovssonásti (Gryningsstjärnan) i Västerbotten, tillsammans med det styrande Jakt- och fiskepartiet – har 25 av 31 mandat, medan fyra andra partier delar på de återstående sex. Under förra mandatperioden efter en konflikt gick Skogssamerna över till icke-renägarna. Nu ställer sig Mikaelsson bakom de stora renägarpartierna. Om bara ett av tre övriga småpartier följer med, får renägarna majoritet.

Så såg det ut i juli, när det plötsligt meddelades att samevalet måste göras om 15 oktober. Deltagandet väntas sjunka utanför Norrland, vilket sannolikt gynnar renägarpartierna. Vid egen majoritet kommer dessa att driva frågan om att Riksdagen flyttar administrationen av rennäringen från Sametinget till en ny organisation, styrd av samebyarna och finansierad av staten. Dömt att misslyckas!

Mikaelsson är Sametingets mest färgstarka ledamot, invald sedan starten 1993. Tillsammans med ett tiotal familjer tillhör han skogssamebyn Udja i Jokkmokk. Just den samebyns hjordar har drabbats hårt av renolyckor på inlandsbanan och av rovdjur i horder.

Hälften av kalvarna som föds i maj är uppätna till midsommar, upprepar Mikaelsson lite överdrivet. Antalet renar per familjer ligger i genomsnittet runt 200 vilket inte räcker för försörjning. För det krävs minst 600 renar. För de 900 familjer som inte lyckas leva på rennäringen är den antingen ett tillskott till en annars solid familjeekonomi, eller en av många små bisysslor i en bräcklig sådan.

En egen samisk nation?
På senaste år har en samisk millenarism börja skymta, en dröm om en egen nation. Jag ser den idén ta form i två spår. Det ena är en direkt uppmaning till renägare att “ta sig som andra än övriga svenskar och se sig som helt annorlunda än dem”. Citatet är hämtat från mitt tidigare inlägg och kommer från renägarnas jurist Mattias Åhrén, som flera gånger uttalat sig i samma ideologiska riktning som Björn Söder – om vem som är svensk och vem som inte är det. Ska jurister från renägarfamiljer på universitetet se sig som annorlunda än sina medstudenter? Ska ingifta behandlas annorlunda i familjerna?

De utnyttjar FN-okunnighet och många nationers skadeglädje att få riva sönder bilden av en nation som marknadsför sig som en humanistisk stormakt.

Åhrén tillhör en human rights-lobby med Amnesty och andra internationella grupper med svenska sektioner. De utnyttjar FN-okunnighet och många nationers skadeglädje att få riva sönder bilden av en nation som marknadsför sig som en humanistisk stormakt. Eftersom dessa lobbyister sällan kommer med egna iakttagelser och fakta, blir deras kritik ofta irrelevant.

Det andra spåret i denna växande millenarism representeras av Mikaelsson. I sina tal citerar han Malcom X. Hans slagord att ”i Sápmi är vi folket” går att direkt att härleda till dennes vision om en nation-i-nationen. Mikaelsson ser en samnordisk nation i norr resa sig ur renägarnas dramatiska historia inom och mellan de tre länderna.

Mikaelsson är militant i frågan om de samiska språken. Han förespråkar en revitalisering där ett standardiserat, gemensamt språk över gränserna uppstod och blev bärare av samisk ”värdegrund, livsåskådning och kunskap”. Språket ser han som snart den sista gemensamma markören för nordiska samer. Av de 500 elever i grundskolan som varje läsår väljer samiska som hemspråk, saknar många tillgång till lärare. Och i de 26 kommuner som lovar service på samiska finns det ingen som faktiskt behärskar språket. 

Man anar SDs och Björn Söders påtryckningar på tidöpartierna som ströp i årets budget halva bidraget till det samiska Språkcentrat.

Skandalöst nog ströp tidöpartierna i årets budget halva bidraget till det samiska Språkcentrat. Man anar SDs och Björn Söders påtryckningar. Skolböcker på samiska börjar finnas, men inget för vuxenstudier. Fråga efter om en samisk ordbok på Akademiska!

Mikaelssons inlägg i Parabol är en genomgång av FN:s urfolksdeklarationer och konferenser. Sedan samerna 2011 nämndes i Sveriges grundlag som urfolk är han övertygad att detta öppnar vägen för ett självbestämmande. Vad han och renägarna än menar med självständighet, så övertolkar de innebörden. Att erkännas som urfolk ger ett folkrättsligt skydd för kulturen, men absolut inga extra politiska rättigheter.

De nästan bortglömda skogssamerna
Utan Mikaelssons engagemang och utspel skulle skogssamernas öde vara bortglömt. Ett tiotal familjer finns kvar i några samhällen i Norrbotten och Västerbotten. Förr höll skogssamerna till också långt söderut. Renägare och egendomslösa fiskare och jägare levde tillsammans och bildade med tiden mindre handelsplatser där affärer gjordes upp med storsamhället. De levde relativt gott, till skillnad från fjällsamerna, som tvingades nomadisera över större områden under svåra villkor. Men när staten under 1800-talet började tömma skogarna på renar drabbades skogssamerna hårdast. De drevs ut på vägarna och hindrades från att etablera sig i samhällen. Många blev snart tiggare, drängar och daglönare, ofta alkoholiserade.

När staten under 1800-talet började tömma skogarna på renar drabbades skogssamerna hårdast. De drevs ut på vägarna och hindrades från att etablera sig i samhällen. Många blev snart tiggare, drängar och daglönare, ofta alkoholiserade.

Så i början på 1900-talet engagerade sig etablerade samekvinnor i storsamhället för skogssamerna. Barnmorskan Elsa Laula (1877-1931) i Stockholm och lärarinnan Karin Stenberg (1884-1969) i Arvidsjaur organiserade föreningar, möten och uppvaktningar, vilket ledde till att ett riksförbund bildades 1917.

Karin Stenberg jagade effektivt socialdemokratiska ministrar till sin död och TV:s ankomst. Hon överraskade dem i maktens korridorer och ställde dem till svars för skogssamernas misär. 1920 kom hon ut med boken ”Det är vår vilja” med undertiteln ”en vädjan till den svenska nationen från samefolket”. Någon urfolkstanke som hos dagens samer fanns inte hos dem. De krävde skolgång, bostad och arbete för skogssamerna, dvs krav mycket lika de socialdemokratiska vid den tiden. Båda kvinnorna ignorerades och hånades i medierna, mest i norrländska tidningar.

Någon urfolkstanke fanns inte hos Laula och Stenberg. De krävde skolgång, bostad och arbete för skogssamerna. Båda kvinnorna ignorerades och hånades i medierna, mest i norrländska tidningar.

Karin Stenberg jagade effektivt socialdemokratiska ministrar till sin död 1969 och TV:s ankomst. Hon överraskade dem i maktens korridorer och ställde dem till svars för skogssamernas misär. 1920 kom hon ut med boken ”Det är vår vilja” med undertiteln ”en vädjan till den svenska nationen från samefolket”. Någon urfolkstanke som hos dagens samer fanns inte hos dem. De krävde skolgång, bostad och arbete för skogssamerna, dvs krav mycket lika de socialdemokratiska vid den tiden. Båda kvinnorna ignorerades och hånades i medierna, mest i norrländska tidningar.

Inget urfolk är så motoriserat som renägarna
Mikaelssons främsta argument för urfolken är att de tar väl hand om markerna. De ”stabiliserar jordens klimat … och på dessa finns 80% av världens biodiversitet”, citerar han Kimberleydeklaration, antagen vid urfolkens andra miljökonferens 2002 i Sydafrika.

Låt vara att det är så, men då är rennäringen en riktig bov, eftersom den är extremt fossilberoende. Hjordar förflyttas 10-15 mil två gånger om året, och upp till åtta gånger i en rens liv, i motoriserade operationer till lands, sjö och luft under polisbevakning. För varje ny infrastruktur eller gruva blir dessa förflyttningar längre, mer fossilberoende och förstås dyrare, vilket är anledningen till motståndet mot ny gruvbrytning.

Renägarna framställs som naturens beskyddare och healers, men bland världens urfolk finns inget folk så motoriserat som renägarna. 

Sametinget hävdar i ett uttalande 2023 som Mikaelsson återger att det samiska urfolket ”förvaltar dess mark och vatten med största omsorg och respekt … Våra liv, vår kultur och kulturövning är anpassade för den flexibla balansen mellan vad naturen kan ge och vad vi använder utan att utarma naturen”. Renägarna framställs här som naturens beskyddare och healers, men bland världens urfolk finns inget folk så motoriserat som renägarna. 

Begreppet urfolk står för lite vad som helst. Med det menas att samerna var först på plats, är den vanligaste tolkningen. Sametinget hävdar att källor för 2000 år sedan rapporterade om just samer. Vad är poängen med en sån definition? Så skulle danskarna vara Danmarks urfolk. 

Begreppet ”tribal peoples” dök upp 1989 i FN:s arbetsorganisation ILO och i konvention 169, översatt till ”urfolk”. Denna första definition omfattade samhällen i före detta kolonier som blivit självständiga stater. En saftig kolonial definition, eftersom kolonialmakterna efter avkoloniseringen fortsatte att behandla de nya staterna som just kolonier. I begreppet tribal people låg en idé om att ex-kolonierna precis som tidigare behövde underordna sig de gamla kolonialmakterna ifall de ville lämna det tribala bakom sig. 

De stipendiater som under 1960-talet reste till USA, Västeuropa och Sovjetunionen från de nya staterna i Afrika, Latinamerika och Asien kom att identifiera sig med Lumumba, Nkruma, Nasser och Che Guevara, snarare än med sina koloniserade förfäder.

Ingen renägare tror förstås på någon avkolonisering, men argumentet används av samebyarna för att kräva kompensation och vetorätt över investeringar i beteslandet.

ILO-Konventionen 169 använder samer och en opinion för att stärka argumentet att Sverige har koloniserat samevärlden. Begreppet Sápmi har etablerats som ett samiskt hemland. Men Sápmis gränser är det betesområde som Länsstyrelserna idag tillåter, efter att ha reducerat det flera gånger. Ingen renägare tror förstås på någon avkolonisering, men argumentet används av samebyarna för att kräva kompensation och vetorätt över investeringar i beteslandet.

FN-synen på urfolk styrs till stor av anglosaxiska forskare. In på 2000-talet förstärktes idén att urfolk måste skyddas från att dras in i den rika världens problem. Urfolk tillskrevs en massa dygder – kunskap, visdom och andlighet tack vare sin närhet till naturen. Om dessa dygder räddas, sades det, kunde urfolken rädda den rika världen från sig själv. 

Ve den som påminner att rennäringen inte är en kuliss utan en modern köttproduktion till ICA-kedjan.

Urfolkens största dygd anses ofta vara en högt utvecklad känsla för hållbarhet. För att lära sig av urfolken/naturfolken att tänka hållbart måste staterna lämna dem i fred. Ve den som påminner att rennäringen inte är en kuliss utan en modern köttproduktion till ICA-kedjan. 

I FN:s Urfolksdeklaration från 2007 lanserades för första gången begreppet ”självbestämmande”, som Sverige röstade för men inte ratificerat. Urfolk definierades inte längre som kolonial pausad rest utan som förkoloniala civilisationer med egen historia och skapelsemyt. Med detta följer kravet och rätten att återskapa något av det samhälle som krossats.

Alltså ett nationsbygge i varande! Vad skulle det resultera i för samerna?  Eftersom självidentifikation är grunden i begreppet urfolk är det svårt definiera och hitta det. En vink kunde vara Sametingets röstlängd. Då är vi tillbaka i att staten organiserat samekollektivet. Skulle staten också organisera en framtida självständighet? Den frågan går både till redan citerade och militanta Mattias Åhrén och Mikaelsson. 

Här vad Mikaelsson svarar: ”Nationalstaten Sverige kan inte längre förhindra självbestämmandet. Ett enigt Sameting kan utmana tillväxtekonomins girighet som tillåts av våra svenska grannars politiska system på ett bättre och mer progressivt sätt än hittills”.  Det kunde vara ett politiskt stridsrop från storsamhällets vänster. Jag är helt med på det, men inte på att samekollektivet skulle ha speciella politiska rättigheter genom ett styrelseval till ett statligt verk att ha en politisk agenda. Och renarna i sammanhanget, Stefan?

Renarna svälter
Stefan Mikaelsson, du skriver att den globala uppvärmningen i Arktis är dubbelt så stor jämfört med Amazonas och att åtgärderna därför måste vara fyra gånger så kraftiga. Det leder till svält hos renarna, vilket alla vet.  Ska inte just renägarna tänka på hur det kommer att gå för renarna i framtiden?