För hundration år sedan ägde ett brutalt folkmord på assyrier rum i det sönderfallande osmanska riket. Men få, förutom assyrier, talar om det. När det armeniska folkmordet institutionaliserades som symbol för det osmanska rikets våld, föll istället Sayfo i glömska. Yalda Slivo går igenom orsakerna – som har mer med ekonomi än med nationalism att göra.

Sayfo, det assyriska folkmordet 1915, är fortfarande okänt i stora delar av världen – trots att hundratusentals människor mördades och etniskt rensades från osmanska rikets östra provinser. Ett folkmord som ägde rum under ett imperiums sönderfall – när det osmanska riket befann sig i djup kris: skuldsatt till europeiska banker, militärt försvagat efter förlorade krig och ideologiskt splittrat mellan centralism och nationalism. En kollaps där vissa folkgrupper blev syndabockar, medan andra utplånades systematiskt.

Men i historieskrivningen reduceras Sayfo ofta till en religiös konflikt eller nationalistisk explosion – snarare än ett uttryck för ett rikes strukturella upplösning, och en förutsättning för det som senare kom att bli det etnonationalistiska moderna Turkiet.

I historieskrivningen reduceras Sayfo ofta till en religiös konflikt eller nationalistisk explosion – snarare än ett uttryck för ett rikes strukturella upplösning.

Våldet har ofta förklarats med hat, inte funktion, och till skillnad från andra folkmord under 1900-talet har Sayfo varken fått ett etablerat världsminne eller ett erkännande med politisk tyngd. Det saknas internationella museer, årliga delegationer eller officiella minnesdagar. Det finns istället en strukturell tystnad. Men ändå lever minnet, och för många assyrier bärs det genom muntliga berättelser som gått i arv över generationer. Min far växte upp med historier från sin morfar, som berättade hur hans mor bar honom på sina axlar och gömde sig när turkiska soldater närmade sig deras by. Efter att hela byn massakrerats, flydde de med andra överlevare – ut från Hakkari mot Baquba.

Men var finns erkännandet av assyriernas kollektiva trauma – de liv som förlorats och det lidande som ärvt över generationer? Hur kan en katastrof bli ihågkommen när dess namn och historia systematiskt suddats ut ur det offentliga samtalet?

Hur kan en katastrof bli ihågkommen när dess namn och historia systematiskt suddats ut ur det offentliga samtalet? Under 1900-talet ersattes ofta assyrier av en mer diffus benämning, kristen minoritet, vilket bidragit till att osynliggöra deras erfarenheter.

Under 1900-talet ersattes ofta ”assyrier” av en mer diffus benämning, ”kristen minoritet”, vilket bidragit till att osynliggöra deras erfarenheter. Flera stater har visserligen erkänt Sayfo, men detta har sällan följts av politiska åtgärder. Sveriges riksdag erkände folkmordet 2010, men ingen regering har hittills vågat tillämpa beslutet i utrikespolitiken – av rädsla för att stöta sig med Turkiet som aktivt motarbetar erkännanden. Även EU-parlamentets erkännande har varit en icke-bindande resolution utan rättslig tyngd.¹

Det historiska mönstret av förnekelse, icke-bindande resolutioner och tillbakadragande av uttal har i viss mån fått den assyriska diasporan att ta saker i egna händer. Martyrernas dag, som uppmärksammas den 7 augusti sedan 1970-talet, markerar massakern i Simele, Irak 1933, då irakiska styrkor dödade cirka 3 000 assyrier. Sedan dess har dagen utvecklats till ett tillfälle för hela assyriska folket att minnas samtliga massakrer och folkmord de utsatts för, en påminnelse om ett historiskt mönster av våld och förnekelse. Ett sätt att utstå det våld som inte slutat i massakrerna, utan fortsatt i minnespolitiken mellan dem.²

Vad som ofta saknas i historieskrivningen är en analys av de bakomliggande sammanhangen, drivkrafterna och den materiella logik som möjliggjort våldet. Denna förståelse kommer ofta för sent – precis som i det kollektiva minnet, där kunskap och erkännande dröjer eller förhindras. För även om jag i denna text fokuserar på Sayfo, så är det för assyrier ett av många sår i det förflutna, ett av många ouppklarade brott som lever med dem i nuet:

– Hakkari-massakrerna, 1840-talet: cirka 10 000 dödade

– Hamidiska massakrerna, 1894–1896: upp mot 25 000 dödade

– Sayfo, 1915–1916: minst 250 000 dödade

– Simele-massakern, 1933: ungefär 3000 dödade

– IS-attacker, 2014: tusentals fördrivna, hundratals dödade och kidnappade

Sayfo, som betyder ”svärdet”, är folkmordet som hamnat i skuggan av det armeniska folkmordet. Det var mellan 1915-1916 då hundratusentals assyrier fördrevs, mördades och etniskt rensades från Osmanska rikets östra provinser.

Sayfo, som betyder svärdet, är folkmordet som hamnat i skuggan av det armeniska folkmordet.

Det armeniska folkmordet, som har kommit att symbolisera det Osmanska rikets brutalitet, medan Sayfo marginaliserats i historieskrivning och offentlighet. Den berättar historien om ett samhälle som i sin kollaps försökte hantera inre konflikter genom att ”rensa ut en inre tumör” – som den turkiske underrättelseofficeren Eshref Sencer Kusçubasi uttryckte det. Där utrensningen av icke-muslimer sågs som en nationell fråga och legitimerades som nödvändig för rikets överlevnad – särskilt inom Committee of Union and Progress, den nationalistiska fraktion som styrde staten under folkmorden.

Detta var dock inte en isolerad idé, utan speglade en bredare samhällelig sådan – där folkmordsideologin blev allt mer öppen och institutionaliserad.³ Våldet var en del av det osmanska rikets försök att centralisera makten och återta kontroll över en kollapsande politisk ekonomi – ett projekt som bars fram av Committee of Union and Progress. Där den etniska rensningen fungerade som ett medel att omforma befolkningen och eliminera grupper som uppfattades som hinder för denna process – en turkisk etnonationalistisk stat.

Men för assyrierna finns en annan sida av berättelsen – en annan erfarenhet för den kristna minoritet som i vissa fall inte riktigt förstod varför de helt plötsligt blev måltavlor, mördades och etniskt rensades, som ofta befann sig i utkanterna av riket. De hade ingen intellektuell elit eller en borgerlig representation.

Det hävdas ibland att Sayfo genomfördes mindre systematiskt än det armeniska folkmordet – men även detta perspektiv faller sönder, eftersom assyriernas erfarenheter aldrig ens får tillträda det ramverket. Skillnaden som pekas ut är en effekt av arkivens otillgänglighet – inte av våldets struktur, och trots detta är assyrierna nästan helt frånvarande i folkmordsdiskussionerna – en strukturell frånvaro som är mer än ett historiografiskt problem.

Det hävdas ibland att Sayfo genomfördes mindre systematiskt än det armeniska folkmordet – men även detta perspektiv faller sönder, eftersom assyriernas erfarenheter aldrig ens får tillträda det ramverket.

Den speglar en bredare brist på politisk och kulturell representation som gör det svårt att förstå våldets fulla konsekvenser när ekonomi och suveränitet kollapsar samtidigt. I det sena Osmanska rikets fall blir assyriernas frånvaro ett symtom på hur vi än idag kämpar med att tänka mellan inre kollaps och yttre underkastelse.⁴

Det osmanska rikets hantering av minoriteter vilade länge på milletsystemet – ett administrativt ramverk som gav religiösa grupper begränsat självstyre och upprätthöll en skör balans i det mångkulturella riket. Det här var särskilt viktigt i relation till assyrierna, en ursprungsbefolkning från Mesopotamien och en av Mellanösterns äldsta kristna folkgrupper, som därefter utvecklade egna religiösa- och sociala strukturer inom sina samhällen. Deras tidiga konvertering till kristendom och gemenskaper gjorde dem till en tydlig icke-muslimsk närvaro i ett samhälle där religiös pluralism med tiden betraktades som ett hot. När centralistiska och nationalistiska idéer växte, särskilt under ungturkarnas tid, blev denna mångfald ett problem som betraktades som ett hot mot rikets enhet.⁵

Men det var inte ett plötsligt sammanbrott, utan en långsam strypning genom skattepolitik, byråkrati och skuldavtal med europeiska kolonialmakter som började långt innan Sayfo. Det handlar om mer än bara nationalism och religiös fanatism. Det var på många sätt en ekonomisk kollaps maskerad som nationalism. Ett rike i skuld som förlorade kontrollen över sin ekonomi till europeiska banker – ett försök att rädda det som fanns kvar genom att skapa en ny homogenitet. En enklare struktur med hjälp av brutalt våld.

Det var på många sätt en ekonomisk kollaps maskerad som nationalism. Ett rike i skuld som förlorade kontrollen över sin ekonomi till europeiska banker – ett försök att rädda det som fanns kvar genom att skapa en ny homogenitet.

Rikets skuld blev styrinstrument i slutet av 1800-talet, när det osmanska riket förlorade kontrollen över sin ekonomi. Krig, infrastrukturprojekt och administrativa reformer hade tömt statskassan – överlevnaden hängde på lån från europeiska banker, inte bara för nya byggprojekt som skulle modernisera riket i en världsekonomi som blev alltmer kapitalistisk, men också betala räntor för tidigare lån.

Det blev en ond cirkel, och när riket inte längre kunde betala tillbaka skapades Ottoman Public Debt Administration, 1881 – en internationell institution kontrollerad av europeiska makter som tog över delar av rikets skatteintäkter direkt. Trots att riket var formellt självständigt stod det nu under ekonomisk övervakning. Skulden blev ett sätt att styra riket utifrån.⁶

Men den interna känslan var annorlunda. Nationalistiska rörelser, som ungturkarna, ville återta kontrollen. Istället för att rikta ilskan mot de verkliga maktförhållanden som låg i skuldavtal och europeisk inblandning, riktades den inåt mot de minoriteter som betraktades illojala, främmande eller alltför överrepresenterade inom handel- och administration.

Den nationalistiska aspekten lyfts ofta fram som motivet bakom folkmordet. Och det fanns helt riktigt där – det står ofta i alla faktatexter om Sayfo. Men det ger en snäv uppfattning om hur den långsamma ekonomiska strypningen gick till på materiell basis.

Det var ett kontrollerat sönderfall där vissa grupper gjordes till måltavlor, inte bara för att de var annorlunda – men för att deras existens inte längre passade in i den nya politiska ekonomin som formades.

I assyriernas fall, så levde de ofta i självhushåll och drev småskaliga jordbruk. De lagrade spannmål, hade boskap, egna verktyg och smycken. Under folkmordet var det dessa tillgångar som plundrades först av osmanska tjänstemän och lokala makthavare. Det var ett kontrollerat sönderfall där vissa grupper gjordes till måltavlor, inte bara för att de var annorlunda – men för att deras existens inte längre passade in i den nya politiska ekonomin som formades.⁷

Politisk ekonomi och sprickor i samhällsstrukturen behandlas som något yttre eller sekundärt i förhållande till våldet – snarare än som centralt. Den ekonomiska utsattheten hos dem som drabbas av strukturellt våld betraktas ofta som ett statiskt tillstånd, snarare än som en konsekvens av det system som gjort dem sårbara från första början. Denna slitning blir särskilt tydlig i hur offren tvingas delta i just den politiska ekonomin – vilket placerar dem i en desperat position som både oönskade och potentiellt farliga.

När det armeniska folkmordet institutionaliserades som symbol för det osmanska rikets våld, föll istället Sayfo i glömska.

När det armeniska folkmordet institutionaliserades som symbol för det osmanska rikets våld, föll istället Sayfo i glömska. Det ena erkändes, medan det andra marginaliserades. Detta är inte en slump. Sayfo utgör en annan berättelse, en där ekonomiska intressen, skuldsättning och religiös utrensning samverkade. Sayfo var inte ett undantag – utan en lösning. Tystnaden kring Sayfo är inte en slump, den är nödvändig för att dölja vad folkmordet egentligen var – ett politiskt beslut i en tid av ekonomisk kollaps.

För assyrierna är minnet av Sayfo präglat av en våldsam strukturell utplåning. Men hur börjar man förstå ett trauma som först måste erkännas – som kräver ett minne innan det kan representeras? När jag tänker på andra exempel så ställer jag mig frågorna; kanske var det den groteska tydligheten i hur Nazityskland historiskt har framställts? En symbol för den absoluta ondskan, som skapade det moraliska ramverket för generationer av forskare, konstnärer och författare att ägna sina karriärer åt att försöka förstå Förintelsen.

För assyrierna är minnet av Sayfo präglat av en våldsam strukturell utplåning.

Eller var det kanske det kalla krigets genomträngande antikommunism som gjorde Holodomor begripligt i väst, först när det kunde fylla en funktion i den antikommunistiska världsbilden? Men liksom i fallet med Sayfo reduceras dessa händelser alltför ofta till utbrott av ”stigande nationalism” – ett fenomen som har studerats, forskats och skrivits om i all oändlighet, men ändå lär vi oss aldrig. Ändå formuleras nya uttryck för växande nationalism. Sayfo har aldrig fått en sådan funktion. Den saknar både politisk nytta och ett ideologiskt hem. Och kanske är det just därför det tystas – inte för att det inte finns bevis, utan för att det inte finns någon annan än assyrier som tvingas bära dess traumatiska minne, generation efter generation.

Det handlar inte om att relativisera någon annans lidande – utan om att förstå varför vissa trauman ges plats och andra raderas. Det här är brännande frågor som jag personligen inte kommer kunna svara på nu, utan någonting jag kommer behöva ägna mitt liv åt – framtiden får istället avgöra assyriernas öde gällande deras representation och lidande.