Konstnärer går på knäna, kulturjournalistiken försvagas och konsten akademiseras. Samtidigt tar texten allt större plats i samtidskonsten. Är det en överlevnadsstrategi? frågar sig Victoria Cleverby, som menar att andra uttryck än det skrivna ordet marginaliseras.

Texten tar allt större plats i konsten. När litterära texter tidigare kunde komplettera utställningar i separata utställningskataloger, flyttar de nu in i själva utställningsrummet och konsten som sådan. Det som ser ut som en fråga om konstnärligt uttryck kan lika mycket förstås som ett svar på yttre omständigheter, där den litterära textens ökade närvaro i samtidskonsten är en konsekvens av kulturjournalistikens försvagning och konstens akademisering. En utveckling som om den fortgår riskerar att göra konsten otillgänglig och marginalisera andra värden än det språkliga.

När litterära texter tidigare kunde komplettera utställningar i separata utställningskataloger, flyttar de nu in i själva utställningsrummet och konsten som sådan.

När Nora Arrhenius Hagdahl recenserade Konstfacks masterstudenter i fri konsts vårutställning 2025 noterade hon att text var ett gemensamt intresse för många av studenterna. Och det var inte konstnärliga statements eller pedagogiska väggtexter, utan just den litterära och poetiska texten som tog plats.¹

Exemplen på verksamma konstnärer som de senaste åren inkluderat litterära texter i sina utställningar är många: Konstnärsduon Goldin+Senneby var under våren aktuella med utställningen “Flare upp” på konsthallen Accelerator i Stockholm. Som del av en installation fanns ett utdrag från en kommande roman de skapat i samarbete med författaren Katie Kitamura. Meriç Algüns utställning “Patienten gråter” som 2024 visades på Lunds konsthall, kretsade helt kring ett litterärt verk Algün gjort. 2020 visade Accelerator konstnären Johanna Gustafsson Fürsts utställning “Ympa orden, piska min tunga” i vilken boken “Stridsskrift” ingick med nyskrivna texter av poeter och författare.

Denna ökade användning av litterär text kan förstås vara ett sätt för konstnärer att gestalta sina ideér i ord, men det kan också vara ett sätt att själva skapa kontext och diskurs kring sina verk när det inte längre går att räkna med att kulturjournalistiken kommer att fylla den funktionen.

Kulturjournalistikens innehåll har förändrats, många gånger till det sämre. De reportage som väl görs fokuserar hellre på konstnären än verket (och i flera fall är fokus lika mycket på kulturjournalisten själv). När konstverk väl analyseras saknas ofta djup och komplexitet.

Kulturjournalistiken har de senaste åren förändrats och utsatts för stora nedskärningar. 2024 gjorde medietidningen Journalisten en kartläggning som visade att fyra av tio lokaltidningar i Sverige har minskat sin kulturjournalistik de senaste fem åren.² Tidigare i år tog Norrbottens Kuriren bort sin kulturredaktör med följden att ingen tidning i hela Norrbotten har en kulturredaktör längre.³ Också journalistikens innehåll har förändrats, många gånger till det sämre. De kulturjournalistiska reportage som väl görs fokuserar hellre på konstnären än verket (och i flera fall är fokus lika mycket på kulturjournalisten själv). När konstverk väl analyseras saknas ofta djup och komplexitet.

I boken “Kulturjournalistikens världar” framgår att den svenska kulturjournalistiken idag i större utsträckning ägnar sig åt att beskriva, snarare än kritisera och analysera, i jämförelse med förr.⁴ I takt med att oberoende tolkningar och analyser minskat, har konstnärer alltså börjat producera egna texter – men dessa är gestaltande snarare än analyserande – och därför inte en ersättning för kritiken. Resultatet blir att konsten sluter sig inåt mot det egna fältet för att få möjlighet att diskuteras. Varpå de offentliga samtalen och debatten, som gör konsten till en levande del av samhället uteblir.

De konstnärer som inte ställer ut på de stora konstinstitutionerna kan idag inte räkna med att bli recenserade.⁵ Kritik och recensioner fyller en viktig funktion och kulturjournalistiken har en unik förmåga att placera konstverk i sociala, politiska och historiska sammanhang. Att kulturjournalister får möjlighet att hjälpa en bred publik se hur konst reflekterar, påverkar och ifrågasätter samhället vi lever i, är avgörande för konstens samhälleliga relevans. Många samtida konstverk vilar dessutom på stark teoretisk grund och är svåra att ta till sig utan de nycklar och ingångar som en kulturjournalistisk analys kan tillhandahålla.

Att vi i vår tid möter konstverk med sådan stark teoretisk förankring är sannolikt ett uttryck för konstens akademisering, vilken i sig också gett det skrivna ordet en framskjuten position inom bildskapandet.

Att vi i vår tid möter konstverk med sådan stark teoretisk förankring är sannolikt ett uttryck för konstens akademisering, vilken i sig också gett det skrivna ordet en framskjuten position inom bildskapandet. Akademiseringen härleds ofta till Bolognaprocessen, den europeiska standardiseringen av utbildningsväsendet, som genomfördes i Sverige år 2007. Sedan dess har konstutbildningarna större fokus på teori, vilket går ut över den tid studenterna kunde ha varit verksamma i sina ateljéer och verkstäder, och därigenom utvecklat sitt eget bild- eller formspråk. Flera tidigare konsthögskolestudenter har vittnat om detta, exempelvis skrev den före detta Valandstudenten Sally Karlsson i Parabol att Valand inte ger sina elever tid för konstnärligt arbete. Istället utsätts de för “enorma mängder teoretisk text.”⁶ Passar inte galoscherna kan man som elev självfallet hoppa av men tyvärr är det i dagens läge nästintill omöjligt att vara verksam konstnär utan utbildning från en design- eller konsthögskola. Avslutade studier på högskolenivå krävs dessutom ofta för att få stipendium, utställningar eller medlemskap inom konstvärlden.

Fast lön i flera år är förstås mycket attraktivt, vilket erbjuds antagna till doktorandtjänster inom konstnärlig forskning. Det är viktigt att granska vilka som får dessa möjligheter, eftersom det säger något om vilka praktiker och intresseområden som premieras.

2023 hade en konstnär en månadsinkomst på 15 036 kr.⁷ I skenet av det framstår fast lön i flera år förstås som mycket attraktivt, vilket är vad som erbjuds de som blir antagna till doktorandtjänster inom konstnärlig forskning. Konstnärlig forskning är kort beskrivet att som konstnär forska genom sin konst vilket fler och fler konsthögskolor jobbar med att etablera och utveckla. Det är viktigt att granska vilka som får dessa eftertraktansvärda möjligheter att jobba heltid med sina konstnärskap, eftersom det säger något om vilka praktiker och intresseområden som premieras.

Den disputerade keramikern Mårten Medbo skrev i Parabol nr 12/24 att konstnärliga praktiker där text är del av det gestaltande arbetet har större chanser att få sina ansökningar beviljade när nya doktorander ska antas. Det i jämförelse med konstnärer som intresserar sig för andra konstnärliga uttryck, som till exempel materialitet, hantverk och teknik. För att etablera sig som konstnär krävs alltså utbildning där text och teori värderas högt – och på arbetsmarknaden fortsätter textbaserade praktiker att premieras framför andra uttrycksformer. Att vi då i ökande utsträckning ser litterära texter som del av konstnärligt arbete är inte särskilt underligt.

För att etablera sig som konstnär krävs alltså utbildning där text och teori värderas högt – och på arbetsmarknaden fortsätter textbaserade praktiker att premieras framför andra uttrycksformer.

Min kritik handlar inte om den litterära texten som konstnärligt material i sig, utan om hur institutionella strukturer – tilltagande akademisering och en kulturjournalistik på tillbakagång – riskerar att tillsammans driva konsten mot en självreflexivitet där både uttryck och mottagande blir begränsade till en initierad krets. Utan oberoende kritiska röster och en levande offentlig debatt riskerar konsten att bli otillgänglig för en större publik, och därmed förlora sin roll som levande och ifrågasättande kraft i samhället.

Om det finns ekonomiska drivkrafter för att använda text som gestaltande element inom konsten riskerar detta att de konstnärliga uttryck som bygger på andra värden än det språkliga – såsom materialitet och kroppslighet – marginaliseras. Det är en utveckling som inte bara påverkar konsten, utan även samhällets tillgång till perspektiv och samtal som konsten kan och bör bidra med. Förlorar vi det, är det en sorg inga ord (eller texter) kan uttrycka.