Strukturreformer som innebär mindre subventioner och fler marknadsmekanismer skapar missnöje och protester på Kuba. Reformerna kom dock vid en svår tidpunkt, med en nedgång i turismen och en skärpning av USA:s blockad, analyserar Francisco Contreras.

På eftermiddagen den 17 mars gick hundratals kubaner ut på gatorna i Santiago de Cuba för att protestera mot livsmedelsbristen och de frekventa och långvariga strömavbrotten i den sydöstra provinsen på Kuba. Detta är förmodligen de mest betydande protesterna på Kuba sedan massprotesterna den 11 och 12 juli 2021 när tusentals kubaner gick ut på gatorna.¹

Det är förmodligen de mest betydande protesterna på Kuba sedan massprotesterna den 11 och 12 juli 2021 när tusentals kubaner gick ut på gatorna.

Precis som då är protesterna en reaktion på en allvarlig ekonomisk kris som den största av de karibiska öarna går nu igenom. Den officiella tidningen Granma går så långt som att jämföra krisen med den så kallade Período Especial i början av 1990.²

Vid mitt besök i Kuba i februari kunde jag känna av problemen. Man möttes upp av långa bilköer vid bensinmackarna. En ihållande bränslebrist och en tidigare aviserad, men inte verkställd, prisökning av bensinpriset med mer än 500% gjorde att Havannaborna köade i flera timmar för att tanka. Taxichauffören menade att många hamstrade bensin inför den aviserade prisökningen.

Det första som kom upp i samtalen annars är den tilltagande inflationen på maten, nu uppemot 30%, som gör livet svårt för en vanlig statsanställd eller pensionär. Bäst klarar sig de som tar emot remitteringar från utlandet eller är kopplade till turistbranschen, menar Maria Morales som driver ett litet pensionat.

De subventionerade priserna har inte ökat men livsmedel som säljs i den privata sektorn blir oproportionerligt dyrare varje månad. Statistikmyndigheten Oficina Nacional de Estadísticas e Información (ONEI) menar att priset på livsmedel ökade med 79 procent i december förra året och under hela 2023 ökade priset på livsmedel varje månad med mer än 50 %.³

Ett annat tecken på krisen är migrationen. Nästan en halv miljon kubaner har lämnat landet de senaste två åren och begett sig i första hand till USA men även Mexiko och Brasilien.⁴

Protesterna den 17 mars har genererat ledare och nyhetsuppslag i västerländska medier som ser nytt hopp om regimens fall.

Som väntat har protesterna den 17 mars genererat hundratals ledare och nyhetsuppslag i västerländska medier som inte ser något annat än ett (återigen) nytt hopp om ”regimens fall”. En menar att det aldrig funnits något annat tillfälle som det nuvarande att “sätta den kubanska regimen schack matt” och en annan om att ”kommunistregimen faller sönder”.⁵

Som alltid i fallet Kuba är siktet i medierna inställt på regimskifte och vi får knappt veta om vad krisen beror på och hur krisen hanteras. Man kan jämföra med protesterna i Peru förra året, när 18 personer mördades bara under en enda dag i januari.⁶ Då kunde västerländska medier mer förtjänstfullt djupdyka i krisens orsaker, maktkonflikterna och i de olika möjliga utgångarna.

Krisen beror på covid-19-pandemin, nedgången i turismen, det internationella inflationsscenariot och oförmågan att sjösätta en ny monetär orientering

Den karibiska ön upplever en ekonomisk nedgång, med en negativ tillväxt under 2023 på -2%, som påverkar livsmedelsproduktionen, tillgången på läkemedel och åtföljs av mycket hög inflation. Kortfattad pekar de flesta seriösa analyser på att den nuvarande krisen beror delvis på konsekvenserna av covid-19-pandemin, som också avslöjade många av öns ihållande strukturella problem, nedgången i turismen som är landets viktigaste näring, det internationella inflationsscenariot med stigande energi- och matpriser och oförmågan från regeringens sida att sjösätta en ny monetär orientering med missriktad politik, tröghet i systemet och felberäkningar.

USA:s blockad har bara förvärrat läget och hindrar Kuba att kunna agera på den internationella marknaden.⁷

Efter en kortlivad period av lättnad med Obama kom administrationen Trump att systematiskt hårdna blockaden för att kväva Kuba. Trump införde mer än 240 åtgärder, ströp möjligheter för resor och penningförsändelser (remitteringar), ökade trycket på multilaterala organisationer och tredjeländer för att stoppa importen till Kuba av varor som innehåller mer än 10 % amerikanska komponenter. I synnerhet inriktade sig USA på att stoppa Kubas internationella samarbete inom medicin och sjukvård.⁸ Trots vallöften har Biden bibehållit Trumps sanktioner.

Trump införde mer än 240 åtgärder, ströp möjligheter för resor och penningförsändelser och ökade trycket på multilaterala organisationer och tredjeländer.

Det USA-baserade NGO:n WOLA påpekar att kanske det mest allvarliga var att Trump, bara dagar innan hans ämbete tog slut i januari 2021, satte Kuba på listan över sponsorer av terrorism. Anledningen var att fredssamtalet mellan de olika parterna i Colombia skulle hållas på Kuba, men bröt samman. Colombias dåvarande högerregering krävde då att Kuba skulle utlämna medlemmar av gerillan till Colombia för att straffas, något som Kuba nekade att göra då de, precis som regeringsföreträdarna, var gäster på Kuba, och det inte är förenligt med protokollet för fredssamtal att utlämna någon deltagande part.

Konkret menar WOLA att detta innebar exempelvis att visum till USA annulleras om du vistas på Kuba. Kubaner bosatta i EU nekas bankkonton eller får befintliga konton frysta. Universitet och kulturinstitutioner i USA får inte bedriva samarbete med akademiker och konstnärer på Kuba och remitteringar från USA blockeras och personer riskerar få sina medel frysta och konton låsta.⁹

Det var Raúl Castro som 2018 inledde en rad strukturreformer för att som det hette “uppdatera” den kubanska ekonomiska modellen. Med syfte att införa marknadsmekanismer i den annars centraliserade planerade ekonomin genomfördes en rad ekonomiska reformer av “transformativ” karaktär. Bland annat fick bönder och kooperativ, i syfte att öka matproduktionen och minska importen, nyttjanderätt till outnyttjad statlig mark. Den statliga förvaltningen minskades med cirka 500 000 statsanställda samtidigt som landet öppnade också upp för småföretagsamhet. 250 000 egenföretagarjobb skapades inom 178 områden, allt från truckförare, frisör och översättare.¹⁰

Nästa våg av monetära och prisreformer kom med den nya presidenten Miguel Diaz-Canel. Den 1 januari 2021, 62:a årsdagen av den kubanska revolutionens seger och känd som “dag noll” i den monetära ordningen, trädde den gemensamma valutan, den kubanska peson, i kraft med en växelkurs på 1 USD = 24 pesos. Den konvertibla peson CUC vars värde motsvarade en US-dollar avskaffades. Reformerna, som innebar i självaverket en devalvering av den kubanska peson, var tänkt att anpassa de kubanska priserna till de internationella marknaderna.

Reformen kom dock vid en svår tidpunkt, med en nedgång i turismen och en skärpning av USA:s blockad.

Reformen kom dock vid en svår tidpunkt, med en nedgång i turismen och en skärpning av USA:s blockad. Det ledde till högre priser på livsmedel, basvaror och tjänster, men knappt till ökning av löner och pensioner. Vanliga kubaner fick svårt att få ekonomin att gå ihop. Massprotesterna utbröt i juli 2021.

Nästa steg i reformer menar myndigheterna är att fasa ut ”överdrivna subventioner och otillbörliga gratifikationer”. Allt med syfte att bryta årtionden av ineffektivitet i den socialistiska ekonomin och för att stimulera produktiviteten. Den då fram till februari motorn i reformerna ekonomiministern Alejandro Gil menade i en TV-intervju i december att kubanerna inte har samma köpkraft och därför ”bör inte subventionerna tillfalla alla människor på samma sätt”. Premiärministern Manuel Marrero i samma TV-program tydliggjorde att meningen med reformerna är att “subventionera människor och inte produkter”.¹¹

Reformpaketet består av en kraftig minskning av subventioner, prisökning av kollektivtrafiken, bränslen, gastuber, vatten och elektricitet.

Det nya reformpaketet består av en kraftig minskning av subventioner som omfattar åtta tjänstesektorer. En ökning av biljettpriserna för kollektivtrafiken och högre priser på bränslen, gastuber för matlagning som främst används av låginkomsttagare, vatten och elektricitet. Till detta ska läggas att priserna på la libreta de abastecimiento, det grundläggande “försörjningshäftet”, en subventionerad mat och hygienkorg som används av den kubanska folkmajoriteten, också kommer att stiga, liksom de få produkter som säljs av regeringen på detaljhandelsmarknaden.¹² Premiärministern Marrero menade i december att endast ekonomiskt utsatta personer skulle kunna köpa produkterna i libretan till subventionerade priser.

Åtgärdspaketet kommer i ett Kuba som ännu inte har tagit sig ur den ekonomiska krisen och nedgången i turismen. Covid-19 ödelade landets viktigaste näring. Även om turismen nu kommit igång och fler internationella turister kom år 2023 (2,4 miljoner) är siffran långt ifrån nivåerna 2019 med 4,2 miljoner turister. Enligt ONEI var beläggningsgraden på de statligt ägda hotellen endast 25,8 procent 2023.

Det var tänkt att åtgärdspaketet skulle träda i kraft under februari och mars. Men det folkliga missnöjet mot de nya åtgärderna, som var ett vanligt tema som kunde höras på de kubanska gatorna, fick regeringen att backa. Höjningen av bensinpriset har skjutits upp liksom flera av de andra höjningar. I stället fick den ivrige reformatorn, ekonomiministern Gil, sparken i februari.

Protesterna utbröt på grund av att den allt magrare libreta låg månader efter med flera viktiga produkter och att strömavbrotten översteg 12 timmar per dag.

Journalisten Rubén Padrón Garriga förklarar att det var just i Santiago som protesterna utbröt har att göra med att den allt magrare libreta som många fattiga familjer är beroende av låg månader efter med flera viktiga produkter och att strömavbrotten översteg 12 timmar per dag. ”Det var därför också väntat att det var där, eller på en plats med liknande förhållanden, som det folkliga missnöjet skulle få sitt eko”.¹³

I motsats till vad som hände den 11 juli 2021 slutade protesterna, enligt ett flertal rapporter, utan våldsamheter. Vad man kan se i de videor som cirkulerar på sociala medier angreps inga offentliga byggnader och polisen höll sig till protokollet och lät demonstrationen fortsätta. I en video kan man också se hur kommunistpartiets ledare i provinsen, Beatriz Urrutia, dyker upp och etablerar en dialog (eller en högljudd debatt) med de protesterande. Även om protesterna inte var lika omfattande som i juli 2021 var de huvudsakliga orsakerna mycket likartade.