Sverige har blivit en bananrepublik

Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol.
Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol. Du kan läsa mer om vårt samarbete här.

Utrikesdepartementet har lagt ner sin omvärldsanalys och outsourcat den till Atlantic Council. Wallenberg följer med på NATO-förhandlingarna och styr och ställer som om Sverige vore ett dockskåp. Alla politiska partier jamsar med. Vi behöver ett nytt Sverige – och ett nytt Europa, skriver den tidigare riksdagsledamoten Valter Mutt.

Vi lever i en skymningstid för det reflekterande förnuftet, hävdade den finländske filosofen Georg Henrik von Wright (1916-2003). Våra senkapitalistiska samhällens fixering vid själlös konsumism, liksom det offentliga samtalets förflackning, har knappast minskat sedan von Wright gick ur tiden. Att gräva på djupet i frågeställningar för att nå fram till kvalificerade orsaksanalyser är inte något som kännetecknar dagens trendsättande sociala medier. Något som gjort vår demokrati mer lättlurad och mottaglig för påverkan från såväl utländska trollfabriker som resursstarka inhemska särintressen.

Smärtsamt tydligt blev detta under den så kallade Natoprocessen våren 2022, som ledde till att den dåvarande socialdemokratiska regeringen lämnade in en ansökan om medlemskap i militäralliansen. Hanteringen av Natofrågan i såväl riksdagen som inom S-regeringen fick karaktär av dålig teater när ärendet, under sken av förutsättningslös prövning, bereddes i höghastighetstempo av ”oberoende” experter som nästan alla råkade vara för Natomedlemskap. Ett överhängande invasionshot hade kunnat motivera en beslutsprocess i bortomdemokratiskt tempo, men något sådant förelåg knappast.

Den ryska krigsmakten har i Ukraina inte visat den slagkraft som befarats vilket rimligen minskat dess förmåga att agera offensivt i andra regioner.

Den ryska krigsmakten har i Ukraina inte visat den slagkraft som befarats utan har drabbats av stora förluster i manskap och materiel, vilket rimligen minskat dess förmåga att agera offensivt i andra regioner. ”Det kommer att ta flera år innan Ryssland är ett lika stort hot mot Norge som före kriget i Ukraina”, anser Norges ÖB Eirik Kristoffersen och understryker att ”det är viktigt att komma ihåg att Ryssland har låst sin kapacitet i Ukraina och att det kommer att ta lång tid att bygga upp den igen. Många ryska soldater har dödats och mycket rysk utrustning har förstörts.”1

Värdet av att Sverige agerar i samklang med Finland har återkommande lyfts fram som en förklaring till den översnabba Natoprocessen. Finland och Sverige har emellertid redan ett tätt militärt samarbete och Natostandard råder inom båda ländernas försvarsmakter, så det är svårt att se vad ett svenskt Natomedlemskap tillför rent militärt för Finlands säkerhet. På den politiska nivån skulle ett avtal mellan våra länder om ömsesidiga försvarsförpliktelser kunna fylla samma funktion som Natostadgans paragraf fem.

Det som möjligen kan vara funktionellt för Finland eller Baltikum, med sina långa landgränser mot Ryssland, behöver inte vara det för Sverige. Att några länder står utanför stormakternas alliansbyggen verkar sannolikt spänningsdämpande. För vem kan annars trovärdigt medla i konflikter? Att Sverige häromåret lyckades förhandla fram frigivning av i Nordkorea fängslade amerikanska medborgare hade knappast varit möjligt om vi då hade varit medlemmar i en USA-ledd kärnvapenallians.

Socialdemokraterna ville få bort Natofrågan från den senaste valrörelsen och därför snabbspolade beslutsgången.

Nu är det ju inget nytt under solen att ihåliga argument emellanåt används för att nödtorftigt dölja den verkliga agendan. Att Socialdemokraterna ville få bort Natofrågan från den senaste valrörelsen och därför snabbspolade beslutsgången förefaller sannolikt. Det gick dock svårligen att säga till väljarna att partiets väl gick före landets och då var det behändigt att kunna hänvisa till solidaritet med Finland.

Intensiv och ihärdig lobbying från krigsmaterielföretagen har naturligtvis också spelat en inte oväsentlig roll för att ledande socialdemokratiska politiker och opinionsbildare svängt i Natofrågan. Det finns något närmast bananrepublikanskt över de vilt snurrande svängdörrarna mellan politik och näringsliv i dagens Sverige, som erbjuder såväl borgare som högersossar lukrativa fortsättningskarriärer efter tiden i politiken. Under senare år har välarvoderade uppdrag inom friskolekoncerner och andra delar av det välfärdsindustriella komplexet lockat allt fler tidigare politiker, men det militärindustriella komplexet har knappast tappat i attraktionskraft.

Investors styrelseordförande Jacob Wallenberg följde med ÖB Micael Bydén och dåvarande finansminister Mikael Damberg till Helsingfors under Natoprocessen för ett avgörande möte med president Niinistö.

Vem följde med ÖB Micael Bydén och dåvarande finansminister Mikael Damberg till Helsingfors under Natoprocessen, för ett avgörande möte med president Niinistö, om inte Investors styrelseordförande Jacob Wallenberg?

Investor, ett investmentbolag kontrollerat av familjen Wallenberg, är huvudägare i krigsmaterielföretaget SAAB. Efter att Sverige lämnat in sin ansökan om medlemskap i Nato steg SAAB-aktien brant, i förväntan om att företaget snart kommer att kunna lägga bud i Nato-gemensamma upphandlingar. Och här kanske vi närmar oss pudelns kärna. Medlemskap i Nato ökar knappast svenskarnas säkerhet, utan riskerar tvärtom att dra in oss i stormaktskonflikter, däremot ökar säkerheten för investerarna i krigsmaterielindustrin.

Eisenhowers varning för framväxten av ett militär-industriellt komplex känns lika aktuell idag som när han myntade det här uttrycket i sitt avskedstal som amerikansk president i januari 1961:

“I våra beslutande församlingar måste vi vara på vår vakt mot otillbörlig påverkan, medveten eller omedveten, från det militär-industriella komplexet. Risken för en katastrofal ökning av missriktad makt föreligger och kommer inte att försvinna. Vi får aldrig låta dessa resursstarka särintressen hota vår frihet och våra demokratiska processer.”2

Sverige är en liten ekonomi med stor krigsmaterielsektor och hög ägarkoncentration, vissa år har vårt land varit – i relation till befolkningen – världens största vapenexportör. Österrike är ett i flera avseenden med Sverige jämförbart land, men har inte ett lika stort och inflytelserikt militär-industriellt komplex och denna annorlunda ekonomi möjliggör uppenbarligen en annan utrikespolitik. Nästan alla partier i Österrike slår vakt om den militära alliansfriheten, som åtnjuter ett massivt opinionsstöd. Den blågröna regeringen i Wien har antagit ett regeringsprogram där följande punkter ingår:

  • Österrike ska med aktiv neutralitetspolitik bidra till fred och säkerhet i Europa och världen.
  • Österrikes roll som medlare i internationella konflikter bör stärkas genom en aktiv fredsdiplomati.
  • En medlingsfacilitet inrättas vid utrikesdepartementet och en civil fredstjänst upprättas.
  • Samarbetet kring säkerhetspolitik, medling och krishantering med såväl forskarsamhället som folkrörelser ska stärkas.
  • Regeringen avser verka för ett globalt förbud mot kärnvapen och vädjar till alla stater att ratificera FN-konventionen om kärnvapenförbud.3

Var det då ofrånkomligt att dagens svenska toppolitiker skulle falla som bowlingkäglor inför Natolobbyns anstormning? Nej, allt går naturligtvis inte att förklara med Wallenbergsfärens lobbymakt. Att resursstarka särintressen under senare år i växande grad tillåtits utforma svensk säkerhets- och utrikespolitik är ju, åtminstone delvis, en följd av politiska beslut. Utrikesdepartementet hade kunnat behålla sin avdelning för långsiktig strategisk omvärldsanalys istället för att outsourca centrala delar av denna till externa tankesmedjor, däribland Nato närstående Atlantic Council, som sedan Carl Bildts tid som utrikesminister erhåller bidrag från UD.

Och Socialdemokraterna hade kunnat vårda arvet efter Olof Palme istället för att förskingra det. Den så kallade dialogprocessen om Natomedlemskapet, som S-medlemmarna bjöds in till, hade kunnat utformas som en kunskapsinhämtande process med öppet utfall. Varför bjöds, exempelvis, ingen socialdemokrat från det alliansfria Österrike in till detta rådslag? Nu blev det ju knappast någon dialog utan snarare en monolog där ett antal partitoppar som nyss argumenterat mot ett svenskt Natomedlemskap plötsligt påstod sig vara för.

Natokritiska partier som V och MP har tonat ner sin kritik mot Nato.

Iögonfallande är också hur Natokritiska partier som V och MP tonat ner sin kritik så att den knappt längre hörs, kanske för att inför S-ledningen framstå som ansvarstagande och kunna göra anspråk på ministerposter i en kommande S-ledd regering.

Den trånga åsiktskorridoren i dagens Sverige kännetecknas av historielöshet. Onda står mot goda i det barnkammarperspektiv på världen som breder ut sig och obegripliggör den. I detta infantila perspektiv ter det sig närmast obegripligt att västvärlden betraktas med så kritisk blick i stora delar av den övriga världen. Demokratier i globala Syd som Brasilien, Indien och Sydafrika drar sig inte ens för att ingå organiserat samarbete med västfientliga autokratier som Ryssland och Kina.

Det är fortfarande ett öppet sår att makteliten i väst aldrig på allvar gjort upp med kolonialismen utan låtit denna glida över i nykolonialism, där i namn av frihandel råvarurika utvecklingsländer plundras av multinationella västerländska storföretag. De globala kapitalflödena från Syd till Nord är tio gånger större än rännilen av biståndsmedel åt motsatt håll. Den indiske diplomaten och politikern Shashi Tharoor belyser i sin drabbande bok Inglorious Empire – what the British did to India4 hur systematiskt de brittiska kolonialherrarna undergrävde Indiens högkulturer och pressade ner landet i underutveckling och svältkatastrofer.

Utrikesdepartementet tog bort sin avdelning för långsiktig strategisk omvärldsanalys och har outsourcat centrala delar till Atlantic Council.

Men bör vi inte skilja på Nato och USA? Nja. Under sina 75 år har militäralliansen uteslutande haft amerikanska överbefälhavare och i dess försvarsdoktrin framhålls de amerikanska kärnvapnen som den yttersta säkerhetsgarantin. Ansökan om utträde ur alliansen ska enligt stadgarna talande nog inte ställas till Nordatlantiska rådet, som är Natos högsta beslutande politiska organ, utan till regeringen i Washington.

Det är knappast någon slump att medan statsministrarna i Natoländerna Danmark och Norge under kalla kriget aldrig hörbart kritiserade USA så kunde Olof Palme i det alliansfria Sverige återkommande ta bladet från munnen och, exempelvis, jämställa de amerikanska terrorbombningarna av Indokinas folk med nazistiska krigsförbrytelser.

FN har antagit resolutioner om behovet av en ny ekonomisk världsordning och det är högt på tiden att konkreta steg i den riktningen äntligen börjar tas.

Västliga ledare kan naturligtvis fortsätta att strutslikt se bort från allt det som i omvärldens ögon solkar bilden av våra demokratier. Eller så kan äntligen en seriöst syftande bearbetning av såväl kolonialismen som den efterföljande nykolonialismen inledas.

Och som bekant formar bilden av det förflutna i hög grad framtiden. Att, exempelvis, medvetandegöra den allmänna opinionen om västvärldens enorma historiska utsläpp av växthusgaser, som möjliggjorde den industriella revolutionen, skulle förhoppningsvis kunna påverka kommande klimatförhandlingar. FN:s generalförsamling har 1974 och 2018 antagit resolutioner om behovet av en ny ekonomisk världsordning och det är högt på tiden att konkreta steg i den riktningen äntligen börjar tas.

120 framstående amerikanska statsvetare varnade för att USA:s demokrati är allvarligt hotad av den politisering av valprocedurerna som pågår i många delstater.

Den öppna västerländska samhällsmodellen hör inte historien till utan har framtiden för sig. Det är min förhoppning och också min övertygelse, men bara om högtidstalens och konstitutionernas vackra ideal om alla människors lika värde, inklusive de ofödda generationernas, omsätts i praktisk politik.

Huruvida USA kommer fortsätta att vara en del av denna öppna samhällsmodell återstår att se, i juni 2021 varnade 120 framstående amerikanska statsvetare för att landets demokrati är allvarligt hotad av den politisering av valprocedurerna som pågår i många delstater.6

Oroande är också den allt starkare tendensen till plutokrati (pengavälde), som fick en rejäl skjuts 2010 när USA:s Högsta Domstol i ett uppmärksammat domslut olagligförklarade bestämmelser om högsta tillåtna belopp för kampanjbidrag till politiska kandidater, vilket medfört att resursstarka särintressen numera kan ge obegränsat stöd till sina favoritkandidater.7.

Den förestående EU-valrörelsen erbjuder oss som bor i Europa en möjlighet till angelägna tankeutbyten om vår kontinents framtid. Frankrikes president Macron tillhör inte mina favoritpolitiker, men jag tycker han har en poäng i att det är högt på tiden att Europa lämnar sin vasallposition och utvecklar strategisk autonomi visavi USA.

Den svenska politiska klassens gökursmässiga lovsjungande av Nato ter sig farligt perspektivlös. Förekommer alls någon kvalificerad scenariegestaltning? Vad händer, exempelvis, om en återvald Trump förverkligar sin vision om att USA bör lämna Nato för att kunna frigöra resurser till kraftmätningen med Kina? Under drygt ett halvsekel fanns Västeuropeiska Unionen, ett europeiskt mellanstatligt försvarssamarbete utanför Nato, och kanske är det dags att i någon form återuppliva ett sådant samarbete. Förvisso äger redan idag ett allt tätare försvarssamarbete rum inom EU, men olyckligtvis i så nära samarbete med Nato att EU riskerar att tona fram som Nato i civila kläder.

Ett mer självständigt Europa måste också skaffa sig en Rysslandspolitik som inte utformas i Washington. Den första postsovjetiska generationen av ledare, varav många är utbildade vid västerländska universitet, kommer relativt snart att träda till makten i Moskva och i bästa fall kan detta börja tina upp dagens fastfrusna situation. Den förödande sovjetiska invasionen av Afghanistan 1979, med stora förluster i manskap och materiel och internationella sanktioner som följd, bidrog förmodligen till att reformatorn Gorbatjov kom till makten några år senare.

I auktoritära system förekommer vanligen ett mått av upplyst egenintresse, när ett vägval visar sig katastrofalt prövas inte sällan till slut en annan väg.

Även i auktoritära system förekommer vanligen ett mått av upplyst egenintresse, när ett vägval visar sig katastrofalt prövas inte sällan till slut en annan väg. Och det är svårt att se att invasionen av Ukraina skulle kunna beskrivas som en rysk framgång. Putins vettlösa anfallskrig har förvandlat ett vänligt sinnat broderfolk till dödsfiende, något som svårligen uppvägs av eventuella och förhållandevis blygsamma territoriella vinster. Människor i gemen i Ryssland längtar knappast efter att fortsätta kriga mot ett grannland där många har släkt och vänner. Men inte heller eliten har särskilt mycket att vinna på ett krig som påtagligt försvårat kontakterna med Västeuropa, dit många välbärgade ryssar brukar söka sig för att semestra och för att studera.

I detta flytande läge där ingen verkar ha en klar bild av hur konfliktens ”end game” skulle kunna se ut så blir den tysta och hemliga diplomatin viktigare än någonsin. Och då är det avgörande att Europa talar med en egen röst och inte bara ekar ståndpunkter formulerade på andra sidan Atlanten, i skuggan av USA:s jättelika militär-industriella komplex.

Auktoritära system är sällan så sprickfria som de först kan te sig utan snarare gäller nog Leonard Cohens ord om att det finns sprickor i allting och att det är så ljuset kommer in. Vem förutsåg att en reformator som Michail Gorbatjov plötsligt skulle få makten i Kreml och att han skulle initiera reformer som ledde till Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning? Nära nog ingen. Något som kanske borde stämma till viss ödmjukhet när det gäller att sia om framtiden istället för att, som åtskilliga ”experter”, torgföra tvärsäkra påstående om att Ryssland med sitt bysantinska arv aldrig någonsin kommer att kunna utvecklas i demokratisk riktning.

Brzezinski: Ett tyskt-ryskt närmande är ett mardrömsscenario för USA. Ukraina måste lösgöra sig från den ryska intressesfären och punktera Rysslands stormaktsambitioner.

Vilka krafter som får överhanden i maktkampen efter Putin beror sannolikt i någon mån på hur omvärlden väljer att förhålla sig till Ryssland. En inflytelserik strömning i Washingtons säkerhetspolitiska etablissemang vill slå vakt om USA:s särställning i världen och som en sorts gudfader för denna riktning framstår Zbigniew Brzezinski. Denne polsk-amerikanske statsvetare var en gång nationell säkerhetsrådgivare åt Jimmy Carter, men är nog idag mest ihågkommen som författare till boken The Grand Chessboard.8

I denna geopolitiska klassiker beskrivs USA:s mål att hålla isär Ryssland och Europa.

I den beskrivs den euroasiatiska landmassan som ett stort schackbräde där det gäller för USA att spela sina pjäser väl. Ett tyskt-ryskt närmande betraktar Brzezinski som ett mardrömsscenario för USA, vidare betonas vikten av att Ukraina lösgör sig från den ryska intressesfären och därmed punkterar Rysslands stormaktsambitioner. Det här tankegodset har inte stannat i bokhyllan utan har i hög grad påverkat såväl demokratiska som republikanska administrationers handlande.

Ett konkret exempel är Obama-administrationens beslut att, trots vallöften om motsatsen, gå vidare med Bush-administrationens ambition att upprätta ett missilsköldssystem nära de ryska gränserna i Polen och Rumänien. Det må låta defensivt med ”sköldar”, men då sådana fångar in motsidans missiler uppstår en potentiellt farlig obalans i den nukleära avskräckningslogiken och därtill kan missilsköldssystem relativt lätt byggas om till ett offensivt system. Det kräver ingen större fantasi att inse att en hökaktig amerikansk utrikespolitik stärker de mest militaristiska och repressiva delarna av den ryska statsmakten.

Hur skulle då en långsiktigt syftande alternativ Rysslandspolitik, formulerad på den här sidan Atlanten, kunna se ut? Ropar tiden efter en ny Willy Brandt? Den tyske socialdemokraten och förbundskanslern som under början av 70-talet sjösatte den så kallade östpolitiken, och inledde med att fara till Warszawa och knäfalla vid minnesmonumentet över de av nazisterna där mördade judarna.

Västtyskland slöt under de här åren en rad avtal om förtroendeskapande åtgärder, nedrustning och ökat kulturellt och mellanfolkligt utbyte med Sovjetunionen, Polen och DDR. Den dåvarande Sovjetledaren Leonid Brezjnev var en minst lika obehaglig figur som Putin och höll ännu fler politiska fångar och drog sig inte heller han för att invadera andra länder (Tjeckoslovakien, Afghanistan).

Kanske åstadkom Brandts östpolitik de första sprickorna i Berlinmuren.

Men Brezjnev och hans regim förlorade genom Brandts fredsoffensiv sin viktigaste legitimerande tillgång, nämligen att kunna framställa sig själva som bålverket mot ett aggressivt och – som det hette – revanschistiskt Västtyskland styrt av tidigare nazister; Brandt hade en bakgrund som aktiv antinazist och tillbringade krigsåren som flykting i Norge och Sverige. Också ledande DDR-politiker har efter murens fall vittnat om hur Brandt genom sin fredspolitik undergrävde DDR-regimen. Det hade varit så mycket lättare att odla fiendebilder under hans föregångare som västtysk förbundskansler, kristdemokraten Kurt Georg Kiesinger, som faktiskt hade ett nazistiskt förflutet och gjort karriär i det tyska utrikesdepartementet under Hitlerdiktaturen. Kanske åstadkom Brandts östpolitik de första sprickorna i Berlinmuren.

Huruvida det verkligen skulle vara möjligt att föra förtroendefulla samtal om fred och nedrustning med en paranoid krigsförbrytare som Putin ter sig tveksamt. Men 71-åringen tillhör snart historien och vi bör inte i förväg ge upp hoppet om hans efterträdare. EU måste naturligtvis stå upp för folkrätten och värna försvaret av mänskliga rättigheter.

Men det hindrar inte att EU också skulle kunna signalera till ett nytt och yngre ryskt ledarskap att det finns en väg tillbaka till Europa för ett Ryssland som vågar förändra sig och som inte vill skrumpna till en kinesisk halvkoloni. Charles de Gaulle hade en vision om ett Europa från Atlanten till Ural och Michail Gorbatjov drömde om det gemensamma europeiska huset. Visioner värda att förverkliga.

Fotnoter


  1. Kristoffersen, Eirik, ”Försvarschef: Ryska hotet mot Norge har minskat”, TT, 30/12-23[]
  2. National Archives, Washington DC https://www.archives.gov/milestone-documents/president-dwight-d-eisenhowers-farewell-address[]
  3. https://www.bundeskanzleramt.gv.at/bundeskanzleramt/die-bundesregierung/regierungsdokumente.html[]
  4. Inglorius Empire, Hurst, 2016[]
  5. Denna nattsida av USA:s utrikespolitik skildras ingående i Jakartametoden – det antikommunistiska korståget som formade vår värld av den amerikanska journalisten Vincent Bevins (Jakartametoden, Karneval förlag, 2020[]
  6. https://www.newamerica.org/political-reform/statements/statement-of-concern/?fbclid=IwAR12CFmXD0hs2rj7KEA1EDLY-2GC_bfTeqlNxLqVyRX3s2wcxNbdujxngIk[]
  7. https://publicintegrity.org/politics/the-citizens-united-decision-and-why-it-matters/?gclid=CjwKCAiA7t6sBhAiEiwAsaieYtiFu9K2PGYyL096c1m1jGvMieD4VG24ksWPdJnzJ8x7RbT3betw0xoCriIQAvD_BwE[]
  8. The Grand Chessboard, Basic books, 1997[]
Valter Mutt
Fd. riksdagsledamot och utrikespolitisk talesperson (MP).

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg.

Samtliga i redaktionen, alla våra skribenter, vår webbred och våra konstnärer arbetar gratis. Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.