I år stoppade IVO barnmorskan Agneta Bergenheim från att bistå kvinnor i sina hem. I praktiken innebär det att kvinnan har kvar sin lagstadgade rätt att tacka nej till sjukhusvård – men ingen legitimerad barnmorska får säga ja till att stödja henne hemma. Kristina Turner skriver om en ordning där staten har makt över födandet – som ifrågasätts av allt fler kvinnor.

När Fanny Plato väntade tvillingar fick hon höra att en hemfödsel inte var möjlig. Hon hade fött två barn tidigare, kände sin kropp och visste vad trygghet betydde för henne.

Hon bad om ett möte med läkare och ansvarig chef för att diskutera sina önskemål, men sjukhuset kunde inte garantera något av det hon bad om. Som tvillinggravid betraktades hon som för riskfylld för att få välja något annat än standardupplägget.

Fanny ställdes inför två alternativ: att föda på ett sätt som kändes otryggt – eller att föda sina barn hemma. Hon valde det senare. Tvillingarna föddes lugnt och friskt, i trygghet och tillit, med barnmorskan Agneta Bergenheim vid sin sida. Ändå blev barnmorskan anmäld till IVO och senare förbjuden att bistå vid hemförlossningar.¹

”Systemet säger sig värna säkerhet,” skriver Fanny i Göteborgs-Posten, ”men glömmer att verklig trygghet också handlar om tillit och delaktighet.”²

Hennes ord blottlägger en djupare fråga: Är gravida kvinnor beslutskapabla människor, eller ska de vara föremål för statlig kontroll?

När IVO stoppade Agneta Bergenheim sades det att hon bistod vid riskfyllda hemfödslar – tvillingar, sätesbjudning och förlossningar före vecka 37. I praktiken innebär det att kvinnan har kvar sin lagstadgade rätt att tacka nej till sjukhusvård – men ingen legitimerad barnmorska får säga ja till att stödja henne hemma.

Frågan om hemfödsel är inte i första hand medicinsk. Den handlar om reproduktiva rättigheter och kvinnans rätt till kroppslig autonomi. Ändå är den vanligaste invändningen mot hemförlossning att det är farligt – men detta saknar stöd i forskningen. Flera stora jämförande studier har visat att planerad hemförlossning med erfaren barnmorska uppnår lika goda eller bättre utfall för friska kvinnor.³

Patientlagen fastslår att vård endast får ges med informerat samtycke – ändå är detta samtycke ofta illusoriskt. Systemet säger sig skydda kvinnan, men fråntar henne samtidigt rätten att definiera vad trygghet betyder för henne själv. I praktiken står många kvinnor inför ett orimligt val: att föda i ett system som inte kan erbjuda kontinuitet, eller att föda hemma utan medicinskt stöd.

Sedan införandet av New Public Management i svensk vård, har små BB lagts ner ett efter ett, samtidigt som avstånden i vårt land kan vara mycket långa.⁴ Den moderna vården styrs av en logik som mäter tid och produktivitet. Tilliten – själva förutsättningen för trygghet – har gått förlorad. Den relationella dimensionen utgörs av kontinuiteten mellan en individuell kvinna och
en individuell barnmorska. Där, i den långsamma, oxytocinberikande väven av förtroende, växer tryggheten fram.

Det förtroendet försöker man i dag ersätta med teknisk trygghet: protokoll, tidsintervall och mätvärden. Men födandet kan aldrig reduceras till något som utförs – det är en levande, hormonell och psykologisk samklang mellan kroppar: barnets, kvinnans och den hon känner sig trygg med.

Frågan om hemfödsel är inte i första hand medicinsk. Den handlar om reproduktiva rättigheter och kvinnans rätt till kroppslig autonomi. Ändå är den vanligaste invändningen mot hemförlossning att det är farligt – men detta saknar stöd i forskningen.

När kvinnor som Fanny väljer att föda hemma gör de det inte för att de romantiserar födandet, utan av erfarenhet. De gör det för att de inte längre känner sig trygga i ett system som betraktar dem som riskmoment snarare än subjekt. Och just därför är deras val så hotfullt – inte för att det är farligt, utan för att det utmanar maktstrukturen.

Det var inte länge sedan barnmorskan stod i centrum för våra gemenskaper. Det var hon som visste vem som väntade barn, vem som sörjde och vem man skulle lämna ifred. Hon rörde sig mellan stugorna som en budbärare mellan världar – mellan liv och död, mellan förkroppsligad kunskap och intuition. Hon bar doften av tvål, blod och nyfödd andedräkt; hon var bygemenskapens nav och födslovåndornas förlösare.
Tills helt nyligen var alla barnmorskor hembarnmorskor. Först med modernitetens behov av att mäta, observera och kontrollera kroppar flyttades födandet från hemmet till institutionen. Och nu, när Agneta Bergenheim efter 37 år i yrket förbjuds av IVO att bistå kvinnor i deras hem, blir det tydligt hur långt vi har fjärmat oss från den väv av tillit som en gång omgav födandet. Det handlar inte längre om medicinsk säkerhet – utan om vem som äger kvinnans kropp.

Födandet är en punkt där biologi, kultur och själslig tillväxt sammanstrålar. Men i dagens Sverige organiseras förlossningsvården kring kontroll snarare än kvinnors erfarenhet. Kvinnokroppen betraktas som en riskzon som måste övervakas, regleras och dokumenteras för att säkra trygghet. Frågan är vems trygghet det handlar om – kvinnans eller vårdens?

Och nu, när Agneta Bergenheim efter 37 år i yrket förbjuds av IVO att bistå kvinnor i deras hem, blir det tydligt hur långt vi har fjärmat oss från den väv av tillit som en gång omgav födandet. Det handlar inte längre om medicinsk säkerhet – utan om vem som äger kvinnans kropp.

Varje gång hennes agens begränsas, minskar förmågan att föda ostört – ett faktum som sedan används som bevis för att hon inte kan föda ostört. Detta är födandets paradox: systemet skapar den sårbarhet som det sedan säger sig skydda oss ifrån.

I vår bok Revolution i BB-fabriken beskrivs hur förlossningsvården i Sverige och västvärlden utformats efter industriella principer för att öka effektiviteten.⁵ Men när vård mäts i tid och produktivitet så försvinner det som inte kan kvantifieras: trygghet, relationer, närvaro.

Ivan Illich varnade redan 1975 för hur industrimedicinen skapar beroende snarare än hälsa, och Michel Odent har varnat för att ett samhälle som förlorar förmågan att skydda det ostörda födandet undergräver sin egen biologiska framtid.^{6 7} När oxytocinets kretslopp störs, skrev han, skadas också människans förmåga till kärlek
och omsorg.

När oxytocinets kretslopp störs, skrev Ivan Illich, skadas också människans förmåga till kärlek
och omsorg. När en kvinna föder ostört, i trygghet, med människor hon litar på, frigör kroppen sitt
eget medicinska system: oxytocinets intelligens.

När en kvinna föder ostört, i trygghet, med människor hon litar på, frigör kroppen sitt eget medicinska system: oxytocinets intelligens. Oxytocin är inte bara anknytningens och kärlekens hormon, det som gör oss mänskliga – det är också det friska födandets hormon.⁸

Men det frigörs bara under vissa villkor: trygghet, värme, mörker, tystnad, tillit. Sjukhusets miljö är raka motsatsen. Ljuset, ljuden, rutinerna, undersökningarna, frågorna, övervakningen – allt aktiverar
adrenalinet, kroppens larmsystem. Kvinnan isoleras från sitt sammanhang, ofta också från sin barnmorska. Hon blir en patient fast hon är frisk, och reduceras till ett nummer på ett plastarmband.

Vi har förlorat den sociala, kulturella och andliga infrastrukturen för födandet. Det är därför den oberoende barnmorskan är så farlig för systemet. Barnmorskan Agneta visar att det finns ett annat sätt att leva.

Den oberoende barnmorskan befinner sig i dag i ett rättsligt ingenmansland. Enligt Patientlagen har varje kvinna rätt till självbestämmande och informerat samtycke.⁹ Men enligt IVOs och Socialstyrelsens tolkning av barnmorskans yrkesansvar har hon samtidigt en skyldighet att ingripa
eller avstå från att ge vård – även mot kvinnans vilja – om något avviker från det ”normala” förloppet.
För att respektera kvinnans rättigheter måste barnmorskan riskera sin legitimation. För att skydda sin legitimation måste hon kränka kvinnans rättigheter. Rättssystemet tvingar barnmorskan att välja sida: kvinnan eller staten.

När IVO beslutade att stoppa Agneta Bergenheim från att bistå kvinnor i deras hem motiverades det med att hennes verksamhet omfattade födslar utanför Socialstyrelsens rekommenderade ramar – bland annat tvillingar, sätesbjudning och förlossningar före vecka 37. I praktiken innebär det att kvinnan har kvar sin lagstadgade rätt att tacka nej till sjukhusvård – men ingen legitimerad barnmorska får säga ja till att stödja henne hemma.

Alltså förbjuds kvinnor i praktiken att föda hemma med barnmorska. Detta strider mot både Europadomstolens och FN:s tolkning av kvinnors reproduktiva rättigheter.¹⁰

“Jag följer kvinnan, inte Socialstyrelsen”
Orden är Agneta Bergenheims – och de sammanfattar ett helt livs yrkesetik: tillit till kvinnan framför lojalitet till systemet. Hon har bistått kvinnor i över tre decennier, förlöst döttrar till kvinnor hon en gång hjälpte, och blivit en symbol för något som nästan inte längre finns: kontinuitet.

När staten förbjuder henne att verka för att hon följer kvinnan i hennes egna beslut, förbjuder staten i praktiken den relationella vården. Det är inte bara en förlust för kvinnorna – det är en förlust för hela samhället. Hennes handlag är inte bara en fråga om kvinnors frihet, det är också en fråga om samhällelig beredskap. Den fristående hembarnmorskan bär en kompetens som sjukhussystemet inte längre förvaltar: hur man bistår vid sätesfödsel, skulderdystoci, blödningar och andra oförutsedda situationer utan avancerad apparatur men med närvaro, erfarenhet och kroppslig intelligens.

I en tid när kriser, resursbrist och systemkollapser inte längre är hypotetiska risker, borde denna kunskap betraktas som ovärderlig. Det handlar om sann hållbarhet – om gemenskaper som kan ta hand om liv även när systemen sviktar. Det är också där den verkliga tryggheten finns. Att isolera henne från födandet är som att dra ut navet ur hjulet och tro att det ska fortsätta rulla.

”Livets längtan efter sig självt”
Barnmorskan och forskaren Rachel Reed beskriver födandet som en rite de passage – en övergångsrit mellan två livsskeden: kvinnan som självständig och kvinnan som mor.¹¹ I traditionella samhällen omgavs denna övergång av sånger, symboler och ceremoni. Kvinnan var i centrum för det mirakel som manifesterades genom hennes kropp. I vår tid har födandet reducerats till en medicinsk händelse.

När vi förlorar språket och ritualerna för födandet, förlorar vi mer än bara trygghet och gemenskap – vi förlorar mening. Det är också därför så många kvinnor upplever förlossningen som något som hände med dem, eller gjordes mot dem. Att återbörda födseln till levande gemenskaper handlar därför inte om nostalgi, utan om social hållbarhet. Det handlar om att bygga ett samhälle där kvinnor ses som kompetenta, där vården utgår från relation snarare än kontroll, och där tillit väger lika tungt som risk.

Det vi ser nu är början på ett större skifte. Barnmorskan och forskaren Hannah Dahlen skriver att allt fler kvinnor söker sig bort från institutionerna – till hemmet, frifödslar och små privata kliniker.

Att ta eget ansvar skrämmer systemet. Den som föder hemma säger: Jag tar ansvar för mig själv, mitt barn, min kropp och mitt förtroende för livet. Det kräver mognad, kunskap, stöd och mod. Det kräver också att samhället litar på kvinnans kompetens.

Och där, just där, ligger kärnan i konflikten. För den kvinnan är inte lätt att kontrollera. Att förbjuda en hembarnmorska att stödja kvinnan i hennes val är ett uttryck för institutionaliserad kvinnofientlighet.

Det vi ser nu är början på ett större skifte. Barnmorskan och forskaren Hannah Dahlen skriver att allt fler kvinnor söker sig bort från institutionerna – till hemmet, frifödslar och små privata kliniker.¹²

Kvinnor som Idun, som vågat tala öppet om sin traumatiska förlossning, ger röst åt en växande rörelse.¹³ De vill inte längre bli förlösta eller kontrollerade – de vill föda sina barn friskt, med tillit till kroppen och livet självt.

Det som nu står på spel är inte bara en yrkeskår eller en vårdform. Det är frågan om kvinnan har rätt att vara myndig i sitt eget liv. Om hon får fatta beslut om sin kropp, sin födsel, sitt barn. Om vi menar allvar med begreppet hälsa måste vi våga omdefiniera det när vården själv blivit ohälsosam. Och vi behöver tala klarspråk om vad resultatet blir när staten förbjuder kvinnans val av födelseplats: våld mot kvinnor.¹⁴

När staten förbjuder kvinnans val av födelseplats är det inte trygghet som skyddas – det är makt. Och den som får betala priset är kvinnan, barnet och kärlekens själva förutsättning: tillit.