Samtyckeslagen har inneburit flera våldtäktsdomar. Men den möts av motstånd i form av manpati – överdriven medkänsla för anklagade män. Vi har intervjuat ett sextiotal domare, advokater och åklagare och kan se att manpati spelar en stor roll. Rättsväsendet måste bli medvetet om sina känslor, skriver forskarna Sara Uhnoo, Åsa Wettergren och Moa Bladini.

Under de senaste åren har samhällsdebatten om sexuellt våld genomgått omvälvande förändringar. #MeToo-rörelsen fick en snabb och omfattande spridning i Sverige 2017 och skakade om patriarkala maktstrukturer, bröt tystnaden kring sexuellt våld och satte fokus på kvinnors berättelser om mäns sexuella övergrepp. I kölvattnet av de runt åttio svenska MeToo-uppropen, beslutade en enhällig svensk riksdag 2017 att anta förslaget om en våldtäktslagstiftning som innebar att brist på uttryckt frivillighet skulle definiera våldtäkt. Syftet med lagändringen, som implementerades i juli 2018, var att tydliggöra varje människas ovillkorliga rätt till personlig och sexuell integritet samt sexuellt självbestämmande.

Lagen slog fast att frivillighet är centralt, att det inte längre krävs användning av hot och våld, utan att båda parter ska kommunicera frivillighet med ord, handling eller på annat sätt. Lagen kallas i allmänt tal för samtyckeslagen. Efter MeToo har många europeiska länder infört samtyckesbaserade våldtäktslagstiftningar och idag har samtliga nordiska länder implementerat liknande lagar, med undantag för Norge.¹

Den normförskjutning i synen på sexuellt våld som lagändringarna syftade till och lagändringen i sig har också mötts av motstånd i rättssalar och i offentlig debatt. Detta motstånd både bygger på och utgör en grogrund för himpathy, på svenska manpati – en överdriven medkänsla för män som anklagas för sexuella trakasserier, våldtäkt eller liknande överträdelser, vilket sker på bekostnad av medkänsla och rättstrygghet för de utsatta. Detta riskerar att förvränga lagändringens syfte och därmed undergräva den. Begreppet himpathy myntades av den amerikanska filosofen Kate Manne i boken Down Girl: the Logic of Misogyny (2018).² Den här essän handlar om hur manpati och manlig rädsla för våldtäktsanklagelser riskerar att underminera den frivillighetsbaserade våldtäktslagen. Vi börjar med att kort redogöra för manpati-begreppet och vår studie och går vidare med exempel på motstånd mot den nya lagen. Därefter ger vi exempel från vår forskning om hur manpati kan få effekt i rättegångar och avslutar med förslag på hur rättssäkerheten kan stärkas i våldtäktsmål.

Manpati och vår studie om samtyckeslagen
I vår forskning har vi undersökt hur manpati manifesteras i våldtäktsmål efter införandet av samtyckeslagen. I vår nyligen avslutade studie följde vi 18 mål där vi observerade domstolsförhandlingarna och genomförde intervjuer med ett sextiotal domare, åklagare, målsägandebiträden och försvarsadvokater. Vidare har vi analyserat tingsrättens och hovrättens domar i de 18 målen. Syftet var att undersöka vad jurister som arbetar med målen i tingsrätt och hovrätt tänker och känner om lagen och hur de tillämpar den i praktiken.³

Att vi riktar fokus mot hur jurister känner i förhållande till lagen betyder att vi är intresserade av hur yrkesadekvat emotionshantering hjälper exempelvis domare att bli bättre domare. Vårt fokus på känslor/emotioner bygger på robust forskning som visar att emotioner är nödvändiga ingredienser i allt mänskligt handlande, inte minst i rationellt handlande.⁴

Emotioner är mänskliga handlingars energi. De ger upphov till och orienterar tänkande. Ord som nyfikenhet, intresse, irritation, självförtroende, säkerhet och tvivel betecknar vad vi kallar emotiv-kognitiva begrepp där känslor och tankar möts. I professionellt handlande är dessa begrepp centrala. De vägleder uppmärksamheten genom att särskilja relevant (intressant) från irrelevant (irriterande) information i förhållande ett givet mål. När känslan av säkerhet uppstår upphör kunskapssökandet och även intresset för ny information. Professionella emotioner främjar således arbetets mål och medel. Eftersom de har denna understödjande funktion tänker en jurist oftast inte att den är ’emotionell’ också i det professionella arbetet.

Att vi riktar fokus mot hur jurister känner i förhållande till lagen betyder att vi är intresserade av hur yrkesadekvat emotionshantering hjälper exempelvis domare att bli bättre domare.

I svenska domstolar finns till och med en utbredd uppfattning om att juristers arbete inte har med emotioner att göra. Det är olyckligt eftersom känslor, trots sin understödjande professionella funktion, springer ur både yrkeserfarenhet och erfarenhet av att vara människa i samhället. Det är i detta sammanhang som manpati kan få betydelse för hur domare dömer i våldtäktsmål.

Det är inget nytt att människor känner medkänsla för den som anklagas för våldtäkt (en man i ca 98 procent av de anmälda våldtäkterna riktade mot kvinnor) snarare än för offret (en kvinna eller flicka i 92 procent av de anmälda våldtäkterna).⁵ I Sverige myntades 2010 ett specifikt verb för företeelsen, att ”bjärsta”, efter en uppmärksammad Tv-dokumentär om en 15-åring kille som dömdes för flera våldtäkter i den lilla orten Bjärsta. Dokumentären visade hur de utsatta tjejerna skuldbelades, medan skolan, kyrkan och samhället bemötte den dömde ynglingen med förståelse.⁶

I artikeln ”It Could Be My Son! Himpathy and the Male Fear Defence in Rape Trials” beskriver vi hur försvarsadvokater strategiskt anspelar på en specifik form av manlig rädsla, nämligen rädslan för att felaktigt anklagas för våldtäkt.⁷ Försvarsstrategier som syftar till manpati handlar om att försvarsadvokater bjuder in domare att föreställa sig den åtalade mannens situation och använda sin empatiska inlevelseförmåga för att känna med den åtalades upplevelse av anklagelsen.

Försvarsadvokater kan exempelvis framhäva att mannen kände chock och rädsla när han blev anklagad och de kan måla upp negativa, till och med livsavgörande, konsekvenser av stigmat ’våldtäktsman’ vid en fällande dom. Denna försvarsstrategi både formar och utnyttjar motreaktioner mot den ökade synligheten och erkännandet av sexuellt våld som #MeToo och samtyckeslagen har medfört.Innan vi går in på vår studie av hur hänvisningar till manlig rädsla och triggande av manpati används strategiskt i svenska rättssalar ska vi ta upp ett exempel på hur manpatin tar sig uttryck som en rörelse mot samtyckeslagen.

Till försvar för ”oskyldigt” dömda unga män
Historiska analyser visar att förändringar av våldtäktslagstiftning alltid möter kritik, så även den svenska samtyckeslagen.⁸ I en DN-krönika hävdade Lena Andersson att den nya våldtäktslagen innebär att mannen ”avkrävs telepatisk förmåga” eftersom kvinnans vilja och berättelse i och med lagändringen blir avgörande.⁹

Det stämmer inte, vilket vi ska återkomma till. Hon påstår också att våldtäktdömda blir ”evig paria” med ett ”livslångt stigma” och ett ödelagt liv. Dessa tankegångar går igen i andra nutida exempel på hur manpati tar sig uttryck. Ett exempel är de nordiska nätverk som har startats på senare år till stöd för män som anser sig vara oskyldigt dömda för våldtäkt. Nätverken har som övergripande målsättning att mobilisera opinion mot samtyckeslagstiftningar. Häribland kan nämnas ett svenskt nätverk, Mannaminne, och en dansk förening, Ord mod ord. Båda grupperna använder sig av manlig rädsla och manpati på samma sätt som vi i vår forskning har sett att försvarsadvokater gör i rättssalen.

Initiativet till nätverket Mannaminne togs av svenska så kallade mansaktivister, med Alexander Bard i spetsen. Ändå presenterar sig nätverket som drivet av mammor och bestående av familj, släkt och vänner till ”oskyldigt dömda män och unga killar”. I en podcast där nätverket presenteras varnar Bard för att det pågår en våldtäktsinflation (”rapeflation”) i Sverige, i kölvattnet av #MeToo och den nya våldtäktslagen.¹⁰ Rapeflationen märks genom att uppmärksamhetstörstande och instabila unga kvinnor falskeligen anmäler män för våldtäkt. Det har i sin tur lett till att ”horder” av oskyldiga unga män döms för våldtäkt i Sverige, i mål som drivs av ”radikalfeministiska karriäråklagare”.

Initiativet till nätverket Mannaminne togs av svenska så kallade mansaktivister, med Alexander Bard i spetsen. Ändå presenterar sig nätverket som drivet av mammor.

Dessa resonemang kan jämföras med den offentliga brottsstatistiken.¹¹ År 2023 anmäldes totalt våldtäkt 6 239 fullbordade våldtäkter mot person 15 år eller äldre. Antalet fällande domar för våldtäkt av normalgraden har legat ganska stabilt på omkring 300 per år sedan år 2019. Utöver det tillkommer ett 70-tal domar för mindre grov våldtäkt, grov våldtäkt och oaktsam våldtäkt. Personuppklaringsprocenten för våldtäkt mot kvinnor 18 år eller äldre (antalet åtal dividerat med antalet anmälda brott) var 2023 endast 10 procent. De senaste åren har antalet anmälningar, åtal och fällande domar stabiliserats.

Bard bygger sitt antagande om att män fälls enkelt för våldtäkt på påståendet att målsägarens subjektiva berättelse utgör tillräckligt bevis för en fällande dom, vilket också känns igen från Lena Anderssons krönika. Så enkelt är det inte. Utöver en alltigenom trovärdig och tillförlitlig målsägandeberättelse krävs stödbevisning för en fällande dom. Stödbevisning i våldtäktsmål består av vittnens utsagor om målsägarens beteende i samband med eller efter händelsen, såväl som medicinska journalanteckningar, psykologutlåtanden och annan teknisk bevisning (exempelvis filmer, foton, sms, chatt-meddelanden och 112-samtal).

Utifrån sin uppfattning om en ”rapeflation” var Bard med och startade Mannaminne för att företräda och lyssna på de påstått oskyldigt dömda männen. I debattartikeln ”Oskyldiga döms för våldtäkt” riktad till justitieminister Gunnar Strömmer och jämställdhetsminister Paulina Brandberg skriver nätverket att ”Det är dags att ställa frågan: Är det rättssäkert att döma någon för ett av de allvarligaste brotten i vår lagbok utan krav på bevisning?”¹² De fortsätter: ”En felaktig dom får långsiktiga konsekvenser som går långt bortom själva fängelsestraffet. Förlorade utbildningsmöjligheter, förstörda sociala relationer och ett liv präglat av skam och stigmatisering är några av de tragedier som många unga människor drabbas av efter att ha blivit felaktigt dömda. Att leva som en oskyldig person som stämplats som sexbrottsling är en förlust av värdighet och framtid. I många fall är det en livslång konsekvens som inte går att reparera.”

Citatet illustrerar hur Mannaminne använder sig av samma emotiv-kognitiva triggers som försvarsadvokaterna i vår studie, för att frammana manpati hos läsaren.

Citatet illustrerar hur Mannaminne använder sig av samma emotiv-kognitiva triggers som försvarsadvokaterna i vår studie, för att frammana manpati hos läsaren. I debattartikeln framförs också den vanliga missuppfattningen att det åligger den anklagade att bevisa att samtycke fanns, vilket skulle innebära en omvänd bevisbörda och strida mot rättssäkerheten. I själva verket är det, som i alla brottmål, åklagaren som har bevisbördan och beviskraven är högt ställda. Den tilltalades skuld ska bevisas bortom rimligt tvivel. I våldtäktsmål föreligger ett mycket enkelt rimligt tvivel som ligger nära till hands och som försvarsadvokater därför ofta driver, nämligen att det varit fråga om ett frivilligt deltagande. Frågan om vilken bevisning som krävs och vad domare behöver för att värdera bevisningen i sexualbrottsmål återkommer vi till.

Argumentet att lagen strider mot rättssäkerheten bygger på missuppfattningen att en målsägares påstående om våldtäkt räcker för att hon ska bli trodd och för en fällande dom, om inte den tilltalade kan motbevisa detta. Det är också en grundläggande förutsättning för fenomenet manpati. Argumentet går igen i den danska föreningen Ord mod ord som på liknande vis hävdar att rättssäkerheten är hotad eftersom kvinnor som anmäler en våldtäkt kan påstå vad som helst utan att behöva bevisa någonting: ”Ordet våldtäkt, som man normalt tolkar det, har fått en orimlig tolkning. Vi kämpar för att få upprättelse för de pojkar och män som har dömts på samtyckeslagens tvivelaktiga premisser. Det skulle kunna vara DIN son, DIN bror, DIN man, DIN vän…!” (versaler i original, vår översättning från danska) ¹³ Ordvalet att det kan vara din son/man/vän syftar till att åkalla starka känslor av oro hos läsaren. Under förespegling att värna rättssäkerheten, bidrar de här grupperna till att ifrågasätta den frivillighetsbaserade våldtäktslagstiftningens legitimitet och skapa en berättelse om våldtäkt där män figurerar som de egentliga och huvudsakliga offren.

Manpatistrategier i rättssalar
Det är ingen slump att manpati och den manliga rädslan för falska våldtäktsanklagelser förefaller ha ökat markant sen den nya lagen trädde i kraft. Den frivillighetsbaserade våldtäktslagen klassificerar fler handlingar som våldtäkt, den kräver samtycke vid sexuella handlingar och ställer högre krav på män (eller den initiativtagande parten) att försäkra sig om att motparten deltar frivilligt. I våra intervjuer menar försvarsadvokater att lagändringen kan vara svår att tolka, särskilt för unga män, vilket förstärker dessas oro för att sexuella initiativ kan komma att missförstås.

I våra intervjuer menar försvarsadvokater att lagändringen kan vara svår att tolka, särskilt för unga män, vilket förstärker dessas oro för att sexuella initiativ kan komma att missförstås.

Som vi redan har varit inne på visar vår studie att försvarsadvokater använder strategier som syftar till att skapa medkänsla för de tilltalade männen. Manpati kan alltså ha betydelse för avgörandet av våldtäktsmål och riskera att underminera lagens syfte.

Våldtäktsmål skiljer sig delvis från andra brottmål genom att huvudbevisningen inte sällan utgörs av muntliga utsagor. Teknisk eller skriftlig bevisning finns visserligen i så gott som alla de mål som leder vidare till åtal men den kan få mindre betydelse om båda parter tillstår att samlag, eller handlingar likvärdiga med samlag, har skett. Den fråga som rätten har att ta ställning till då är om frivilligt deltagande har kommunicerats och det görs oftast med utgångspunkt i den tilltalades och målsägandes berättelser, som tolkas i ljuset av stödbevisning, exempelvis vittnesutsagor om målsägarens beteende i samband med och efter händelsen, medicinska journalanteckningar, psykologutlåtanden och teknisk/digital bevisning.

I denna kontext blir trovärdighet och tillförlitlighet avgörande. Det gör i sin tur att mycket av det som pågår i rättssalen utgörs av det vi kallar empatiförhandlingar.

I denna kontext blir trovärdighet och tillförlitlighet avgörande. Det gör i sin tur att mycket av det som pågår i rättssalen utgörs av det vi kallar empatiförhandlingar. Åklagarsidan och försvaret försöker på olika vis få rätten att förstå hur målsäganden eller tilltalad upplevde händelsen, vilket också hjälper domarna att tolka och värdera deras berättelser och förstå hur och varför de agerade som de gjorde i situationen.¹⁴

Försvarare, som motsatt åklagaren inte har ett krav på sig att vara objektiva, är i allmänhet bättre på dessa empatiförhandlingar än åklagarsidan. Målsägarbiträdet skulle kunna påta sig att förhandla empati för sin klient på samma partiska vis som försvararen för den tilltalade, men av olika skäl begränsar de oftast sin roll till att driva skadeståndskravet. Detta ger utrymme för försvarsstrategier som syftar till manpati, vilket i vissa fall kan påverka domarnas beslut.³

Manpati manifesterar sig genom försvarsadvokaters empatiförhandlingar, där de exempelvis försöker presentera och förklara sin tolkning av bevisning på ett sätt som stärker den tilltalades version av händelserna. Ett exempel är hur försvarsadvokater kan rama in självbelastande bevis, som ett SMS där en tilltalad ber om ursäkt kort efter en sexakt som senare anmälts som våldtäkt. Istället för att se det som en implicit bekännelse av våldtäkt kan försvaret omtolka förlåt-meddelandet som en panikhandling driven av den manliga rädslan för att bli anmäld för våldtäkt.

Istället för att se det som en implicit bekännelse av våldtäkt kan försvaret omtolka förlåt-meddelandet som en panikhandling driven av den manliga rädslan för att bli anmäld för våldtäkt.

Genom sådana tolkningar erbjuds domare att föreställa sig hur det skulle kännas att vara i samma situation, känna samma panik, och tanklöst haspla ur sig en ursäkt fast man inte gjort något fel. Denna försvarsretorik bygger på uppfattningen att unga mäns liv och framtid hänger på en skör tråd och att ett enda misstag, eller en falsk anklagelse, kan förstöra allt. Eller, som Lena Andersson skrev, leda till ett ödelagt liv som evig paria med ett livslångt stigma.

Forskning visar att falska våldtäktsanklagelser är ytterst ovanliga.¹⁵ Trots detta framgår av våra intervjuer att mäns rädsla för falska anklagelser är något som även domare kan förstå, vilket skapar emotiv-kognitiv resonans för försvarets åkallande av manpati. Retoriken kring falska anklagelser kan vidare användas som en defensiv strategi för att undergräva målsägarens trovärdighet. Försvarsadvokater kan antyda att kvinnor har ångrat sitt deltagande för att sexet var ”dåligt” eller att de blivit påverkade av en välmenande omgivning (föräldrar, vänner eller andra närstående) i sitt beslut att anmäla våldtäkt. De kan också antyda att målsäganden känt besvikelse eller ilska för att den tilltalade nekat en stadig relation (hämndbegär) eller att hon skämdes för att hon bedragit sin pojkvän. Genom att så tvivel om målsägarens trovärdighet flyttas fokus från den tilltalade som möjlig förövare till möjligt offer.

Denna försvarsretorik bygger på uppfattningen att unga mäns liv och framtid hänger på en skör tråd och att ett enda misstag, eller en falsk anklagelse, kan förstöra allt.

Försvarsadvokater kan också försöka framställa den tilltalade som en ”helt vanlig kille” som aldrig skulle begå brott. Det är här betydelsen av din son/bror/make/vän blir meningsfull. Tidigare forskning visar att svenska domare förknippar sin makt att frihetsberöva människor med ett bakomliggande lätt obehag. Obehaget är en professionell emotion som påminner om att det är viktigt att fatta rätt, och rättvisa, beslut i en rättsstat.¹⁶. Obehaget blir starkare om domaren är extra osäker på hur bevisningen ska värderas vilket de som regel säger att de är i vår studie. De säger också att den nya lagen medfört fler tilltalade för våldtäkt som är tidigare ostraffade män med ordnade sociala förhållanden. De kan ibland påminna om ”någons” son, bror eller vän.¹⁷

Det är relativt lätt att förstå och identifiera sig med en människa som är socialt lik en själv och omvänt, det är lättare att inte identifiera sig med den som är väldigt socialt olik en själv. I det sistnämnda fallet är det också enklare att professionellt hantera empatiska konsekvenser som exempelvis medkänsla. Det är heller inte i första hand personer som är lätta att placera i facket en ”riktig” våldtäktsman (den främmande mannen) som nätverken Mannaminne eller Ord mod Ord åsyftar när de använder ord som ”DIN son”.

Emotionell reflexivitet och ökad kunskap
Effekterna av vad vi kan kalla manpati-kampanjer och uppviglande av den manliga rädslan för våldtäktsanklagelser är skadliga för både rättssystemets legitimitet och för samhällets strävan mot ökad jämställdhet. Det blir inte bättre av att domare känner osäkerhet inför den typ av bevisning (muntliga utsagor) som är central i våldtäktsmål och obehag inför att döma tidigare ostraffade män till ett tre-årigt fängelsestraff för ”en våldtäkt utan våld”.

I det följande kommer vi inte att diskutera minimistraffets rimlighet eller lagens konstruktion, utan fokusera på vad som kan göras för att stärka rättssäkerheten i termer av ökad säkerhet och förutsägbarhet i beslutsfattandet och ökad rättvisa under rättegången. Vi påminner om att 90 % av anmälningarna om våldtäkt mot kvinnor 15 år eller äldre inte leder vidare till åtal och att de tilltalade frias i omkring 40% av fallen, vilket är betydligt lägre än i andra brottmål där endast omkring 10% av åtalen ogillas.¹⁸

För att motverka manpatins inflytande behöver domare i våldtäktsmål reflektera, helst öppet och tillsammans, över sina egna bakomliggande emotioner av osäkerhet och obehag inför dessa mål.

För att motverka manpatins inflytande behöver domare i våldtäktsmål reflektera, helst öppet och tillsammans, över sina egna bakomliggande emotioner av osäkerhet och obehag inför dessa mål. Sådan professionell emotionell reflexivitet kan bidra till att bena ut vad som behövs för att öka säkerheten. Vi förordar här mer metodologisk kunskap om hur man tolkar berättelser, men också om empatins roll och, inte minst, om innebörden av att lagen lägger ansvar på den aktiva parten att försäkra sig om den andres frivillighet. Om vi utgår från att ömsesidig respekt i sexuella handlingar, oavsett preferenser, ska vara norm, under vilka omständigheter kan man då tänka sig att det är rimligt att ställa frågan om den andra är med på det ena eller det andra? Vilka faktiska omständigheter förelåg i det specifika fallet? Eftersom våldtäkt är ett huvudsakligen heteronormativt präglat brott bör man också ställa sig frågan om vad som är rimligt skiljer sig åt i ett manligt eller kvinnligt perspektiv.

När det gäller likhet inför (våldtäkts)lagen bör domare fundera på vilka de enklast identifierar sig med och känner sympati för och hur detta eventuellt påverkar deras bedömningar. Vilka andra känslor underbygger känslan av att en berättelse är mer trovärdig än en annan?

Ett huvudresultat i vår forskning är att en objektivt rättvis process i våldtäktsmål är beroende av att båda sidor (åklagarsidan och försvaret) förhandlar empati och därmed hjälper domare att förstå vad som hände i den aktuella situationen. Här måste man förstå att åklagare har för vana att lita på att domaren vet hur bevisningen ska värderas så länge åklagaren har gjort sitt jobb med den juridiska översättningen av en faktisk händelse. I vår studie säger många domare att detta inte räcker, de önskar få veta hur åklagaren menar att bevisningen ska förstås. Några säger till och med att de vill ha hjälp med sin empatiska förståelse.

I vår studie säger många domare att detta inte räcker, de önskar få veta hur åklagaren menar att bevisningen ska förstås. Några säger till och med att de vill ha hjälp med sin empatiska förståelse.

Därför förordar vi att åklagare i våldtäktsmål också gör en empatisk översättning av målsägarens berättelse, att de till exempel tillsammans med presentationen av bevisen tillhandahåller en rimlig tolkning av händelsen utifrån målsägarens perspektiv. Detta skulle fortfarande ligga inom ramen för åklagarens uppgift som ”objektiv part” i brottmål, det vill säga inte äventyra objektivitetskravet.

Försvararen ska vara lojal med sin klient och använda de medel som står till förfogande, men när försvarsadvokater skickligt använder manpati-strategier utan att det bemöts av åklagarsidan blir rättsprocessen i grunden en process mot målsäganden. Försvaret får tolkningsföreträde med en ensidig och övertygande framställning av händelsen ur den tilltalades perspektiv, medan åklagaren passivt presenterar bevisning och målsägandebiträdet koncentrerar sig på att framföra skadeståndsanspråk. Ingen av de professionella parterna lyfter målsägarens perspektiv.

Med andra ord förordar vi att åklagaren gör en objektivt empatisk översättning och att målsägarbiträdet tar ansvar för den lojala empatiförhandlingen i paritet med försvaret.

Här har vi i vår studie sett ett par exempel på att målsägarbiträden kliver fram och tar på sig rollen som sin klients aktiva förespråkare precis på samma vis som de skulle gjort som försvarare. Detta jämnar ut maktobalansen mellan parterna i rättssalen. Det innebär, om inte annat, att även om den tilltalade frias så har målsägarens perspektiv och känslor aktivt tillmätts betydelse i förhör och plädering. Med andra ord förordar vi att åklagaren gör en objektivt empatisk översättning och att målsägarbiträdet tar ansvar för den lojala empatiförhandlingen i paritet med försvaret. Detta kräver dock att åklagare öppnar upp för målsägarbiträdet att också på sätt och vis driva målet, utan att se det som ett professionellt inkräktande på åklagarrollen.