I debatten om arv och miljö får den adopterade bara ge ett godkänt svar: arvet är oviktigt, miljön är allt. Samtidigt ökar intresset för släktforskning och dna-testande. Varför är detta intresse tabubelagt när det gäller oss adopterade, skriver Maria Fredriksson.

Jag är en drygt femtioårig koreaadopterad svensk kvinna som skriver publikt om transrasial adoption, rasism och rasistisk misogyni. Mina följare tipsar mig ofta om texter, tv-program och filmer som på olika sätt berör dessa ämnen. Bland annat har jag tipsats om SVT:s populärvetenskapliga serie ”Din personlighet” som aktualiserar debatten om arv eller miljö.

För adopterade är detta en fråga som är ständigt närvarande, kanske i synnerhet för de adopterade vars genetiska bakgrund är fullt synlig. Adopterade framhålls ofta som exempel på hur miljö trumfar arv, både på individ- och gruppnivå. Adoptivfamiljen anses bevisa att biologiska band inte spelar någon roll för relationerna i en familj; ett adoptivföräldraskap är likvärdigt ett biologiskt och ett adopterat barn är lika äkta som ett biologiskt barn.

Om den adopterade dessutom är synligt utrikes född kan adoptionen även betraktas som bevis för att ras inte existerar – ett östasiatiskt barn uppfostrat i Sverige blir i allt väsentligt lika svenskt som sina majoritetssvenska jämnåriga.

Om den adopterade dessutom är synligt utrikes född kan adoptionen även betraktas som bevis för att ras inte existerar – ett östasiatiskt barn uppfostrat i Sverige blir i allt väsentligt lika svenskt som sina majoritetssvenska jämnåriga.

I början av 1960-talet började svenskarna adoptera små svarthåriga barn från andra kontinenter och det ledde till en debatt där rasistiskt grundade farhågor mötte färgblind entusiasm. Professor Jan Arvid Böök vid Institutionen för medicinsk genetik vid Uppsala universitet menade att innan det presenterats fler vetenskapliga undersökningar ska adoption ”tillåtas endast i begränsad omfattning när det gäller barn tillhörande starkt skilda rasgrupper”.

Överläkare Torsten Thysell vid Barnpsykologiska kliniken på Centrallasarettet i Karlstad sa att ”korsning mellan två raser, som befinner sig på olika kulturnivå, ej ter sig önskvärd ur den mera högre stående rasens synpunkt.”¹

Dessa uttalanden stod i skarp kontrast till vad som hördes från de tidiga adoptivföräldrarna, bland andra Hasse Alfredsson som uppmanade svenska folket att “föröka sig genom adoption” som ett sätt att hjälpa Tredje världen.² Skådespelerskan och sångerskan Barbro Hörberg påpekade att ”det är så oerhört viktigt att vi får vara med människor av annan ras” och författaren Claes Engström konstaterade att ”genom ett ökat antal adoptioner har [vi] möjlighet att successivt och på ett naturligt sätt vänja oss vid människor som har ett avvikande utseende.”³

Dessa uttalanden stod i skarp kontrast till vad som hördes från de tidiga adoptivföräldrarna, bland andra Hasse Alfredsson som uppmanade svenska folket att föröka sig genom adoption som ett sätt att hjälpa Tredje världen.

Skeptikerna förlorade debatten, kanske som en följd av efterkrigstidens insikt om hur genetiken kan missbrukas. Ett utlandsadopterat barn sågs inte längre bara som produkten av en arvsmassa utan snarare som en formbar lerklump och så länge barnet stöptes i samma form som sina majoritetssvenska klasskamrater skulle det avvikande utseendet inte spela någon större roll.

Idag är vi ungefär 60 000 utlandsadopterade, från världens alla hörn. Vi heter Andersson och Pettersson och Lundström och vi talar och agerar som man kan förvänta sig av personer med de namnen. Det enda som skvallrar om ett Annat ursprung är vårt yttre, det som populärt kallas för etnicitet. När man heter Lundström, talar som en Lundström men inte ser ut som en Lundström förväntas man förklara varför trots att så många svenskar hävdar att de inte ser färg.

Tio år efter adoptionsdebatten landade jag på svensk mark som ett av de barn som skulle vänja svensken vid människor av andra raser. Anknytningen till min adoptivfamilj och min assimilation till det svenska samhället skulle bevisa att biologiska band är oviktiga och att ras är en utseendevariation. Det har inte varit en enkel uppgift. I ena stunden ska jag agera illustration för hur miljö är det enda som räknas och för hur färgblinda svenskarna är, i nästa stund får jag frågor om min härkomst.

I över femtio år har jag varit föremål för andras spekulationer och föreställningar kring arv och miljö och jag lärde mig tidigt att min uppgift är att bekräfta, inte utmana.

Att vara koreaadopterad i Sverige har alltså inneburit att jag förväntats anpassa mig till andras syn på arv och miljö. I över femtio år har jag varit föremål för andras spekulationer och föreställningar kring arv och miljö och jag lärde mig tidigt att min uppgift är att bekräfta, inte utmana. Mitt intresse för mina biologiska föräldrar har tolkats som otacksamhet gentemot både min adoptivfamilj och mitt adoptivland. Sorgen över att inte likna någon vare sig i min familj och inte heller representeras i populärkulturen annat än som karikatyrer eller stereotyper har avfärdats som ytlighet och rasfixering.

När jag påpekar att min olikhet leder till ständiga frågor om mitt ursprung anklagas jag för illvillig tolkning av vad som egentligen bara är vänligt intresse. Om jag lyfter problematiken med hur östasiater gestaltas i västerländsk populärkultur är jag överkänslig som ser rasism överallt och inte kan ta ett skämt. Jag slås ibland av paradoxen i att den som påtalar rasism ofta blir anklagad för rasism med hänvisning till att hen är fixerad vid ras.

Dock kan jag ibland undra över vem som egentligen är besatt av biologiskt ursprung, genetik och ras. På TV kan man zappa mellan olika typer av realityprogram som bygger på fascinationen för genetiskt ursprung, från Spårlöst till Allt för Sverige och Vem tror du att du är? Släktforskning som hobby verkar ha fått ett rejält uppsving nu när vem som helst kan beställa hem ett dna-testkit och därmed inte bara hitta släktingar utan även se vilken etnisk grupp man tillhör. Särskilt minns jag kollegan som på en AW raljerade över vad som skulle ske om det visade sig att man var halvkines. Denna sfi-lärare i 55-årsåldern drog sedan upp ena ögonvrån mot örat så som barn på skolgården gör till ramsan om pappan som är kines och mamman som är japan. Om nu biologiska band och etnicitet är försumbara borde väl dna-testsföretagen gå i konkurs och tv-programmen floppa.

Dock kan jag ibland undra över vem som egentligen är besatt av biologiskt ursprung, genetik och ras. På TV kan man zappa mellan olika typer av realityprogram som bygger på fascinationen för genetiskt ursprung, från Spårlöst till Allt för Sverige.

När ett barn ska bli till med hjälp av könscellsdonator försöker de beredvilliga infertilitetsklinikerna och surrogatmödraskapsarrangörerna matcha donator med de blivande föräldrarna utseendemässigt. För en koreaadopterad som fått lära sig att det är ytligt att vilja likna sina föräldrar och syskon ter det sig något märkligt.

Ännu märkligare blir det när man lyssnar på argumenten i debatten om surrogatmödraskap, där så kallat fullständig värdgraviditet förordas då den biologiska modern inte har någon genetisk koppling till barnet vilket förmodas minska risken för att hon ska knyta an till barnet. Hur ska man som adopterad förhålla sig till det resonemanget? I egenskap av adopterad har jag ofta använts som ett bevis för att längtan efter biologiska barn är bakåtsträvande och potentiellt rasistiskt trams. Därför är det svårt att betrakta den typen av argument för donator-ivf och surrogatmödraskap som något annat än en bekräftelse på vad jag alltid har misstänkt, det vill säga att mitt tvivel, min ilska och min sorg har tystats med andras önsketänkande.

I debatten om surrogatmödraskap förordas att den biologiska modern inte har någon genetisk koppling till barnet vilket förmodas minska risken för att hon ska knyta an till barnet. Hur ska man som adopterad förhålla sig till det resonemanget?

Som koreaadopterad svensk kvinna i femtioårsåldern känner jag både sorg och vrede över att vi som är ett resultat av andras drömmar om barn berövas både terminologi och utrymme i samtalet om arv och miljö. Vi fostras till att eka de argument som använts för att försvara våra respektive familjekonstellationer. För mig resulterade det i att jag länge saknade ord för att adekvat beskriva min erfarenhet och därmed även att förstå var mina egna gränser borde ha dragits. Det berövade mig förmågan att solidarisera mig med andra i liknande situation och följaktligen uteblev det stöd jag kanske hade behövt.

När jag sitter och filar på en text om SVT-serien ”Din personlighet” dyker en artikel från SVT Nyheter Skåne upp i mitt flöde. Den handlar om hur tonåriga pojkar utsätter personalen på en thaimassagesalong för sexuella trakasserier.⁴ I december 2022 rapporterade Uppdrag Granskning om thaimassörernas utsatthet och om männens aggressiva reaktioner när de nekas de sexuella tjänster som de tagit för givna.⁵

Och det är förbannat sorgligt att det skulle ta en koreaadopterad svensklärare i femtioårsåldern ett halvt sekel att känna solidaritet med sina asiatiska medsystrar samt formulera ett svar på varför det är farligt att inte kunna tala om ras och representation.

Med skam tänker jag på hur jag länge fjärmat mig från kvinnor som fysiskt liknar mig, med ilska tänker jag på att det är priset jag betalat för att upptas som svensk. Det är sorgligt att sexuella trakasserier ska utgöra hederligt arbetande kvinnors vardag bara för att Herr Andersson och Pettersson och Lundström är fast i en dröm om geishor och konkubiner. Och det är förbannat sorgligt att det skulle ta en koreaadopterad svensklärare i femtioårsåldern ett halvt sekel att känna solidaritet med sina asiatiska medsystrar samt formulera följande svar på varför det är farligt att inte kunna tala om ras och representation:

Västerlänningars föreställningar om den sydöst/östasiatiska kvinnans undergivenhet och sexuella tillgänglighet kan kopplas till den höga frekvensen av sexuella trakasserier från män som känner sig förkastade av den västerländska feminismen. Ett avvisande från de förmodat ofördärvade kvinnorna från Orienten landar således sällan väl.