Sametinget fungerar inte som det var tänkt, men det beror inte på parlamentet i sig. Det är EU-parlamentet och Sveriges regering som sätter käppar i hjulet för att landgrabba och skapa en öken i Arktis, skriver Stefan Mikaelsson som svar till Karl-Gustav Köhler.

Statskontoret har belyst att Sametinget inte har en ändamålsenlig organisation och förvaltning. Bland annat anger Statskontoret följande: “Statskontorets analys visar att regeringen och Sametinget inte har lyckats få Sametingets organisationsform att fungera som tänkt, men att det finns utrymme att stärka måluppfyllelse och självbestämmande inom ramen för nuvarande organisationsform.”

Här redovisar undertecknad några förhållanden som klart styrker detta men som även innebär en begränsning av möjligheterna till ett reellt samiskt självbestämmande. Bilden är en helt annan än den av Karl-Gustav Köhler redovisade i nummer 5 av Parabol 2025.

Sametingen är småskaliga demokratiska folkvalda urfolksparlament som motverkar polariseringen och rasismen i de nordiska länderna.

De tre Sametingen i Arktis, nämligen i Aanaar, Giron & Kárášjohka har en öppen antagning av nya sökanden som uppfyller kriterierna, till de röstlängder som i dagsläget har mer än 30 000 enskilda samer upptagna. Och vid de tre senaste valen så valdes mer än 90 urfolksparlamentariker. Redan idag så planerar Sametingen för en gemensam valdag under året 2028. Detta är ett viktigt arbete för att skapa den gemenskap mellan Sametingen och dess väljarkår i de nordiska samhällena. Sametingen är småskaliga demokratiska folkvalda urfolksparlament som motverkar polariseringen och rasismen i de nordiska länderna.

FN:s konferens om miljö och utveckling (UNCED) ägde rum i Rio de Janeiro den 3- 14 juni 1992. Konferensen behandlade globala miljö- och utvecklingsfrågor av stor betydelse för som det angavs: mänsklighetens fortlevnad. Vid denna konferens antogs sammanlagt fem dokument, nämligen Konventionerna om biologisk mångfald och om klimatförändringar, Skogsprinciperna, Riodeklarationen och Agenda 21.

Men redan året efter att nationalstaten Sverige hade förbundit sig att arbeta för en bärkraftig utveckling och med involverandet av urfolk i beslutsprocessen, så beslutade riksdagen år 1993 i motsatt riktning och sänkte lägsta tillåtna slutavverkningsålder för skog ner till 90 och i vissa fall 80 år.

Men redan året efter att nationalstaten Sverige hade förbundit sig att arbeta för en bärkraftig utveckling och med involverandet av urfolk i beslutsprocessen, så beslutade riksdagen år 1993 i motsatt riktning och sänkte lägsta tillåtna slutavverkningsålder för skog ner till 90 och i vissa fall 80 år. Precis diametral motsatt riktning än vad världssamfundet förbundit sig för vid Rio-konferensen. Detta har på ett negativt och långsiktigt sätt förändrat naturliga samiska kulturområden som brukats för småskaliga näringar, ett balanserat konsumtionsmönster och för kontinuiteten för renskötsel och andra urfolksnäringar.

Tio år senare inför den andra miljökonferensen om bärkraftig utveckling WSSD (World Summit on Sustainable Development), så antog urfolkens delegationer den sk Kimberleydeklarationen.¹

Urfolken utgör 5 procent av världens befolkning. Dessa 5 procent besitter cirka 25 procent av jordens yta. Och på dessa 25 procent av ytan finns cirka 80 procent av världens biodiversitet.

Dessa marker, dvs urfolkens marker stabiliserar jordens klimat genom att lagra nästan 300 miljarder ton kol – motsvarande 33 gånger de globala energiutsläppen under 2017. De är också livsviktiga för att skydda den artrikedom som hela mänskligheten är beroende av.

Att fortsätta förstöra taigan och utarma urfolkens territorier i Sápmi och på svensk sida, innebär också ett skapande av en öken i Arktis, med monokulturer, främmande trädarter, frånvaro av gammal skog och med sjunkande vattenkvaliteter. Samt avsaknad av en lika ungdomligt levande som urgammal urfolkskultur.

Att fortsätta förstöra taigan och utarma urfolkens territorier i Sápmi och på svensk sida, innebär också ett skapande av en öken i Arktis, med monokulturer.

Och allt detta på den del av jorden dvs Arktis, där den globala uppvärmningen är dubbelt så kraftig som på alla andra delar av jorden. Åtgärderna för att motverka detta måste således vara fyra gånger så kraftiga i Arktis, som i t.ex. Amazonas, så att den inneboende motståndskraften dvs den sk resiliensen, kan fortsätta vara ett naturligt skydd och bevaras fullt ut i en oförstörd natur. Det är också en del av ett urfolkens självbestämmande. Men vad är då ett samiskt självbestämmande?

Jag ber att få hänvisa till Sveriges rapportering kring efterlevandet av FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.² Artikel 1 anger det samiska självbestämmandet: “Alla folk har rätt till självbestämmande. Genom denna rätt bestämmer de fritt sin politiska status och bedriver fritt sin ekonomiska, sociala och kulturella utveckling.”

Samtidigt kan man konstatera att det i dagsläget pågår och har intensifierats en kampanj från den europeiska parlamentarismen att slå sönder en arktisk urfolkskultur för att kunna landgrabba kvarvarande naturresurser.

I dagsläget pågår en kampanj från den europeiska parlamentarismen att slå sönder en arktisk urfolkskultur för att kunna landgrabba kvarvarande naturresurser.

Urfolken är inte en del av problemet, vi är oupplösligen en del av naturen & kulturen och oundvikligen & ofrånkomligen inkluderade i alla framåtsyftande lösningar för en gemensam framtid på tvärs av nationalstaternas gränser.

OECD genomförde ett projekt med namnet ”Att Länka Urfolket Samerna Med Regional Utveckling” som presenterades 2019. Där kan man bland annat konstatera att utan officiell statistik kan inte problem identifieras och åtgärdas. Officiell statistik måste helt enkelt börja synliggöra hela det samiska samhälle som existerar på svensk sida av Sápmi. Samisk kultur & näringar är inte mer värda än annan kultur & näringar, men inte hellre mindre. Och enligt ovan nämnda projektrapport, så kan man bidra till en bestående ekonomisk utvecklig genom att helt enkelt synliggöras & inkluderas. Än idag är denna rapport en hyllvärmare och dammsamlare på regeringskansliet och ointresset från regeringschefen och statsråden är mer än oroväckande.

Samiska språket osynliggörs
Det samiska språket är den synliga signalmarkör som i avsaknad av en offentlig statistik, kan synliggöra det samiska folkets olika språk, kultur och alla näringar på ett trovärdigt sätt. Så blir det samiska språkets utbredning och vår existens, mitt i det dominerande svenska folkhemmet, därmed synliggjord. Det som redan meddelats från regeringskansliet är en kommande nedskärning för det statliga ekonomiska stödet till bl.a det samnordiska Sámi Giellagáldu.

Kan Sametingen inte längre aktivt leda denna betydelsefulla revitalisering av språket, är risken stor för ett fortsatt osynliggörande av det samiska folket.

Ett enigt Sametings-plenum, församlat i Sjaedtavaellie-Sundsvall den 17–20 februari 2025, uttalade dels bland annat följande: ”Vi samer har levt i Sapmi/Sábme/Sábme/Sábmie/Saepmie sedan urminnes tider och är ett urfolk i Sverige, Norge, Finland och Ryssland. Samiskan innehåller begrepp, ord och uttryck som förklarar de andliga, mentala, sociala och materiella dimensionerna av vår kultur och vårt samhälle, vilka skiljer sig markant från det omgivande samhälle som vi lever sida vid sida med.

I vårt språk, samiskan, vilar vår värdegrund och livsåskådning, vår djupa kunskap om levnadsförhållanden och vår starka koppling till vårt land och naturen. Språket är en av grundpelarna i den samiska kulturen. Det samiska självbestämmandet bör därför vara omfattande när det gäller förvaltningen av språket och Sverige har internationella förpliktelser att tillföra resurser som gör en sådan förvaltning möjlig. För att kunna bevara och utveckla de samiska språken krävs fasta åtgärder. En sådan åtgärd var etablerandet av ett fast normeringsorgan – Sámi Giellagáldu – som är ett språkråd för de samiska språken, liknande vad Språkrådet vid Institutet för språk och folkminnen är för det svenska språket.”

Kan Sametingen inte längre aktivt leda denna betydelsefulla revitalisering, är risken stor för ett fortsatt osynliggörande av det samiska folket. Och denna försämring leds av den svenska parlamentarismen, dess institutioner samt övriga strukturer i det svenska folkhemmet. Noteras kan också att det i maj 2024 avhölls ett plenum i andrakammarsalen i riksdagshuset.

Vid öppnandet av Sametingets 9.e mandatperiod och det 100.e plenumet senare i år, har statsministerämbetet aldrig besökt något Sametingsplenum. Detta räknat från 1993 och till idag.

Trots det korta avståndet i tid och rum för regeringschefen, besökte densamme aldrig detta pågående plenum i Stuehkie – Stockholm. Men det är inte ovanligt. Vid öppnandet av Sametingets 9.e mandatperiod och det 100.e plenumet senare i år, har statsministerämbetet aldrig besökt något Sametingsplenum. Detta räknat från 1993 och till idag. Att inte synliggöra de samiska näringarna i officiell statistik hänger nog samman med statsministerämbetets och regeringskansliets ointresse för att synliggöra & respektera Sametingets demokratiska värde.

Hur kan man godkänna gruvplaner i Kallak?
Unesco skickade en delegation på besök till världs- & kulturarvet Laponia under 2024, (Reactive Monitoring Mission) med anledning av arbetar-regeringens beslut om bearbetningskoncession för Kallak K nr 1 i Jokkmokks kommun och för att utreda potentiell påverkan på världsarvet. Det område som skyddas av Unescos beslut att bruka världsarvskonventionen är gränsbestämt av svenska organ. Unesco omnämner vidare att ”området innehåller ett register över människor som varit en del av dessa ekosystem i sju tusen år”. Tanken svindlar. Den traditionella samiska kulturen och näringarna går utöver detta område, men är lika värdefulla även utanför.

Hur kan det då komma sig att våra svenska grannars politiska system beslutade att bevilja en bearbetningskoncession? Hur kan det överhuvudtaget vara lagligt?

Världs och kulturarvet Laponia har inte det skydd som ett enastående unikt världs och kulturarv av denna dimensionen borde ha. De mänskliga aktiviteter som skapat kulturarvet inom det gränsbestämda området Laponia finns även utanför detsamma och är lika värdefulla där. ICCPR artikel 27 ger även skydd för ett sammanhängande kulturlandskap. Detta på tvärs av nationalstatsgränserna och utanför det gränsbestämda Laponia.³

Det hela hänger ihop, och det är dags att Sveriges parlamentariska system visar den respekt för urfolket samerna, som påverkar dels det svenska folkhemmet och dels enskilda svenskar i konstruktiv riktning.

Världs och kulturarvet Laponia har inte det skydd som ett enastående unikt världs och kulturarv av denna dimensionen borde ha.

Högsta Domstolen avgjorde ärendet T-853-18 den 23 januari 2020. I domslutet refereras till två MR-instrument, nämligen ILO-169 & Urfolksdeklarationen Undrip. Därmed anser uppenbarligen HD att den svenska staten är bundna av dessa MR-instrument utan vare sig en formell ratifikation eller en förpliktande implementation. Den primära folkrätten verkar för att grundnormer (regler, rättigheter och förpliktelser), i folkrätten inte ska kunna förhandlas bort och från vilka avsteg eller övertramp aldrig ska tillåtas. Nationalstaten Sverige kan inte längre förhindra denna utveckling. Och Sametinget kommer att bruka folkrätten för ett samiskt självbestämmande. Ett enigt Sameting kan utmana tillväxtekonomins girigheter som tillåts av våra svenska grannars politiska system, på ett bättre & mer progressivt sätt, än hittills.⁴

Och avslutningsvis. I samband med skattefjällsmålet 1981 kunde konstateras att de svenska tjänstepersoner som getts nya möjligheter via rennäringslagen från 1971 hade för att tillfredsställa sin arbetsgivare, gått utöver vad lagstiftaren avsett genom den nya lagen. Svenska tjänstepersoner eller de personer som är valda genom svenska parlamentariska processer, har fortsatt svårt att respektera urfolket samerna och renskötselrätten.

Diskrimineringsombudsmannen (DO) uttalade den 21 mars 2013 bla följande: ”Rasismen är en kraft som genomsyrar det västerländska samhället och ligger till grund för den strukturella och institutionella diskrimineringen i Europa och Sverige”. I det perspektivet framstår Martin Luther Kings JR:s berömda citat som särskilt aktuellt i de av kolonialismen fortsatt drabbade cirkumpolära Arktis och nationalstaten Sverige: ”Orättvisa någonstans är ett hot mot rättvisa överallt”.