Hur ska samhället ta itu med hemmasittare? Att orosanmäla är att bry sig, skrev Jens Randrup i I förra numret av Parabol. Nu svarar Helena Granström: en nyutexaminerad 25-årig socialsekreterare är inte den hjälp barnet behöver, snarare flexibilitet och lyhördhet inför eventuella diagnoser.

Jens Randrup anser sig, i Parabol 1/25, kunna sammanfatta det budskap jag framför i två texter i Expressen som berör skolpliktens utformning: ”Varför tvinga barn att gå i skolan om de inte vill?”¹

Det är en slapphänt summering skräddarsydd för att som Randrup sedan kunna rusa vidare mot uppfostrande påpekanden om att ”ramar och kramar är lika viktiga” i föräldraskapet, men direkt oanvändbar om man är intresserad av att på allvar bemöta min kritik.

Det parallella systemet med vitesstraff för föräldrar till barn med hög skolfrånvaro säger en del om var skola och myndigheter tenderar att placera problemet.

På denna måttligt sympatiska inbjudan fortsätter jag alltså här min påstått ”personlig[a] vendetta mot en skola som varit [mig] misshaglig”: i förhoppning att den inte enbart, som debattören föreslår, ska vara en ”rosenrasande men uddlös kamp”.

Låt oss börja med den direkta osanning Randrup anser mig fara med: Till Socialstyrelsens formulering fogar jag ett ”i hemmet”. Det är ett onödigt tillägg, som precis som Randrup påpekar snävar in orosanmälan till ett specialfall, och det går utöver Socialstyrelsens egen formulering. I det sammanhang som diskuteras är jag emellertid av uppfattningen att det är rättvisande. Föräldrarna lyckas inte få sitt barn till skolan och därför bör Socialtjänsten uppmärksammas: Inte som resultatet av en uttryckt önskan om hjälp och stöd från föräldrarnas sida, inte med lyhördhet inför den enskilda situationen, utan som ett regelmässigt agerande, som i många fall inte resulterar i annat än ökad press i en redan pressad situation. Det parallella systemet med vitesstraff för föräldrar till barn med hög skolfrånvaro säger en del om var skola och myndigheter tenderar att placera problemet.²

Tänk om mitt barn befinner sig i en svår situation, men varken jag eller barnet upplever en nyutexaminerad 25-årig socialsekreterare som den hjälp vi behöver?

Mycket riktigt gör Socialtjänsten efter inkommen orosanmälan – och jag har aldrig påstått något annat – sin egen bedömning, och fattar sina egna beslut, för att sedan som Randrup skriver “sätta in lämpliga, eller inga, insatser”. Men är detta samma sak som att ”erbjuda hjälp”? Det är jag inte säker på. Tänk om mitt barn befinner sig i en svår situation, men varken jag eller barnet upplever en nyutexaminerad 25-årig socialsekreterare som den hjälp vi behöver? Kanske inte heller en KBT-psykolog som inte känner mitt barn? Kanske inte ens en föräldrautbildning, eller hembesök av en socialassistent, eller habiliteringskurser eller något annat i den stilen? Socialtjänstens insatser är i de flesta fall inte tvingande utan samtyckesbaserade – om än med hotet om omhändertagande i bakgrunden) – men faktum kvarstår: I ytterst få andra situationer definieras hjälp inte som det den mottagande ber om, utan som det den hjälpande anser att de behöver.

Trots det är jag övertygad om – åtminstone hoppas jag – att det finns många familjer som blir hjälpta av Socialtjänsten, liksom av en på kompetens urlakad barn- och ungdomspsykiatri, liksom av skolors egna insatser för att stötta barn med svårigheter eller särskilda behov. Jag hoppas också att dessa föräldrar blir hörsammade, inte ifrågasatta, när de vittnar om bristande kompetens och professionalitet inom de institutioner som i högsta grad är samhällsbärande. Men att som Randrup förneka att det föreligger en maktobalans i mötet mellan förälder och samhälle i de fall då synen på situationen och behoven går isär är att visa prov på en anmärkningsvärd aningslöshet.

Anser jag då helt enkelt att man inte ska tvinga barn att gå i skolan om de inte vill? Tja, till att börja med vill jag påpeka att de som befinner sig i en situation liknande den som jag återger via ett citat ur tidningen Vi Lärare, och med vilket jag enligt Randrup hänsynslöst exploaterar barn som utstår svårt lidande, med rådande regelverk inte är undantagna från skolplikten. ”Vad gör du om ditt barn börjar skada sig själv för att hantera pressen om skolplikt? Vad gör du när ditt barn inte vill leva? Vad gör du med ett barn som inte förmår sig gå upp ur sängen? Bär honom i pyjamasen till skolan och lägger honom på golvet i klassrummet?” Psykologen och fyrabarnsmamma Isabel Petrini ställer frågorna.³ Hon gör det på förekommen anledning – som ett svar på ett inlägg i samma tidning av läraren och debattören Ulrica Björkblom Agah med rubriken ”Föräldrar förstör sina barns framtid – inte vi lärare” och budskapet: ”Det är inte skolan och lärarna som skrämmer bort de stackars barnen. Det är föräldrars ansvar att se till att ta sitt barn till skolan.”⁴

Randrups budskap är: Sikta mot stjärnorna så når du trädtopparna! Med tanke på att barn med NPF-diagnoser tycks starkt överrepresenterade bland de närmare 20 000 elever som idag uppskattas ha hög eller total skolfrånvaro, undrar jag hur Randrups käcka budskap upplevs av någon som aldrig kommer att nå dessa stjärnor.

Jag har väldigt svårt att se hur det skulle vara mer förnedrande för dessa barn att återge hur illa det faktiskt kan vara, än att som Randrup vända sig till dem med budskapet: Sikta mot stjärnorna så når du trädtopparna! I synnerhet med tanke på att barn med NPF-diagnoser tycks starkt överrepresenterade bland de närmare 20 000 elever som idag uppskattas ha hög eller total skolfrånvaro, undrar jag hur Randrups käcka budskap upplevs av någon som aldrig kommer att nå dessa stjärnor som utsetts till mål av människor med helt andra förutsättningar, men som kanske hade kunnat hitta något om de tilläts vandra bara en liten bit ut i skogen. Risken är att det i deras öron inte blir något annat än budskapet att du aldrig kommer att lyckas, hur mycket du än begår våld på dig själv.

Slutligen så en sista anmärkning, apropå att fara med osanning: Randrup framställer det som att jag använder mig av begreppet ”godtycklig auktoritet” för att beskriva samhällsgemenskapen som helhet. Det är fel. Vad jag menar är detta: ”Tyst i ledet! Alla står rakt! Så! Nu vill jag att ni är tysta i fem minuter innan vi går in i matsalen. Nähä William? Du vill tydligen inte att ni ska få någon lunch? Okej. Jag kommer att vänta tills alla står helt rakt och är tysta. Det är ni som går miste om er lunchrast!”

Om det är att utstå detta dag efter dag i nio år som det innebär att nå stjärnorna – eller ens trädtopparna – är det inte orimligt att, åtminstone i somliga fall, ifrågasätta deras status som enda möjliga destination.