Det har gått tio år sedan Henning Mankell gick bort. Han var inte bara en storsäljande deckarförfattare, han var också en internationell intellektuell och förlagsgrundare. Varför har europeisk tv gjort dokumentärer om honom, men inte svensk? Vill Sverige glömma sina intellektuella? frågar sig Erik Cardelús.

Det har gått tio år sedan Henning Mankell gick ur tiden, under den omtumlande flyktinghösten 2015. Motorn i Mankells globala framgångar var Wallanderserien, tolv böcker utgivna 1991–2009, sålda i över 40 miljoner exemplar och filmatiserade med storskådespelare som Kenneth Branagh och Krister Henriksson. Med den dystre, operaälskande kommissarien Kurt Wallanders sattes småstaden Ystad på den litterära världskartan, tillsammans med varumärken som Schwedenkrimi och Scandinavian Noir. Linjerna löpte tillbaka till Sjöwall & Wahlöö och kommissarie Martin Beck, men med Wallander lyftes genren till nya oanade höjder och krimlitteratur blev en svensk paradgren.

Men Henning Mankell var inte bara en mycket framgångsrik deckarförfattare, utan en offentlig intellektuell med global räckvidd. Ett vänsterinriktat världssamvete som producerade en strid ström av opinionsartiklar, essäer och intervjuer i internationella tidskrifter som Bild-Zeitung, The Independent och New York Times, och som grundade förlaget Leopard tillsammans med Dan Israel, för att ge ut samhällsengagerad litteratur på svenska. När Henning Mankell i början av 2014 fick besked om att han hade spridd lungcancer, publicerade han en sjukdomsdagbok i GP och i flera internationella stortidningar.¹

Men minnet är kort och profet blir man sällan i eget land. Någon egentlig biografi har aldrig skrivits om Mankell, trots att biografier hopas om andra smalare författarskap. Mankells eftermäle tycks större utanför Sverige.

Mankells eftermäle tycks större utanför Sverige. För något år sedan skickade den europeiska kulturkanalen Arte upp ett filmteam till norrländska Sveg för att göra en dokumentär om Mankells uppväxt där, en film som sedan i fransk och tysk tv.

För något år sedan skickade den europeiska kulturkanalen Arte upp ett filmteam till norrländska Sveg för att göra en dokumentär om Mankells uppväxt där, en film som sändes i fransk och tysk tv. I Sverfiges sändes den inte.²

Sannolikt beror det skilda eftermälet i att Mankell var en offentlig intellektuell, en utrotningshotad art i ingenjörslandet Sverige. Moral, kommers och kreativitet blandas ogärna, allra minst med större gester och anspråk. Skomakare blir vid sin läst, författare skriver sina böcker. Undantaget är mediala kändisar som valsar runt i görandet och låtandet, utan risk att tappa trovärdighet. Ändå förbryllar glömskan kring Henning Mankell, inte minst idag då litterära hågkomster och hedersbetygelser går på högvarv med läslistor och kanondebatt.

”Någonting har han glömt, det vet han med säkerhet när han vaknar.” Så börjar Henning Mankells deckardebut, med Mördare utan ansikte, krimromanen från 1991 där Kurt Wallander gör entré i svensk litteratur och banar väg för det svenska deckarundret. Handlingen kretsar kring mordet på ett äldre jordbrukarpar i ett vintermörkt och vindpinat Skåne. Här artikulerades för första gången den svenska oron, ett signum för hela Wallandersviten. I bakgrunden fanns det långa 1990-talets kriser och förändringar: folkhemmets sönderfall, den ekonomiska krisen, EU-inträdet och globaliseringen och den gränsöverskridande kriminalitet som sedan dess varit så svår att stoppa.

Sannolikt har Sverige inte velat minnas Mankell därför att han var en offentlig intellektuell, en utrotningshotad art i ingenjörslandet Sverige. Moral, kommers och kreativitet blandas ogärna, allra minst med större gester och anspråk.

Att mördarna i romanen visar sig vara utlänningar gav en dubbel effekt: en fördom bekräftades, men också dess fatala följder. I efterdyningarna piskas främlingsfientliga stämningar upp och det leder till ännu ett mord, nu av en förövare med rasistiska motiv. Här speglades 1990-talets allra mörkaste sidor: nedbrunna flyktingförläggningar och rasistiskt våld. Här gestaltades också hatets spiraler långt före dagens ilskna nättroll och uppviglande botar.

Den amerikanska rockikonen Patti Smith såg Wallander som sin like – han är precis som jag. Men det var ett decennium sedan. Redan i romanerna åldras Wallander obarmhärtigt: i Mördare utan ansikte oroar han sig för sin hälsa, förbannar av sin övervikt, lider av magont och hypokondri. I den avslutande romanen, Den orolige mannen, glider han som sextioåring in i demensens dimmor, glömmer sitt tjänstevapen på krogen, lider av minnesförluster och gör sig skyldig till upprepade övertramp. Dottern Linda, som trots sin faders avrådan blivit polis, hjälper honom under de sista dagarna innan pensionen inträder.

Den amerikanska rockikonen Patti Smith såg Wallander som sin like – han är precis som jag.

Forskare har kopplat Wallander till den nya mansforskningen, som växte fram under tidigt 1990-tal och frontades av R.W. Connells med begreppet hegemonisk maskulinitet. Connell lanserade den föga revolutionerande idén att manlig makt inte är enhetlig, utan förekommer i olika skikt. Flertalet män lever vanliga liv, en växande marginaliserad skara hamnar under det kvinnliga genomsnittet och misslyckas med att skaffa familj, hitta gemenskap och ha ett jobb.

Ändå fastnar feministiska teorier och kändiskulturens i en ”big man bias”, där man hellre diskuterar de hegemoniska männen, ett fåtal tech-miljardärer, alfahannar och kulturmän. Wallander blir en projektionsyta för den nya manligheten – en oglamorös everyman. Dessutom uppvisar han flera traditionellt kvinnokodade drag: oförmågan att skilja på yrkes- och privatliv, svidande självrannsakan efter att hustrun lämnat honom, ett stigande missnöje med sin fula kropp och skuldkänslor inför sin sin utsatta dotter och demente fader. Patti Smiths igenkänning kanske ändå inte är så märklig.

Redan i debutromanen Mördare utan ansikte är läget mörkt: dottern gör ett självmordsförsök, fadern irrar runt i demens, hustrun lämnar honom. Själv grips Wallander för rattfylla, tafsar på en kollega och reagerar negativt på dotterns mörkhyade pojkvän. Frågan är om en sådan hjälte ens hade passerat det enklaste av dagens redaktionella filter, där identitetspolitiska grindvakter flyttat fram sina positioner. Under 2015, året som Mankell gick ur tiden, rasade cyklopdebatten på svenska kultursidor, ett hätskt meningsutbyte där Knausgård påstods sprida litterär pedofili. Själv beskyllde Knausgård Sveriges kulturliv för att sakna förmåga att hantera ambivalens och vara enögt. Sedan kom me-too-hösten två år senare.

Idag talas det allt oftare om att den svenska deckarundret har stannat av. På den viktiga tyska marknaden, där Mankell länge var giganten, har smaken för Schwedenkrimis svalnat.

Men konsten och litteraturen ska ju vara fri och flödande, inte reglerad av ideologiska regler och identitetspolitiska räkneverk. Så kanske tidsandan är den stora boven här, men tiden gör oss inte till viljelösa marionettdockor styrda av klickokratins och korrekthetens logiker. Nymoralism och narcissism präglar mycket av vår tid; behovet av att vara medialt attraktiv och ha ett blött pekfinger i de många tvära vindkasten. Mankell var ingen medietränad kändis, men en outtröttlig vänsterpolitisk kämpe, som vann sin berömmelse genom böckerna om Wallander, en gnällig och överviktig medelålders man som var påfallande ambivalent inför den tilltagande invandringen, drack för mycket och hade problematiska relationer med kvinnor.

Idag talas det allt oftare om att den svenska deckarundret har stannat av. På den viktiga tyska marknaden, där Mankell länge var giganten, har smaken för Schwedenkrimis svalnat. Samtidigt fortlever den tyska respekten för offentliga intellektuella. Välkänd är beskrivningen av Tyskland som ett Sverige för vuxna, ett land som förhåller sig mer tillåtande till en djärv intellektuell kultur med mindre av pekpinnar. Att personer och företeelser glider in i glömska behöver inte nödvändigtvis vara ett problem. Hågkomster och hedersbetygelser ska inte följa någon statlig reglering eller representativitetens regim. Ändå kan det tyckas märkligt att det idag släpps fram fler missnöjda och opolerade män i världspolitiken än i litteraturen.