Den förmodade chockattacken som skulle störta regimen i Iran uteblev. I stället har USA:s och Israels angrepp glidit över i ett utdraget utnötningskrig som kastat hela regionen i ett krigstillstånd och som skakar den globala ekonomin. Hur kunde Washington och Tel Aviv hamna i just den långdragna konflikt som så många analytiker varnat för? Enligt Henrik Petersen är svaret att de har fallit offer för sin egen propaganda.

Veteraner inom amerikansk underrättelsetjänst som Ray McGovern¹ och Larry Johnson² har berättat om hur den analytiska sidan av CIA systematiskt getts mindre utrymme till förmån för den operativa delen. Denna omfördelning har enligt dem pågått under hela den tid som något historiskt missvisande kallats för ”Det unipolära ögonblicket” – ett uttryck som åsyftar tiden för USA:s geopolitiska dominans från och med tidigt 1990-tal, enligt den ideologiska och ekonomiska utveckling som tycktes möjliggöra en världsordning utan betydande rivaler för väst, efter Sovjetunionens fall men framför allt före Kinas explosivt snabba framsteg.

CIA:s analytiska metoder för att på djupet förstå hur de tänker på ”den andra sidan” av världens geopolitiska spektra betraktas som förlegade, i motsats till neokonservativa tankesmedjors geostrategiska idéer för USA:s världsherravälde.

Efter det kalla krigets slut började CIA:s analytiska metoder för att mera på djupet förstå hur de tänker på ”den andra sidan” av världens geopolitiska spektra betraktas som förlegade, som politiska bromsklossar, i motsats till Washingtons neokonservativa tankesmedjors offensiva ideologers geostrategiska idéer för USA:s världsherravälde – ett tänkande som också direkt påverkat amerikansk utrikespolitik. Idéer som kommit till uttryck i de stora tidskrifterna ägnade åt säkerhet och utrikespolitik, Foreign Affairs, Foreign Policy med flera, samt hos tankesmedjor som RAND, har många gånger speglats i utrikespolitiska beslut.

En av RAND:s stora rapporter, Overextending and Unbalancing Russia från 2019 är särskilt intressant att studera med hänsyn till kriget i Ukraina. Ett argument här var att USA kan utnyttja Rysslands ekonomiska, politiska och militära svagheter för att pressa landet strategiskt. RAND skisserar olika så kallade ”cost-imposing”-strategier som USA skulle kunna använda för att tvinga Ryssland att överanstränga sina resurser och därmed försvagas.

Även Wes Mitchells omtalade artikel ”A Strategy for Avoiding Two-Front War”, publicerad i tidskriften The National Interest i augusti 2021, visar hur det i inflytelserika kretsar i Washington tänktes på förhand om ett krig i Ukraina. Som titeln antyder analyserar Mitchell USA:s största strategiska risker visavi den stora utmanaren Kina. Han kommer fram till att ett krig i Ukraina ur amerikansk synvinkel skulle kunna vara fördelaktigt, för att försvaga Kinas allierade Ryssland.

Mitchell: Dagens motsvarighet till Port Arthur eller Afghanistan är Ukraina. USA bör se till att Ryssland drabbas av ett militärt nederlag av tillräcklig omfattning för att få landets ledare att omvärdera sina antaganden om det postsovjetiska området som en gynnsam zon för strategisk expansion.

Mitchell skriver: ”Dagens motsvarighet till Port Arthur [1905, då Ryssland led ett strategiskt nederlag i kriget med det av Storbritannien stödda Japan] eller Afghanistan är Ukraina. USA bör se till att Ryssland drabbas av ett militärt nederlag av tillräcklig omfattning för att få landets ledare att omvärdera sina antaganden om det postsovjetiska området som en gynnsam zon för strategisk expansion. USA kan bidra till att åstadkomma detta resultat på samma sätt som i Afghanistan: genom att förse lokalbefolkningen med medel för att bättre kunna motstå Ryssland i större utsträckning än hittills och uppmuntra europeiska allierade att göra detsamma.”

En tredje aktör är den militärstrategiskt inriktade tankesmedjan Institute for the Study of War (ISW), som producerar analyser som cirkulerar i Pentagon med en uttalad interventionistisk linje. ISW uppbringar kontinuerliga ”Russia Military Assessments”, ”Iran Threat Reports” och ”China Security Briefs”, som ofta styr narrativ och prioriteringar bland beslutsfattare, men ISW har även ett dokumenterat stort inflytande på våra egna medier.³ 

Samma historia kan förstås berättas genom beskrivningar av de direkta mänskliga banden mellan institutionerna. Den starkt neokonservativa och inflytelserika familjen Kagan/Nulands koppling till Institute for the Study of War är ett exempel. Nämnde Mitchells kopplingar högt upp i Pentagon, exempelvis till Office of Net Assessment (ONA), och hans nära samarbeten med Elbridge Colby, med vilken han startade tankesmedjan The Marathon Initiative, är också kända.

Dessa personer illustrerar det många talat om, att det inte tycks spela någon roll under vilka slags paroller som partierna i USA går till val. Varje gång en ny president väl infunnit sig i Vita Huset tycks utrikespolitiken bli ungefär densamma.

Samme Colby, numera biträdande försvarsminister under Trump och tidigare verksam på konsultfirman WestExec Advisors, grundad av Michèle Flournoy och Antony Blinken, båda med framträdande roller i demokratiska administrationer under Barack Obama respektive Joe Biden, är ett exempel på hur ledande amerikanska tjänstemän ofta rör sig mellan olika politiska miljöer i Washington. Ett annat är den förra biträdande utrikesministern Victoria Nuland, som under USA:s krig mot Irak var rådgivare till den republikanske vicepresidenten Dick Cheney, men senare hade centrala poster i demokratiska regeringar. Dessa personer illustrerar det många talat om, att det inte tycks spela någon roll under vilket slags paroll som partierna i USA går till val. Varje gång en ny president väl infunnit sig i Vita Huset tycks utrikespolitiken bli ungefär densamma.

Den här eran har skapat en särskild stil hos amerikanska politiker, vilken vi sett uttryckt vid historiskt utmärkande tillfällen: »We came, we saw, he died«, som dåvarande utrikesminister Hillary Clinton ogenerat uttryckte sig efter Libyen-kriget. Det är, med andra ord, inte enbart republikaner som använder det chauvinistiska språk vi just nu hör från Donald Trump. Inte heller är det enbart amerikaner som talar så. Vi hör det språket dagligen från europeiska ledare som Mark Rutte, Friedrich Merz, Kaja Kallas och Ursula von der Leyen, när de uttalar sig om Iran, Kina eller Ryssland och om sina planer för olika sorters vidare konfrontation med dessa länder. Hur ”den andra sidan”, om det så är Ryssland, Kina, Hamas eller någon annan grupp, ser på saker och ting anses totalt irrelevant utom att utgöra motiv för konfrontation, oavsett händelseutveckling.

Mantrat »As long as it takes«, länge associerat med kriget i Ukraina, har efter några dagars krig med Iran fortplantats till Trump, vilket går tvärtemot det uttalade målet med kriget: att åstadkomma regimskifte i Iran och det snabbt.

Mantrat »As long as it takes«, länge associerat med Joe Bidens presidentsejour och kriget i Ukraina, har redan efter några dagars krig med Iran fortplantats till regeringen Trump, vilket går tvärtemot det på förhand uttalade målet med kriget: att åstadkomma regimskifte i Iran och det snabbt. Som israelerna formulerade saken – genom att »hugga huvudet av ormen«.

Varför har det inte gått såsom Trump och Netanyahu önskade? Det hade den gamla skolans analytiker (Bromsklossarna) kunnat formulera redan på förhand – och gjorde den också. Ett flertal amerikanska men även israeliska analytiker har uttryckligen varnat för att ett krig mot Iran snabbt skulle övergå i ett utdraget utnötningskrig, vilket inte alls ligger i USA-koalitionens strategiska intresse.

På den israeliska sidan finns Ofer Shelah, vid Institute for National Security Studies (NSS), som framhållit att det minskade stödet för Israel i den amerikanska opinionen gör ett långvarigt krig politiskt ohållbart för USA.⁴ Shelah betonar att ett utdraget engagemang skulle kunna skapa inrikespolitiskt motstånd, särskilt om det brett uppfattas som att USA blivit indraget i kriget snarare än driver det av egna intressen. Även Dan Shapiro, tidigare amerikansk ambassadör i Israel, har uttryckt oro över att kriget är på väg att glida ur USA:s kontroll,⁵ Han har varnat för att Washington kan hamna i en situation där beslutskraft och strategisk styrning successivt minskar, samtidigt som konfliktens dynamik pressar USA allt djupare in i en eskalerande spiral. Shapiros bedömning antyder att även om USA i teorin kan avsluta sin medverkan, så kan de politiska och militära realiteterna på marken göra det svårt med en snabb sorti.

Detta skapar en tydlig fara för att operationen – med mål som officiellt deklarerats att de bör uppfyllas snabbt – i stället övergår i ett långdraget utnötningskrig utan något synligt slut, särskilt om Iran svarar med uthållig asymmetrisk moteld.

En tredje som flaggat för problemen med ett utnötningskrig är iransk-amerikanska Negar Mortazavi vid Center for International Policy, som menar att USA håller på att bindas upp i ett krig som främst tjänar Israels intressen, vilket kan diskuteras om det ens gör, snarare än USA:s egna.⁶ Enligt Mortazavi är detta ännu ett exempel på ett onödigt krig i vilket Washington riskerar att axla huvudbördan, medan Israel driver konfliktens logik. Detta skapar en tydlig fara för att operationen – med mål som officiellt deklarerats att de bör uppfyllas snabbt – i stället övergår i ett långdraget utnötningskrig utan något synligt slut, särskilt om Iran svarar med uthållig asymmetrisk moteld.

Enligt uppgifter i etablerade medier ska ingen mindre än USA:s försvarschef, general Dan Caine, uttryckt tveksamheter inför operationen. I sin roll som presidentens högsta militära rådgivare ska Caine ha lyft fram farhågor kring hur en militär insats riskerade att utvecklas.⁷. Den 7 mars publicerade dessutom Washington Post en artikel baserad på en läcka från högt upp i den amerikanska politiska hierarkin, där det framkom att presidenten, en vecka före attacken mot Iran, hade fått ta del av en rapport från National Intelligence Council, som står under ansvar av USA:s nationella underrättelsechef Tulsi Gabbard. Rapportens slutsatser var att den planerade operationen med största sannolikhet inte skulle uppfylla de utsatta målen. Sannolikt finns det de i Trumps regering som nu vill två sina händer.⁸

Resultaten hittills skriker genom sin övertydlighet. Enligt Larry C Johnson ska knappt halva den totala tillgången av USA:s avancerade radarsystem (AN/TPY-2) – som ska fungera ihop med luftvärnsmissiler, av vilka det för övrigt råder akut brist – redan ha slagits ut av iranska missiler. USA:s viktigaste radarsystem i Mellanöstern för att ge förvarning om inkommande fientlig eld (AN/FPS-132-Block 5 Upgraded Early Warning Radar) ska även det ha bombats sönder, troligtvis med hjälp av rysk och/eller kinesisk satellitspaning.⁹

Trump försäkrar om att segern är nära förestående, och att Kuba står näst på tur. Uttalanden som förmodligen inte har någon annan grund än i gamblerns strategi: aldrig någonsin visa motparten att du sitter med dåliga kort. Eller så är Trump verkligen hög på sin egen propaganda.

Samtidigt som detta pågår försäkrar Trump om att segern är nära förestående, och att Kuba står näst på tur. Uttalanden som förmodligen inte har någon annan grund än i gamblerns strategi: aldrig någonsin visa motparten att du sitter med dåliga kort. Eller så är Trump verkligen hög på sin egen propaganda. Om inte Iran visar sig ha långt färre missiler i sina lager än förmodat, tyder allt på att ett långt krig väntar. Och Trump säger alltså nu att kriget måste fortgå ”for as long as it takes”¹⁰.

Samma formulering används av hans utrikesminister Marco Rubio som menar att kriget måste fortgå till dess att målen med operationen uppnås.¹¹ Även krigsministern, som posten kallas i den här administrationen, Pete Hegseth säger att USA kan upprätthålla sina attacker ”for as long as it takes”¹².

Jag har ännu inte hört någon dryfta möjligheten av ett kort krig men med den helt omvända utgången, vilken känns absurd med tanke på att koalitionen USA och Israel är så mycket mäktigare än Iran. Därför frågar sig heller ingen vilka konsekvenserna är om en desperat Netanyahu vill ta till kärnvapen. Vilken sorts respons skulle Trump kunna ha på den idén? Det är en för hemsk tanke, vars troliga konsekvenser ingen orkar utveckla.

Hur kommer det sig att USA och Israel gick i fällan med ett utnötningskrig mot Iran, trots de tydliga varningarna? Och trots att ett misslyckat försök att störta maktens centrum i Iran med en blixtattack till och med gjorts så sent som i juni 2025? 

Vem som helst som följt de senaste månadernas händelser förstod att den åldrade Ayatolla Ali Khamenei visserligen hade den yttersta makten i Iran när det kommer till landets lagar, som den religiöse högste ledare han var, och förvisso även styrde Irans utrikespolitik, men att de högst ansvariga vid ett krigsutbrott skulle komma att vara andra än han. Det var bara att lyssna till hur han själv pratade under sina sista dagar, hur han uttalade sig om att han inte skulle ha något emot att dö i kriget.

Hur kunde Trump få för sig att mordet på den åttiosexårige Khamenei – mordet på en av shia-Islams högsta ledare under ramadan – skulle leda till en glädjens och frihetens revolution i Iran, och inte tvärtom till att stärka moralen hos de regimtrogna?

Hur kunde Trump få för sig att mordet på den åttiosexårige Khamenei – mordet på en av shia-Islams högsta ledare under ramadan – skulle leda till en glädjens och frihetens revolution i Iran, och inte tvärtom till att stärka moralen hos de regimtrogna? Vad har förresten talat för att oppositionen i Iran skulle tro att de med Trump och Netanyahus hjälp skulle kunna återuppbygga den demokrati som förlorades genom USA:s och Storbritanniens brutala kupp mot Mohammad Mosadeggh 1953? Nej, de av Mossad och CIA stödda protesterna för några månader sedan talade inte heller för det. Före detta CIA-chefen Mike Pompeo lovordade Mossad för stödet till demonstrationerna.¹³

Snarare har det känts troligast att Irans befolkning skulle sluta samman och skjuta upp alla andra problem till senare. De iranier jag har pratat med i Stockholm har beskrivit »blandade känslor«. Det var förvisso också innan brittiska tidningen The Daily Telegraph rapporterade om massiva bombningar av civila kvarter i Teheran¹⁴ – mest drabbade är områden i norra Teheran, där förresten oppositionen har ett starkt fäste.

Förutom att Khamenei ändå inte hade långt kvar, så var det tydligt att ansvaret var delegerat. Ekonomin – under pressen av massiva sanktioner – har skötts av president  Masoud Pezeshkian, medan — den förmodligen mest väsentliga personen nu — chefen för Irans högsta säkerhetsråd Ali Larijani, åtminstone sedan januari i år, ansvarat för säkerheten, och att den militära makten dessutom är delegerad, i en decentraliserad säkerhetsmosaik¹⁵ designad  j u s t  för att landet ska kunna motstå angrepp av typen Blietzkrieg mot maktcentra för att få all ordning att kollapsa, ”dekapiteringsattacker” som det också kallas.

Kriget medför ofantliga risker på alla sidor, också genom en med kriget direkt relaterad trolig global ekonomisk kris, en energikris som för oss i Europa dubblerar den vi redan hade, direkt relaterad till ett annat krig, det som ännu pågår i Ukraina.

Även om det rått tvivel om huruvida det funnits celler inom den militära makten, rent av högt upp, som skulle kunna byta sida, så talade nästan allt för att ett anfall av USA och Israel snabbt skulle övergå i ett utnötningskrig, till Irans fördel. Därtill medför detta krig ofantliga risker på alla sidor, också genom en med kriget direkt relaterad trolig global ekonomisk kris, en energikris som för oss i Europa dubblerar den vi redan hade, direkt relaterad till ett annat krig, det som ännu pågår i Ukraina.

Med dessa utsikter — hur är det möjligt att inga fler med inflytande försökt stoppa USA:s och Israels illa genomtänkta, förödande angrepp på Iran? Och varför är det fortfarande så få som på diplomatisk väg protesterar mot kriget, när insatserna är så höga? Spanien står ensamma i EU med att tydligt ta avstånd.

Svaret hos israelerna finns i att landet sitter fast i krigets logik, först och främst genom att deras ledare Netanyahu är politiskt beroende av att det fortsätter, medan de ledande i Washington i sin tur sitter fast i sina föresatser om världshegemoni, vilka för alla andra människor är alltmer uppenbart orimliga.

Och vad gör vi själva? Hur ser det utrikespolitiska språket ut här hemma? Riskerar vi att gå i liknande fällor? Har vi redan gått i samma fällor? Finns det fler och ännu värre fällor som vi i så fall måste se till att undvika? Prova några nyckelfrågor för dig själv:

– Marginaliseras analytiker som försöker förstå aktuella konflikter dels på djupet, dels från ”den andra sidans” perspektiv?

– Tycker vi här i Norden också att vi är vackrast och bäst, och att det är fördelaktigt om vi rakt av inte lyssnar på dem som försöker förstå ”den andra sidan”?

Är det särskilt viktigt att inte lyssna direkt till motståndarsidans politiker och medier?

– Menar vi att det är särskilt viktigt att inte lyssna direkt till motståndarsidans politiker och medier?

– Tror vi också att lösningen på problemet med det hotfulla andra finns i avlägsnandet av en (symbolisk) politisk topp — eller med Israels säkerhetsminister Itamar Ben-Gvirs ord om Iran, att om vi bara kunde ”hugga huvudet av ormen” på motståndarsidan så skulle de säkerhetsproblem vi identifierat vara lösta? 

– Hur ser rapporteringen från krigen ut i våra egna medier? Kriget i Ukraina har nu pågått i åratal: Om vi går tillbaka, har allmänheten blivit riktigt informerad om händelseutvecklingen?

– Tjänar ens Sverige och EU på ett desperat försök att återskapa det så kallade ”Unipolära ögonblicket”, med USA som enda geopolitiska stormakt, vilket är tveksamt om det ens någonsin var en med verkligheten överensstämmande världsbild?

Om svaren på de frågorna är vad jag tänker, så har vi hamnat i exakt samma arrogansens och förenklandets fällor som McGovern och Johnson varnat för apropå förändringarna över tid hos den amerikanska säkerhetsapparaten. I så fall bör även vi söka svar i historien på vart det leder. Hur gick det till exempel för imperiet Habsburg-Spanien på 1640-talet, som mot slutet mötte liknande problem som de USA har idag? Hur förhöll sig Sverige till det på den tiden, hur tänkte beslutsfattarna?

I de antika grekernas värld var hybris den värsta dödssynden. Att vara medveten om sina begränsningar är fundamentet för allt mänskligt förnuft, all mänsklig framgång, medan att förneka sina egna begränsningar är roten till galenskap, megalomani.

I de antika grekernas värld var hybris den värsta dödssynden. Att vara medveten om sina begränsningar är fundamentet för allt mänskligt förnuft, all mänsklig framgång, medan att förneka sina egna begränsningar är roten till galenskap, megalomani. I grekernas värld var gudarna de enda med obegränsad makt. Att inte erkänna sina begränsningar är att eftersträva gudarnas makt, vilket oundvikligen leder till gudinnan Nemesis och hennes straff. Sett genom det antika Greklands prisma leder Trumps krig obönhörligt till galenskap och fall.

Antika kinesiska krigsstrateger, som Sun Tzu, tänkte mindre symboliskt och mer praktiskt, och beskrev liknande scenarion som recept för garanterat nederlag i krig, enligt det berömda schemat: ”Den som känner fienden och sig själv behöver inte frukta utgången av hundra slag. Den som känner sig själv men inte fienden kommer för varje vunnit slag också lida ett nederlag. Den som varken känner sig själv eller fienden kommer att duka under i varje slag.”

Samtida analytiker, som den schweiziske militärstrategen Jacques Baud, har preciserat liknande saker i frågan om kriget i Ukraina. Han menar att västerländska politiska ledare inte har tagit till sig denna lärdom. Enligt Baud lider väst av bristande förståelse för konfliktens historiska rötter, för de stridande parterna samt för konfliktens faktiska dynamik. Och hur tillåter vi att en sådan som Jacques Baud behandlas?