Med Northwolt blev Skellefteå den snabbast växande kommunen i landet. Tomma fastigheter fylldes av migrantarbetare och en ny sorts, informell bostadsmarknad växte kring fabriken. Förhållandena liknade de i Malmö under flyktingkrisen, skriver bostadsforskaren Mikaela Herbert, som menar att livsfarliga gråzoner blivit en del av den svenska bostadsförsörjningen.

Det är i mitten av maj 2025 i kustsamhället Skelleftehamn och solen skiner på en sliten fasad. Jag står utanför en stor kåk från 1930-talet, med en lista adresser jag fått av brandingenjören John Östlund på Räddningstjänsten. En gång i tiden fanns det butiker på bottenplan. Ovanpå fanns en stor lägenhet och ytterligare en trappa upp ett par små vindslägenheter. I källaren fanns en radiobutik. Men det är längesen. John har berättat att det var här som de först fick upp ögonen för den livsfarliga utvecklingen på bostadsmarknaden som följde i spåren av Northvolts batterifabrik.

Hösten 2022 hade Räddningstjänsten fått tips om att det rörde sig mycket folk runt fastigheten, som länge stått tom ute i Skelleftehamn. De bestämde sig för att tillsammans med Polisen och kommunala miljöinspektörer och bygglovshandläggare göra ett oanmält tillsynsbesök för att undersöka situationen.

Väl på plats räknade man till 33 bäddar, utspridda från källaren till vinden. Även utrymmen som inte var avsedda som bostad användes. Rum hade delats av med plywood-väggar. Elsäkerheten var obefintlig. Ventilationen otillräcklig. Hela huset är en enda brandcell. Skulle det ha börjat brinna fanns ingenting som stoppat spridningen av rök och eld. Boendeförhållandena var usla och följderna hade kunnat bli katastrofala.

”Vi blev ju chockade. Herrejösses, ser det ut så här?!”, säger John i en intervju jag gör för ett forskningsprojekt om informella bostäder i spåren av de ”gröna” megainvesteringarna i norra Sverige.¹ Sedan lägger han till: ”Om vi skulle åka till den här till synes tomma fastigheten mitt i natten för att någon sett att det kommer rök ur ett fönster högt uppe och så visar det sig att det är 33 personer kvar där… Alltså, det skulle ju bli en brandkatastrof av nationella mått.”

Vi blev chockade, säger brandingenjören John i ett forskningsprojekt om informella bostäder i spåren av ”gröna” megainvesteringar. Om vi skulle åka till den här fastigheten för att det kommer rök ur ett fönster och så visar det sig att det är 33 personer där… Det skulle bli en brandkatastrof av nationella mått.

En ny bostadsmarknad växer fram
När avfolkning byttes mot inflyttning blev Skellefteå den snabbast växande kommunen i hela landet och massor av hus som stått tomma fylldes med folk. Egentligen är det inte förvånande, när behov och efterfrågan kraftigt överskrider utbudet – trots stora områden med tillfälliga barackbostäder och successiv men otillräcklig nyproduktion av bostäder – kommer direkt hälsovådliga och brandfarliga fastigheter hyras ut till stora belopp. Marknadshyror i kombination med vissa fastighetsägares minst sagt flexibla hållning till bygg-, miljö- och brandskyddsregler utgör spelreglerna på denna nya bostadsmarknad.

Nu står huset tomt igen. Bygg- och miljönämnden beslutade om förbud mot fortsatt uthyrning. Bristerna i brandskyddet innebar risk för människors liv. Få spår vittnar om de arbetare som trängdes här. Jag går runt huset. Vid en vägg ligger lite bråte. På en trapp kvarlämnade städgrejer. Från en balkong hänger en randig matta. En grill rostar i ett hörn av trädgården. Brevlådan är fullknökad med gulnad post och reklamblad.

Efter Northvolts konkurs är det inte bara här det står tomt. De flesta av de tusentals utländska arbetare som var här för att bygga och arbeta i batterifabriken har lämnat Skellefteå. Det finns förstås många lärdomar att dra av den största konkursen i Sverige i modern tid men det som slår mig utanför huset i Skelleftehamn är att det finns saker att lära av de fastighetsägare och bostadsförhållanden som John och hans kollegor kom i kontakt med under de här åren.

Fastighetsägare med försprång
Efter det första tillsynsbesöket blev det tydligt att nya arbetssätt krävdes för såväl Räddningstjänsten som de övriga tillsynsmyndigheterna. Listan över fastigheter med misstankar om olovliga bostadsförhållanden växte snabbt. Ett myndighetsövergripande samarbete utvecklades kring tillsynen för att kunna dra nytta av varandras kunskap och lagstiftning. Man förfinade arbetssätten, till exempel måste tillsyn ske oanmäld. Spåren av att människor bor där de inte bör bo kommer annars att städas undan. De lärde sig tecknen att titta efter, både utifrån och inne i husen och med vilket lagstöd man får bäst effekt.

När jag intervjuar de olika myndigheternas tjänstepersoner under hösten och vintern 2024–2025 konstaterar samtliga att de borde ha förstått vad som var på väg att hända och kommit i gång mycket tidigare. Hade man gjort det hade inte de oseriösa fastighetsägarna hunnit få fotfäste och försprång genom att köpa på sig så många fastigheter.

Under dryga två år betade man varje månad av tre, fyra objekt på listan. När uppsägningar och slutligen Northvolts konkurs gjorde att många av husen åter tömdes på folk tunnades frekvensen i besöken ut. Arbetet ledde till en handfull nyttjandeförbud och åtskilliga krav på bygglov, förelägganden om rättelser, utdömda viten och sanktionsavgifter. Ett annat viktigt resultat var den information som gick vidare till andra myndigheter, inte minst Ekobrottsmyndigheten och Skatteverket.

Uthyrningen var till företag som inhyste arbetare, underleverantörer i flera led till Northvolt. En säng i delat rum kostade 6 000–7 000 kr/mån. Multiplicera med 5, 10, 15 eller rent av 33 och det blir en enorm summar att inkassera. Inte sällan svart.

Tillsynsarbetet gav fördjupade kunskaper om den lokala bostadsmarknaden där ett antal fastighetsägare täljde guld under några år. En del var lokala aktörer, andra sökte sig till Skellefteå från de södra delarna av Sverige eller utlandet. Den minsta gemensamma nämnaren var att de hade köpt fastigheter billigt några år tidigare. Slitna, större villor eller olika typer av verksamhetslokaler, som de sedan fyllt med folk. Uthyrningen var framför allt till företag som inhyste sina arbetare, ofta underleverantörer i flera led till Northvolt. En säng i ett delat rum kostade 6 000–7 000 kronor i månaden. Multiplicera med 5, 10, 15 eller rent av 33 och det blir en enorm summa att inkassera varje månad. Inte sällan svart.

Från avfolkning till inflyttning
Ett av de samhällen som John och de andra ofta återvände till under åren då Northvolt-boomen frälste kommunen var just Skelleftehamn. Ett brukssamhälle som växte fram under 1930-talet runt hamnen och en stor arbetsgivare; smältverket Rönnskärsverken. Tomterna var billiga och folk tjänade rätt så bra, så husen som byggdes var stora. När så smältverket successivt minskade sin personalstyrka innebar det en betydande avfolkning av Skelleftehamn och närliggande byar. Husen stod kvar och lämnades åt sitt öde i 35–40 år. Skicket blev allt sämre och priserna lägre. Efterfrågan var obefintlig ända fram till 2017 och Northvolts beslut att etablera sig längs med vägen mellan Skelleftehamn och Skellefteå.

Jag går från hus till hus, på en guidad tur med hjälp av protokoll från tillsynsarbetet. Vid några få skymtas aktivitet. Utanför ett står en utlandsregistrerad skåpbil parkerad. Här bor fortfarande arbetare. Många utländska bilar och överfulla soptunnor var några av de tecken som inspektörerna lärde sig att titta efter. Jag stannar till vid ett hus och läser om urkopplat brandlarm och brandutrustning som inte fungerade. Att brandskyddet saknas tycks genomgående. Liksom rum inredda för flera personer. Här användes även det friliggande garaget som bostad. Mannen som ägde huset hade flera fastigheter. En av kommunens handläggare berättar i en intervju (för mitt forskningsprojekt) att fastighetsägaren bara ryckte på axlarna åt sanktionsavgiften på 50 000 kronor och sa: ”Skicka den till samma adress som sist”. Han tjänade för bra för att myndigheternas sanktionsavgifter och viten skulle bli kännbara. På marken ligger en uppfläkt brevlåda med post från Skatteverket.

Den sociala bostadspolitiken kastas ut
I Sverige blev bostadsfrågan tidigt ett politiskt projekt och länge var det övergripande målet att göra det möjligt för alla medborgare, oavsett ekonomiska resurser, att hitta ändamålsenliga bostäder av god kvalitet på en och samma marknad.² Redan under 1980-talet beskrev dock bostadsforskaren Ulf Torgersen bostadsförsörjningen som den ”ostadiga pelaren” under välfärdsstaten, på grund av att bostäder å ena sidan utgjorde en central social rättighet men å andra sidan var kapitalintensiv, huvudsakligen i privat ägo och i stora delar marknadsstyrd.³ Fram till 1990-talet fanns därför en social bostadspolitik som genom brett inriktade åtgärder syftade till att ”korrigera” marknadsmekanismerna för att bryta sambandet mellan inkomst och bostadsförhållanden.⁴ Mycket har förändrats sedan dess.

Det minsta rum vi hittade var mindre än fyra kvadrat. Det var en matkällare utan fönster. Inget brandlarm, inga utrymningsvägar. Där fattade vi beslut om förbud. Han som bodde där frågade oss: Får man bo så här litet som jag bor?

Bostäderna var centrala för välfärdsstaten. När bostadsnöden eskalerade i början av förra århundradet förknippades frågan främst med städernas hygien- och hälsoproblem och landsbygdens fattigdom. Brist på bostäder och trångbott var det på de flesta håll. För snart 100 år sedan tillsattes en statlig kommitté som mellan 1933 och 1947 genomförde den bostadssociala utredningen vilken skapade riktlinjer och verktyg för den svenska bostadspolitiken. Bostadsstyrelsen, som skulle främja bostadsförsörjningen bland annat genom statliga lån och bidrag, de så kallade barnrikehusen, liksom de allmännyttiga bostadsbolagen är alla barn av denna tid. Senare, 1965–1974, följde byggprojektet miljonprogrammet i syfte att avhjälpa bostadsbristen, avskaffa trångboddheten och höja bostadsstandarden.

Bostadspolitiken var ett politiskt verktyg i strävan efter jämlikhet och kom med tiden att breddas från att handla om bostadsnöd och bostadsbrist till att också omfatta bostadskvalitet.⁵ Redan 1947 kom de första riktlinjerna, framtagna av Boverkets föregångare Byggnadsstyrelsen. Slum och undermåliga bostadsförhållanden har sedan dess sanerats, rivits och byggts bort. Sverige har under lång tid haft rykte om sig att bygga ljusa, luftiga bostäder av hög kvalitet till rimlig kostnad för landets befolkning.

Gråzoner blir en del av bostadsförsörjningen
Men under de senaste decennierna har bostadsojämlikheten ökat markant. Bostadspolitikens socialt utjämnande målsättningar har skruvats ned och det bostadspolitiska systemet omreglerats till förmån för ekonomiskt resursstarka hushåll i ägt boende. Bostadsojämlikheten grundar sig i en ökande inkomstojämlikhet i kombination med kraftigt stigande bostadskostnader, delvis som ett resultat av en massiv omfördelning av ekonomiska resurser till människor som äger sina bostäder genom bland annat ränteavdrag, ROT- och RUT-avdrag. Det har blivit långt mer fördelaktigt att äga än att hyra. Stegvis har bostäder kommit att behandlas som varor och verktyg för inkomstgenerering, snarare än som rättighet.⁶ Bostadsojämlikheten visar sig såväl materiellt som socialt. Det handlar om vilka bostäder som människor kan få tillträde till på grund av inkomstkrav, om osäkra kontraktsförhållanden och kvaliteterna i bostaden som sådan, till exempel i form av trångboddhet.

Bostadsojämlikheten skapar trösklar och undanträngning men också möjligheter för en del aktörer att tjäna pengar. Det sker på en glidande skala från vitt till svart där många bostäder återfinns i ett slags gråzoner.⁵ Det är sådana jag vandrar mellan i Skelleftehamn.

Skellefteå och många andra ställen där bostäder saknas, men där människor med begränsade ekonomiska resurser behöver bo visar att olämpliga och direkt olovliga bostadsförhållanden är en del av bostadsförsörjningen för allt större grupper.

Trots detta lever föreställningen om bostadsförsörjningen som i stor utsträckning formellt planerad, organiserad och reglerad kvar i Sverige. Förhållandena i Skellefteå och på många andra håll där bostäder saknas, i synnerhet till överkomligt pris, men där människor med begränsade ekonomiska resurser ändå behöver bo visar något annat. Otrygga, olämpliga och direkt olovliga bostadsförhållanden är numera en del av bostadsförsörjningen för allt större grupper.

Utländska arbetare är mest utsatta
Jag började forska kring Skellefteå och andra kommuner med en snabb inflyttning kopplad till industrietableringar för att jag hörde talas om förhållanden som påminde om det jag sett i min forskning om syriska flyktingars bostadsförhållanden i Malmö och Skåne åren efter ”flyktingkrisen” 2015. Också då bodde människor i källare, i verksamhetslokaler eller trångt, kontraktslöst och osäkert i vanliga lägenheter. Ibland fick de bo till ockerpris, ibland till vänpris. Trösklarna till trygga bostäder var allt för höga.⁷

En av de mest utsatta grupperna på bostadsmarknaden är utländska arbetare som ofta är helt i händerna på sina arbetsgivare, inom branscher som bygg, restaurang och städ. Ofta är de här tillfälligt, står ut under en begränsad period och känner inte till reglverk och vilka krav som går att ställa. De bor där de blir anvisade och påtalar sällan missförhållanden. Risken att förlora arbete och uppehållstillstånd är för stor.⁸ Det gör att det är svårt att få fram tillförlitlig information om antalet olyckor eller dödsfall i de här miljöerna. Men att usla boendeförhållanden och behovet av att gå under radarn är en potentiellt livsfarlig kombination framgår exempelvis i en dokumentär från Sveriges Radio. De följer upp ett fall där en kvinna hittas död i en bilverkstad i Stockholmsområdet.⁹

En av inspektörerna i Skellefteå konstaterar att deras uppsökande tillsynsarbete var viktigt just för att se till att lagen också omfattar utländska arbetare. Tidigare hade de gjort tillsyn när klagomål kommit in. Men den här gruppen tipsar inte myndigheterna och arbetet behövde förändras.

Vilken miniminivå är värdig ett välfärdssamhälle?
Bristen på bostäder med överkomliga hyror för ekonomiskt svaga hushåll är välkänd. Som den brittiske geografen Danny Dorling har påpekat handlar problemet dock inte enbart om bostadsbrist, utan om ojämlikhet.¹⁰ Det råder en faktisk brist på bostäder för vissa grupper, men lösningen är inte endast – och kanske inte ens främst – att bygga mer, eftersom bostäderna också måste vara sådana som människor har råd att efterfråga. När socialt utjämnande bostadspolitiska ambitioner saknas begränsas åtgärdsförslagen till att göra det enklare och billigare att bygga.

Förra året ändrades Boverkets byggregler; de allmänna råd som tidigare hade specificerat kvalitetskrav för byggandet, såsom minimikrav på dagsljus och viss rumshöjd plockades bort. I de nya reglerna finns inga exakta mått. I stället ska höjden vara ”anpassad till ändamålet” och inte orsaka ”olägenheter för användarnas hälsa”. Kritiken har varit omfattande. Sveriges Arkitekter menar exempelvis att det finns goda skäl för Boverket att definiera vad en god bostad är. Reglerna ska främja goda bostäder utifrån de boendes behov, inte utifrån byggindustrin där lösningar som på kort sikt ger utdelning premieras över hållbar kvalitet.¹¹

Förändringarnas förespråkare menar å sin sida att om man vill att det ska byggas fler och billigare bostäder måste man förenkla och ta bort onödiga byggregler. I Dagens Nyheter lyfter Timbro människors ”rätt att prioritera” och skriver att: ”Det är fullt rimligt att prioritera lågt pris eller centralt läge över fönster eller kök”.¹² Uttalandet illustrerar hur långt de är beredda att tänja standardnivåerna och väcker därmed frågor om vilken miniminivå som anses acceptabel i ett välfärdssamhälle.

Även förändringarna av Plan- och Bygglagen som trädde i kraft 1 december 2025 har kritiserats utifrån risker för de boende. Det är nu enklare att bygga utan bygglov, till exempel genom stora tillbyggnader. Länsstyrelsen i Västernorrland lyfte i sitt remissvar att det med stor sannolikhet kommer att leda till minskad efterlevnad av kraven. Det innebär, menar de, att tillsynsverksamheten, som på många håll är lågt prioriterad och samtidigt mer komplicerad, kommer att få ökad betydelse som ett slags kontroll i efterhand. I många kommuner saknas egeninitierad tillsyn.¹³ Erfarenheterna från Skellefteå visar på avgörande betydelse av just uppsökande tillsyn, i synnerhet för de mest utsatta gruppernas skull.

Den moderna slummen
Många av fastigheterna som omfattades av tillsynsarbetet i Skellefteå var rena slumbostäder. Improviserat och provisoriskt ombyggda, trångbodda, ohygieniska och farliga miljöer. I Sverige hör ordet slum till det förgångna, men på senare år dyker det upp igen i medias rapportering om undermåliga bostadsförhållanden och oseriösa fastighetsägare.¹⁴

Det är på platser som huset med 33 bäddar som gränserna för vad vi som samhälle accepterar utmanas, prövas och försvaras. Där förhandlas gränser – av myndigheter, fastighetsägare och boende. I denna förhandling är ett tydligt regelverk den ledstång som håller trappan säker.

På myndighetssvenska talar man om olovliga eller olämpliga boenden. Inom bostadsforskningen har informella bostäder kommit att användas. Informalitet som begrepp förknippas framför allt med det Globala Syd, med världens metropoler och marginaler. Men i många europeiska länder sker ett slags gradvis informalisering av bostäder och andra lokaler som en gång i tiden uppfyllde alla formella krav. De informella bostäderna speglar den rådande bostadsojämlikheten och utgör en integrerad del av bostadsförsörjningen av samhällets mest utsatta grupper. De visar också att lagen inte skyddar alla. Det är på platser som huset med de 33 bäddarna som gränserna för vad vi som samhälle betraktar som acceptabelt utmanas, prövas och försvaras. Där förhandlas dessa gränser – av myndigheter, fastighetsägare och boende – och i denna förhandling är ett tydligt regelverk den ledstång som håller trappan säker.

När ledstången kapas blir trappan farlig: när kontrollen minskar och kraven sänks kan vi vara säkra på att det inte är de mest behövande som leder vägen, utan de aktörer som tjänar på att tänja gränserna. Förhållandena i Skellefteå synliggör med brutal tydlighet hur snabbt ojämlikhet i boendet kan förvandlas till en fråga om liv och död när kapitalintressen tillåts trumfa grundläggande säkerhetskrav. Det är långt mer än kvalitetskrav som står på spel. Hårdraget handlar det om vilka kroppar som anses skyddsvärda, vems liv som får riskeras och vilken miniminivå av trygghet ett samhälle är berett att garantera.

Husen är åter i träda i Skelleftehamn. Jag läser i ett av tillsynprotokollen om en matkällare som också nämndes i en forskningsintervju med en av kommunens handläggare: ”Det minsta rum vi hittade var mindre än fyra kvadrat. Det var en matkällare utan fönster. Inget brandlarm, inga utrymningsvägar. Där fattade vi beslut om förbud. Han som bodde där var där när vi gjorde tillsynen och frågade oss: ’Får man bo så här litet som jag bor?’”.

Scener som denna – ett rum så litet att sängen upptar nästan hela golvytan, en boende som undrar om det är tillåtet – blottlägger det som annars riskerar att framstå som abstrakta regel- och standardfrågor. I mötet mellan människors faktiska livsvillkor och statens möjligheter att upprätthålla grundläggande säkerhet, tar den större frågan om regelverkens betydelse form. Det är i detta ljus som debatten om regelverk, kvalitetskrav och kontroll måste förstås: inte som teknikaliteter, utan som grundläggande ställningstaganden om vilket värde olika människors liv tillmäts. I slutändan handlar det om vilken sorts samhälle vi vill bygga.