Det är inte enbart kriget i Ukraina som är en säkerhetsutmaning för Europa. Våra ledares bristande förmåga att se USA som bara en av flera stormakter, och att förknippa deras intressen med våra, kommer att göra att vi blir pjäsen som offras, skriver Frida Stranne och Trita Parsi.

Det kan vara svårt att se men det är inte enbart kriget i Ukraina som är en säkerhetsutmaning för Europa. Så är även vår oförmåga att förstå stormaktspolitikens logik och att agera självständigt vis a vis USA på den globala spelplanen.

Sedan kalla krigets slut vid 1990-talets inledning har Europas regeringar successivt kommit att tolka USA:s roll genom ett filter där amerikanska intressen framställts som naturligt förenliga med våra egna. Föreställningen om USA som en ”god hegemon” har präglat Europas politik, och gjort att vi sällan analyserat landet på samma sätt som andra stormakter.

Men som ensam kvarvarande supermakt i början av 1990-talet valde inte USA att bygga en inkluderande säkerhetsordning, utan att expandera sin maktsfär. Nato utökades och Ryssland ställdes utanför, trots att historisk erfarenhet pekade på att långsiktig stabilitet kräver integration snarare än exkludering och det då nya sköra Ryssland uttryckligen ville ingå i västsfären.¹

Sedan kalla krigets slut vid 1990-talets inledning har Europas regeringar successivt kommit att tolka USA:s roll genom ett filter där amerikanska intressen framställts som naturligt förenliga med våra egna.

Med en historisk tillbakablick kan vi se att Europa sannolikt hade kunnat utvecklas både säkrare och rikare om Ryssland efter kalla kriget hade integrerats i europeiska institutioner, om blockexpansionen hade balanserats av säkerhetsgarantier och om handel och energi hade prioriterats framför dominans. Denna möjlighet stängdes för att USA motsatte sig ett alltför nära samarbete mellan EU och Ryssland eftersom ett sådant skulle ha minskat Washingtons inflytande i Europa.²

Följden blev att Europas strategiska autonomi förblev outvecklad och att vi fastnade i en ordning där vi främst fungerat som en spelbricka i Washingtons tilltagande hybris. Det har saknats en självständig europeisk linje eftersom vi trott att denna väg skulle garantera vår fred – men resultatet blev istället en säkerhetsarkitektur som kännetecknats av instabilitet.³

I dag lever vi med följderna. Genom att underordna oss USA:s strategi har Europa låtit sig bli en part i ett proxykrig. Det var USA:s egen försvarsminister som redan våren 2022 slog fast att målet var att ”försvaga Ryssland” – ett uttalande som tydliggjorde att konflikten inte enbart handlar om Ukrainas försvar utan också om bredare geopolitiska intressen och maktbalans.⁴ Något som senare bekräftats bland andra av Natos tidigare generalsekreterare Jens Stoltenberg som även erkänt att man innan kriget bröt ut vägrade förhandla om Ukrainas neutralitet.⁵

Efter flera år av krig går Europas största ekonomier på knä. Samtidigt tvingas Europa köpa vapen och energi dyrt från USA, prioritera om från välfärd och samhällsbygge i riktning mot en genommilitariserad struktur, samtidigt som vi fått ett offentligt samtal som reducerats till ett binärt mönster där ”vi bara försvarar” och ”de andra angriper”. I en sådan logik, som reducerar ett komplext stormaktsspel till en moralisk kamp mellan gott och ont, kan vi inte längre reflektera över vilka egna beslut och handlingar som bidragit till det nuvarande alarmerande säkerhetsläget – och framför allt inte hur vi ska ta oss ur situationen utan att själva dras in i ett storkrig. Den som inte förstår detta riskerar att förväxla moralisk indignation med strategisk analys.

Genom att underordna oss USA har Europa dragits in i ett proxykrig. Efter flera år av krig går Europas största ekonomier på knä. Samtidigt tvingas Europa köpa vapen och energi dyrt från USA och prioritera om från välfärd och samhällsbygge i riktning mot en genommilitariserad struktur.

I ett idémässigt raster där kriget beskrivs som resultatet av en enda aktörs vilja och aggression, och varje västligt agerande definieras som försvar av något otvetydigt gott, tillåts inga andra lösningar än fortsatt krig.⁶ Den förenklingen bortser från att även ryska beslut, hur orimliga de än må tyckas vara, formas inom en säkerhetslogik där gränser för NATO:s expansion och neutralitetsfrågor spelat en central roll. Enbart om man vidgar blicken och är villig att erkänna att även andra sidan – som i alla konflikter – har legitima säkerhetsintressen, kan man också se förhandlingslösningar som en utväg. Det betyder inte nödvändigtvis att dessa intressen är legitima, utan att en realistisk fred alltid kräver att parternas säkerhetsbehov hanteras politiskt – inte genom att en av dem krossas militärt. En insikt som präglade hela kalla kriget och besparade oss ett kärnvapenkrig.

Problemet nu är inte att vi erkänner Rysslands aggression, för denna ska vi ta på allvar. Problemet är att vi inte förmått analysera stormaktspolitikens villkor och vår egen position och handlingsutrymme i den logik som råder utan ägnat oss åt önsketänkande och blivit blinda för vårt eget ansvar. 

Att förespråka diplomati är inte naiv eftergiftspolitik – det är att återupprätta statskonsten i ett läge där en fortsatt militär logik kommer att förlänga lidandet snarare än att avsluta det. Det handlar om att återvända till den realitet som även Clausewitz beskrev: att krigets mål måste vara politiskt definierade, inte moraliskt absolutiserade.

Problemet nu är inte att vi erkänner Rysslands aggression, för denna ska vi ta på allvar. Problemet är att vi inte förmått analysera stormaktspolitikens villkor och vår egen position och handlingsutrymme i den logik som råder utan ägnat oss åt önsketänkande och blivit blinda för vårt eget ansvar.

Världen står samtidigt inför en ofrånkomlig multipolaritet. Det är inte en ideologisk vision utan en historisk realitet.⁷ Multipolaritet innebär inte i sig själv fred och stabilitet, men hur utvecklingen ska bli är en öppen fråga och vi har fortfarande möjlighet att påverka dess riktning. Frågan är om vi möter denna förändring med fortsatt konfrontation och försök att hålla fast vid västerländsk dominans – utan att ta hänsyn till att länder i andra delar av världen har legitima anspråk på att vara med och rita spelplanen. Eller om vi i stället bidrar till en fredlig maktordning som inkluderar samarbete kring de globala utmaningar vi alla står inför.

Fortsätter vi spela ett spel där Washington tillåts både skriva reglerna, vara lagledare och agera domare, riskerar vi att på sikt även att dras med i ett stormaktskrig mellan USA och Kina, med förödande konsekvenser för alla. Redan nu varnar flera amerikanska analytiker för att den dubbla front USA öppnat – i Ukraina och i Sydkinesiska sjön – inte är hållbar, vare sig militärt eller ekonomiskt. Europa bör dra lärdom av detta innan det är för sent.⁸

Världen står samtidigt inför en ofrånkomlig multipolaritet. Det är inte en ideologisk vision utan en historisk realitet.

Så istället för att bara fortsätta på den inslagna vägen måste vi byta strategi vilket kräver tre saker: strategisk autonomi i analys och beslut, återupprättad statskonst som förenar balans, avskräckning och diplomati, och politiskt mod att säga nej när USA:s intressen krockar med våra egna – precis som vi måste kunna säga nej till Kina och Ryssland. Det betyder inte att vi ska överge samarbeten med USA – men vi måste lära oss att skilja på när det gynnar oss och när det gör oss till brickor i ett spel vi inte kontrollerar. Ett partnerskap mellan jämlika parter är något annat än underordning.

Vi kan framför allt inte agera som om USA:s resurser och vilja är outtömliga, när signalerna från Washington så tydligt pekar på motsatsen. Inte heller kan vi ledas av någon naiv förhoppning att tiden ska vridas tillbaka när Trumps tid vid makten är över, en sådan tanke är inget annat än en illusion.

Att sträva efter fred och stabilitet är inte naivitet. Kompromisser är inte heller ett tecken på svaghet utan en nödvändighet när det gäller säkerhetspolitik. Naivt är det att tro att upprustning i sig skapar stabilitet, eller att en militär seger över Ryssland är möjlig utan att världen samtidigt närmar sig en kärnvapenkonfrontation. Det verkligt naiva är att tro att vi kan rädda freden genom att ständigt förlänga kriget.

Vi kan fortsätta marschera in i ett farligt krigshetssystem. Eller så kan vi ta tillbaka vår självständighet och bygga säkerhet baserat på långsiktiga europeiska intressen och där vi förstår vikten av att balansera olika stormaktsintressen genom att navigera strategiskt klokt.

Europa måste sluta spela Washingtons spel. Annars blir vi pjäsen som offras.