Vad blir konsekvenserna för queera personer i landsorten som lever sina liv i minoritetsstress, utan förståelse från myndigheter eller allmänhet? Förtjänar de omvändelseterapi, dödshjälp, eller skatteavdrag? Shaun Wells skriver om sin verklighet.

Nu när deklarationen kommit undrar jag var man gör skatteavdrag för att vara bög i en bruksort?

I ett så byråkratiskt land som Sverige där typ alla politiska partier tar sig rätten att gå med i Pridetåget och påstås jobba med jämlikhet; borde det inte vara just här som den vardagliga ojämlikheten vi hbtqia+-personer lever med skulle synliggöras i deklarationen? Det som för vissa av oss upplevs och beskrivs som ren och skär utsatthet, är det inte här det bör översättas till ett ekonomiskt värde, balanseras ut och bli rättvist? Och om inte, varför betalar vi queers (läs specifikt småstadsqueers) ens samma skatt från början för helt andra förutsättningar än normisar?

Var gör man skatteavdrag för att vara bög i en bruksort?

Kära Sverige, varför har du efter alla dessa år inte kunnat älska mig? Vad är ditt problem? Är du främlingsfientlig, smyghomo med internaliserad homofobi, empatistörd, har du undvikande anknytning? Älskade inte dina föräldrar dig villkorslöst? Utnyttjade de dig som mina utnyttjade mig? För i sådana fall beklagar jag att du haft det så. När jag kom hit som barn var det en befrielse att komma bort från så mycket folk och trafik, alla faror och stressen som fanns i England. Där använde de ord för sådana som jag med samma betydelse som äckel, med hot om våld och död. Under åren vaggade du mig lugn i Dalarnas djupa skogar bland glittrande sjöar och i tystnaden som jag aldrig hade hört förut.

Men det var också här som paradiset tog slut och ännu ett helvete började. För det finaste med Sverige är det som människan ännu inte kladdat på, naturen och vidderna där ingen bor. Överallt annars har det varit otryggt för sådana som jag. Djupt inne i skogen där ingen såg fick jag vara mig själv, men inte på allmänna platser och bland andra. Wtf Sverige? Hur blev det så? Du hade ju ett bra rykte när det gällde sådana frågor förut. Det är som om du gett upp. Blev det för mycket? Var det för många som ville för mycket, som rev och slet i dig så du till slut la dig platt? Ingen som stod på din sida och skyddade din integritet? Det kan man ju relatera till. 

När jag kom hit som barn var det en befrielse att komma bort från så mycket folk och trafik, alla faror och stressen som fanns i England. Det finaste med Sverige är det som människan ännu inte kladdat på, naturen och vidderna där ingen bor.

Det dyker upp flera inlägg på sociala medier med olika gay och queera evenemang över sommaren. Ett retreat i Portugal skriver över Instagram och frågar om jag är intresserad för jag hade gillat något i deras flöde, säkert nån snygg kille som i fantasin blev min pojkvän. Jovisst vill jag också vara med i bilderna på massa glada halvklädda queers en somrig Portugalkväll vid en pool, men typ 1500 Euro för några dagars retreat. Vafan ska de omvända mig för den summan? Radera min queerfobiska barndom? Här i Sverige kostar gaylägret, som jag varje år försöker samla ihop pengar till, men hittills bara lyckats några gånger, typ fyra tusen för en vecka. 

Jag tar gärna emot fyra tusen för att under en vecka inte behöva oroa sig för “bögjävel” eller “fjolla”. Fyra tusen för att kunna gå utanför dörren, en av årets 52 veckor, och plötsligt tillhöra normen-ish som kan träffa och knyta an med likasinnade. Fyra tusen är ett lågt pris för att få en chans att släppa sin gard och vara sig själv en stund i ett annars väldigt spänt, ansträngt och anpassat liv. 

Fyra tusen för att under en vecka inte behöva oroa sig för “bögjävel” eller “fjolla”. Fyra tusen för att känna sig som en del av något istället för isoleringen som uppstår när folk inte längre får skrika åt oss, men vi fortfarande anses bryta mot normer. Fyra tusen för att kunna gå utanför dörren, en av årets 52 veckor, och plötsligt tillhöra normen-ish som kan träffa och knyta an med likasinnade. Fyra tusen är ett lågt pris för att få en chans att släppa sin gard och vara sig själv en stund i ett annars väldigt spänt, ansträngt och anpassat liv. 

Men fyra tusen av existensminimum är astronomiskt mycket. Vilket har inneburit att de gånger som jag lyckats vara med har fått belåna mig för att det ska kunna ske. De flesta andra i min ålder belånar sig för hus, bil, ungar och framtida investeringar, för att kunna öka sin livskvalitet. Jag sätter mig i skuld, på redan ansträngd inkomst, för att det under en vecka kanske ska uppstå en möjlighet att kunna vara mig själv. Ingen press alls när den veckan också ska verka som grund för överlevnad de resterande 51 veckorna.

Vore det inte rimligt om det fortfarande gick att sjukskriva sig för att vara homo, som vissa ringde in på slutet av 1970-talet då homosexualitet ansågs vara en psykisk sjukdom? Vore det inte också mer humant att faktiskt satsa pengar på effektiv omvändelseterapi, om regeringen ändå inte ska förbjuda de kassa omvändelseförsöken som pågår enligt MUCF som också nämns på riksdagens hemsida?¹ Skulle det gynna en redan utsatt grupp att en regering tar ställning oavsett vad ställningen är, istället för att hålla dem i limbo utan identitet och utan rättigheter som Sverige gör med asylsökande hbtqia+-personer genom olagliga asylprocesser som går emot mänskliga rättigheter enligt RFSL.² Är det moraliskt försvarbart att medicinera en grupp människor ungefär som vi diagnostiserade och behandlade kvinnor för hysteri för över 100 år sedan och nu diagnostiserar och medicinerar hbtqia+-gruppen för symptom på utsatthet, minoritetsstress och effekterna av försämrad livskvalitet?³

När det finns en så tydligt dokumenterad klyfta i rättigheter och livskvalitet mellan grupper, vore det inte mer jämlikt att erbjuda dödshjälp för dem som samhället ändå inte tar hand om? Jag menar, det behöver ju inte vara en föralltid-grej, tjänsten kan ju tas bort när det finns bättre alternativ.

Inom psykiatrin har jag under flera år bett om kontakt som har hbtqia+-kompetens. Som 24-åring var jag redan så less på att konstant försöka döva ångesten med alkohol så jag hamnade på kommunens 12-stegsbehandling.

Inom vården har jag nekats både tid och behandling för att jag är homosexuell. När läkaren frågar om könsrollerna mellan mig och dåvarande partner, ”vem av oss är mannen och vem är kvinnan?” så vill han egentligen veta vem som sätter på vem. Jag pallar inte reda ut den bisarra situationen, för hur skulle det påverka IBS-diagnosen jag sökte hjälp för som besvärat sedan barndomen? 

Inom psykiatrin har jag under flera år bett om kontakt som har hbtqia+-kompetens men antingen nekats, felbehandlats eller ignorerats trots att mina djupaste trauman är kopplade till att vara queer bland homofober. Så under terapeutiska och stödjande samtal har vi fått gå runt den heta gröten för att anpassa nivån efter deras begränsade förmåga. Som 24-åring var jag redan så less på att konstant försöka döva ångesten med alkohol så jag hamnade på kommunens 12-stegsbehandling. Här var det tydligen gud som skulle befria mig från sexualitet och psykiatriska besvär, det gick ju inte superbra så jag skickades till en präst inom Svenska kyrkan som undrade: ‘När valde du som barn att bli homosexuell för att utsätta dina föräldrar för den ultimata besvikelsen?’’

Under skoltiden, då jag ännu inte hade kommit ut, då alla vuxna inte bara tycktes undvika ämnet men också undvek konflikter och konfrontation; lärare, mentorer, kuratorer, rektorer och andra stödpersoner, ingen ingrep vid mobbningen i korridorerna. Inte heller vid isolering, utanförskap, ångest, därav kopplades utsattheten aldrig ihop med koncentrationssvårigheter, depression och symptomen på stress som blev misslyckade betyg och tvånget att gå om ett år. Att det skulle finnas hjälp eller trygga rum efter att ha blivit utsatt var inte ens en tanke, för det fanns tydligen ingen som tyckte att sådana som vi förtjänade bättre. Och det här var skolan dit man var tvungen att gå som behandlade en som en luftburen smitta, rädda för att se och ta i en, ungefär så som jag redan behandlades av min familj.  

Allt det här har betalats av den svenska skatten.

En stor del av hbtqia+-gruppen medicineras idag för den systematiska utsattheten och minoritetsstressen som normaliserats till den grad att vi inte längre ser den för vad den är och har slutat tilltala den vid sitt rätta namn. Symptomen är dels ångest, depression, missbruk och annan psykisk och fysisk ohälsa. Hur mycket vanligare är det inte att mina queera vänner från början växer upp med övertygelsen att det är de som är problemet? Att det är de som måste anpassa sig efter alla andra? Att deras psykiska ohälsa, trauman eller svårigheter i vardagen behöver medicineras så de kan bete sig som vanligt presterande, arbetande, socialt folk. Hur många har tvingats ge upp på ett välmående, att få vara dem de är, få göra det de vill, bo där de vill, för att nöja sig och medicinera konsekvenserna av begränsningarna? Hur många nekas hjälp och lever istället med självmedicinering och missbruk så vi kan fungera på utsidan utan att belasta omgivningen med våra egentliga problem? För att det inte tillhör vanligheten och det inte är en norm bland oss att leva i det trygga med hälsa och hållbarhet, med autonomi som alternativ. För att omvärlden inte tycker att vår existens och lika värde är självklart.

En stor del av hbtqia+-gruppen medicineras idag för den systematiska utsattheten. Det har varit antidepp, ångestmediciner, antihistaminer, stämningstabiliserande, betablockerare, antipsykotiska, sömnmediciner och så vidare.

Det har varit antidepp, ångestmediciner, antihistaminer, stämningstabiliserande, betablockerare, antipsykotiska, sömnmediciner och så vidare. ‘’Åk till Stockholm, där finns vård för sådana som du’’, fick jag höra av min vårdcentral när jag behövde som mest hjälp och var som lägst utan ekonomin eller hälsan för att kunna åka tåg flera timmar.

Helt ärligt Sverige, som invandrad bög som bott här sedan jag var 6 år behöver jag nu svar, varför älskade du mig inte mer och bättre? Jag har bokstavligen gjort mer för min omgivning än alla andra jag känner. Jag har jobbat utan lön med jämlikhetsfrågor, gjort min bruksort öppen för hbtqia+-frågor igenom Bruksbögens krönikor i lokaltidningen och hållit konstutställningar i allmänna rum i över tio år trots att chefen för bibblan ville byta ut ordet bög för det ‘’lät för negativt’’. Trots att folk varit arga och hotfulla i kön till kassan på Lidl och ropat att jag ska sluta skriva, skrek bögjävel och hotade med våld längs gatorna när jag gick ut i fel kläder. Jag har gått ut i klasser och utbildat unga inom hbtqia+ trots skräcken att stå framför folk, i skolan där det värsta hände.⁴ Oräkneliga gånger var jag tvungen att se över vad för slags människa min omgivning behövde av mig och sedan försökte jag göra det bättre här för kommande queers så ingen skulle behöva känna sig lika ensam i världen som jag gjorde. Och jag har gjort det tills jag hamnade på psykakuten när det inte fanns något kvar av den jag egentligen var. 

Men som skattebetalare så är det väl just det vi har rätt till, att existera på samma villkor på exakt samma ställen som andra? Inte behöva anpassa oss och kompensera för andras brister bortom vår egen igenkänning, ingen ska väl behöva bedöva sig för att stå ut? Vi ska väl ha samma rätt att vara oss själva när vi söker jobb, väljer att flytta, bemötas av samma respekt från vakter när vi går ut på krogen, ska det inte finnas samma kompetens hos dem som svarar över 1177 när vi ringer om våra problem? När vi vänder oss till mentorn eller kuratorn som unga och behöver prata om identitet, sexualitet eller kropp, när vi behöver specialkompetens från en psykolog som inte bör göra oss mer utsatta, mer diskriminerade, mer traumatiserade. Att kunna gå ut hand i hand oavsett vilken stad eller var i landet vi befinner oss, klädda som oss själva, öppet kära.

Men som skattebetalare så är det väl just det vi har rätt till, att existera på samma villkor på exakt samma ställen som andra? Inte behöva anpassa oss och kompensera för andras brister bortom vår egen igenkänning, ingen ska väl behöva bedöva sig för att stå ut?

Medan hela Sverige låtsas vara regnbågsallierade och vattnar uttrycket ‘’Love is love’’ så är det exakt det här vi inte kan göra, vara öppna med allt det som andra tar för givet på varje jävla gata och torg som skatten betalat. Borde inte ‘’Love is love’’ börja med rätten att kunna stå ut med sig själv? Är det här hbtqia+-personers grova relationsproblem börjar, vi har inte fått förutsättningar till autonomi eller hälsa, hur fan ska vi då kunna ställa upp på att vara den grå massans regnbågshjältar och kärlekskämpar när vi knappt står ut med oss själva eller varandra? När våra nervsystem programmerats till självförstörelse. 

Under cirka tjugo års ihärdiga bråk med psykiatrin och vården har jag under perioder hittat psykologer som fungerat för att hanka sig fram, även om de inte haft hbtqia+-kompetens. Senaste året med nyaste psykologen har vi kommit fram till hur min kropp ser det som ett hot att bara vara i ett rum med en annan människa och då dissocierar (stänger ner). Så vi jobbar bara på att jag ska kunna känna känslor igen. Efter allt myndighetstjafs, medicineringar, diskriminering, dödshot, allt sexuellt våld, felbehandlingar, perioder av hemlöshet, leva under existensminimum och nekande av Försäkringskassan för att jag ”borde ju klara av mer” än jag klarar av, ”borde ju inte vara så sjuk som är så ung’’ och ”ser ju rätt normal ut’’. Allt för att jag från början inte var rätt slags pojke och för att jag blev kär i andra killar. 

Snart fyrtio år och vet inte hur man är sig själv eller känner känslor i samma rum som andra människor, för det har alltid varit hotfullt för min kropp, förstår ni vidden av det hela då? Jag har förklarats kroniskt funktionsnedsatt med över femton diagnoser hos psykiatrin och har flera andra fysiska diagnoser på vårdcentralen, bland dem autoimmun sjukdom, då kroppens immunsystem attackerar sig själv, är inte det ironiskt så säg? 

Tänk om min familj hade insett sina begränsningar, att de inte kunde älska mig villkorslöst, men ändå kände att jag förtjänade mer än de kunde ge. Snarare än att bara härda ut och utnyttja mig. Tänk om de hade varit ärliga med det, så jag hade kunnat få en bättre chans någon annanstans, där jag fick vara bland människor som faktiskt sett ett värde i mig. Tänk om min omgivning, staden, politikerna och regeringen hade gjort samma sak. Var hade vi varit då? Hade jag haft ork och velat leva? Hade jag kanske inte gått sönder totalt? 

Min vädjan är nu till dig Sverige, till jorden, till himlen, till skogen, då människorna förbrukat allt förtroende, då de utnyttjat all tillit (och makt). Till dig som jag lärde känna för länge sedan, det enda som gav tröst. Kan du ta mig för den jag är? Efter trettio års självförstörelse i hopp om att förminska smärtan och den lilla röst som hållit kvar, det lilla värde som en gång var självklart. För någon som jag, finns det ens en trygg mark?

Antalet hbtqia+-personer som inte vågar leva öppet här utanför storstäderna är skrämmande högt. Som jag under decennier av dejting vid oräkneliga tillfällen plötsligt blivit blockad eller ghostad från att någon visat brinnande intresse till stunden då jag berättar var jag bor.

Trots att antalet hbtqia+-personer som inte vågar leva öppet här utanför storstäderna är skrämmande högt kommer delar av hbtqia+-gruppen själva att avidentifiera sig med den här texten. Det har varit ett av mina största hinder med att nå ut med de frågor som påverkar oss queers på landsbygden och i småstäderna som storstadsqueersen ofta flyttat ifrån och inte längre vill veta av. 1: Varför skulle de som hålls i garderoben riskera att utsättas för det som de sett mig bli utsatt för? 2: Varför skulle de som en gång flytt vilja kännas vid det som fortsätter att hända utanför deras numera skyddade värld när de redan lyckats komma undan? Som jag under decennier av dejting vid oräkneliga tillfällen plötsligt blivit blockad eller ghostad från att någon visat brinnande intresse till stunden då jag berättar var jag bor. Och även om det kan tyckas uppmärksamhetssökande och som satir då jag nämner skatteavdrag, omvändelseterapi och självmordshjälp så är det ändå skrivet med största allvar, eller kanske snarare ur desperation då dessa frågor påverkar hela livet för vissa av oss samtidigt som det går andra förbi. 

Hade jag fötts som hetero+cis hade jag troligtvis inte haft kontakt med en klinik för dödshjälp, inte suttit där i det mörka kyrkorummet efter kommunens 12-stegs behandling vid 24 års ålder då jag höll på supa ihjäl mig. Troligtvist inte heller behövt flytta fram och tillbaka till olika länder för att hitta någonstans att kalla hemma efter att ha växt upp som ett svart får, för ingen av mina syskon har behövt göra så. 

Varför ens erbjuda omvändelseterapi när man kan låtsas vara för jämlikhet och samtidigt (utan konsekvenser) tvinga hbtqia+-personer att anpassa sig till varje samhällsorgan? Medan vi blir gaslightade kring anpassningen som ligger till grund för olika psykiska och fysiska symptom, genom varje del av människans utveckling från barndom, vuxenliv till en för tidig död.

Hur mycket är egentligen en queer värd? För att jag också vill ha råd med mat, inte bli slagen på krogen på grund av hur jag är klädd, hoppas bli älskad innan pungen hänger till knäna.

Om vi inte är redo för att byta ut det politiska systemet än, för låt oss vara ärliga, den där sörjan går inte att avkolonisera, vad sägs om att göra några tillägg och avdrag i deklarationen i väntan på bättre tider? För vem fan vill betala för sin egna och andras misär? Vem betalar fullpris för en halvdassig och ofrivilligt sadistisk Temu-version av livet utan möjlighet till retur? Kanske ska vi slopa skatten helt för vissa? ‘’Åh, du är så modig’’ får jag höra när jag envist och desperat tjatar om att få leva på samma villkor. Modig? För att jag också vill ha råd med mat, inte bli slagen på krogen på grund av hur jag är klädd, hoppas bli älskad innan pungen hänger till knäna. I skattedeklarationen där vi både är modet, den “fria kärleken” men också äcklet och hotet kan man ju fråga sig, hur mycket är egentligen en queer värd?

Kära Sverige, jag räds att det är för sent för oss, alltså för sådana som jag. Det har gått för långt och skadorna som skett är oläkbara. Men kanske går det att utvecklas för de kommande generationerna. För vad håller vi annars på med? Vart är vi annars på väg?