Tidöregeringens kärnkraftsdrömmar har noll vetenskaplig grund. Man har helt enkelt kastat sig i famnen på en krisande kärnkraftsindustri med kampanjorganisationen World Nuclear Association. Alla seriösa aktörer ifrågasätter regeringens beräkningar och byggtiden. Det finns inte heller stöd för att kärnkraft behövs för att möta ett framtida svenskt elbehov, skriver professorn Lars Broman.

Riksdagen klubbade den 21 maj, med tre rösters övervikt, igenom Tidöregeringens lagförslag om statliga subventioner till ny kärnkraft. Samtliga oppositionspartier röstade nej, bland annat med motiveringen att kostnaderna är okända och att det inte har gjorts någon analys av möjliga alternativ. Lagen ger regeringen fria händer att skriva avtal med företag som vill bygga ny kärnkraft. Det är generationslånga avtal där företagen garanteras lönsamhet genom statliga lån och lägstapris för producerad el.

Lagförslaget föregicks av en utredning ”Finansiering och riskdelning vid investering i ny kärnkraft”. I utredningen finns mycket optimistiska beräkningar av vad ny kärnkraft i Sverige kommer att kosta. Utredningen skulle räkna på två fullstora reaktorer men blev tvungen att räkna på fyra för att få ihop kalkylen för ett nytt avfallsförvar.

Inga kärnkraftsbyggen i västvärlden har hållit sig inom budgeten eller byggtiden. Det handlar om flerfaldiga fördyringar och minst dubbla byggtiden.

Utredningen beräknade kostnaden per verk till 100 miljarder och byggtiden (inklusive tillståndsprövning) till 10 år. Inga pågående eller nyss klara kärnkraftsbyggen i västvärlden har hållit sig inom de ramarna. Det handlar om flerfaldiga fördyringar och minst dubbla byggtiden. Exempelvis Olkiluoto 3 i Finland med faktisk byggtid 18 år och kostnad över 100 miljarder mot beräknat 30 miljarder. Eller pågående byggande av två verk i Hinkley Point C i Storbritannien där planerad byggtid på 8 år nu är uppe i 13 år. Kostnaden har ökat från beräknade 150 miljarder per verk till 300 miljarder.

Enligt utredningen skulle lån upp till 600 miljarder inte påverka statsfinanserna nämnvärt. Nu har förutsättningarna för statsfinanserna ändrats i grunden. Vi står inför en omfattande upprustning av försvaret och därtill ett tull- och handelskrig som kan påverka ekonomin i stort.

Med prisgarantin för kärnkraftsbolagen blir det våra barnbarn och barnbarnsbarn som får leva med garanterat dyr el.

För att få lönsamhet i ny kärnkraft räcker det inte med billiga statliga lån. Det måste också finnas en prisgaranti för den producerade elen kom utredningen fram till. Elkunderna, både hushåll och näringsliv, ska betala en extra skatt för att finansiera en elprisgaranti. I utredningen räknade man med att producenten måste få minst 80 öre per kWh. Elpriset i södra Sverige låg 2024 i snitt på 50 öre per kWh. Prisgarantin för kärnkraftsbolagen ska gälla i 40 år från driftstart. Det blir våra barnbarn och barnbarnsbarn som får leva med garanterat dyr el.

Nästan alla remissinstanser, utom de som på ett eller annat sätt har ekonomiska intressen i kärnkraft, har förödande kritik mot förslaget. De tekniska högskolorna pekar på att utredningen helt saknar analys av möjliga alternativ.  Det finns heller inte något stöd för påståendet att ny kärnkraft är nödvändigt för att möta ett framtida svenskt elbehov. Statens egna myndigheter ifrågasätter beräkningarna och samhällsnyttan och pekar på att en massiv kärnkraftssatsning kan tränga undan investeringsviljan i förnybara kraftslag.

Regeringen har inte tagit till sig något av kritiken utan har som enda fokus att få till ett avtal om ny kärnkraft innan mandatperioden är slut. På så sätt blir det svårt, eller åtminstone väldigt dyrt, för kommande regeringar att ändra energipolitiken.

Regeringens kärnkraftsdrömmar har noll vetenskaplig grund. De kommer snarare från industrins påverkansarbete.

Regeringens kärnkraftsdrömmar har noll vetenskaplig grund. De kommer snarare från ett världsomfattande påverkansarbete från en krisande kärnkraftsindustri. Branschorganisationen World Nuclear Association har många tentakler ute. Bland annat driver de kampanjorganisationen Net Zero Nuclear som ligger bakom deklarationen Triple Nuclear Energy. Under förevändning att nå Parisavtalet om max 1,5 graders uppvärmning har man som mål att tredubbla världens kärnenergikapacitet fram till 2050.

Målet är inte ens teoretiskt möjligt att nå. I dagsläget finns ca 400 kärnreaktorer i drift i världen. Även om de nya reaktorerna är större så skulle det behövas ca 600 nya plus 100 som ersättning av uttjänta verk. På 25 år innebär det 28 färdiga reaktorer årligen. Förra året färdigställdes 5.

Ebba Bush har kastat sig i famnen på kärnkraftsindustrin och sprider att det är kärnkraft som ska frälsa världen från allt ont.

Ebba Bush har utan eftertanke kastat sig i famnen på kärnkraftsindustrin och sprider nu budskapet att det är kärnkraft som ska frälsa världen från allt ont. Det besvärande faktum att ny kärnkraft är dyrt hanteras genom att förmå EU att lätta på kraven för stöd. Här bedriver EU Nuclear Alliance ett idogt arbete. Kärnkraftsindustrins offensiv märks också på att det nu plötsligt dyker upp kärnkraftsförespråkare i länder som Norge och Danmark, och andra länder som hittills klarat sig utmärkt utan kärnkraft.

Det finns flera vetenskapliga rapporter som visar att Sverige har goda förutsättningar att klara sin el- och effektförsörjning utan ny kärnkraft. Alternativen vattenkraft, vind- och solkraft, kraftvärme mm, tillsammans med energieffektiviseringar, utbyggd lagringsteknik och flexibilitet ger oss både billigare el och en snabbare omställning.¹

Den massiva kärnkraftssatsning som lagen innebär står också i strid med de energipolitiska målen. Regeringen säger sig vilja se en kostnadseffektiv energiförsörjning med låg negativ påverkan på hälsa, miljö och klimat. Kostnadseffektiviteten i ny kärnkraft är kraftigt ifrågasatt. Regeringen har inte kunnat visa på några som helst vetenskapliga beräkningar som visar att ny kärnkraft skulle vara det mest kostnadseffektiva för svensk elförsörjning. Flera av remissinstanserna har visat på motsatsen och att det med vårt elsystem går utmärkt att hantera stabilitet och effektbehov med enbart förnybar elproduktion.

Hantering av radioaktivt material innebär alltid en risk för hälsa och miljö. Det gäller från uranbrytning till avfallsförvaring och allt däremellan. Klimatomställningen kommer att kräva mer el men hur mycket mer kan ingen säga idag. Det man säkert kan säga är att klimatomställningen måste ske nu och att industrin behöver veta att det kommer att finnas tillgång till billig el i närtid. Regeringens energipolitik innebär att vi kan få tillgång till extra dyr el om 15 – 20 år. Det är då de första reaktorerna möjligen kan vara i drift.

Om oppositionen står fast att inte subventionera ny kärnkraft, och säger sig vilja riva upp lagen, skapar det osäkerhet hos eventuella investerare.

Sverige förtjänar en energipolitik som är förankrad i verkligheten och som är ekonomiskt och miljömässigt hållbar. Nuvarande regering kommer inte att leverera en sådan. Den fortsätter på sitt kärnkraftsspår, helt enligt Tidöavtalet. Även om lagen är klubbad och det från 1 augusti 2025 finns en teoretisk möjlighet för regeringen att skriva avtal med kärnkraftsbolag finns det hinder på vägen. Om oppositionen står fast vid ståndpunkten att inte subventionera ny kärnkraft, och säger sig vilja riva upp lagen, skapar det osäkerhet hos eventuella investerare.

För att kunna skriva ett avtal, där stöden ska siffersättas, måste företaget som söker stöd ha mer noggranna beräkningar av kostnaderna. Det är osäkerhet om ens Vattenfall, som är beordrat att ta fram en plan för ny kärnkraft, klarar detta innan nästa val. En stötesten är avfallshanteringen. Finansieringsutredningen kom fram till att det måste byggas minst fyra nya kärnkraftsreaktorer för att kostnaderna för nya avfallsanläggningar ska bli hanterbara. Det blir svårt för den första sökande att veta hur många verk som kommer att byggas. 

Den fortsatta kampen för en ekonomiskt och miljömässigt hållbar energipolitik innebär att hålla oppositionspartierna på rätt spår fram till valet och att fortsätta påtala fel och brister i regeringens politik. För att lyckas med detta måste vi fortsatt jobba med att få en väl informerad allmänhet som kan sätta tryck på politikerna.