I många länder är offentlig sjukvård något som den övre medelklassen helst undviker. Detta håller på att ske i Sverige, skriver John Lapidus.

På ett seminarium med titeln Välfärd på fallrepet på ABF-huset i Stockholm var jag en av talarna. Mötet syftade till att jämföra den finska välfärden med den svenska utifrån idén att Finland har stått emot privatiseringshysterin bättre än Sverige.

Det föll på min lott att diskutera sjukvårdssystemen i de båda länderna. Finland hade varit en blind fläck på min vårdkarta, så i god tid före mötet började jag studera vårt östra grannland. Jag blev förvånad över mina upptäckter. Det visade sig att Helsingfors har ett privat cancersjukhus där man får betala 5 600 kronor för ett första telefonsamtal, och att 40 procent av alla finska barn under 7 år har en privat sjukvårdsförsäkring. 40 procent! Småbarn! Det betyder att nästan hälften av alla barn går direkt till specialistläkare, medan övriga får träffa en sjuksköterska och därefter en allmänläkare innan det kan bli aktuellt med specialistvård.

Det visade sig att Helsingfors har ett privat cancersjukhus där man får betala 5 600 kronor för ett första telefonsamtal, och att 40 procent av alla finska barn under 7 år har en privat försäkring.

Ett par dagar innan mötet kontaktade jag några finska vänner för att höra vad de ansåg om vård efter plånbok för småbarn. Först när vi talat djupare om saken riktade de viss kritik mot detta faktum. Men samtidigt framkom att de själva helst undvek det som de kallade ”den allmänna vården”.

I flera länder som jag har studerat talas lika nedsättande om det offentliga i vissa kretsar. Ett exempel är Spanien. När jag var där som gästforskare ansågs mitt ämne vara känsligt bland några av de inhemska universitetskollegorna, detta då de själva – i egenskap av statligt anställda – har rätt att välja om de vill tillhöra det offentliga eller det privata sjukvårdssystemet. Nästan alla väljer det privata och den spanska staten uppmuntrar de statligt anställda att lämna den offentliga sjukvården.

Men hur är det då i Sverige? Min bild är att allt större befolkningsskikt, främst inom den övre medelklassen, har börjat lämna idén om vård på lika villkor bakom sig. Det är inte säkert att de själva vet om det. De skulle kanske inte ens hålla med om man påtalade det, men det är ändå uppenbart utifrån deras sätt att resonera. De skryter med att de går till det privata och anser att just de själva har gjort sig förtjänta av att, via en privat sjukvårdsförsäkring, gå före alla andra i vårdkön. Samtidigt påstår de att de inte alls går före och hävdar rent av att deras försäkringar bidrar till att avlasta den offentliga vården.

De skryter med att de går till det privata och anser att just de själva har gjort sig förtjänta av att, via en privat sjukvårds-försäkring, gå före alla andra i vårdkön.

De rapar kort sagt upp alla myter som den privata vårdindustrin har matat dem med för att skapa legitimitet för ett ojämlikt sjukvårdssystem.

Men om man frågar dessa personer om de alltså menar att sjukvård ska vara en produkt som vilken som helst, att vård ska bli köp- och säljbar i likhet med bilar och kylskåp, då får de plötsligt något oroligt i blicken. Det står och väger. De är inte beredda att ta steget fullt ut men det är bara en tidsfråga. Om utvecklingen fortsätter som i dag kommer även vissa politiska partier att ta mer entydig ställning för vård efter plånbok. Ett ställe där detta redan sker är på Twitter. För en tid sedan roade jag mig med att gå igenom de senaste tusen inläggen innehållande ”privat sjukvårdsförsäkring”, och resultatet var allt annat än uppmuntrande.

I en överväldigande majoritet av Twitter-inläggen argumenterades för privata sjukvårdsförsäkringar, och i ett stort antal av dessa inlägg framfördes argument som att ”Tur jag har min privata sjukvårdsförsäkring i detta sossesverige”, ”Vissa prioriterar rökning och alkohol, andra köper privat sjukvårdsförsäkring”, ”Skaffar man privat sjukvårdsförsäkring ska man inte behöva betala skatt för den allmänna vården”, ”Jag betalar hellre min egen sjukvårdsförsäkring än att försörja parasiter”, ”USA:s system fungerar mycket bättre än det svenska”.

Men om man frågar dessa personer om de alltså menar att sjukvård ska vara en produkt som vilken som helst, att vård ska bli köp- och säljbar i likhet med bilar och kylskåp, då får de plötsligt något oroligt i blicken.

Ovanstående åsikter är en naturlig följd av att vi redan i dag har en försäkringsindustri som slår sönder det gemensamma sjukvårdssystemet. På kort tid har vuxit fram ett parallellt system där 800 000 personer tecknar privata sjukvårdsförsäkringar och börjar se ner på oss som går till ”den allmänna vården”.

Om vi inte bryter privatiseringstrenden kommer vi få se allt mer förakt för vård på lika villkor. Det brådskar att ta strid mot privata vårdgivare och försäkringsbolag. Det brådskar att ta strid för gemensam och offentlig vård av högsta kvalitet.