Vad vill Israel i Gaza?

Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol.
Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol. Du kan läsa mer om vårt samarbete här.

​Israel hävdar att attackerna mot Gaza handlar om att hämnas, utrota Hamas och frita gisslan. En närmare anblick och djupare analys visar dock att det snarare handlar om att inleda bosättarkolonialismens sista fas: att kolonisera Gaza.

Den 7:e oktober 2023 inledde Hamas militära flygel en aldrig tidigare skådad attack mot Israel, vilken resulterade i över tusen dödade israeler och hundratals tillfångatagna gisslan.1 Israels svar har varit omedelbart och skoningslöst. Bara den första veckan efter attacken släppte Israel 6000 bomber på Gaza, vilket ledde till tusentals döda palestinier, varav en tredjedel av dem barn.2 Israel införde dessutom en fullständig belägring av Gazaremsan, vilken helt skar av tillgång till mat, vatten och elektricitet för över två miljoner människor som redan lever i en humanitär kris. De människor som inte dött av den direkta bombningen riskerar istället att dö av brist på medicin, uttorkning eller svält.3

​Israel har initialt hävdat att attackerna mot Gaza handlar om att hämnas, utrota Hamas och frita gisslan. Efter en månads attacker har Israel dock inte lyckats försvaga Hamas stridsstyrka väsentligt.4 Däremot har nästan 50% av bostadshusen förstörts, hela bostadsområden jämnats med marken och över en miljon palestinier fördrivits från sina hem.5

För att förstå Israels nuvarande strategi i Gaza så måste vi alltså förstå den grundläggande drivkraften och visionen bakom deras politik. Kriget mot Gaza handlar om att erövra land.

Vid en närmare anblick och djupare analys så blir det uppenbart att det egentligen inte handlar om att utrota Hamas, utan om något helt annat. För att förstå Israels nuvarande strategi i Gaza så måste vi alltså förstå den grundläggande drivkraften och visionen bakom deras politik. Kriget mot Gaza handlar om att erövra land.

En bosättarkolonial rörelse driven av tillgången till mer land

De första grundbultarna för vad som senare skulle komma att utgöra den israeliska statsmakten började ta form vid slutet av 1800-talet. Vid denna tid, då globalt kolonialstyre och europeiska imperier var norm, växte sionismen fram som en sekulär, politisk rörelse med ambitioner att bilda ett hemland för det judiska folket i det historiska Palestina. Det var dock inte givet att man skulle rikta in sig på just Palestina, utan man hade till en början också övervägt flera andra territorier, såsom Argentina, Uganda och Madagaskar.6 En liten gemenskap av sionistiska bosättare, som motsatte sig den ofta anti-sionistiska och religiösa judiska befolkning som redan bodde i Palestina, började kort därefter att etablera sig i landet.6

Med grund i detta måste sionismen förstås som en bosättarkolonial rörelse, vilket i sig är avgörande för vår förståelse för Israels nuvarande politik. Bosättarkolonialism skiljer sig från andra typer av kolonialism på så sätt att dess främsta drivkraft är tillgång till land, medan klassisk kolonialism motiveras av utvinning av naturresurser, ekonomisk vinning eller militära fördelar. Istället för att separera kolonialmakten från den koloniserade befolkningen, så använder bosättarkolonialismen sin landerövring till att ersätta ursprungsbefolkningens samhällen med ett samhälle dominerat av bosättare. Eliminering blir således detta projekts organiserande princip.7

Bosättarkolonialism skiljer sig från andra typer av kolonialism på så sätt att dess främsta drivkraft är tillgång till land. Eliminering blir således detta projekts organiserande princip.

Till skillnad från de flesta andra liknande bosättarrörelser, såsom de som anlände till Amerika, Australien och Sydafrika, saknade sionismen till en början en kolonial metropol som kunde sponsra projektet.8 Det var först vid tiden för det första världskriget som Storbritannien, som kort därefter tog kontroll över just Palestina, ändrade sin inställning och började stötta upprättandet av ett ”judiskt nationalhem” i landet.9 Bosättningen gick dock så pass sakta att den sionistiska rörelsen ansåg att projektet skulle misslyckas om de inte lyckades påskynda processen och antalet immigranter per år. Andra världskriget och förföljelsen av judar i Europa blev det som gjorde att större grupper av judar till slut började anlända till Palestina.8 Med en större bosättarbefolkning kunde projektet följaktligen övergå till nästa fas.

Bosättarkolonialismens faser: med sikte på eliminering och pacificering

Bosättarkolonialismens fem faser sträcker sig från det första idéstadiet till den slutgiltiga bosättningens triumf, vilken innebär att ursprungsbefolkningen har eliminerats eller pacificerats så till den grad att den inte längre utgör något hot. Detta innebär att landet därefter kan ses som självklart tillhörande bosättarbefolkningen. Bosättarkolonialismen strävar med andra ord efter att upphöra att vara bosättarkolonial – den vill bli motsatsen, den vill bli infödd.10

Bosättarkolonialismens fem faser sträcker sig från det första idéstadiet till den slutgiltiga bosättningens triumf, vilken innebär att ursprungsbefolkningen har eliminerats eller pacificerats så till den grad att den inte längre utgör något hot.

Redan under den andra fasen, vilken utgörs av bosättarnas ankomst och invasion, började således den palestinska ursprungsbefolkningen såväl som de brittiska soldaterna att trängas undan.11 Ett ihängande problem var dock att markägandet förblev lågt, trots växande antal bosättare. Vid 1947 så stod judiska bosättare endast för 6% av markägandet i Palestina.12 Detta innebar att den tredje fasen, det så kallade etableringsstadiet, var nödgat att påtvingas med våld.10

Vad som följde var en välplanerad etnisk rensning av Palestina mellan år 1947-1948, med andra ord under en tid i nära anslutning till Israels självständighetsförklaring. Detta innebar att den sionistiska rörelsen och dess paramilitära grupper, vid tiden terrorklassade, fördrev mer än hälften av Palestinas ursprungsbefolkning, nära 800 000 människor. De förstörde även 531 byar och begick ett stort antal massakrer.13 Som sådan är Nakba (katastrofen) det mest anmärkningsvärda exemplet på den bosättarkoloniala expansionslogik som härrör från viljan att skapa ett helt nytt samhälle på ruinerna av ett befintligt samhälle – en logik som förstör för att kunna ersätta.14

Det fanns inte, och har aldrig funnits, något humant sätt på vilket sionismen skulle kunna uppnå målet om en judisk kolonialstat. Det är tydligt att alla tillgängliga medel var tvungna att användas för att övervinna såväl närvaron av den arabiska majoritetsbefolkningen i landet som deras oundvikliga motstånd mot det koloniala projektet. Fördrivningen av det palestinska folket har dessutom fortsatt stadigt i Nakbans spår sedan 1947, och denna pågående process har visat sig vara en väsentlig del av den israeliska statsuppbyggnadsprocessen. Nakba kan därför inte ses som en isolerad, förfluten händelse, utan den existerar snarare som en struktur.15

Nakba kan därför inte ses som en isolerad, förfluten händelse, utan den existerar snarare som en struktur.

Direkt efter Nakba och etableringen av den israeliska staten så vidtogs ett antal åtgärder för att säkerställa att de palestinska flyktingar som fördrivits inte skulle kunna återvända till sina hem eller till landet i stort.16 Medan de som stannade kvar på Västbanken och i Gaza sattes under transjordansk respektive egyptisk kontroll, sattes de som stannade kvar i det territorium som nu kontrollerades av den israeliska staten, det vill säga de palestinier som sionisterna hade misslyckats med att fördriva, under en militärregim som trädde i kraft i oktober 1948. Livet under militärt styre var svårt och innebar bland annat internering i fångläger, plundring av hus och konfiskering av åkrar.17

Det faktum att den etniska rensningen av det historiska Palestina inte blev total tvingade Israel att experimentera med nya former av diskriminering och indirekt fördrivningspolitik. Markkonfiskeringen kompletterades därför med ett gradvis växande strukturellt system av “sammansatt diskriminering” – en organiserad, allomfattande typ av diskriminering som kombinerar många olika politiska områden såsom infrastruktur, industrialisering, utbildning, beskattning, omfördelning och social välfärd, bostäder, sysselsättningspraxis, tillståndssystem och rörelsebegränsningar.18

Efter sexdagars-kriget 1967, då Israel ockuperade Västbanken, inklusive Östra Jerusalem, och Gazaremsan, så har denna typ av diskriminering implementerats, och utvidgats ytterligare, även där.19 Därmed kan ockupationen som sådan inte särskiljas från det sionistiska projektet i sin helhet.

För att legitimera denna typ av etnisk rensning, diskriminering och illegal ockupation, så har Israel använt, och använder fortfarande, en rad bosättarkoloniala strategier, vilka i sig är av central vikt för analysen av dagens israeliska politik.

Bosättarkolonialismens strategier: från fantasifulla narrativ till en oåterkallelig lösning

Theodore Herzl, en av den tidiga sionismens huvudfigurer, försökte försvara det koloniala projektet och dess krigsföring i Palestina med att det skulle fungera som en ”civilisations utpost bland barbari.”12 Detta framträder med andra ord som ett tidigt såväl som tydligt exempel på av en av bosättarkolonialismens främsta strategier, nämligen att motivera och legitimera det koloniala projekt genom att använda en uppsättning narrativa förflyttningar.

Det är inte ovanligt att bosättare bygger fantasifulla narrativ som påstår att marken var obebodd innan den bosattes – att de som bodde i landet inte var tillräckligt produktiva och/eller att landet i fråga var befolkat av ett efterblivet folk, ett folk som inte ansågs inte vara lika civiliserade som bosättarna.20 Palestina var i detta fall inget undantag. Få är nog de som inte har hört sionismens slogan ”ett land utan folk, för ett folk utan land.”14

Det är inte ovanligt att bosättare bygger fantasifulla narrativ som påstår att marken var obebodd innan den bosattes – att de som bodde i landet inte var tillräckligt produktiva eller att landet i fråga var befolkat av ett efterblivet folk.

Sedan starten av det sionistiska projektet har dess ledare presenterat araberna (man väljer nämligen konsekvent att inte referera till palestinier som annat än araber) på flertal specifika sätt, och tillskrivit dem vissa negativa egenskaper. Man har effektivt försökt använda den västerländska fiendskapen mot islam för att positionera inte bara palestinierna utan också sig själva entligt exceptionalismens logik, som är så typisk för bosättarkolonialism.21

Användandet av konstruerade narrativ är även ett av grunddragen i den fjärde och näst sista fasen av bosättarkolonialismens framfart. Denna fas utmärks av upprättandet av en regim som sätter in miliser, militär och polis för att ta kontroll över landet och garantera bosättarnas säkerhet; som fortsätter att driva ut och förtrycka ursprungsbefolkningen, och som sprider bosättarnas narrativ för att normalisera och legitimera kolonialprojektet.11

Det är i just denna fas som Palestina och Israel har befunnit sig i flera årtionden, framförallt sedan ockupationen 1967, då Israel fick effektiv kontroll över hela landet. Strävan efter att upphöra att vara just en bosättarkoloni leder i denna fas till att själva närvaron av ursprungsbefolkningen utgör ett hot mot den slutgiltiga fasens triumf.22 Med andra ord så blir en central del av den israeliska statens politik att söka legitimitet för sin eliminering av palestinier samtidigt som den försöker framställa den palestinska kampen, dess motstånd och dess narrativ som illegitimt.23

De sionistiska narrativ som framförallt användes under koloniseringens första decennier, har därmed utvecklats, från att beskriva Palestina som en tom öken och dess befolkning som ociviliserade araber, till att presentera palestinierna som rasistiska och med en benägenhet för terrorism.

De sionistiska narrativ som framförallt användes under koloniseringens första decennier, har därmed utvecklats från att beskriva Palestina som en tom öken och dess befolkning som bakåtvända, improduktiva och ociviliserade araber, till ett nationellt narrativ som främst presenterar palestinierna som rasistiska och med en benägenhet för terrorism.15 Detta blev till en början mycket uppenbart efter grundandet av PLO, när den israeliska staten försökte koppla samman organisationen och dess ledare med terrorism och hat, snarare än en bortglömd men rättvis kamp.9

Sedan en tid tillbaka har Israel vidgat detta narrativ till att innefatta allt palestinskt motstånd, från militära grupperingar och politiska partier till palestinska civilsamhällesorganisationer och människorättsförsvarare. Ett av de mest talande exemplen är de sex prominenta palestinska civilsamhällesorganisationer som 2021 terrorstämplades av Israel.24 Ett annat exempel är delegitimiseringen av civilsamhälleskampanjen Boycott Disinvestment Sanctions (BDS), som kontinuerligt har utmålats som antisemitisk och terroristisk av Israel.24

Beteckningen terrorism är till sin natur därför av politisk karaktär, och i det aktuella sammanhanget specifikt utformad för att delegitimera former av asymmetriskt politiskt våld (och ickevåld) som utförs av icke-statliga grupper mot en “maktlös” stats intressen. Den uppmärksammar effektivt det upplevda våldet samtidigt som den underförstått legitimerar alla statliga åtgärder som vidtas mot den förtryckta befolkningen.14

Ett av de mest talande exemplen är de sex prominenta palestinska civilsamhällesorganisationer som 2021 terrorstämplades av Israel.

På så sätt minimeras bilden av bosättarstatens roll i att provocera fram politisk handling och motstånd från första början. Bosättarkolonialismens expansionslogik är dessutom beroende av denna typ av narrativ för att skapa rädsla hos bosättarbefolkningen. Utbredd rädsla möjliggör nämligen utnyttjandet av lagliga gråzoner, där det för Israel råder relativ straffrihet. Därmed legitimerar den också ytterligare expansion av den israeliska bosättarstatens gränser och de mekanismer och strategier den i sin tur använder för att kontrollera och förtrycka palestinier.14

Israels nuvarande invasion av Gazaremsan har visat på avsiktligt användande av flera av dessa narrativa förflyttningar. Till att börja med så gick den israeliske försvarsministern Yoav Gallant ut och benämnde befolkningen i Gaza som ”mänskliga djur,” vilka varken skulle få mat eller vatten.25 Den israeliske premiärministern Benyamin Netanyahu följde sedan upp detta med att offentligt beskriva det hela som kampen mellan det onda och det goda, som “en kamp mellan ljusets barn och mörkrets barn, mellan mänskligheten och djungelns lag.”26

Den tidigare israeliske militärofficeren Eliyahu Yossain påstod sedan, under en intervju på den israeliska TV-kanalen 14, att ”det inte finns någon [civil] befolkning i Gaza, det är 2,5 miljon terrorister.”27

Redan här har vi en rad tydliga narrativa förflyttningar, som syftar till att avhumanisera hela civilbefolkningen i Gaza och förvandla dem till legitima måltavlor. Att Netanyahu sedan under ett tal likställde Hamas med Islamiska Staten (IS), förflyttar effektivt detta narrativ ytterligare ett steg.28 Om hela befolkningen i Gaza kan likställas med IS, så är elimineringen av dem, deras samhälle och dess struktur enligt denna logik också rättfärdigad.

Att Netanyahu sedan under ett tal likställde Hamas med Islamiska Staten (IS), förflyttar effektivt detta narrativ ytterligare ett steg.

När man analyserar detta i samband med tidigare utspel och förslag från israeliska politiker och framförallt ministrar, så framträder ett tydligt mönster. Israels nuvarande finansminister, Bezalel Smotrich, publicerade för sex år sedan sin “Decisive Plan” — vilken kan förstås som en typ av definitiv och oåterkallelig ”lösning” på ’konflikten’. För det första så benämner Smotrich hela historiska Palestina, det vill säga nuvarande Israel och de palestinska territorierna, som ”Landet Israel,” och förklarar att idén om en palestinsk nationell identitet endast uppstått som en negativ reaktion på sionismen i landet, en idé som alltså inte annars hade funnits.

Smotrich visar alltså tydligt att han inte gör någon skillnad på dessa områden – allt land är en del av det sionistiska projektet. Vidare så beskriver Smotrich att det, i ”Landet Israel,” inte finns plats för både judiska och palestinska aspirationer för självbestämmande, speciellt eftersom den palestinska aspirationen i sig inte är genuin. Därmed, menar han, bör Israel sluta låtsas som att det är möjligt att sluta ett politiskt fredsavtal med palestinierna, och lösa problemet en gång för alla.29

Precis som Herzl, som beskrev det historiska Palestina med hjälp av bosättarkoloniala narrativ i slutet av 1800-talet, så beskriver Smotrich landet innan bosättarnas ankomst som öde och kargt. Bosättarna var de som till slut fick vildmarken att blomma, och därmed är det bosättarna som har gjort landet till allt det är idag.

När det gäller Gaza, så förklarar Smotrich att dess djupa humanitära kris (utan att för den delen nämna att krisen skapats på grund av Israels illegala blockad av Gazaremsan sedan 2007), i sig bevisar att palestinier har det värre under palestinskt styre. Det blir alltså bättre för alla parter om palestinierna istället direkt kontrolleras, och därmed förtrycks, av Israel. Enligt Smotrich så göds terrorism av hopp, inte förtvivlan, och därför måste lösningen vara att krossa allt hopp för palestinier.

Enligt Smotrich så göds terrorism av hopp, inte förtvivlan, och därför måste lösningen vara att krossa allt hopp för palestinier.

Detta ska i sin tur uppnås genom att Israel intensifierar bosättningen av palestinsk mark och därmed gör det uppenbart att den ”nationella ambitionen för en judisk stat mellan floden och havet” är ett faktum, ett faktum som inte är öppet för diskussion eller förhandling.29

Slutligen så förklarar Smotrich att eftersom Israels utmaningar är av sällan skådat slag, så måste lösningen och den ordning man ämnar att upprätta också vara av sällan skådat slag. Detta rimmar väl med de två dokument som började cirkuleras under de två första veckorna av Israels bombningar av Gaza, vilka presenterar detaljerade planer för hur Gazas befolkning effektivt ska kunna fördrivas till Egypten.

Det ena dokumentet, som presenterades av Misgav Institute for National Security & Zionist Strategy, ett institut med kopplingar till Netanyahu, förespråkar att Israel ska utnyttja den unika möjlighet som nu presenterat sig i och med Hamas attack, för att uppnå målet om ett etniskt rensat Gaza. Det andra dokumentet har cirkulerats av det israeliska underrättelseministeriet och ska ha skapats för en organisation som heter “The Unit for Settlement – Gaza Strip.” Dokumentet, som har titeln ”Alternatives for a Political Directive for the Civilian Population in Gaza,” ska alltså inte ha varit avsett för allmänheten.30

Det ena dokumentet förespråkar att Israel ska utnyttja den unika möjlighet som nu presenterat sig i och med Hamas attack, för att uppnå målet om ett etniskt rensat Gaza.

Israels markinvasion av Gaza har i skrivande stund lett till att hundratusentals palestinier har flytt från sina hem i de norra delarna av Gazaremsan.31 Vad som kommer ske med dessa områden efter invasionens slut återstår att se, men den israeliske utrikesministern Eli Cohen har uppgett att Gazas territorum kommer att minska.32

Samtidigt har Netanyahu nu deklarerat att Israel kommer att behålla kontrollen över Gazaremsan på obestämd tid efter att Hamas har eliminerats.33

Den möjliga elimineringen av Hamas tar oss även osökt tillbaka till bosättarkolonialismens sista fas. Så länge det fortfarande finns oerövrat land som bosättarstaten anser bör tillhöra bosättarprojektet och inte ursprungsbefolkningen, så behövs idén om en fiende och åtminstone ett upplevt hot för att möjliggöra och legitimera den fortsatta expansionen av bosättarstatens gränser.

Detta hot kan alltså inte avvecklas förrän allt land har erövrats – det är först då som bosättarkolonialismen anser sig upphöra att vara just bosättarkolonial och slutar agera efter expansionslogiken. Bosättarkolonialismen fungerar alltså som en process med ett totalt och permanent resultat. Medan bosättarprojektet kommer närmare och närmare de expansionistiska gränserna för vad som är möjligt så kommer bosättarpolitken naturligt att bli mer och mer extrem, vilket vi nu ser tydliga exempel på.

Sionismens födelse och det främsta exemplet på dess bosättarkoloniala strategier – Nakba 1947-1948 – handlade framförallt om erövring av (rensat) land. Denna struktur, inom vilken den israeliska statsbyggnasdprocessen har tagit form, existerar än idag, och den är nu mer aktuell än någonsin. Som den israeliske jordbruksministern Avi Dichter själv har beskrivit det: ”vi har nu inlett Gaza Nakba 2023.”34

Fotnoter


  1. Sheerwood, Harriet, ”Israel-Hamas war: what has happened and what has caused the conflict?”, The Guardian, 9/10-2023[]
  2. Epstein, Jake, ”Israel dropped more bombs on Gaza in 6 days than the US-led coalition dropped in any month fighting ISIS”, Business Insider, 13/10-2023[]
  3. Shamdasani, Ravina, ”Israel / OPT UPDATE”, OHCHR, 27/10-2023[]
  4. Psaropoulos, John, ”‘Extremely challenging’: Israel’s Gaza ground assault faces stumbles”, Aljazeera, 4/11-2023[]
  5. Rigdon, Renée,”About 200,000 people have lost homes in Gaza, where 45% of housing is damaged or destroyed, UN office says”, 10/11-2023[]
  6. Masalha, Nur, “The Palestine Nakba: Decolonising History, Narrating the Subaltern, Reclaiming Memory”, Zed Books Ltd, 2012[][]
  7. Wolfe, Patrick, “Settler colonialism and the elimination of the native”, Journal of Genocide Research 8:4, 2006[]
  8. Sayegh, Fayez, “Zionist Colonialism in Palestine”, Journal of Settler Colonial Studies 2:1, 2012[][]
  9. Khalidi, Rashid, “The Hundred Years’ War on Palestine: A History of Settler Colonialism and Resistance 1917-2017”, Metropolitan Books, 2020[][]
  10. Halper, Jeff, “Decolonizing Israel, Liberating Palestine: Zionism, Settler Colonialism, and the Case for One Democratic State”, Pluto Press, 2021[][]
  11. Halper, Jeff, “Decolonizing Israel, Liberating Palestine: Zionism, Settler Colonialism, and the Case for One Democratic State”, Pluto Press, 2021[][]
  12. Erakat, Noura, “Justice for Some: Law and the Question of Palestine”, Stanford University Press, 2019[][]
  13. Pappé, Ilan, “The Ethnic Cleansing of Palestine, OneWorld Publications, 2006; Abu Lughod, Lila et al, “Nakba: Palestine, 1948, and the Claims of Memory”, Columbia University Press, 2007[]
  14. Collins, John, Global Palestine, C. Hurst & Co., 2011[][][][]
  15. Falk, Richard, “Palestine’s Horizon, Towards a Just Peace”, Pluto Press, 2017[][]
  16. Abu Hussein, Hussein et al, ”Access Denied: Palestinian land rights in Israel”, Zed Books Ltd, 2003[]
  17. Pappé, Ilan, “The Ethnic Cleansing of Palestine, OneWorld Publications, 2006[]
  18. Goldberg, David, “Racial Palestinianization”, Thinking Palestine Zed Books, 2008; Korn, Alina, “The Ghettoization of the Palestinians”, Thinking Palestine Zed Books, 2008; Salamanca, Omar et al, “Past is Present: Settler Colonialism in Palestine”, Settler Colonial Studies, 2:1, 2012[]
  19. Halper, Jeff, “The 94 Percent Solution: A Matrix of Control”, Middle East Report 216, 2000[]
  20. Veracini, Lorenzo, “Settler Colonialism: A Theoretical Overview”, Palgrave Macmillan, 2010[]
  21. Said, Edward, ”The Question of Palestine”, Vintage, 1979[]
  22. Perugini, Nicola et al, “The Human Right to Dominate”, Oxford University Press, 2015[]
  23. Bradley, Elaine, “Conflict or Colonialism?”, Discover Society, 7/10-2020[]
  24. Lund, Caroline, ”Settler-Colonialism and the Erasure of the Other: Constructing Hegemonic Narratives”, Journal of Holy Land and Palestine Studies 22:2, 2023[][]
  25. Bayoumi, Moustafa, ”The double standard with Israel and Palestine leaves us in moral darkness”, The Guardian, 11/10-2023[]
  26. Sheth, Sonam, ”Netanyahu deleted a post on X about a struggle against ‘children of darkness’ around the time of a tragic hospital explosion in Gaza”, Business Insider, 17/10-2023[]
  27. Jehangir, Mahnoor, ” Former Israeli Military Officer’s Controversial Statement: “All Civilians in Gaza Are Terrorists and Should Be Punished,” Sparks Outrage”, BNN, 1/11-2023[]
  28. Koenig, Melissa, ”Netanyahu says retaliation against Hamas ‘savages’ will ‘reverberate with them for generations’: ‘Hamas is ISIS’”, New York Post, 10/10-2023[]
  29. Smotrich, Bezalel, ”Israel’s Decisive Plan”, Hashiloach, 2017[][]
  30. Ofir, Jonathan, ” Israeli think tank lays out a blueprint for the complete ethnic cleansing of Gaza”, Mondoweiss, 23/10-2023[]
  31. McKernan, Bethan, ”Palestinians digging mass graves inside al-Shifa hospital, health official says”, The Guardian, 14/11-2023[]
  32. Rothwell, James, “Israel says it will ‘decrease’ Gaza territory”, The Telegraph, 18/10-2023[]
  33. Magid, Jacob, ”Netanyahu: Israel set to maintain security control in Gaza ‘indefinitely’ after war”, Times of Israel, 7/11-2013[]
  34. Hauser Tov, Michael, ”’We’re Rolling Out Nakba 2023,’ Israeli Minister Says on Northern Gaza Strip Evacuation”, Haaretz, 12/11-2023[]
Caroline Lund
Doktorand inom internationella fredsstudier vid Trinity College Dublin

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg.

Samtliga i redaktionen, alla våra skribenter, vår webbred och våra konstnärer arbetar gratis. Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.