Björn Alling skrev att partiledaren Nooshi Dadgostar borde avgå – och blev då utesluten. Här skriver han själv om förfarandet – och varnar för att Vänsterpartiets tid som socialistiskt parti kan vara slut i vår.

Söndagen den 12 november 2023 beslutade en splittrad partistyrelse att utesluta mig ur Vänsterpartiet, efter 25 år av medlemskap. Jag har överklagat beslutet till kongressen i maj 2024.

När politisk kritik mot ledningen leder till uteslutning påverkar det alla medlemmar. Frågan blir därför principiell, något mer än bara min personliga upplevelse, och jag ska därför här redogöra för min syn på de politiska konflikter som är bakgrunden till själva uteslutningen.

Det finns mycket att berätta om den parodi på interndemokrati som partisekreterare Aron Etzler nu spelat upp på verkställande utskottets (VU) uppdrag. Etzler började med att deklarera i riksmedia att kritiska kommentarer jag gjort mot Israel och mot Nooshi Dadgostars tystnad om Israels brott, och som läckts från ett internt debattforum, var så oacceptabla att de triggat en uteslutningsutredning.¹ De meningar jag skrivit och som Etzler hänvisade till var:

”Detta krig startades och har permanentats av den vidriga terrorstaten Israel. Där ligger den grunden till allt lidande i landet. Israel som stat måste avskaffas så att ett fritt och demokratiskt Palestina kan byggas från havet till floden för alla landets invånare oavsett bakgrund.”

Detta sammanfattade Etzler med ”Nu med hans uttalanden om att avskaffa staten Israel så har läget blivit riksnyheter och väldigt skadligt för partiet”. Detta var partiledningens reaktion efter att många medlemmar öppet protesterat mot Nooshi Dadgostars fem dagar långa tystnad under de pågående bombningarna av Gaza, om Israels ockupation, mord och förföljelse av palestinier.

Detta var partiledningens reaktion efter att många medlemmar öppet protesterat mot Nooshi Dadgostars fem dagar långa tystnad under de pågående bombningarna av Gaza.

Därefter lade partikansliet en månad på att gräva igenom mitt politiska agerande många år tillbaka i tiden, i hopp om att hitta uteslutningsgrundande försyndelser.

Resultatet blev tre sidor med en sammanställning av drygt 20 citat från Facebook och olika medier från flera år tillbaka i tiden där jag uttalat mig kritiskt mot partiledningen i aktuella politiska frågor. Jag går igenom dessa politiska frågor nedan ihop med citat från Etzlers sammanställning. VU kallade dessa uttalanden ”personangrepp” vilket blev den slutgiltiga uteslutningsgrunden som presenterades för partistyrelsen. Till och med Aron Etzler kunde tydligen i mitten av november inse att Israelkritiken, det ursprungliga svepskälet för uteslutningsärendet, inte längre fungerade som uteslutningsgrund samtidigt som Israels folkmord genomfördes med full kraft på det palestinska folket i Gaza.

Nu kanske någon tänker att det är orättvist att Etzler svartmålar mig genom att välja ut tjugo lösryckta citat, bland de flera hundra politiska inlägg jag gjort, i talarstolen i kommunfullmäktige, i valdebatter, i insändare, i sociala medier, eller i svar på journalisters frågor, under flera års tid.

Dessa tre sidor av citat är dock inte alls någon svartmålning utan istället en sammanställning av politisk vänsterkamp som jag nästan blev stolt över att läsa.

Dessa tre sidor av citat är dock inte alls någon svartmålning utan istället en sammanställning av politisk vänsterkamp som jag nästan blev stolt över att läsa.

I ett välfungerande socialistiskt parti hade jag kunnat använda sammanställningen som kampanjmaterial för att bli vald till partistyrelsen. Ett citat är dock en onödigt hård formulering där jag i en facebooktråd kritiserar tystnaden om Israels ockupation och mord med orden ”slickar sioniströv”. Andra har tolkat Etzlers sammanställning snarast som en uppräkning av alla de punkter där Vänsterpartiet har anpassat sig högerut.² Utöver citaten nedan har jag publicerat VUs material öppet så att alla kan läsa samtliga citat och själva bilda sig en egen uppfattning i frågan.

Vad som däremot gjorde mig upprörd, var att öppen politisk kritik används som skäl för uteslutning. Att Aron Etzler och VU vidare struntade i att min egen partiförening i Linköping gett mig sitt hundraprocentiga stöd för att få stanna i partiet är också anmärkningsvärt. En protestlista med hundratals aktiva medlemmar från hela landet ignorerades också.

Att Aron Etzler och VU vidare struntade i att min egen partiförening i Linköping gett mig sitt hundraprocentiga stöd för att få stanna i partiet är också anmärkningsvärt.

En stressande detalj i sammanhanget var att jag, efter den månad av grävande som Etzler genomfört, fick mindre än 24 timmar på mig att bemöta anklagelserna innan Partistyrelsens möte påbörjades. Jag föreslog att jag skulle få komma till partistyrelsemötet och försvara mig muntligt, men det avfärdades. Rättsprincipen om att ingen ska dömas ohörd, är tydligen inget som fått fäste hos Nooshi Dadgostar under hennes juridikstudier.

Eftersom uteslutningen handlar om den politiska kritik jag öppet riktat mot Nooshi Dadgostars och Aron Etzlers partiledning, ska jag nu gå igenom de politiska frågor denna kritik har rört. Sammantaget handlar det om en systematisk högervridning av partiet som pågått under snart fem år och som jag, som en av många medlemmar, har försökt förändra. Startpunkten i min egen kritik av ledningen var Januariavtalet 2019.

Januariavtalet 2019

Januariavtalet, mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centern och Liberalerna innebar en S-MP regering men med ett politiskt program som C och L dikterat, och som i flera avgörande frågor stod till höger om vad regeringen Reinfeldt lyckats genomföra. En av punkterna specificerade explicit att Vänsterpartiet skulle ställas utanför allt inflytande på politiken. För att Januariavtalet skulle börja tillämpas krävdes det att Vänsterpartiet skulle avstå från att trycka röd knapp i statsministeromröstningen. Det borde varit självklart för Vänsterpartiet att säga nej.

Men efter att först ha protesterat, lät sig Jonas Sjöstedt, med Nooshi Dadgostars och Aron Etzlers stöd, övertalas att acceptera det. Två så kallade röda linjer uttalades: LAS fick inte försvagas och marknadshyror fick inte införas. Bara i dessa två fall skulle Vänsterpartiet fälla regeringen.

Det borde varit självklart för Vänsterpartiet att säga nej till januariavtalet.

Den kritik jag riktade mot acceptansen av Januariavtalet var att Vänsterpartiets ledning gjorde partiet irrelevant i folkets ögon. När V accepterar ett högerprogram och dessutom en uttrycklig förnedring av det egna partiet minskar tilltron.

När samtidigt S och MP gladeligen åtog sig att genomföra högerns agenda gav det dödsstöten för hoppet om att en framtida rödgrön majoritet skulle klara att bygga ett rättvisare samhälle. Vägen bereddes istället för en allt starkare extremhöger och ett blå-brunt konservativt block.

Genom att själv begränsa misstroendehotet till två frågor blev V de-facto medskyldiga till annan högerpolitik, inom ekonomi, privatiserad välfärd, begränsad strejkrätt, sämre miljöpolitik osv, som genomfördes utan att V agerade.³ Denna situation kritiserade jag öppet och krävde löpande att V skulle fälla regeringen och stoppa högerpolitiken.

LAS-försämringen hösten 2020

Den första av Vänsterledningens röda linjer som utmanades var den om LAS. Efter att en utredning presenterats ändrade ledningen partiets linje, från att varje förslag om försämrad LAS skulle stoppas, till att om LOs ledning accepterade en uppgörelse skulle misstroende mot S-MP regeringen inte väckas.

Alla som följt dynamiken mellan S och LO förstod att detta uttalande inte pressade regeringen att stoppa förslaget, utan istället pressade fackföreningarna att acceptera försämringar för att rädda regeringen. Mycket riktigt, efter en tids mygel med LO-förbundens ledningar lades det fram ett förslag om en försämring av LAS som i alla fall IF Metall och Kommunal accepterade.

Aningen chockartat karakteriserades denna försämring av Jonas Sjöstedt efteråt som ”en seger för Vänsterpartiet”. Den röda linjen hade snarast blivit gul. Detta agerande kritiserade jag med upprörda VU-ledamöter som följd.

Marknadshyrorna och misstroende-omröstningen sommaren 2021

Efter haveriet i LAS-frågan växte det interna trycket på att Nooshi Dadgostar som ny partiledare skulle ställa hårdare krav på S. Partiet stod enat i motståndet när S gick fram med förslag om marknadshyror. V fällde regeringen, och segrade i sakfrågan. Hoppet om en radikal nytändning hos V föddes hos många av oss. Partiet fick många tusen nya medlemmar och gjorde en stark uppgång i opinionen.

Jag hoppades vid denna tidpunkt på att segern skulle bli en perfekt uppstart inför en lång radikal valrörelse.

Nooshi Dadgostar formulerade det som att Vänsterpartiet aldrig mer skulle agera dörrmatta för S. Jag hoppades vid denna tidpunkt på att segern skulle bli en perfekt uppstart inför en lång radikal valrörelse.

Tyvärr grusades detta hopp snabbt. Efter bara några veckor följdes misstroendeomröstningen upp med att åter släppa fram Stefan Löfven som statsminister helt utan några politiska krav. Undfallenheten för S återställdes.

Öppning för regering ihop med Centern

Parallellt med att fokusera på Centern som roten till det dåliga i Januariavtalet, med crescendot i misstroendet om marknadshyror, öppnade Dadgostar ändå under mitten av 2021 för samregerande mellan V och C.

Denna nya linje var demoraliserande för vänsterpartister som ville fokusera på höger-vänster motsättningen och uppenbart märklig sett till Centerns högerlinje i ekonomisk och arbetsmarknadspolitik. Det var också ett brott mot den tidigare linjen om att hålla borgerliga partier borta från regeringen som viktigt mål i regeringsfrågan. Vi var flera Vänsterpartister som protesterade.⁴

Klimat- och miljöfrågan

Den skarpaste interna konflikten av alla har utspelat sig i klimat- och miljöfrågorna. Vänsterpartiet har under lång tid drivit en radikal miljöpolitik, haft många klimataktivister som medlemmar och rankats högst i miljöorganisationers partiutvärderingar. I takt med att klimatkrisen accelererat, vetenskapen larmat om den akuta situationen och den unga klimatrörelsen växt och radikaliserats i sin systemkritik var vi många som såg Vänsterpartiets roll som självklar.

V skulle sätta klimatkrisen i ett kapitalismkritiskt ljus i centrum för debatten i allians med klimatrörelsen. Istället valde kompiskretsen kring Nooshi Dadgostar att gå i motsatt riktning och tona ner det akuta i klimatkrisen liksom dess radikala politiska potential. Kommunikationsplaner presenterades där medlemmarna instruerades att inte ens nämna viktiga delar av vår klimatpolitik.

Kommunikationsplaner presenterades där medlemmarna instruerades att inte ens nämna viktiga delar av vår klimatpolitik.

Mantrat att “inte moralisera över vanliga svenskar” blev en ursäkt för att backa från den del av omställningspolitiken som handlar om samhälleliga förändringar av konsumtionsmönster, kritik mot kapitalismens konsumtionshets och ett globalt rättviseperspektiv.

Även när frågan gällde industrins utsläpp så byttes fokus, från ett systemkritiskt förhållningssätt till ett försök att bli det nya näringslivspartiet. Klimatfrågan tonades ner, inte trots, utan just på grund av, sin antikapitalistiska udd. Året fram till valet 2022 var fyllt av demoraliserande agerande från ledningen i klimatfrågan. Allra tydligast blev detta kanske när Dadgostar beordrade helt om i Cementa-frågan. Min kritik av ledningens agerande då, i en debatt på Facebook, är ett av de citat VU lyfter som uteslutningsgrundande:

”Nooshi Dadgostar har just träffat direktörerna på SSAB (Sveriges största utsläppare av CO2) när hon talar om för Aftonbladet att Vänsterpartiets VU kör över de miljöpolitiska talespersonerna, riksdagsgruppen och klimatnätverket och “ger det här lilla undantaget” till Cementa (Sveriges näst största utsläppare av CO2).Klimatomställning och miljöskydd måste prioriteras och Vänsterpartiet måste våga ta konflikt med kapitalet.”

Militär upprustning, vapenexport till Ukraina, NATO-anpassning

När Rysslands storanfall på Ukraina inleddes i början av 2022 stod partiledningen först fast vid vår kongressbeslutade politik om fredsfokus och förbud mot vapenexport till krigförande länder. Nooshi Dadgostar med vänner underminerade dock partistyrelsens beslut genom att vägra rösta i riksdagen och ordnade istället en andra PS-omröstning i frågan.

När en knapp majoritet då beslutat att ändra vapenexport-linjen öppnades alla dammluckor för att totalt överge partiets traditionella och kongressbeslutade fredslinje.

När en knapp majoritet då beslutat att ändra vapenexport-linjen öppnades alla dammluckor för att totalt överge partiets traditionella och kongressbeslutade fredslinje.

Inga krav på vapenvila uttalades längre, ingen kritik mot krigshetsen, ett helhjärtat stöd framfördes för en nära nog dubblering av de svenska militärutgifterna till NATOs kravnivå, och en brytning även med fredsrörelsen skedde.

Min kritik i debatt på Facebook med partiets militärpolitiska talesperson är ett av de citat VU lyfter som uteslutningsgrundande:

”Du driver linjen att Ukraina ska vinna på slagfältet innan vapenvila och förhandlingar är aktuellt. Det är en krigslinje. Du driver linjen att Sverige ska skicka vapen till kriget, det är en krigslinje. Du vägrar yttra ”vapenvila nu!” samtidigt som ukrainska soldater vittnar om att de offras som kanonmat, det är en krigslinje. Du driver politisk enhetsfront med den blåbruna regeringen gällande vapenexport till kriget, det är en krigslinje. Du gör upp med den blåbruna regeringen om en NATO-anpassad dubbling av militärbudgeten, det är en krigslinje. Sluta driva en krigslinje för ett parti som en gång startades just för att få fortsätta driva fredslinjen!”

Nedskärningar på skolan i V-styrda kommuner

En lärdom från mandatperioden 1998-2002 var att V tappade i förtroende när partiet deltog i nedskärningspolitik inom välfärden i kommunerna. Efter valet 2022 har vi sett dessa misstag upprepa sig i Stockholm och Göteborg där V:s kommungrupper gjorde upp med S om nedskärningar på skolan istället för att höja skatten.

Tusentals lärare, barn och föräldrar har demonstrerat mot nedskärningarna, däribland V:s egen grupp Lärarvänstern. Att jag kritiserade kommunalråden i Stockholm och Göteborg för att ha gått med på nedskärningar och berömde V-lärarna är ännu ett exempel på vad VU ansåg vara uteslutningsgrundande uttalande:

”Bra att Vänsterpartister i Stockholm säger ifrån när deras kommungrupp låtit sig luras att gå med på Socialdemokraternas nedskärningspolitik.”

Partiprogrammets roll

Under de konflikter som högervridningen av partiet skapade använde vi kritiker ofta partiprogrammets formuleringar som argument. Partiprogrammet ska ju vara den ryggrad även ledningen lutar sig mot i svåra politiska vägval. Nooshi Dadgostar hade dock sin uppfattning klar: Partiprogrammet var för gammalt, det var inte längre relevant och att Vänsterpartiet vill avskaffa kapitalismen ska ingen väljare ens fundera över, som hon slog fast i TV4.⁵

Nooshi Dadgostar hade dock sin uppfattning klar: Partiprogrammet var för gammalt, det var inte längre relevant och att Vänsterpartiet vill avskaffa kapitalismen ska ingen väljare ens fundera över, som hon slog fast i TV4.

Dadgostars uttalande är dock helt emot partiets ordning där just att “uppträda mot partiets program” är en uteslutningsgrund enligt stadgarna. Många medlemmar protesterade också öppet mot hennes uttalande.⁶

Det blev uppenbart för kretsen kring Dadgostar att ett nytt partiprogram behövde komma på plats, utan krav på kapitalismens avskaffande eller andra frågor som upprör i borgerlig media. I november 2023 presenterades just ett sådant högeranpassat programförslag inför den kommande kongressen. Kapitalism nämns inte ens, systemkritiken är urvattnad. Programförslaget lanserades som ”ett partiprogram för frigörelse”, men den främsta frigörelse det medför är partiledningens frihet för fortsatt högervridning.

Sammanfattning

Vänsterpartiet har sedan 2019, och förstärkt under Nooshi Dadgostars ledarskap, tagit tydliga steg åt höger bort från en radikal systemkritisk position.

Detta inom en rad centrala politiska områden: i ett stopp för kritiken av kapitalismen och nedtoningen av vårt socialistiska alternativ, i undfallenhet till Socialdemokraternas och LO-ledningens maktspel, i avståndstagandet från en radikal klimat- och miljöpolitik och klimatrörelsen, i anpassning till högerns militarism, krigspolitik, och NATO-anslutning och brott med fredsrörelsen, i den försvunna EU-kritiken, och i en nationell isolationism och Sverige-romantisering som kontrasterar mot vårt tidigare fokus på internationell solidaritet med förtryckta folk och befrielserörelser.

Istället har kompisgänget runt Nooshi Dadgostar och Aron Etzler svarat med en intern iskyla som är en absurd kontrast till den ängslighet och foglighet som uppvisas mot andra politiska partier.

I dessa frågor har jag och många andra opponerat oss öppet och med argument i sak liksom med hänvisningar till kongressbeslut, program och traditionella ståndpunkter försökt vända utvecklingen. Det har skrivits en formidabel flod av interna skrivelser och upprop från arga medlemmar till ledningen. Hittills utan framgång.

Istället har kompisgänget runt Nooshi Dadgostar och Aron Etzler svarat med en intern iskyla som är en absurd kontrast till den ängslighet och foglighet som uppvisas mot andra politiska partier, borgerlig opinionsbildning och den förhärskande debatthegemonin.

Om programkommissionens förslag på nytt partiprogram antas av kongressen kommer denna högervridning att fullbordas. Det blir då en bekräftelse på blankt papper att Vänsterpartiets tid som socialistiskt parti är slut. Kongressen i maj 2024 blir den viktigaste i partiet på 100 år.

Bilaga: Exempel på sättet att uttala sig
Ladda ned som PDF