Europas förenta stater

Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol.
Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol. Du kan läsa mer om vårt samarbete här.

Det är ett nytt EU som träder fram. En kommissionär har ansvar för att skydda den “europeiska livsstilen”. EU:s utrikesrepresentant talar om resten av världen som en “djungel” som vi måste skyddas från. Samtidigt liknar EU mer och mer en lydstat till USA. Stefan Jonsson undersöker vad som pågår vid Europas gränser.

Liberalt och progressivt sinnade européer satte i halsen när Ursula von der Leyen sommaren 2019 tillkännagav listan över politikerna som skulle ingå i hennes tillträdande EU-kommission. En framstående konservativ EU-politiker från Grekland, Margaritis Schinas, nominerades till kommissionär med ansvar för att ”skydda vår europeiska livsstil”. Titeln orsakade förvirring, ja, förargelse. Vad var den europeiska livsstilen? Varför behövde den skyddas? Från vad? Vem var det plurala subjekt (”vår europeiska livsstil …”) som besatt denna livsstil som måste skyddas? Varför hade frågan kommit på bordet överhuvudtaget? Inte bara det: Varför hade den blivit så central att den tilldelades ett eget ”superdirektorat” med befogenhet att ingripa i politikområden som sträckte sig från cybersäkerhet och utbildning till migration och religiös dialog?

En labyrint av frågor. Den som söker hitta rätt väg kommer oundvikligen att förlora sig i den europeiska identitetens självmotsägelser. En sak är säker. EU-kommissionens plötsliga och uttryckliga omsorg om ”vår europeiska livsstil” innebär ett skifte, enligt flera kommentatorer ett epokgörande sådant, av den roll EU önskar spela inte bara i världspolitiken utan också i förhållande till sina invånare – vilka det nu är, som får räkna sig dit.

Väger vi samman utnämningen av Schinas med upphöjelsen av Josep Borrell till EU:s ”höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik” samt till ordförande kommissionens arbetsgrupp för ”ett starkare Europa i världen”, anar vi ett mönster. När von der Leyen tog över betonade hon att hennes EU-regim skulle vara ”en geopolitisk kommission”. I oktober 2022 erbjöd Borrell en flitigt citerad tolkning av den uppgiften:

Ja, Europa är en trädgård. Vi har byggt en trädgård. Allting fungerar. Det är den bästa kombinationen av politisk frihet, ekonomiskt välstånd och social sammanhållning som mänskligheten har lyckats bygga – de tre sakerna tillsammans. […] Resten av världen … är inte precis en trädgård. Större delen av resten av världen är en djungel, och djungeln skulle kunna invadera trädgården. Trädgårdsmästarna bör ta hand om den, men de kommer inte att skydda trädgården genom att bygga murar. En fin liten trädgård omgiven av höga murar för att hindra djungeln från att komma in kommer inte att vara en lösning. Djungeln har nämligen en stark växtkraft, och muren kommer aldrig att bli tillräckligt hög för att skydda trädgården. Trädgårdsmästarna måste gå till djungeln. Européerna måste engagera sig mycket mer i resten av världen. Annars kommer resten av världen att invadera oss, på olika sätt och med olika medel. Ja, detta är mitt viktigaste budskap: vi måste vara mycket mer engagerade i resten av världen. 1

Många grips av misstro eller rent av förtvivlan när vi tvingas erkänna den självgodhet och chauvinism som alltjämt flödar spontant ur truten på Europas högsta politiska elit. Affekten bakom Borrells yttrande om djungeln liknar den som drev fram Donald Trumps prat om ”skitländer” (”shithole countries”). Bara ordvalet är mer polerat.

Håller vi tillbaka upprördheten märker vi att yttrandet är värdefullt. Det hjälper oss förstå vad EU menar med ”vår europeiska livsstil”. Det handlar uppenbarligen om ett slags trädgårdsliv. Utanför trädgården finns djungeln. Om detta är scenen där EU verkar i sin roll, vilket slags handlingar ingår i rollen? Jag har redan gett svaret: beredskap, skyddshandlingar, byggandet av försvarslinjer. Von der Leyen talade om ”skyddet av vår europeiska livsstil”. Efter kritikstormen gick hon med på att ändra till ”främjandet av vår europeiska livsstil”. I sitt uttalande tycks Borrell anspela på nyansförskjutningen. Enligt honom är det fruktlöst att bygga murar, det vill säga skydda. Istället: ”Trädgårdsmästarna måste gå till djungeln”.

Det säger sig själv att skyddet eller främjandet av trädgården framstår som viktigast vid tomtgränsen, häcken eller staketet där vildmarken eller grannens ägor tar vid. De kritiska platserna finns med andra ord i periferin. Enligt EU:s högste talesperson i utrikes frågor är markerna på andra sidan gränsen en djungel med ansenlig växtkraft. Den underförstådda premissen är att de andra ”livsstilarna” är svårförenliga med vår europeiska.

HUR SER det då ut i periferin? En av de bästa böckerna som skrivits om Europa är Hans-Magnus Enzensbergers Ach Europa! från 1987, översatt året därpå som Ack Europa! 2Boken är idag mest känd därför att den med precision förutspådde Berlinmurens fall. Bokens metodologiska ansats har inte diskuterats lika ofta, men här ligger dess högsta värde – i dess excentricitet. För att nå Europas hjärta reser Enzensberger till Ungern, Finland, Sverige, Norge, Portugal, Spanien, Italien och Polen. Han undviker metropolerna och de gamla imperiernas huvudstäder, liksom han undviker ideologiska synteser. I stället visar han oss ett Europa som har sin kärna utanför sig själv, ett Europa vars sanning flyttar ett steg bort när någon önskar nagla fast den. Enligt honom styrs kontinentens liv av en centrifugalkraft som förhindrar varje försök att grunda Europas identitet i ett geografiskt centrum eller politiskt projekt. Europa är inte en prydlig trädgård, utan ett brokigt landskap med en oregerlig och disharmonisk blandning av samhällen vilkas invånare förstår sig själva i lokala, regionala eller nationella termer, men sällan i europeiska eller kontinentala.

Enzensberger dog i november 2022. Hade han gjort sina resor i dag skulle han nog besökt andra platser: kanske Ceuta och Melilla i Marocko, kanske Libyen, Lampedusa, Palestina, Lesbos, Syrien, Kurdistan, Turkiet, Ukraina, Sapmi och Grönland … Vid Medelhavet hade han bevittnat en allt skarpare motsättning mellan EU:s universalistiska och humanitära proklamationer och dess brutala agerande mot människor som sätter sin tilltro till samma proklamationer och söker deras skydd. I EU:s södra periferi hade han också funnit en kedja av väpnade konflikter och krig, från Västsahara via Libyen och Jemen till Irak, Syrien och Kurdistan. När det gäller de östra gränserna hade Enzensberger mött ett inferno av eld, regn och övergivna solrosfält: en krigsskådeplats av ett slag som Europa inte känt till sedan andra världskriget och som förvandlat en stor del av östra EU till uppmarschfält för pansarvagnar och infanterister. Norrut finner vi färre migranter och krig. EU:s arktiska gränsland kännetecknas av nykolonial resursutvinning och bosättning, kamp om kritiska råvaror och energikällor, samt en industriboom kopplad till den digitala och ”gröna” kapitalismens teknikbehov. Vid de norra gränserna sker också en omfattande uppbyggnad av militär infrastruktur.

I tre väderstreck är alltså EU indraget i en rad konflikter där unionen skyddar och främjar ”vår europeiska livsstil” mot verkliga eller inbillade antagonister. Västerut är situationen mer harmoniskt. När Joseph Biden ersatte Donald Trump värmde relationerna mellan USA och EU upp. Efter Rysslands invasion av Ukraina blev förhållandet starkare än någonsin.

Men märk ironin. Bästa sättet att värna ”vår europeiska livsstil” tycks enligt dagens politiska eliter lustigt nog vara att göra oss beroende av den ”amerikanska livsstilen”, som förutsätter USA:s militära sköld. I försvarsfrågor, säkerhetsstrategi och utrikespolitik är EU-kommissionen i Bryssel idag ett bihang till NATO:s högkvarter i samma stad. Enligt Wolfgang Streeck, Max Planck-Institutets förre chef, har kriget i Ukraina brutit axeln mellan Frankrike och Tyskland och förskjutit maktförhållandena inom EU. Polen och de forna öststaterna har fått större inflytande. En tät samordning med USA prioriteras. Vilket alltsammans skapar förutsättningar för en bipolär världsordning längs axeln USA/Kina. Denna utveckling strider mot den vision om en multipolär ordning som EU och de flesta av dess medlemsländer, framför allt Frankrike, länge omhuldat. Streeck talar om den fransk-tyska dominansens Götterdämmerung, dess gudaskymning. Utan denna dominans kan EU snart förvandlas till en antirysk ekonomisk och militär koalition, framdriven av östeuropeiska länder i samordning med Förenta staternas transatlantiska agenda, menar han. 3

Vid södra gränsen noterar vi en liknande ironi. Vad har EU:s gränsskyddsmyndighet Frontex uppnått i sitt samarbete med migrations- och polismyndigheter i främst Italien och Grekland? Som migrationsforskaren och medievetaren Farah Atoui visat är medier och debatt sedan några år låst i en cirkel. Varje nytt yttrande, bild, nyhetsrapport och politiskt förslag läggs fram som bekräftelse och bevis på vad som tidigare sagts och visats. På så vis cementeras en konsensus om migrationens och migrantens innebörd: kris och invasion. Resultatet är vad Atoui kallar ett ”gränsspektakel”: fattiga människor på jakt efter skydd och frihet framstår som ett existentiellt hot mot den europeiska livsstilen, vilket i sin tur föder en europeisk neofascism inifrån. 4 Samtidigt skriker EU efter utländsk arbetskraft. Stora delar av befolkningen åldras och dör bort och födelsetalen i nästan alla medlemsländer är kritiskt låga.

Scenariot vid norra gränsen är annorlunda och svårare att uppfatta eftersom svenskar utanför Norrland länge saknat intresse för dessa glesbefolkade och påstått händelsefattiga trakter. Den framväxande infrastrukturen för försvarsändamål, resursutvinning och grön industri förstärker en redan existerande kolonial gräns. I EU handlar det främst om Sapmi och Kalaallit Nunaat (Grönland). Förhållandet mellan urfolken och de stater som gör anspråk på deras mark och mineraler präglas sedan länge av förtryck. Den alltmer intensiva exploateringen har i både Sapmi och Grönland drivit fram en anti-kolonial motståndsrörelse, som än så länge märks mest i kultur, konst, historieforskning och sociala rörelser. Rapporter om nya sammandrabbningar når oss numera dagligen från Nordkalotten, till exempel i den eskalerande konflikten mellan svenska staten och samerna i Jokkmokk om den planerade Kallakgruvan, och dessa strider får synlighet mycket tack vare en rad anti-koloniala konstnärer, författare och filmare som vunnit gehör i hela Europa, från Katarina Pirak Sikku och Anders Sunna till Amanda Kernell.

VI BÖRJAR alltså skönja ett mönster. De fenomen jag nämnt – gränsregimen i Medelhavet, kriget i Ukraina, den nykoloniala kapplöpningen i Arktis – tyder på en omorientering av EU:s och Sveriges insatser i det globala spelet. Flera kommentatorer har sagt att von der Leyens program för en ”geopolitisk kommission” och ett ”starkare Europa i världen” vittnar om en framväxande nyimperialism. Många har även välkomnat denna.

Geopolitik är ett särskilt sätt att se på världens historia och internationella relationer. Anhängare av geopolitiska förståelsemodeller delar inte upp världen i oberoende folk och suveräna samhällen, utan ser den snarare som en handfull dynamiska maktsfärer som nationer, folk och samhällen har att förhålla sig till. Synsättet märks inte bara i EU:s diskussion om kriget i Ukraina eller dess ansträngda förbindelser med Ryssland, Kina, Indien och andra globala aktörer. Det märks också i EU:s nyfunna intresse för digital suveränitet, energisuveränitet, livsmedelssuveränitet, kritiska råvaror, gemensam EU-militär, en förstärkning av gränsskyddsmyndigheten Frontex, samt – efter covid-19-pandemin – krisberedskap och inhemsk läkemedelsproduktion.

Alla dessa mål är rationella och förståeliga. Mindre rationellt är det underförstådda eller uttryckliga antagandet att sådan självförsörjning och suveränitet med nödvändighet skapar konkurrens och konflikter med andra makter. Internt kommer det starkaste stödet för att vända EU i denna riktning från den radikala högern, vars ideologi förvisso är nationalistisk och kulturrasistisk men som politiskt strävar efter en framtida koalition av auktoritära regeringar som kan förvandla EU inifrån och göra unionen till ett starkt rustat geopolitiskt block.

EU:s betoning av ”vår europeiska livsstil” och viljan att inrätta en geopolitisk agenda innebär alltså att unionen överger universalismen. I dess ställe träder en europeisk partikularism, som återigen vågar säga sitt namn: Är inte europén ett överlägset kreatur? Drar vi ut linjen och tänker oss att den auktoritära högern får hålla i tyglarna och fullborda mönstret väntar vit makt, raslagar och en samordnad utrensning av muslimer och andra oönskade.

Geopolitik som begrepp uppfanns av den svenske statsvetaren Rudolf Kjellén strax före första världskriget. Att geopolitiken blev den förhärskande analysmodellen för internationella relationer under mellankrigstiden beror på att den speglade de europeiska staternas dilemma då: å ena sidan deras lust och vana till imperialistisk expansion, å andra sidan deras djupa oro för Europas öde i en situation där Sovjetunionen och Förenta staterna tog över. Enligt dåtidens geopolitiska teori formades världsordningen av en kamp mellan stormakter och civilisationer. Varje stormakt hade sin specifika mängd energi och vitalitet, ofta mätt i befolknings- och produktionssiffror, som i sin tur översattes till territoriell räckvidd. En viss stats “vitala kraft” avgjorde vilket Lebensraum den behövde för att på ett adekvat sätt utveckla sin kapacitet. Politiska gränser förvandlades till elastiska demarkationer, som krympte eller expanderade beroende på en viss stats styrka och på den motkraft som utövades av dess grannar och fiender.

TILLSAMMANS MED Peo Hansen gav jag 2014 ut en bok om hur det europeiska integrationsprojektet växte fram från 1920 till 1960. 5 Vi visar att idén om EU har sin grund i geopolitiska program från mellankrigstiden, där integration av europeiska stater och integration av Europa med Afrika betraktades som två sidor av samma projekt. Genom att förena sina koloniala besittningar och samarbeta i det som fanns kvar av deras imperier önskade de stater som 1957 grundade Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC) skapa en geopolitisk enhet som kunde stå sig mot USA i väst och Sovjetunionen i öst.

Historien om EU:s koloniala rötter förpassades snart till glömskan. Att Europa har ett kolonialt arv är väl känt, men bara så till vida att de flesta känner till att många europeiska stater var kolonialvälden. Däremot drabbar det nästa alla som en överraskning att Europa har ett kolonialt arv också så till vida att själva organisationen, EU som sådant, ursprungligen inrymde Frankrikes och Belgiens afrikanska kolonier och syftade till att ”utveckla” dem för att befästa en geopolitisk maktsfär: Eurafrika.

I slutet av boken uppmanar vi historiker som undersöker EU:s historia liksom EU som organisation att analysera och erkänna detta koloniala ursprung. Det är en förutsättning för att dagens EU ska förverkliga en jämställd relation med afrikanska stater. Så länge unionen förnekar eller förtiger sina eurafrikanska rötter förblir unionen bunden av sitt imperialistiska förflutna. Gentemot Afrika kommer EU även framgent att framstå som nykolonial agent – med karakteristisk blandning av humanitärt bistånd, rovjakt på mineraler och olja och militära interventioner. Detta leder inte till någon utjämning av den sociala och ekonomiska ojämlikheten mellan kontinenterna. Det leder inte till att färre migranter söker sig till Europa eller drunknar i Medelhavet.

När EU idag positionerar sig som en geopolitisk stormakt i förhållande till de angränsande ryska, asiatiska och afrikanska djunglerna kan det snarast förstås som en återgång till de geopolitiska modeller som en gång låg till grund för EEC som eurafrikanskt block. Hos den politiske filosofen Hans Joas har avslöjandet av EU:s koloniala rötter tänt en sådan insikt. Historien om Eurafrika visar enligt honom att ett integrerat eller federalt Europa, som inrättats för att främja fred, politisk demokrati och ekonomiskt välstånd, inte i sig är ett motgift mot ett Europa som antar karaktären av en imperialistisk stormakt. Det europeiska integrationsprojektet vilar ostadigt i spänningsfältet mellan federalism och imperialism, hävdar Joas. Den imperialistiska tendensen – viljan att tukta och behärska periferierna, Borrells djungel – riskerar att undergräva välstånd och demokrati också inom EU. Ett trovärdigt Europa förutsätter att EU framstår i samma skepnad för omvärlden som det framställer sig för sina egna invånare: ett projekt för fred och välstånd.

Det är bara om EU lyckas undvika att bli en geopolitisk världsmakt som det kan utveckla sitt federala projekt, skriver Joas. ”De högsta värdena är för mig demokrati, välfärd, rättsstatliga principer, mänskliga rättigheter, fred. Om den europeiska integrationen bidrar till att förverkliga dessa värden, anser jag dem vara berättigade. Annars inte.” 6 Joas bok framstår som en indirekt replik mot von der Leyens och Borrells agenda. Idén om ett geopolitiskt EU som beväpnar sig mot fiender för att främja ”vår europeiska livsstil” underminerar på sikt den europeiska integrationen. Vi ska minnas Eurafrika och EU:s koloniala historia så att vi inte upprepar den igen.

I Foreign Affairs drog Timothy Garton Ash nyligen motsatt slutsats. EU bör framhålla sitt koloniala förflutna, menar han, men inte som varning för den geopolitiska frestelsen, utan som ett exempel att åter förverkliga. För att bemöta hotet från Ryssland är det nödvändigt att EU ”skapar ett liberalt imperium starkt nog att försvara européernas intressen och värden”, hävdar Oxfordhistorikern. 7 Ash förespråkar därför en ytterligare utvidgning av Nato till att omfatta Vitryssland, Moldavien, Georgien och Armenien. Skälen är som synes desamma som Ursula von der Leyens: det finns en europeisk livsstil som måste skyddas. Ashs geopolitiska scenario är visserligen dimmigt och bombastiskt. Han ser framför sig ”EU som ett postimperialistiskt imperium, i strategiskt partnerskap med ett amerikanskt postimperialistiskt imperium, för att förhindra återkomsten av ett minskande ryskt imperium och begränsa ett stigande kinesiskt”.8 Men i klartext innebär det nog att han förbereder sina läsare på ett tredje världskrig.

TILL SIST två iakttagelser, som avslutning på denna snabbinventering av tidens nyimperialistiska fantasier. För det första: återuppväckelsen av ”vår europeiska livsstil” och Europas geopolitiska anspråk är två sidor av samma process, som aktualiserar frågan om EU:s och Europas koloniala arv. Återuppväckelsen förebådar även en auktoritär framtid i linje med extremhögerns partier. En sådan framtid innebär slutet – i alla fall för Europas del och för ett par generationer – på en rad utrikespolitiska idéer som spelat en konstruktiv och ofta avgörande roll under efterkrigstiden: internationellt samarbete, alliansfrihet, antikolonialism. Sverige får snart anledning att ångra att landets politiker impulsivt och tanklöst sagt adjö till samtliga. Vad har Sverige fått i stället? Geopolitik, pakter, nyimperialism. En sådan framtid innebär borttynandet av upplysningens radikala arv. Detta arv är förvisso problematiskt, därför att det har missbrukats och fortfarande missbrukas för att rättfärdiga Europas överlägsenhet gentemot andra. Arvet är samtidigt oumbärligt därför att det om det tas på allvar visar att upplysningen aldrig var någon exklusivt europeisk sak, utan en rörelse i tänkandet och samhället som förekommer i alla delar av världen. Upplysningen är ett namn på en nödvändig referenspunkt, som är universell: den mänskliga förmågan att förneka och överskrida identitet, kultur, privilegier, makt, orättvisa, förtryck och våld; kort sagt: förmågan att byta livsstil. Utan en sådan förmåga till självkritik är Europa livsfarligt för alla som inte är vita och kristna.

Fotnoter


  1. Josep Borrell, ”European Diplomatic Academy: Opening remarks by High Representative Josep Borrell at the inauguration of the pilot programme”, European External Action Service (EEAS), 13 oktober 2022[]
  2. Hans-Magnus Enzensberger, Ack Europa! Iakttagelser från sju länder med en epilog från år 2006, övers. Madeleine Gustafsson (Stockholm: Norstedts, 1988). []
  3. Wolfgang Streeck, ”A Bipolar Order”, New Left Review – Sidecar, 1 May 2023.[]
  4. Farah Atoui, ”Real Refugees Welcome, ”Migrants, Do Not Come”, i Moving Images: Mediating Migration as Crisis, red. Lynes, Morgenstern, Paul (Berlin: transcript, 2020), 211–228.[]
  5. Peo Hansen och Stefan Jonsson, Eurafrica: The Untold History of European Integration and Colonialism (London: Bloomsbury, 2014), på svenska som Eurafrika: EU:s koloniala rötter (Stockholm: Leopard, 2016).[]
  6. Hans Joas, Friedensprojekt Europa? (München: Kösel Verlag, 2020), 94.[]
  7. Timothy Garton Ash, “Postimperial Empire: How the War in Ukraine Is Transforming Europe,” Foreign Affairs, May/June 2023.[]
  8. Ash, “Postimperial Empire”.[]
Stefan Jonsson
Kritiker, författare och professor vid Linköpings universitet

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg. Vi vill att våra skribenters texter skall kunna läsas av så många som möjligt.

Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.