I vår har det publicerats tre kollektiva upprop i svensk media: om militär upprustning, om att forskning ses som åsikter och om folkmordet i Gaza.  Evolutionsbiologen Erik Svensson undrar varför uppropen väckte de reaktioner de gjorde och menar att avvikande röster är nödvändiga i den offentliga debatten.

Våren 2025 har vi sett flera upprop på svenska debattsidor. Först ut var 105 debattörer som i Aftonbladet ifrågasatte den svenska och europeiska militära upprustningen, och efterlyste diplomatiska alternativ till de militära lösningar som var de enda som diskuterades i debatten om Ukrainakriget.¹   

Därefter kritiserade forskare från 30 olika lärosäten i Sverige regeringens faktaresistens och avfärdande av forskning som ”åsikter” på DN Debatt, där undertecknad var en av över 1000 undertecknare.²   

Slutligen höjde hundratals yrkesverksamma inom vården sina röster och protesterade mot Sveriges regeringspolitik visavi Israel och det pågående folkmordet i Gaza.³   

Tre kollektiva upprop där människor förde fram sina åsikter – något som borde ses som ett hälsotecken på en fungerande demokrati där yttrandefriheten faktiskt används till att bilda opinion. 

Som en av undertecknarna till uppropet om att vetenskaplig forskning ska tas på allvar och inte bara avfärdas som åsikter hyser jag givetvis inga illusioner om att vår nuvarande borgerliga regering kommer att lyssna eller ändra sin politik.

Det är en politiskt absurd tid när den som kräver att vetenskap och kunskap tas på allvar i politiken blir avfärdad som aktivist.

Ändå tror jag det är viktigt att höja rösten när nuvarande regering struntar i att lyssna på forskare och väljer att driva en politik som bygger på illusioner där varken klimat- eller biodiversitetskriserna tycks existera. Men dessa kriser är inte påhittade, utan i högsta grad reella och de drabbar oss redan.

Både som forskare och medborgare har jag och andra därför inte bara rätten att höja rösten, utan jag skulle också säga att vi har en plikt att göra det. Det är en politiskt absurd tid när den som kräver att vetenskap och kunskap tas på allvar i politiken blir avfärdad som ”aktivist”.⁴   

Jag känner även stor sympati för de två andra uppropen under våren, utan att nödvändigtvis hålla med i varenda detalj. Jag tycker till exempel att det är ett alltför ensidigt fokus på militära lösningar i Ukraina och jag oroar mig för att kriget kommer att bli långvarigt. Jag ser hur de ekonomiska intressena i svensk och europeisk vapenindustri gärna ser ett så långt krig som möjligt för att maximera sina profiter och inte har intresse av eldupphör eller något fredsavtal.

Det innebär givetvis inte att jag tror att det blir lätt att nå dit. Jag har heller inga illusioner om Putins reaktionära oligarkdiktatur som säkert också gärna vill fortsätta kriget. Men frågan om vapenstillestånd och fredsavtal måste få tänkas och yttras, annars är vår demokrati inte värd namnet. Jag känner också – liksom de 300 personerna inom vården – en stor ilska och sorg över att Sveriges utrikesminister och Tidöregeringen tiger om folkmordet i Gaza och upprätthåller goda förbindelser med den rasistiska apartheidstaten Israel och krigsförbrytaren Netanyahu.  

Men det är inte uppropen och deras innehåll som jag kommer att minnas från våren 2025, utan de bisarra överreaktionerna som följde på dem.

Men det är inte uppropen och deras innehåll som jag kommer att minnas från våren 2025, utan de bisarra överreaktionerna som följde på dem. Uppropet mot den militära upprustningen möttes av besinningslösa raseriutbrott från flera håll, bland annat från den annars så nyanserade liberala journalisten Andreas Ekström på Sydsvenskan som i ett affekterat offentligt Facebookinlägg kallade debattörerna för ”apologeter” och ”vettvillingar” och tyckte deras debattinlägg var ”vidrigt”.

Bland debattörerna fanns före detta partiledare som Gudrun Schyman, det tidigare språkröret för Miljöpartiet Birger Schlaug, professorn i idéhistoria Sven-Eric Liedman och tidigare ärkebiskopen KG Hammar, alla respekterade personer inom sina gebit. Är dessa personer verkligen ”vettvillingar” och ”apologeter” som går Putins ärenden? Eller avspeglar snarare Andreas Ekströms aggressiva reaktioner en ny och begynnande ”McCarthyism” i den politiska debatten, där alla avvikande åsikter från den just nu rådande svenska åsiktskorridoren måste demoniseras, smutskastas och misstänkliggöras? 

Ekström var tyvärr inte ensam i sin aggressiva reaktion mot de 105 debattörerna. Mitt Facebookflöde fylldes snabbt av indignerade kommentarer – från höger till vänster – över de naiva debattörerna som efterlyste alternativ till militär upprustning.  

”Hur kan ni vara så naiva så att ni tror att det går att förhandla med Putin?”  

”Förstår ni inte att det enda som kan få slut på kriget är att skicka mer vapen?”  

Förstår ni inte att det finns bara ett acceptabelt slut på kriget och det är fullständig militär seger för Ukraina?”  

Så lät det ungefär. Och så låter det fortfarande.  

Det är som det vore förbjudet att ens tänka sig att det kan finnas andra lösningar än rent militära. Aggressiviteten mot de 105 debattörerna tyder på att de som (just nu) befinner sig i den svenska åsiktskorridorens mittfåra blir provocerade av att någon uttrycker en avvikande åsikt.

Att krig fördummar är dock inget nytt. Vem minns inte den amerikanske presidenten George W. Bush som inför USA:s Irakinvasion 2003 uttalade de numera ökända och bevingade orden: ”You are either with us or against us!” i syfte att demonisera de som opponerade sig mot krigplanerna? Jag trodde aldrig jag skulle få uppleva den dag när Bushs reaktionära devis tog sig in i politiska debatten även i Sverige. Men jag hade fel. Blotta tanken på ett fredsavtal i Ukraina upplevs uppenbarligen som oerhört provocerande av många. 

Aggressiviteten mot de 105 debattörerna tyder på att de som (just nu) befinner sig i den svenska åsiktskorridorens mittfåra blir provocerade av att någon uttrycker en avvikande åsikt.

Även om forskaruppropet som jag undertecknade fick många positiva reaktioner så saknades inte kritik från delar av forskarsamhället. Kritiken var på många sätt märklig. En sociologlektor i min bekantskapskrets på Facebook som är influerad av den så kallade ”Frankfurtskolan” fnös föraktfullt åt uppropet och hävdade att det avspeglade en naiv tilltro till vetenskapens ofelbarhet. Sociologen citerade Theodor Adorno: ”Jag är här för att skriva, inte för att skriva under” och stoltserade närmast över att han ogärna lämnade sitt akademiska elfenbenstorn för att engagera sig i samhällsdebatten med kollegor från andra discipliner.

Liknande småaktig kritik kom från en professor i litteraturvetenskap, Sven Anders Johansson, som i en artikel i Aftonbladet betecknade debattartikeln som ”magistral”, antydde att ingen av de 1000 undertecknarna hade tagit ett enda poäng i vetenskapsteori och undrade om de ville avskaffa valda politiker och demokratin.⁵ 

Johansson beklagade sig även över de stora forskningssatsningarna på STEM-ämnena (naturvetenskap, teknik, ingenjörsvetenskap, matematik) och illustrerade därmed på ett övertydligt vis klyftan mellan det som CP Snow kallade för ”De två kulturerna”.

Alltför många samhällsvetare och humanister tar fortfarande alltför snabbt tar på sig offerkoftan när de likt Johansson suckar över naturvetare som reflexmässigt utmålas som naiva och oreflekterande ”positivister” med en ”scientistisk” världsbild och som är ansvariga för allt som är dåligt i samhället, oavsett om det är hurtfrisk retorik om innovation och tillväxt, eugenik eller andra brott mot mänskligheten. 

Utöver denna förutsägbara kritik från delar av den akademiska vänstern kom även lika förutsägbar kritik från liberalt och borgerligt håll på Forskaruppropet. Föga förvånande kom sådan kritik från professorer i två av de mest politiserade akademiska disciplinerna vi har: statsvetenskap och nationalekonomi. Professorer inom dessa discipliner har ett klart överskott på liberaler och borgerliga sympatisörer och tenderar att betrakta sig själva som opartiska objektiva analytiker av samhället, inte som vanliga människor av kött och blod med värderingar och åsikter som oss andra, inklusive vi naturvetare.

Statsvetarprofessorn Bo Rothstein, Sveriges kanske mest produktiva åsiktsmaskin i den akademiska världen – dundrade mot Forskaruppropet i en affekterad debattartikel med den apokalyptiska rubriken ”Forskare vill ha politisk lydnad”(sic!).⁶. Även Rothstein påstod alltså, utan grund, att undertecknarna av Forskaruppropet förespråkade expertstyre.

Jag trodde aldrig jag skulle få uppleva den dag när Bushs reaktionära devis tog sig in i politiska debatten även i Sverige. Men jag hade fel. Blotta tanken på ett fredsavtal i Ukraina upplevs uppenbarligen som oerhört provocerande av många.

Statsvetarprofessorn drog triumferande fram vetenskapsfilosofiska argument från David Hume i sin kritik: det går inte att härleda ett ”bör” från ett ”är”, det vill säga vetenskapliga resultat går inte att direkt översätta till politisk handling. Visst är det så, men vem har påstått detta? Rothstein drog alltså till med ett klassiskt ”halmgubbe”-argument: han kritiserade sin egen karikatyr och pådyvlade sina åsiktsmotståndare en uppfattning som de aldrig uttryckt.  

Det hela blev extra roligt eftersom Rothstein själv bara några år tidigare under den svenska pandemidebatten gick i polemik mot en professor i företagsekonomi (Johan Alvehus) som förespråkade mer undervisning i vetenskapsfilosofi för att förstå varför olika forskare kunde uttrycka olika uppfattningar om hur pandemin skulle hanteras.⁷ En ganska rimlig åsikt, kan man tycka, men då (2020) dundrade Rothstein i hård kritik mot Alvehus att ”Undervisning i vetenskapsfilosofi kan sprida destruktiva idéer”. ⁸ 

Den ständigt ombytlige Rothstein är svår att få grepp om: ska vi tro på Rothstein version 2020 att vetenskapsfilosofi är dåligt och leder till relativism eller Rothstein version 2025 att vetenskapsfilosofi är bra eftersom det motverkar forskare som påstås kräva politisk lydnad och expertstyre? Ingen vet.  

Sociologen citerade Theodor Adorno: ”Jag är här för att skriva, inte för att skriva under” och stoltserade närmast över att han ogärna lämnade sitt akademiska elfenbenstorn för att engagera sig i samhällsdebatten med kollegor från andra discipliner.

Det går heller inte att låta bli att nämna professorerna i nationalekonomi John Hassler och Per Krusell som i ett inlägg på bloggen Ekonomistas påstod att Forskaruppropet ”riskerade att politisera vetenskapen”.⁹ Denna kritik kommer alltså från två av våra mest politiserade nationalekonomer, som båda varit aktiva i den borgerliga tankesmedjan Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, som har påstått att ”klimatpanik är det största klimathotet” och som kritiserat svensk klimatpolitik som alltför restriktiv eftersom koldioxidutsläppen i Kina är så mycket större än i Sverige.¹⁰

Det blir verkligen inte bättre än så här: snacka om att kasta sten i glashus! Man kan undra, baserat på Hasslers och Krusells tidigare inlägg i klimatdebatten om det egentligen är kolet eller klimatpaniken som är det största klimathotet? De tycks nämligen ha svårt att bestämma sig. Hasslers och Krusells politiserade kritik avslöjar mer om den borgerliga hegemonin i deras eget forskningsfält (nationalekonomin) än den säger någonting intressant om Forskaruppropet. 

Nej, jag är inte naiv. Jag tror inte Forskaruppropet och de andra uppropen under våren kommer att få regeringen att ändra sin politik. Ändå har uppropen varit värdefulla, eftersom de har lett till pinsamt förutsägbara reaktioner och har provocerat fram starkt politiserad kritik, både från den borgerliga delen av den akademiska världen men även från vänsterlutande samhällsvetare och humanister med en relativistisk syn på vetenskaplig kunskap. Alltid något att skratta åt.