Sveriges bokslut med adoptions­handeln kommer alldeles för sent

Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol.
Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol. Du kan läsa mer om vårt samarbete här.

Varför har det tagit Sverige så lång tid att göra upp med adoptionsindustrin? Medan Sverige var först ut att bereda väg för adoptionsindustrin, är vi sist att erkänna problemen. Svaret finns i den svenska självbilden som progressiv världsmakt, skriver Tobias Hübinette.

Den 10 juni 2021 ägde en unik debatt rum i riksdagen rörande de kriminella och korrupta aspekterna av internationell adoption. Samtliga sex oppositionspartier gick då samman och uppmanade den dåvarande rödgröna regeringen att tillsätta en statlig utredning för att gå till botten med problematiken.1 Denna riksdagsdebatt och det gemensamma kravet från oppositionspartierna var i alla avseenden ett historiskt genombrott mot bakgrund av att Sverige fram till dess hade varit världens mest adoptionsvänliga land som dessutom har adopterat fler utrikes födda barn per capita än någon annan nation i historien.

Sverige hade varit världens mest adoptionsvänliga land som dessutom har adopterat fler utrikes födda barn per capita än någon annan nation i historien.

Som ett direkt svar på debatten tillsatte Stefan Löfvens regering en statlig utredning i oktober samma år som idag går under beteckningen Adoptionskommissionen och vars team leds av juridikprofessorn Anna Singer vid Uppsala universitet.2 Adoptionskommissionen ska på pappret granska alla de över 60 000 adoptionerna från utlandet som har ägt rum sedan 1950-talet och fram till idag, men av praktiska skäl har utredningen valt att särskilt titta på sju av de största ursprungsländerna – Sydkorea, Kina, Sri Lanka, Polen, Etiopien, Colombia och Chile. I enlighet med direktiven kommer dock utredningen inte att beakta frågan om ansvarsutkrävande och gottgörelse.

Adoptionskommissionens slutrapport ska offentliggöras senast i december 2024, vilket innebär att det blir Ulf Kristerssons regering som får ta ställning till dess resultat och rekommendationer. Det är allom bekant att Kristersson har en dubbel personlig koppling till adoptionsfrågan då han och hans fru har tre adopterade döttrar från Kina samt då han är före detta ordförande för den adoptionsförmedlande organisationen Adoptionscentrum (AC). AC ligger bakom uppemot 30 000 adoptioner till Sverige sedan dess grundande 1969 och är på en global nivå i absoluta tal den näst största adoptionsförmedlande organisationen på jorden efter amerikanska Holt, som i sin tur har legat bakom cirka 100 000 adoptioner sedan dess bildande 1956. Eftersom Sveriges folkmängd bara uppgår till 10,4 miljoner medan USA räknar kring 332 miljoner invånare, är dock AC proportionellt sett världens överlägset ledande adoptionsförmedlande organisation.

Under Kristerssons ordförandeskap på 2000-talet, då den internationella adoptionsverksamheten nådde sin topp globalt sett och ibland kunde innefatta 45 000 utlandsadoptioner till västvärlden årligen, finns det starka indikationer på att bland annat kinesiska barn adopterades till Sverige på olagliga sätt vilket innebär att Kristersson kommer att befinna sig i en känslig position när Adoptionskommissionens rapport överlämnas till dennes regering i slutet av 2024.3

Men varför inledde Sverige sin just nu pågående sannings- och försoningsprocess kring adoptionsfrågan så sent? Varför har det fram till nyligen varit så svårt att ta upp de olagliga och oetiska sidorna av internationell adoption i just Sverige?

Sverige som världens största adoptionsland

Förutom USA och de första amerikanska adoptivföräldrarna var svenskarna de första västerlänningarna som adopterade barn från det Globala Syd redan på 1950-talet. Detta kan till viss del förklaras av att tusentals svenskar hade anmält sig som frivilliga att tjänstgöra i Sydkorea under och efter Koreakriget vid Svenska Röda Korsets fältsjukhus i Pusan och senare vid det skandinaviska sjukhuset National Medical Centre i Seoul på 1960-talet, då det var bland dem som några av de första svenska adoptivföräldrarna hittades.4

Under 1960-talet slöt Sverige sedan flera bilaterala adoptionsavtal med ett antal ursprungsländer, varav det med Sydkorea som undertecknades 1966 blev det viktigaste med tanke på det framtida antalet adoptioner.5 Redan 1970 fanns det uppskattningsvis 1500 utrikes födda adoptivbarn i Sverige som hade kommit till landet på 1950- och 60-talen i en tid då de allra flesta andra västländer, förutom USA och grannländerna Norge och Danmark, knappt och eller inte ens överhuvudtaget hade inlett sin internationella adoptionsverksamhet och de flesta av dem kom från Sydkorea.6

Antalet svenska utlandsadoptioner exploderade sedan, och med tiden blev Sverige det land i världen som utan konkurrens har kommit att ha adopterat allra flest utrikes födda barn per capita med totalt långt över 60 000 utlandsadoptioner. På en demografisk nivå innebär det häpnadsväckande 1-2 procent utrikes födda adoptivbarn per årskull under flera decennier i rad, med en topp för ålderskohorten 1980 då Sverige slog världshistoriskt rekord med 2,27 procent utrikes födda adoptivbarn. Samma år uppskattas det totala antalet icke-vita invånare i landet till cirka 60 000 varav en av tre var utlandsadopterade.7

Detta statistiska faktum innebar kort och gott att utlandsadoptionerna utgjorde en mycket stor del av all invandring till Sverige från den utomvästerländska världen under från 1950-, 60-, 70- och 80-talen. Idag ankommer dock endast cirka 100 adopterade barn från utlandet årligen varav de flesta återigen kommer från Sydkorea, vilket både är symboliskt och ironiskt eftersom hela verksamheten uppstod just där i dess moderna form. Detta världsledande ursprungsland har totalt skickat iväg 200 000 barn för adoption till västvärlden och det är idag ett av de rikaste länderna på jorden samtidigt som landet plågas av katastrofalt låga fruktsamhetstal.

Sverige bidrog även, tillsammans med USA, till att institutionalisera praktiken och var därmed en central aktör i att skapa det som Kimberly McKee har kallat det transnationella adoptionsindustriella komplexet.

Sverige bidrog även, tillsammans med USA, till att institutionalisera praktiken under samma årtionden och var därmed en central aktör i att skapa det som Kimberly McKee har kallat det transnationella adoptionsindustriella komplexet.8 I Sveriges fall innebar det bland annat att landet tidigt anpassade sin lagstiftning för att möjliggöra utlandsadoptionerna.9 Sedan 1960-talet har exempelvis totalt åtta statliga utredningar som har utrett juridiska spörsmål för att underlätta för internationell adoption och maximera antalet utlandsadoptioner tillsatts av olika svenska regeringar. Detta antal är unikt i sig. Det faktum att Sverige gjorde allt detta så tidigt och så genomgripande för att göra handläggningen av utlandsadoptionerna enklare och snabbare är också en av orsakerna till den korruption och kriminalitet som kom att vidhäfta alltför många av utlandsadoptionerna till Sverige under verksamhetens storhetstid.

Det är viktigt att komma ihåg att Sveriges adoptionsvänliga hållning har varit minst lika stark oavsett om regeringen har stått till vänster eller till höger, vilket innebär att full konsensus alltid har rått i Sverige sedan slutet av 1960-talet.

Det är viktigt att komma ihåg att Sveriges adoptionsvänliga hållning har varit minst lika stark oavsett om regeringen har stått till vänster eller till höger, vilket innebär att full konsensus har rått i Sverige sedan slutet av 1960-talet.

Internationell adoption har i det närmaste betraktats som ett nationellt projekt kopplat till en pronatalistisk reproduktionspolitik som syftar till att uppnå högre födelsetal samt att säkra allas möjligheter att få barn. Detta har skett enligt den logik som Shellee Colen kallar stratifierad reproduktion, det vill säga svenska folkets möjlighet till att få barn har samtidigt alltid varit beroende av att förstaföräldrarna i ursprungsländerna har gjorts retroaktivt barnlösa och alltför ofta med hjälp av brottsliga metoder.10

Sverige var även det första landet i världen som införde ett statligt adoptionsbidrag 1989 med argumentet att även låginkomsttagare ska kunna adoptera från utlandet. Idag innebär det att alla svenskar som adopterar ett utrikes fött barn har rätt att erhålla 75 000 kronor i bidrag från staten. Dessutom var Sverige det första landet i världen som 2003 tillät homosexuella par att prövas för adoption.

Därutöver, och till skillnad från USA och de andra västerländska mottagarländerna, tog den svenska staten från 1960-talet och fram till 1979-80 själv hand om den praktiska hanteringen av tusentals adoptioner från ursprungsländer som Sydkorea. Dessa statliga adoptioner, som också skiljer Sverige från grannländerna Danmark och Norge, genomfördes av en adoptionsförmedlande enhet inom Socialstyrelsen, och utvecklades senare till dagens svenska adoptionsmyndighet Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd. Förutom de adoptioner som handlagts av Socialstyrelsen har det också genomförts tusentals privata adoptioner av enskilda svenskar samt tiotusentals adoptioner som har organiserats av ett stort antal icke-statliga adoptionsförmedlande organisationer såsom AC.

Framväxten av världens mest adoptionsvänliga land

Bland alla adopterande västländer är det bara i USA och Sverige som internationell adoption redan från början kom att spela en så grundläggande ideologisk roll för den nationella identiteten och där utlandsadoptionerna därför inte bara ses som en reproduktionsmetod på ett privat plan utan som något av en riksangelägenhet. Medan USA:s tidiga engagemang för internationell adoption på 1950- och 60-talen var intimt förknippad med vad Christina Klein har betecknat som en kalla krigsorientalism och som Arissa Oh har benämnt som en form av kristen amerikanism, det vill säga en ideologi som kombinerade en amerikansk imperiebyggande retorik om att rädda utsatta barn i det Globala Syd från kommunismen med en klassisk amerikansk kristen missionsiver, hade det svenska engagemanget ett helt annat ursprung.11

USA:s tidiga engagemang för internationell adoption var intimt förknippad med kristen amerikanism, det vill säga en ideologi som kombinerade en amerikansk imperiebyggande retorik om att rädda utsatta barn i det Globala Syd från kommunismen med en klassisk amerikansk kristen missionsiver.

I det svenska fallet kom internationell adoption istället att spela en grundläggande roll i konstruktionen av efterkrigstidens progressiva och antirasistiska Sverige. Det är helt enkelt bara i Sverige bland alla västerländska mottagarländer som utlandsadoptionerna blev så intimt förknippade med den moderna antirasismens födelse och framväxt. Orsaken till denna säregna svenska utveckling står att hitta i Sveriges tidigare rastänkande.

Den första vågen av icke-vita adoptivbarn kom nämligen till ett land som länge hade genomsyrats av idén att svenskarna var världens mest rasrena vita folk. Denna idé utmanades av ankomsten av de första icke-vita adoptivbarnen från utlandet och inte minst då de utgjorde den första icke-vita invandrargruppen som kom till Sverige för att stanna i landet livet ut. Den plötsliga ankomsten av de icke-vita adoptivbarnen i ett på den tiden supervitt Sverige ledde så småningom till att det gamla, rasbesatta Sverige slutgiltigt försvann ut ur historien och i dess ställe föddes istället det progressiva och antirasistiska Sverige.12

Denna process ägde rum tack vare en adoptionsdebatt som rasade på 60-talet där det gamla svenska etablissemanget fortfarande verkade tro på och vilja bevara svenskarnas rasrenhet och supervithet medan en yngre generation som tillhörde den begynnande nya vänstern liksom dåtidens Folkpartiet istället argumenterade för en total brytning med Sveriges rasliga homogenitet genom att ta in de icke-vita adoptivbarnen. Den sistnämnda vinnande sidan i debatten började samtidigt formulera en vision om ett framtida Sverige där rasblandning och raslig mångfald sågs som något progressivt i sig.

Detta avantgardistiska läger kan sägas ha identifierat sig med det som Raka Shome kallar globalt moderskap, det vill säga en känsla av att vilja skydda, rädda och ta hand om praktiskt taget hela världen.

På så vis fick de utlandsadopterade i uppdrag att både utrota Sveriges rastänkande och föra in ”färg” i landet och på sikt även i de vita svenskarnas genpool. Detta avantgardistiska läger kan sägas ha identifierat sig med det som Raka Shome kallar globalt moderskap, det vill säga en känsla av att vilja skydda, rädda och ta hand om praktiskt taget hela världen och i synnerhet det Globala Syd och icke-vita barn.13

Sverige föreställdes och framställdes symboliskt som den mest ideala vita modern till den så kallade tredje världen och i praktiken till alla icke-vita människor på jorden, inklusive de svarta amerikanerna, i motsats till de andra västländerna vilka istället utmålades som hypermaskulina imperialister och rasister som förde kolonialkrig världen över och rasförtryckte sina inhemska minoriteter. Som ett resultat av 60-talets adoptionsdebatt tillsattes 1964 en statlig utredning som så småningom ledde till en slutlig seger för adoptionsförespråkarna när dess betänkande kom ut 1967 och en institutionalisering av internationell adoption i svensk lagstiftning från slutet av 1960-talet och framåt.14

De adopterades icke-vita kroppar tilldelades därigenom ett bruksvärde och både för att föda fram det antirasistiska Sverige och för att kunna glömma landets tidigare rasbesatta och supervita förflutna. Denna oförblommerade rasifiering av de adopterades utseenden är något som Richey Wyver påminner om i sin analys av en valkampanjfilm producerad av Sverigedemokraterna. Där framträder två adopterade från Sydkorea respektive Sri Lanka tillsammans med Jimmie Åkesson för att kommunicera att partiet inte är ett rasistiskt parti utan tvärtom ett parti som är emot rasism.15

En uppskjuten sannings- och försoningsprocess

Att internationell adoption har spelat en så fundamental ideologisk roll för att skapa och upprätthålla bilden av Sverige liksom den svenska självbild som varande jordens mest progressiva land är också själva anledningen till att det tog så många decennier innan en sannings- och försoningsprocess till slut kom att inledas under loppet av 2021. En explicit kritik av internationell adoption som lyfte fram adoptionsindustrins korrupta och kriminella aspekter började formuleras bland några av landets adopterade under andra halvan av 1990-talet och framför allt kring millennieskiftet enligt Elizabeth Martinell Barfoeds studie av den svenska synen på internationell adoption och hur den började utmanas alltmer av enskilda adopterade från och med denna tid.16

Internationell adoption har spelat en så fundamental ideologisk roll för att skapa och upprätthålla bilden av Sverige liksom den svenska självbild som varande jordens mest progressiva land.

Jag var själv en av de första vuxna utlandsadopterade som lyfte fram kritiska perspektiv på internationell adoption i offentligheten och både i egenskap av att vara forskare, debattör och aktivist och mitt namn förekommer också i både Martinell Barfoeds studie och i Richey Wyvers avhandling om den ideologi som omger Sveriges internationella adoptionsverksamhet där det finns ett särskilt avsnitt – “Discomforting an Adoption Nation: the Work and Legacy of Tobias Hübinette” – som redogör för betydelsen av att jag blev alltmer verksam och närvarande i den svenska offentligheten och i den politiska debatten runt millennieskiftet och framåt.17 I sin avhandling understryker Wyver vidare att en mer strukturell kritik av adoptionsindustrin i stort sett har varit osynlig i svensk forskning bortsett från min egen forskning samt att kritik av internationell adoption länge har varit tabu i Sverige.

År 2023 kom Agnes Arpi ut med boken De kritiska som består av intervjuer med 11 utlandsadopterade, inklusive mig själv, vilka alla har det gemensamt att vi kritiska till olika sidor av internationell adoption.18 I intervjuerna är det tydligt att det var från och med 2000-talet och framåt som vi kritiska adopterade började hitta varandra och tillsammans gick vi igenom en kollektiv medvetandehöjande politisk process genom att utbilda varandra och även genom åren författa ett flertal debattartiklar. Från 00-talet började jag själv också hitta andra kritiska adopterade i andra mottagarländer och tillsammans bildade vi en transnationell politisk rörelse vid den tid då hela praktiken nådde sin topp under just detta decennium. Inte alla, men de flesta av oss som uttryckte och fortfarande uttrycker kritiska perspektiv på internationell adoption, är adopterade från Sydkorea i länder som USA, Kanada, Nederländerna, Danmark, Italien, Schweiz, Belgien, Tyskland, Australien och Belgien och vi var och är samtidigt aktiva inom den adoptivkoreanska gemenskap som Eleana Kim har följt framväxten av och studerat i sin avhandling Adopted territory.19

I rollen som offentlig röst för kritiska perspektiv på adoptionsfrågan i över två årtionden har jag genom åren också varit i kontakt med flera enskilda riksdagsledamöter med målet att initiera en statlig utredning om problemet med kriminella och korrupta adoptioner någon gång i framtiden – något som slutligen blev verklighet i oktober 2021.

De adopterade som hade uttryckt kritik mot internationell adoption blev tystade, ignorerade, marginaliserade, förtalade och stigmatiserade som politiska extremister inklusive mig själv.

Under 2018 rapporterade SVT om hundratals olagliga och oetiska adoptioner från Chile till Sverige i samarbete med den chilenska tv-kanalen Chilevision. De chilenska adoptionerna har därefter kommit att uppfattas som typexemplet på en korrupt adoptionsindustri och inte minst på ett genomkorrupt AC som låg bakom nästan alla chilenska adoptioner till Sverige. Föreningen Chileadoption.se, som består av adopterade från Chile i Sverige, bildades i kölvattnet av SVT:s rapportering och har sedan dess kämpat oförtrutet för att göra sig hörda och för att kräva rättvisa. Vänsterpartiet var först bland riksdagspartierna att redan från och med 2018 börja kräva tillsättandet av en statlig utredning om just de chilenska adoptionerna. Det var dock först efter DN:s uppmärksammade artikelserie som de andra partierna slöt upp bakom Vänsterpartiets krav på att utreda de kriminella och korrupta adoptionerna till Sverige.

Under många år har det varit mer eller mindre vanligt och inte minst helt accepterat i andra adopterande västländer att släppa fram kritik av internationell adoption i det offentliga samtalet men under lång tid var detta inte fallet i Sverige.

Allt detta innebär att det slutliga genombrottet för ett offentligt erkännande av förekomsten av irreguljära och oetiska utlandsadoptioner kom mycket sent i Sverige, för att uttrycka det milt. De adopterade, som i åratal hade uttryckt kritik mot internationell adoption, blev före dess tystade, ignorerade, marginaliserade, förtalade och stigmatiserade som politiska extremister inklusive mig själv.20

Den chockerande sena svenska acceptansen av kritiska perspektiv på adoptionsfrågan innebär också att det är alldeles för sent att uppnå en tillfredsställande sannings- och försoningsprocess, eftersom de äldsta adopterade i Sverige har fyllt 70 och de flesta av de personer som var inblandade i de illegala adoptionerna har redan gått bort. Detta gäller även många av förstaföräldrarna i ursprungsländerna samt många av de svenska adoptivföräldrarna liksom även en del adopterade själva.

Den chockerande sena svenska acceptansen av kritiska perspektiv på adoptionsfrågan innebär också att det är alldeles för sent att uppnå en tillfredsställande sannings- och försoningsprocess, eftersom de äldsta adopterade i Sverige har fyllt 70.

Uppgifterna om de kriminella adoptionerna från Chile blev kända för AC redan 2003, då Kristersson var dess ordförande, men istället för att offentliggöra kunskapen valde han att utreda adoptionerna från Chile internt och AC:s egen internrapport kom sedan fram till att adoptionerna från Chile inte hade varit olagliga och oetiska. AC under Kristerssons ledning rentvådde helt enkelt sig själv från alla anklagelser om inblandning i brottslig verksamhet. Detta synnerligen medvetna nedtystande av vetskapen om de illegala adoptionerna från Chile gjorde att hela 15 år gick förlorade helt i onödan innan SVT slutligen bröt tystnaden 2018 och började rapportera om dem.

Allt detta innebär att den fram till nyligen extremt starka oviljan att ens erkänna att korruptionen var utbredd när Sverige adopterade tiotusentals barn från det Globala Syd och senare efter det kalla krigets slut, också från det postkommunistiska Central- och Östeuropa, inte bara har skjutit upp utan förstört alla möjligheter att ta reda på vad som egentligen hände och därmed komma till rätta med det förflutna för alla inblandade parter.

När det gäller Adoptionskommissionens kommande rapport har jag själv därför inte särskilt stora förhoppningar om att den ska kunna redovisa väsentligt mer än vad som redan är känt, och framför allt förväntar jag mig inte att Sverige ska göra samma sak som Nederländerna gjorde efter att Joustrakommissionens rapport släpptes i början av 2021. Den nederländska regeringen bad både officiellt om ursäkt och stoppade alla adoptioner samtidigt som man gjorde det möjligt för enskilda adopterade att anmäla de som genomförde de olagliga adoptionerna till polisen och därmed eventuellt få dem lagförda genom att ta bort preskriptionstiden för just utlandsadoptioner vad gäller landets människohandelslagstiftning.21

Den svenska Adoptionskommissionen kommer i sin tur inte att ta hänsyn till några reparativa rättviseaspekter och kompensatoriska åtgärder i form av exempelvis skadestånd och Kristersson, vars regering kommer att ta emot slutbetänkandet i december 2024, är så inblandad i själva problematiken som AC:s förre ordförande att det sannolikt redan är på förhand avgjort att Sveriges sannings- och försoningsprocess vad gäller adoptionsfrågan inte kommer att avslutas på ett tillfredsställande sätt.

När det gäller Adoptionskommissionens kommande rapport har jag själv därför inte särskilt stora förhoppningar om att den ska kunna redovisa väsentligt mer än vad som redan är känt. Den kommer inte att ta hänsyn till några rättviseaspekter eller skadestånd.

Det är allmänt känt sedan den sydafrikanska sannings- och försoningskommissionens arbete på 1990-talet att för att en sannings- och försoningsprocess ska kunna genomföras fullt ut krävs att en sådan process beaktar frågan om ansvarsutkrävande och gottgörelse.22 Ett sådant beaktande ingår dock överhuvudtaget inte i den svenska Adoptionskommissionens direktiv, vilket innebär att inte en enda person som ännu lever och som har förestått de korrupta och kriminella adoptionerna någonsin kommer att kunna ställas till svars, åtalas och dömas eftersom det inte finns några planer på att preskriptionstiden för människohandel, som i Sverige handlar om 15 år, kommer att tas bort vad gäller utlandsadoptioner. Detta innebär i sin tur att inte en enda utlandsadopterad i Sverige någonsin kommer att kunna erhålla rättvisa och upprättelse.

Samtidigt och sist men inte minst är det nu hög tid att avkolonisera Sveriges tidigare dominerande syn på internationell adoption en gång för alla och erkänna det enorma lidande som förstaföräldrarna i ursprungsländerna har åsamkats liksom det i alltför många fall permanenta utsuddandet av de adopterades ursprungsidentiteter på grund av manipulerade adoptionsdokument, vilket innebär att den stora majoriteten av alla adopterade i Sverige aldrig någonsin kommer att kunna hitta eller ens kunna söka efter sina förstaföräldrar eftersom alla spår av dem medvetet har raderats ut för att en gång göra dem adopterbara.

För att avkolonisera den tidigare dominerande synen på internationell adoption i Sverige är det framöver absolut nödvändigt för Sverige och svenskarna att börja acceptera och ta in på djupet att utlandsadoptionerna har kommit till ett högt pris.

För att avkolonisera den tidigare dominerande synen på internationell adoption i Sverige är det framöver absolut nödvändigt för Sverige och svenskarna att börja acceptera och ta in på djupet att utlandsadoptionerna har kommit till ett högt pris.

Det handlar inte bara om att tusentals adopterade har gjorts adopterbara genom förfalskade och manipulerade dokument och genom att ha gjorts föräldralösa på pappret och därefter blivit utsatta för människohandel, utan också om det affektiva arbete som de adopterade har fått utföra till följd av att de har tvingats bära det antirasistiska Sverige på sina axlar, vilket bland annat har resulterat i en utbredd psykisk ohälsa, höga självmordstal och en allmänt hög dödlighet i övrigt inom gruppen.23

Nu när processen med att avkolonisera både Sveriges adoptionspraktik och adoptionsideologi trots allt äntligen har inletts, kommer det samtidigt inte att vara möjligt att göra de tidigare lagöverträdelserna och missförhållandena ogjorda eller att reparera det som har förstörts för alltid i form av alltför många förstaföräldrars liv i ursprungsländerna och den permanenta förlusten av alltför många adopterades ursprungsidentiteter.

Dock hoppas jag på att det nu åtminstone är dags för något av ett bokslut i form av en slutlig uppgörelse och vidräkning med Sveriges närmare 70 år av internationell adoptionsverksamhet och liksom med den sida av den svenska omvärldsbilden och självbilden som har vilat på och varit beroende av utlandsadoptionerna.

Fotnoter


  1. Sveriges riksdag: Protokoll från debatten om internationella adoptioner 10 juni 2021, Sveriges riksdag, 2021.[]
  2. Regeringskansliet: Sveriges internationella adoptionsverksamhet – lärdomar och vägen framåt, Regeringskansliet, 2021.[]
  3. Ekman, Kajsa Ekis, ”Kristersson svek de stulna barnen”, Aftonbladet, 20/8 2018, 4-5; Meier, Patricia J. & Xiaole Zhang, “Sold into adoption: The Hunan baby trafficking scandal exposes vulnerabilities in the Chinese adoptions to the United States”, Cumberland Law Review, vol. 39, no. 1, 2008, 87-130; Selman, Peter, “The global decline of intercountry adoption: What lies ahead?”, Social Policy and Society, vol. 11, no. 3, 2012, 381-397.[]
  4. Hübinette, Tobias, “The adopted Koreans of Sweden and the Korean adoption issue”, The Review of Korean Studies, vol. 6, no. 1, 2003, 251-266.[]
  5. Koo, Youngeun, “The question of adoption: ‘Divided’ Korea, ‘neutral’ Sweden, and Cold War geopolitics, 1964–75”, The Journal of Asian Studies, vol. 80, no. 3, 2021, 563-585.[]
  6. Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor, Barn som 1969-1997 invandrat till Sverige och adopterats senare, fördelade på år, världsdelar, länder, ålder och kön, Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor, 1998.[]
  7. Statistiska centralbyrån, Folkmängd efter födelseland 1900-2018, Statistiska centralbyrån, 2019.[]
  8. McKee, Kimberly, “Monetary flows and the movements of children: The transnational adoption industrial complex”, Journal of Korean Studies, vol. 21, no. 1, 2016, 137-178.[]
  9. Lindgren, Cecilia, Internationell adoption i Sverige. Politik och praktik från sextiotal till nittiotal, Myndigheten för internationella adoptionsfrågor, 2010.[]
  10. Colen, Shellee, “’Like a mother to them’: Stratified reproduction and West Indian childcare workers and employers in New York”, i Faye D. Ginsburg & Rayna Rapp (red.), Conceiving the new world order: The global politics of reproduction, University of California Press, 1995, 78-102; Hübinette, Tobias, ”Transnational adoption and the emergence of Sweden’s progressive reproduction policy. A Contribution to the biopolitical history of Sweden”, i Jenny Heijun Wills, Tobias Hübinette & Indigo Willing (red.), Adoption and multiculturalism. Europe, the Americas, and the Pacific, University of Michigan Press, 2020, 223-238.[]
  11. Klein, Christina, Cold War Orientalism: Asia in the middlebrow imagination, 1945–1961, University of California Press, 2003; Oh, Arissa H., To save the children of Korea: The Cold War origins of international adoption, Stanford University Press, 2015.[]
  12. Hübinette, Tobias, Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt, Verbal, 2021, “Overseas Korean adoption and the birth of Swedish color-blindness. A study of how the Korean adoptees transformed Sweden’s attitude to race and the relationship between race and Swedishness”, European Journal of Korean Studies, vol. 22, no. 2, 2023, 71-98.[]
  13. Shome, Raka, “’Global motherhood’: The transnational intimacies of white femininity”, Critical Studies in Media Communication, vol. 28, no. 5, 388-406.[]
  14. Statens offentliga utredningar, Adoption av utländska barn, Statens offentliga utredningar, 1967.[]
  15. Wyver, Richey, “From flat-packed furniture to Fascism. Exploring the role of the transracial adoptee in fantasies of Swedish goodness”, Interventions. International Journal of Postcolonial Studies, vol. 22, no. 7, 2020, 897-915.[]
  16. Martinell Barfoed, Elizabeth, Berättelser om adoption, Lund universitet, 2008.[]
  17. Wyver, Richey, “More beautiful than something we could create ourselves”. Exploring Swedish international transracial adoption desire, University of Auckland, 2021.[]
  18. Arpi, Agnes, De kritiska. Berättelser om internationell adoption, Verbal, 2023.[]
  19. Kim, Eleana J., Adopted territory. Transnational Korean adoptees and the politics of belonging, Duke University Press, 2010.[]
  20. Hübinette, Tobias, ”Om att vara forskare och aktivist”, Arena, vol. 28, no. 4, 2011, 18-19.[]
  21. Loibl, Elvira C., “The aftermath of transnational illegal adoptions: Redressing human rights violations in the intercountry adoption system with instruments of transitional justice”, Childhood, vol. 28, no. 4, 2021, 477-491.[]
  22. de Gruchy, John W., Reconciliation. Restoring justice, Fortress Press, 2002.[]
  23. Hjern, Anders & Bo Vinnerljung, Hälsa och sociala livsvillkor hos internationellt adopterade i vuxen ålder, Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd, 2022.[]
Tobias Hübinette
Lärare och forskare vid Karlstads universitet

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg. Vi vill att våra skribenters texter skall kunna läsas av så många som möjligt.

Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.