Världsordningen har exploderat i tusen bitar. Den nya spelregeln är att det inte finns några regler. I stället för frihandel råder nu ohämmat protektionism och i stället för fri konkurrens, statligt subventionerad industripolitik, skriver Bolivias f.d. vicepresident Alvaro Garcia Linera.

Sedan 1945 har de mellanstatliga relationerna styrts av tre grundläggande principer:

a) ömsesidig respekt för staternas territoriella suveränitet
b) den gemensamma uppfattningen att varje land ska lösa sina politiska angelägenheter internt utan utländsk inblandning
c) fredlig lösning av tvister mellan stater (enligt artikeln 2 i FN-stadgan).

Visserligen följdes dessa principer ofta inte, såsom vid USA:s invasioner av Vietnam, Puerto Rico, Irak och Libyen; de ryska invasionerna i Tjeckoslovakien och Ungern, eller de europeiska i Jugoslavien och Afghanistan. Stormakterna kunde, utifrån kommersiella eller geopolitisk‑strategiska intressen, tillfälligt bryta mot dessa regler, men de utgjorde ändå ett slags övergripande ram som reglerade relationerna och legitimiteten i staters agerande.

Med Sovjetunionens fall 1989 ”berikades” denna ordning med globaliseringens framväxande komponenter d) fri handel för varor och kapital e) skydd av utländska investeringar, främst amerikanska och europeiska f) globaliserade värdekedjor g) expanderande demokratiska och liberala värderingar. Det handlade om att kunna bedriva affärer överallt i världen, men alltid ackompanjerat av ett mått av teatraliskt hyckleri: de så kallade liberala ”värderingarna” fungerade som legitimerande retorik inför de underordnade samhällsgrupperna. Idag har denna ordning exploderat i tusen bitar.

Stormakterna kunde, utifrån kommersiella eller geopolitisk‑strategiska intressen, tillfälligt bryta mot dessa regler, men de utgjorde ändå ett slags övergripande ram som reglerade relationerna och legitimiteten i staters agerande. Idag har denna ordning exploderat i tusen bitar.

Först kom hyperglobaliseringens strukturella brister, som tog sig i uttryck i en systemisk nedgång i den ekonomiska tillväxten och den dramatiska finanskrisen 2008–2010. Marknader reglerar inte sig själva och, om man lämnar dem vind för våg, är de som apor med rakblad lösa i en förskola. I tysthet började de gränsöverskridande kapitalflödena avta, liksom tillväxttakterna i världshandeln. Till slut var det staten — länge avfärdad som en ”föråldrad” politisk konstruktion — som tvingades rädda de ”meriterade” investerarna genom omfattande offentlig penningutgivning. År 2020 uppgick denna form av ”kvantitativ lättnad” till 18 procent av BNP i de avancerade ekonomierna. Mitt i detta kom Brexit, som visade att suveränitetsidealen inte var museala minnen, utan också ett annat sätt att organisera ekonomin. Skrämda började de liberala eliterna tala om en ”långsam globalisering”.

Och sen kom Trump, med sitt enkla men slagkraftiga språk och ett helt kavalleri av importtullar, som rubbade till slut alla principer och ”värderingar” som tidigare betraktats som gemensamma. Han började dela ut tullar till hela världen som den som delar ut märkta pokerkort för att sedan förhandla om nya lika märkta kort, tills han slagit ut en efter en av alla deltagare.

Och sen kom Trump och rubbade alla principer och ”värderingar” som tidigare betraktats som gemensamma. Han började dela ut tullar till hela världen som den som delar ut märkta pokerkort för att sedan förhandla om nya lika märkta kort, tills han slagit ut en efter en av alla deltagare.

På kort tid har alla globaliseringens anateman rest sig och blivit dominerande. I stället för frihandel råder nu ohämmad protektionism. I stället för fri konkurrens har vi statligt subventionerad industripolitik. I stället för finanspolitisk disciplin har vi skenande offentlig skuldsättning. De globala värdekedjorna håller på att ersättas av en geopolitiskt regionaliserad arbetsdelning. Farväl globalisering — åtminstone inom viktiga delar av ekonomin. Välkommen ”geoekonomisk fragmentering”.

Allt detta innebär en omorganisering av de huvudaktörer som dominerar världsekonomin. Om det tidigare var de anonyma marknaderna som omdefinierade investeringsflöden, handel och lönsamhet — och därigenom underordnade staterna — så är det nu staterna som planerar och använder sina monopolmaktmedel för att få kapitalet att agera och bli rikt. Det är fortfarande kapitalism. Självklart. Men det är en ny typ av global kapitalism, beskyddad, kapitaliserad, uppbackad och driven av staten.

I stället för frihandel råder nu ohämmad protektionism. I stället för fri konkurrens, statligt subventionerad industripolitik. I stället för finanspolitisk disciplin, skenande offentlig skuldsättning. Farväl globalisering!

Den nya mellanstatliga spelregeln som nu råder är att det inte finns några regler. I denna övergångstid är allt tillåtet — först och främst, och framför allt, makt: tvångsmakt mellan stater för att påtvinga andra det som regeringarna, och de företag som skyddas av dem, behöver. Det spelar ingen roll om dessa företag är ”nationella” eller transnationella. Det viktiga är att de har en stat som hemvist, och att de kan utnyttja den statens politiska, ekonomiska och tvångsmakt för att säkra inhemska krediter, subventioner, tullskydd, utpressning mot andra stater för att slippa skatter och, förstås, för att erövra deras marknader.

Det handlar om en vild ordning där stater agerar som ohämmade hobbesianska Leviataner, ständigt drivna mot konflikt med varandra. Den enda begränsning de erkänner är den som sätts av deras egna resursers och maktmedels räckvidd. Med detta som utgångspunkt avgränsar de på ett realistiskt sätt sina respektive sfärer av kontroll och inflytande.

Det finns inte längre några ”värderingar” att hålla sig till eller åberopa i sin strävan. Varken demokrati, eller mänskliga rättigheter, eller rättvisa. Bara makt. Makt att ockupera. Makt att vinna. Makt att usurpera. Makt att göra vinster. Makt att förnedra och kuva. Och Trumps favoritmakt: makten att injaga rädsla i andra. ”America First”, utan hänsyn till avtal, lojaliteter, historia, folken eller personer som krossas, trampas på och spottas ut längs vägen mot storhet: ”drill, baby, drill”.

I denna övergångstid är allt tillåtet — först och främst, och framför allt, makt: tvångsmakt mellan stater för att påtvinga andra det som regeringarna, och de företag som skyddas av dem, behöver.

Därför bryr sig president Trump inte om att upprätthålla det militära paraplyet över Europa. Han vinner inget på det. USA förlorar pengar. Mer lönsamt är att sälja vapen och gas till de skrämda europeiska regeringarna som söker skydd i en illusorisk ”internationell ordning” byggd på böner.

Därför bryr han sig inte om Ukrainas territoriella integritet eller dess anslutning till NATO. Ryssland är ingen motståndare som USA behöver frukta, och Ukraina är relevant endast om man kan lägga beslag på dess jordar, dess mineraler och framför allt återfå de över 100 miljarder dollar som Biden gav dem. Om han kan uppnå detta genom att låta en del av territoriet gå till Ryssland, är det en bra affär.

Därför inför Trump ensidigt tullar mot världen, tvingar OECD att upphäva 15‑procentskatten på amerikanska multinationella företag och är på väg att lägga vantarna på Grönland.

Därför dammar Tyskland av sin gamla preussiska militärhjälm, reviderar sin konstitution på rekordtid och frigör ett ”obegränsat offentligt utgiftsutrymme” för att ”göra sin armé stor”. Och detta utropas som den ”nya” europeismen.

Därför när USA ingriper militärt i Venezuela och kidnappar president Maduro görs det utan att ens försöka hänvisa till någon internationell rättslig grund. Än mindre till FN, som har förvandlats till en NGO för fromma internationella debatter. Det finns inget hyckleri, inga förevändningar. Bara en enkel, ren och skamlös uppvisning av statens makt för att beslagta världens största oljereserver. I förbigående även skydda de nya olje- och gasfyndigheterna i Esequibo.

Att denna brytpunkt i världsordningen antar grymma och våldsamma uttryck, utan ett narrativ som legitimerar det, kan ses som ett tecken på ett herraväldes skymning. I detta fall är det slutet på den globalistiska cykeln (40 år) och den nordamerikanska hegemonicykeln (100 år).

Vi har trätt in i ett vilt internationellt interregnum, styrt av staters makt – ekonomisk och militär. Det är inte ett tillfälligt villospår orsakat av Trump. Det kommer inte att upphöra när USA väljer en ny president 2028. Det är den stormiga övergången mot en ny stabil global ordning. Men en övergång som kommer att pågå i mer än ett decennium och som kommer att så våld, hat och inomstatliga kannibalism som lämnar sår i århundraden.

Att denna brytpunkt i världsordningen antar grymma och våldsamma uttryck, utan ett narrativ som legitimerar det, kan ses som ett tecken på ett herraväldes skymning. I detta fall är det slutet på den globalistiska cykeln (40 år) och den nordamerikanska hegemonicykeln (100 år). Varje nedgång av en auktoritet förstärker desperationen hos dem som dragit nytta av den, vilket driver dem att försöka stoppa det oundvikliga med våld. Det är vad historikern Barbara Tuchman kallat ”de senila imperiernas krigiska frivolitet”.

Det finns inte längre några värderingar att hålla sig till eller åberopa i sin strävan. Varken demokrati, eller mänskliga rättigheter, eller rättvisa. Bara makt. Makt att ockupera. Makt att vinna. Makt att usurpera. Makt att göra vinster. Makt att förnedra och kuva.

Men brutaliteten är också ett symptom på den stormiga födelsen av den nya ordningen. Det är den återkommande ”barnmorskan” i historien som Marx syftade på i det berömda kapitel XXIV i Kapitalet, där han inte bara beskriver hur den moderna staten bildas, utan även hur staten är en ”ekonomisk stormakt” som hjälper till vid födelsen av varje ny samhällsform. Den våldsamma statliga interventionen är ett födelsemärke för kapitalismen och därmed för alla de nya långa cykler genom vilka kapitalackumulation och investeringar förnyas. Den uppretade statliga interventionen är en inneboende egenskap hos liminala tider. Som den vi befinner oss i dag.

Och mitt i dessa nakna monstrositeter med vilka de stormakter agerar med, går det att urskilja framväxten av vissa regelbundenheter som, med tiden, kan lägga grunden för den nya internationella ordning som kommer att uppstå och stabiliseras under de kommande årtiondena. Dessa regelbundenheter är:

1. Stater är inte längre enbart ett stöd för kapitalets ackumulation, som de var under nyliberalismen; nu är de också en del av kommandot och den territorialiserade omorganiseringen av denna ackumulation. Kina, Korea, Japan och Vietnam är framgångsrika exempel på detta. USA och EU kommer att följa samma väg, men inte i form av en företagsstat, som de förstnämnda gjorde. Utan som en inkuberande, beskyddande och närande stat för ”sina” privata företag inom sina respektive inflytelsesfärer.
   
2. Världens stater kommer att skilja sig åt mellan patronstater och vasallstater, beroende på deras infrastrukturella kapacitet, ekonomiska styrka, politiska sammanhållning och militära logistik. De förra kommer att avgränsa områden för kontroll och självständighet för de företag som har sin hemvist inom deras territorier. De senare kommer att fungera som leverantörer av insatsvaror och exklusiva resurser till de förstnämnda.
   
3. Suveränitet är inte längre ett erkännande som regleras genom internationella avtal. Den bestäms av ekonomisk styrka, stark intern legitimitet, förmåga att försvara sig och möjligheten att tillfoga andra stater skada. Stater som saknar dessa egenskaper förvandlas till stater i underordning.
   
4.  Inflytelsesfärerna, regionala eller kontinentala, kommer att vara flexibla och underkastade kapitalens expansionstryck i deras jakt på marknader. Men gränsernas elasticitet kommer inte att bero på handelsavtal, utan på vågor av tullkrig, geopolitiska utpressningar och inblandning i staters inre angelägenheter. Från en ”internationell ordning” för marknader, där staterna fungerade som plattformen för kapitalets fria rörlighet, går vi mot en ”global ordning” där stater erövrar — med tvångsmakt — regionala utrymmen och utvalda globala marknader åt ”sina” kapital.
   
5. Regeringens inhemska legitimitet kommer successivt att överge den globalistiskt liberala ideologin och i stället fokusera på regional säkerhet, nationell ”storhet” och suveränitet.

Det är ett scenario av stridande stater och underkastade stater, enligt geoekonomiska prioriteringar. Skrämmande, men verkligt.

Översättning från spanska: Francisco Contreras