Krigen skapar inte bara offer. De skapar också mansideal och kvinnoideal. I spåren av Ukrainakriget växer ett toxiskt mansideal. Militärer och självutnämnda överlevnadsexperter tar plats i TV medan fredsaktivister och kvinnor får stå tillbaka. Sonia Hedstrand analyserar.

Det var strax efter midnatt en sommar, på en nattklubbsterass i Stockholm. En ung man hade stått helt nära mig, alldeles stilla, ganska länge, som en livvakt. Jag tittade på honom, och då vände han sig till min killkompis och frågade: ”Är det här din fru?” När han fick ett nekande svar var det tydligen fritt fram att tilltala mig. Vi pratade, han var gullig och rolig.

Efter ett tag försökte jag gissa vad han jobbade med. ”Hm, det måste vara något maskulint yrke, kanske musikproducent?” Analysen var baserad på den vältränade hållningen, det korta håret, den lite hårda klädstilen, bomberjackan och stålkedjan runt halsen. Då berättade han att han jobbade som ”private security”. Han var en brittisk elit-legosoldat som bland annat tog uppdrag i Ukraina. ”Jag sätter en kamera på mitt vapen och så filmar jag när jag skjuter” berättade han entusiastiskt och illustrerade med smattrande ljud. Han lät som en tonårspojke som beskriver ett dataspel.

Toxisk maskulinitet eller hypermaskulinitet har varit uppe till diskussion ett tag nu. Den konstrueras genom våld, aggressivitet, förnedring, hierarkier, strävan efter makt och att härska genom rädsla. Fotbollshuliganer, incels, kampsportare, gängkriminella, gangsterrappare eller legosoldater är några av hypermaskulinitetens karaktärer. Den giftige mansgurun Andrew Tate bedrev bordeller, skryter om sitt våldskapital och hetsar unga killar att dominera kvinnor.

Toxisk maskulinitet konstrueras genom våld, aggressivitet, förnedring, hierarkier, strävan efter makt och att härska genom rädsla. Fotbollshuliganer, incels, kampsportare, gängkriminella, gangsterrappare eller legosoldater.

Själv växte jag upp under det kalla krigets sista årtionden, innan toxisk maskulinitet var ett begrepp. Men vi som var barn på 80-talet matades med krigsfilmer, superhjältar, hemliga agenter och dystopier, där brutal manlig styrka segrar. Filmens manliga hjältar var rationella, överlägsna och visade aldrig svaghet. Krig skildrades som ett motiverat våld. Tyskarna var onda, amerikanerna var goda och kvinnor var unga hjälplösa våp.

Under några år, från 2014 till 2022, hade Sverige en feministisk utrikespolitik.¹ Vi blev världsledande på att implementera genusanalys inom försvaret, fokus skulle vara på fredsbevarande och konfliktlösning.²

Sedan bestämde sig en liten man med svart bälte i judo, som liksom Benito Mussolini gillar att rida framför kameror med bar överkropp, för att återupprätta ett imperium. Efter Rysslands annektering av Krimhalvön 2014 började opinionen i Sverige svänga mot upprustning och ökad försvarsbudget. År 2022 fick vi det krig som kallas den fullskaliga invasionen av Ukraina. Nu klär sig en före detta komiker i militärgrönt och hyllas som vår tids handlingskraftige hjälte. Så ska Sverige rusta upp sitt försvar, och alla politiska partier är överens om att vi ska in i Nato, i sällskap av kärnvapen och minst en diktator. Politiker håller tal på 6 juni, med nationalistiska formuleringar om att vara stolt svensk.³

Jag tänker på min brittiske beundrare igen. Kanske är en soldatpojkvän bra att ha nu, när kriget lurar runt hörnet? En vän säger förskräckt: ”Du förstår att han har dödat människor va?” En annan påpekar: ”För hundra år sedan hade många män dödat”.

För några år sedan gick en av mina vänner genom ett idylliskt skogsområdet mitt på dagen i sin lugna förort. Plötsligt hoppade en ung man fram och försökte våldta henne. Hon klarade sig undan genom att bita honom. Under rättegången visade det sig att våldtäktsmannen var en före detta barnsoldat.

Kriget är inte avgränsat till en viss plats eller tid. Våldet lever vidare i människors kroppar.

Kriget är inte avgränsat till en viss plats eller tid. Våldet lever vidare i människors kroppar.

WHO har konstaterat att mer än en tredjedel av alla kvinnor på jorden utsatts för våld av män.⁴ Det betyder att våldsamma män är det största säkerhetsproblemet vi har i världen.

Vi hör rapporter från Ukraina om män som våldtar kvinnor. Numera talar vi i alla fall om det. Under 1900-talet var tystnaden kompakt kring alla de kvinnor som skändats under befrielsen av Berlin, i Kongo eller i Jugoslavienkriget. Under andra världskriget rövade den japanska ockupationsmakten bort hundratusen koreanska kvinnor till läger i Kina, där de utnyttjades i gigantiska soldatbordeller som så kallade tröstkvinnor, comfort women. Så utstuderade skändningar är nästan omöjliga att förstå. Men det har visats sig att våldtäkt används som ett strategiskt, effektivt och billigt vapen i nästan alla krig.⁵

Erfarenheten av våld, krig och militarism är könsspecifik. Kriget producerar våldtagna och prostituerade kvinnor. Men kriget producerar även kvinnlighet på andra intrikata sätt. Mammor sörjer, flickvänner väntar, fruar tar hand om barn och hem själva.

Kriget producerar också män. Bilder sprids av män som liknar den brittiske killen jag mötte på nattklubben; hårdtränade professionella privatsoldater. Vilket outsourcat bolag de nu arbetar för, amerikanska Blackwater i Iran och Afghanistan, eller ryska Wagnergruppen i Syrien, Libyen, Ukraina, Centralafrikanska republiken, Sudan, Mali.

Kriget producerar våldtagna och prostituerade kvinnor. Men kriget producerar även kvinnlighet på andra intrikata sätt. Mammor sörjer, flickvänner väntar, fruar tar hand om barn och hem själva. Kriget producerar också män.

När synen på säkerhet för tio år sedan förändrades i vårt land genom den feministiska utrikespolitiken protesterade maskulinitetsaktivister mot att genusomställningen hotade att skrämma bort ”manliga män” från försvaret.⁶ För hur skulle det gå, om vi inte hade riktiga män som kunde försvara riktiga kvinnor?

Nu är det krig i Europa igen, och hypermaskuliniteten har åter blivit mansideal. Sveriges överbefälhavare säger att svenskarna måste förbereda sig på krig. Det bunkras vattendunkar, burkbönor och batterier. Staten kommer inte längre hjälpa oss som under kalla krigets dagar, i två veckor ska vi klara oss själva. Förment rationella militärer och självutnämnda överlevnadsexperter dominerar i spalterna, medan feminister och fredsforskare knappt kommer till tals. Urgamla berättelser om män som beskyddare och kvinnor som behöver beskyddas stiger upp ur det kollektiva omedvetna för att rättfärdiga upprustningen.

Den brittiske privatsoldaten på nattklubben i Stockholm behandlade mig som en filmstjärna. Han gick framför mig liksom på sidan i spiraltrappan ned från klubben och lät mig stödja mig på hans hand. Han viskade; ”I can protect you”. Jag kände på hans kropp, som var stenhård av posttraumatisk stress, och tänkte; ”Det enda jag behöver skyddas från är… du”.