Kultursideskribenter skrattar åt kulturminister Parisa Liljestrand för att hon trodde att Bo Widerberg var en författare. Men den kände regissören är även en författare – så svaret var inte fel, skriver Vladimir Oravsky och frågar sig vilken kulturredaktör som inte behövt googla.

För att kunna bedöma en maträtt behöver man inte vara en Gordon Ramsey, en av världens främsta gourmetkockar som under åren tilldelades 17 stjärnor i Michelinguiden och som driver 30-tal restauranger och pubar över hela världen.

Men visst låter hans bedömning av en maträtt någorlunda mer trovärdig än om bedömningen görs av en som mestadels förtär mat införskaffad genom dumpstring och vars kokkonst sällan sträcker sig längre än till att öppna och värma upp matkonserver.

I något som heter Fördomspodden fick kulturminister Parisa Liljestrand frågan huruvida Bo Widerberg är regissör eller författare.¹

Sanningen är ju – både och.

Redan år 1952 gav Widerberg ut romanen Hösttermin, den följdes av novellsamlingen Kyssas, sedan kom romanen På botten av himlen, som följdes av novellsamlingen Kejsaren av Capri, år 1957 kom ut hans roman Erotikon, och så år 1959 ytterligare en roman Den gröna draken, som Widerberg år 1966 filmatiserad under titeln Heja Roland! År 1962 gav Widerberg ut essäboken Visionen i svensk film. Kungliga bibliotekets Libris upptar ännu flera Bo Widerbergs boktitlar.

Dessutom skrev Bo Widerberg manus till 22 biograf- och tv-filmer, som exempelvis de minnesvärda Kvarteret Korpen, Ådalen 31, Joe Hill och Lust och fägring stor. År 1971 kom ut Ingmar Björkstén bok Bo Widerberg: författaren, teatermannen, filmskaparen, som jag är välbekant med eftersom jag anlitades till att recensera den.

Så frågan huruvida Bo Widerberg är författare eller regissör är möjligen ställd av en människa som låtsades kunna allt om Bo Widerberg, förutom den lilla detaljen att Widerberg var en fullödig och erkänd författare.

Så frågan huruvida Bo Widerberg är författare eller regissör är möjligen ställd av en människa som låtsades kunna allt om Bo Widerberg, förutom den lilla detaljen att Widerberg var en fullödig och erkänd författare.

Samma fördomsfulla podd ställde Parisa Liljestrand inför frågan huruvida Christopher Nolan var regissör eller författare? Hon svarade ”Måste man veta vilka alla är hela tiden? Jag tycker faktiskt inte det. Jag jobbar på medborgarnas uppdrag, det betyder inte att jag behöver veta vem som är vem och vilka alla som varit aktiva i kulturvärlden är.” Ett bra svar, tycker jag.

Fördomspoddens fråga var dessutom en slamkrypare, det vill säga en tvetydig fråga, som kräver flera svar och kan följaktligen lätt fälla den utfrågade.

Christopher Nolan är utan tvekan filmregissör men han är likväl en erkänd författare. Manusförfattare. Han skrev inte färre än 23 filmmanus och var Oscarsnominerad för manuset till filmen Oppenheimer, han var Oscarsnominerad även för manuset till filmen Inception, och tillsammans med sin bror Jonathan Nolan, var han dessutom Oscarsnominerad för manuset till filmen Memento.

Christopher Nolan är utan tvekan filmregissör men han är likväl en erkänd författare. Manusförfattare. Han skrev inte färre än 23 filmmanus och var Oscarsnominerad för manuset till filmen Oppenheimer.

Men dessvärre förhåller det sig på det beklagansvärda viset att våra kulturkypare inte har en aning om att bakom varje någorlunda lyckad film finns ett utomordentligt filmmanus, det vill säga en till flera författare. Ingmar Bergman vore inte den världsberömde Ingmar Bergman utan de fantastiska filmmanus som även trycktes i bokformat. Vad vore Smultronstället, Såsom i en spegel, Viskningar och rop, Höstsonaten och Fanny och Alexander utan hans förstklassiga Oscarsnominerade filmmanus? Bergman använder sig av skådespelare i världsklass, hans filmers scenografi är i världsklass, hans fotografer Gunnar Fischer och Sven Nykvist var i världsklass och hans regi var också i världsklass, så troligen skulle de ovannämnda filmerna inte vara helt bortglömda i dag men det är deras manus som gör de ”eviga”. François Truffaut och Alfred Hitchcock konstaterade gemensamt att ett bra filmmanus är för en film lika viktigt som solid grund för ett höghus.

Vem är Christopher Nolan? frågade programledaren vår kulturminister som om det rörde sig om skrattfylld TV-quiz á la Alla mot alla. Men programledarens förnedring av Parisa Liljestrand var menad på fullt allvar.

Våra ministrars kort bör ständigt synas, de bör svettas, bör jagas med blåslampa, bör sättas på prov. Självklart och inget annat. Men kulturministern Parisa Liljestrand sätts inte på prov, hon mobbas.

Våra ministrars kort bör ständigt synas, de bör svettas, bör jagas med blåslampa, bör sättas på prov. Självklart och inget annat. Men kulturministern Parisa Liljestrand sätts inte på prov, hon mobbas. Eftersom inom kultur verkar detta vara det enda sättet att demonstrera att man inte är helt betydelselös. Denna mobbning är kulturkyparmedelmåttornas sätt att skörda osedvanligt lätta poänger.

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson hade själv ingen aning om vem den nya kulturministern var. “Jag fick googla lite snabbt” berättar hon i SVT kultur 18 oktober 2022.

Är det första gången Aftonbladets kulturchef googlade? Är hennes googlande på Parisa Liljestrand bevis på Parisa Liljestrands betydelselöshet? Googlade hon inte Abdulrazak Gurnah när han tilldelades Nobelpriset i litteratur 2021?

Nej, Abdulrazak Gurnah googlade hon inte. Eftersom hon inte ens visste hur hans namn stavades.

Det var krigsrubriker när Parisa Liljestrand i en TV-sändning visades böckerna Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga, Stieg Larssons ”Millennium”-trilogi samt Ruben Östlunds film Triangle of Sadness och hon svarade ”Det är ju fantastiska författare allihopa och två av tre böcker har jag ju själv läst och tyckte var väldigt väldigt bra, men om de ska ingå i en kulturkanon, det ska inte jag svara på.”

Varför förväntar man sig att en kulturminister måste vara en kalenderbitare? Måste en infrastrukturminister och en bostadsminister kunna alla tågtyper och tågavgångar?

Ruben Östlunds Triangle of Sadness var år 2023 Nominerad till en Oscar i kategorin Best Original Screenplay. Så visst är Östlund en ”fantastisk författare”, även om det långt ifrån säkert att Parisa Liljestrand visste det. Men varför skulle hon? Varför förväntar man sig att en kulturminister måste vara en kalenderbitare? Måste en infrastrukturminister och en bostadsminister kunna alla tågtyper och tågavgångar respektive samtliga byggnadsstilar alltifrån romansk genom gotisk, renässansen, barocken, klassicism, jugend, nationalromantik, Nordisk klassicism till funkis, modernism och postmodernism och om och var dessa byggnader fortfarande står?

En minister skall först och främst kunna tänka, analysera och planera. Vem som helst kan lära sig rabbla SJ:s tågtidtabell, men ytterst få kan skapa förutsättningar att denna också hölls. Albert Einstein sägs det, kunde inte mekaniskt räkna upp en massa stoff utantill. Det finns uppslagsböcker och kalkylatorer påstås han hävda.