Den svenska högern och vänstern tycks vara enig: Ukrainas sak är vår. Vi måste skicka fler vapen, tömma ladorna på allt vi har för att beväpna Ukraina. Annars, heter det, kommer Ryssland snart ta över Europa. Det är bara en sak vi inte vill: åka dit och kriga själva. Peo Hansen reflekterar över ett monumentalt hyckleri.

I över tre år har ukrainska soldater offrat sig för att vinna vårt krig mot Ryssland. De försvarar inte bara Ukraina utan hela Europa, friheten och det kollektiva väst. Därför måste kriget fortsätta; ondskan måste besegras. Eller som KD:s Alice Teodorescu Måve uttryckte saken i EU-parlamentet i december förra året: ”För om Ukraina faller så fortsätter den ryska aggressionen västerut – och vi står näst på tur.”¹

Inför EU-valet förra året lovade vänsterns Jonas Sjöstedt att stödja Ukraina i varje votering i EU-parlamentet: Vi kommer att rösta för vartenda vapenpaket som skickas till Ukraina, sa han.

Inför EU-valet förra året lovade vänsterns Jonas Sjöstedt ”att stödja Ukraina i varje votering i EU-parlamentet. Vi kommer att rösta för vartenda vapenpaket som skickas till Ukraina.”² Andreas Gustavsson på Dagens ETC har varit lika otvetydig: ”Antingen stoppas Putin nu. Eller om några år när hans kampanj avancerat geografiskt, när fler länder befinner sig i Ukrainas situation. Eller inte alls. Det saknas alternativ. Och förhandlingsbordet är en hägring.”³

I över tre år har detta passionerade engagemang förkunnats av oräkneliga europeiska politiker, forskare, journalister, tankesmedjor och raden av andra opinionsbildare. Vänster, höger, liberal och grön – alla är med. ”Vi utkämpar ett krig mot Ryssland” sa De grönas dåvarande partiledare Annalena Baerbock, tillika Tysklands utrikesminister, inför Europarådet i januari 2023.⁴ Liknande uttalanden har gjorts av flera europeiska ledare.⁵

Men något gnisslar här. För om det verkligen är vårt krig, ja då borde väl vi också vara skyldiga att offra oss i kriget? Varför skickar inte våra politiker våra soldater till vårt krig? Okej, det är ju ganska enkelt. De vill inte ha ett tredje världskrig. Men de kunde väl uppmana oss att frivilligt ansluta oss till vårt krig. Men inte heller det. Och antalet européer som frivilligt strider i Europas krig i Ukraina är försvinnande litet.

Men något gnisslar här. För om det verkligen är vårt krig, ja då borde väl vi också vara skyldiga att offra oss i kriget?

Mycket snack alltså, men väldigt lite verkstad. Att gå från ord till handling i vår kamp i Ukraina har visat sig otänkbart – ingen bland de som pläderar för fortsatt krig för detta på tal. ”Ukrainas sak är vår”, säger Andreas Gustavsson, men fegar sedan ur för det självklara att en sådan uppmaning också måste innefatta en beredvillighet att, precis som soldaterna i Ukraina, riskera sitt liv för saken som är ”vår”.³

Vår roll i vårt krig sträcker sig till att vara verbalt superengagerade. Vi peppar. Döden och lidandet som resulterar från engagemanget för mer vapen till Ukraina drabbar inte oss. Vår hängivenhet gör halt vid att bära vapnen – det får någon annan göra.

I augusti 2023 skrev Jonas Sjöstedt en lång artikel från Ukraina där han intervjuar tre ukrainska vänsteraktivister. ”Vi är öppna för att lyssna på goda råd” säger aktivisterna, ”men inte att sluta slåss”. Men precis som Sjöstedt är det ingen av dessa vänstermän (samtliga i vapenför ålder) som slåss i den ukrainska armén. ”Nära vänner till vår organisation har stupat” påpekar de, men själva nöjer sig aktivisterna med att ”hjälpa våra kamrater vid fronten”. ”Det går inte att stoppa kriget med ord när en imperialistmakt som Ryssland anfaller”, säger de vidare.

Likväl är dessa vänsteraktivister, liksom Sjöstedt, inte beredda att leva som de lär och gå från ord till handling. Snart berättar aktivisterna vem det är som strider vid fronten: arbetarklass från industristäder och landsbygden.

Likväl är dessa vänsteraktivister, liksom Sjöstedt, inte beredda att leva som de lär och gå från ord till handling. I stället ordar de vidare och snart berättar aktivisterna vem det är som strider vid fronten: ”I armén finns övervägande arbetarklass från industristäder och landsbygden”.⁶ Som vanligt är det alltså arbetarklassen och de underprivilegierade som slaktas, de som inte använder orden utan sina kroppar. Men Sjöstedt och vänsteraktivisterna stannar inte upp och reflekterar över detta. Ogenerat konstaterar de bara faktum och fångar härigenom historielösheten som breder ut sig inom vänstern.

Ukraina har en skriande brist på kanonmat, men i vårt krig för ett fritt Europa ska bara ukrainarna dö. Men sedan länge falnar stridsviljan i Ukraina.⁷ I Polen pågår en uppbyggnad av en ukrainsk legion av frivilliga ukrainare, med hela Europa som upptagningsområde. Intresset har varit minst sagt svalt. Som Kyiv Independent rapporterade i januari hade blott 1300 ukrainare anslutit sig.⁸ Parallellt med detta har andelen ukrainska män i vapenför ålder som flytt ökat.⁹ Enligt Chatham House utgjorde män i vapenför ålder över tjugo procent av den ukrainska flyktingskaran i EU 2024.¹⁰ Män som inte vill dö.¹¹

Över hela Ukraina jagas män som inte inställer sig till kriget. Ett av de sista kraven som Biden-administration ställde på Kiev var att Ukraina skulle sänka inkallelseåldern till 18 år, från dagens 25.

Över hela Ukraina jagas män som inte inställer sig till kriget.¹² Maskerade hejdukar i skåpbilar fångar in män på gatan; de går in i människors hem och på arbetsplatser i jakten på kanonmat.¹³ Dessa hejdukar är så avskydda att många ukrainska soldater numera tar av sig uniformerna i städerna för att slippa förväxlas med dem. Ett av de sista kraven som Biden-administration ställde på Kiev, i november 2024, var att Ukraina skulle sänka inkallelseåldern till 18 år, från dagens 25.¹⁴ Men det vägrade Zelenskyj. Kriget är redan impopulärt och en sådan åtgärd skulle vara omöjlig att få stöd för.

Samtidigt har antalet ukrainska soldater som deserterar ökat lavinartat. Över hundra tusen ukrainska soldater stod åtalade för desertering förra året.¹⁵ I slutet av november förra året rapporterade AP att tiotusentals ukrainska soldater flytt från sina frontposteringar; detta enligt ukrainska myndigheter.¹⁶

I striderna om staden Vuhledar i oktober deserterade flera hundra infanterisoldater i ett svep. De protesterade mot de usla förhållandena, efter att ha stridit oavbrutet sedan kriget började. De åkte helt enkelt hem till sina familjer och fortsatte protesten där. Intressant nog fick de stöd av sin brigadofficer som i en intervju med Financial Times utbrast: ”No one fucking needed Vuhledar”.¹⁷

Dessa soldater ville hellre vara hemma med sina familjer än att slaktas i kampen om grushögen Vuhledar. En fråga tränger sig på: Vad har alla ni som vill att ukrainarna ska fortsätta att offra sina liv för grushögar att säga till de deserterande soldaterna? Och vad säger ni till de hundratusentals ukrainare som inte vill ansluta sig till militären? Enligt tillförlitliga källor kan just så många som flera hundra tusen ukrainska soldater ha stupat sedan 2022; enbart i slaget om den stora grushögen Bakhmut slaktades mellan 48 000 och 96 000.¹⁸

ETC:s Andreas Gustavsson skrev förra året: “Sverige beväpnar Ukraina. Det är bra. Men vi borde tömma lagren, ge dem allt vi kan undvara. Innan det är för sent.” Men detta är bakvänt. För om Ukraina ska stå emot måste landet få fram fler män, mer kanonmat. Men jag hör inga sådana uppmaningar.

”Sverige beväpnar Ukraina. Det är bra. Men vi borde tömma lagren, ge dem allt vi kan undvara. Innan det är för sent. Ryssland maler och maler och maler. Om inte Ukraina får mer vapen kommer man inte att orka stå emot.” Så skrev ETC:s Andreas Gustavsson förra året.³ Men detta är bakvänt. För om Ukraina ska ”orka stå emot” måste landet få fram fler män, mer kanonmat. Annars kommer de snart inte finnas någon som kan använda vapnen vi skickar till vårt krig. Ukraina klarar inte detta. Ska Ukraina därför sänka inkallelseåldern till 18 år? Eller ska vi låta Kievs hejdukar tömma Sverige och resten av EU på ukrainska män i vapenför ålder? Om man inte vill detta återstår bara en sak, och det är att uppmana européerna att snöra på sig kängorna och åka till Ukraina.

Men jag hör inga sådana uppmaningar. Och detta måste bero på att när det väl kommer till kritan så är européerna inte så värst pigga på att offra sig i skyttegravarna i Ukraina. ”Ska vänstern vilja krig? Med allt vad det innebär?”, frågar Andreas Gustavsson. Han svar är rakt: ”Ja. Eller inte vilja krig, naturligtvis inte, för den som längtar dit är förlorad till ett annat slags drömmar.”³ Gustavsson har ännu inte anslutit sig till striderna; inte heller har han manat någon annan att göra det. Jag måste därför dra slutsatsen att han bara vill krig så länge han slipper ”allt vad det innebär”.

Men om det nu är så att de som vill krig inte vill offra sig och bistå med den kanonmat som Ukraina omöjligt kan vara utan, ja då är det väl dags att hitta på något annat. Trots att européerna har haft över tre år på sig att leverera är det fortfarande bara ukrainare som stupar i Europas krig.

Att hitta på något annat börjar med att vi slutar förlora oss i drömmen om Ukrainas soldatlösa seger och i stället tar européernas låga stridsvilja för vad den är, nämligen något i grunden väldigt positivt.

Att hitta på något annat börjar med att vi slutar förlora oss i drömmen om Ukrainas soldatlösa seger och i stället tar européernas låga stridsvilja för vad den är, nämligen något i grunden väldigt positivt. Som att det i det europeiska folkdjupet ändå går att skymta en historisk lärdom, bortom eliternas krigshets. Detta borde samtidigt vara en grogrund för en ny europeisk fredsrörelse. När Tyskland nu genomför sin gigantiska militära upprustning fortsätter den tyska krigsmakten att blöda folk.

Redan den förra regeringen manade tyskarna att bereda sig på krig, men tyskarna vägrar att lyda, och det är framför allt de yngre generationerna som inte vill ansluta sig till militären. Att föreslå ett återinförande av värnplikten i Tyskland, vilken avskaffades 2011, är tabu och lika med politiskt självmord. Blott en tredjedel av de mellan 18 och 29 kan tänka sig ett återinförande av värnplikten.¹⁹ Samma inställning finns i flera andra europeiska länder.²⁰

Krigsromantik och drömmar om den heroiska striden verkar inte attrahera Europas unga. Tänk, i det till synes kompakta europeiska mörkret finns det ändå en strimma hopp.