Man skulle kunna tro att det pågår en energirevolution i Sverige. Men stödet hamnar nästan helt i fickorna på stora fastighetsägare medan hyresgäster inte tjänar någonting på solel-boomen, skriver Juan Velasquez.

Det statliga stödet till produktion av solel har påskyndat installationen av solpaneler överallt på bostäder och industrifastigheter. Vi skulle kunna tro att det pågår en energirevolution i Sverige. Men stödet hamnar nästan helt i fickorna på stora fastighetsägare medan hyresgäster som består mestadels av ensamma mödrar och invandrare får ingenting av solel-boomen.

En demokratisk produktion av solel skulle kunna befria våra miljöer från stora vattenkraftverk, extraktion av fossila bränslen och kärnkraft.

Solel är både billigare och miljövänligare att producera än de andra energiformerna. En demokratisk produktion av solel skulle kunna befria våra miljöer från stora vattenkraftverk, extraktion av fossila bränslen och kärnkraft. Dessa tre energiformer gestaltar energikapitalismes destruktiva påverkan på jordens vitala system och biologiska mångfald. Då vi alla får sol, men fortfarande få kan använda dess fulla energipotential börjar forskare i USA efterfråga sol-rättvisa och sol-demokrati.¹

Forskarna har sett att investeringar i solcellsanläggningar i California koncentreras till de mest välbeställda
bostadsområdena. I Sverige ser vi ett liknande mönster växa fram om vi analyserar bidragen som Energimyndigheten beviljade till projekt fram till 2022.

Men det finns svenska nyanser. Till exempel i Västra Götaland beviljades elstödet till över 16 tusen anläggningar. Av dessa blev 12,4 procent av solpanelerna installerade på villor, 17,6 procent vid hyreshus och 20,8 procent på hus i bostadsrättsföreningar.

Men det mest iögonfallande är att 49,2 procent av solpanelerna installerades på ”ingen betydelse-fastigheter” (hädanefter ib-fastigheter), eller fastigheter som inte används till boende. Ib-fastigheter slukar 85 procent av energistödet, men producerar bara 68 procent av den förväntade solelen. Bostadsrätterna som beviljades 1,7 procent av stödet producerade 3,7 procent av solelen. Hyreshusen tog 2,2 procent av stödet och producerade 3,2 procent av elen. Villaägarna fick 11 procent av de beviljade elstödet, och producerade 24,5 procent av solelen.²

De minst effektiva ib-fastigheterna står för hälften av de installerade solpanelerna och trots ineffektiviteten beviljades de nästan hela det ekonomiska stödet till solel i länet. Deras ägare behöver inte samråda med andra för att bygga solcellsanläggningar. De använder det statliga stödet till att omvandla sina fastigheter till el-producerande anläggningar. Deras vinster stiger ytterligare när de både minimera sina energikostnader och säljer överskottet av sin elproduktion till elnätet.

Bortom att fördjupa klassklyftorna i samhället, så cementerar det statliga elstödet till solelproduktion rådande ojämlikheter kring både kön och etnicitet. Enligt statistik från SCB, bor 40 procent av den svenska befolkningen i småhus, mestadels sammanboende par med barn, samt ensamma män med eller utan barn. 35 procent av hushållen bor i hyresrätter, vilket är den vanligaste boendeformen för ensamstående kvinnor med barn, och för personer med utländsk bakgrund. Dryga 20 procent bor i bostadsrätter. Stödet för att installera solpaneler gagnar med andra ord män och sammanboende i villor, samt stora fastighetsägare. Ensamstående kvinnor med barn och invandrare, som båda bor mestadels i hyreshus hamnar helt utanför elstödets radar.

Ensamstående kvinnor med barn och invandrare, som båda bor mestadels i hyreshus hamnar helt utanför elstödets radar.

Under senare år har vi sett konflikterna som uppstår i hyreshus från miljonprogrammet, i synnerhet i rasifierade arbetarklassområden, när bostadsbolag renoverar fastigheterna för att effektivisera sin energianvändning. Här lägger bostadsbolagen kostnaderna på renoveringarna på hyresgästerna, i det som hyresgäströrelsen kallar för renovräkningar – och som mestadels drabbar ensamstående mödrar och invandrare.

Så frågan är om det statliga stödet till stora fastighetsägare ska riktas om med hänsyn till ojämlikheter utifrån klass, kön och etnicitet. Elstödet till solel bör gagna solcellsanläggningar i Brf och och hyreshus i mycket större utsträckning. De sociala effekterna av ett ökat stöd till produktionen av solel i dessa två boendeformer skulle förebygga de oroande tendenser som idag finns kring växande energifattigdom, som har blivit allt mer påtaglig för utsatta hushåll i spåren av de senaste årens stegrande energipriser.

Att rikta om inriktningen på elstödet skulle kunna bli en av vår tids stora politiska frågor.

Att rikta om inriktningen på elstödet skulle kunna bli en av vår tids stora politiska frågor. Solel besitter en revolutionerande potential för att vi alla ska kunna bli självförsörjande på våra energibehov. En jämställd och jämlik tilldelning av stödet till solcellsanläggningar kan medverka till en demokratisk och rättvisare klimatomställning från de hus där vi bor i. Denna potential kan befria miljöer som idag förgörs för våra energibehov men hämmas av ett statligt energistöd som cementerar klasskillnader, är odemokratiskt, ojämställt och ojämlikt.