Den svenska regeringens kulturkanon har lanserats som ett integrations- och inkluderingsprojekt. Men vilken roll kommer den att spela i ljuset av den förda kulturpolitiken? Bakom de stora, vackra orden döljer sig helt andra ambitioner, befarar Ida Thunström.

Att en kultur har något slags kanon är omöjligt att komma undan. Den må vara spretig, enkel, ny, gammal eller rentav konstruerad, men den finns där. Och den är, och ska vara, i konstant förändring. Man kan hävda att en grupp behöver gemensamma värderingar för att kunna fungera tillsammans. Att människor delar erfarenheter för att kunna ha ett gemensamt projekt. Kanske skulle det göra en del saker enklare, men få samhällen ser ut så.

När jag ser tillbaka på den konsthistoriska kanon jag själv fick lära mig på Lunds universitet för drygt tjugo år sedan, känns den redan daterad. På bara två decennier har synen på historien förändrats så pass mycket att det inte är samma 1900-tal nu som då.

Värderingar i Sverige spretar kanske inte mer idag än förr i tiden, men det tycker Sverigedemokraterna att de gör, och därför ska Tidöregeringen uppfinna en gemensam värdegrund. Vilka det ska gagna är fortfarande oklart. Men så ter sig också det mesta vad gäller Tidöregeringens kulturkanon lite oklart, vet de ens vad en kanon är? 

När jag ser tillbaka på den konsthistoriska kanon jag själv fick lära mig på Lunds universitet för drygt tjugo år sedan, känns flera delar av den redan daterad och jag hoppas att de har strukit en del av kurslitteraturen för att ge plats för nytt. För på bara två decennier har alltså synen på historien förändrats så pass mycket att det inte är samma 1900-tal nu som då. 

Ändå var det oerhört tillfredsställande att känna att något faktiskt var begripligt. I västvärldens konsthistoriska kanon fanns en specifik väg att följa, från grottmålningar fram till idag (för tjugo år sedan), som förklarade sig själv och skapade som ett slags riktning. Det gav oss en bakgrund att ställa upp alla konstverk mot. En kontext som gav en bredare förståelse. En sanning? Knappast, men ett sätt att skapa ett mönster, och ett gemensamt språk med vilket det gick att diskutera saker och ting. Metoden är dock inte lika vettig när det gäller att hitta identitet och självbild. Att konstruera ett narrativ om ”det äkta svenska” är lite mer problematiskt. 

Metoden är dock inte lika vettig när det gäller att hitta identitet och självbild. Att konstruera ett narrativ om ”det äkta svenska” är lite mer problematiskt. 

Astrid Lindgrens Pippi Långstrump är klockren i en svensk kulturkanon av flera anledningar. Pippi var en pionjär i flera av de teman som skulle prägla Sveriges senare 1900-tal. Med sitt ”upproriska” språk (hon duade sin lärarinna!) blev hon en del av den utveckling som ledde till den ganska specifikt svenska du-reformen. Hennes totala avfärdande av klasskillnader pekade framåt mot ett Sverige som i jämförelse med många andra länder värderat människors lika värde förhållandevis högt. Hon bröt även mot den då rådande bilden av hur en flicka skulle bete sig, och kanske växte detta frö upp till att bli vår starka debatt om könstillhörigheter? Kanske förberedde oss Pippi rentav på den revolutionerande sexualundervisningen. Hon kunde ju inte låta bli att provocera!

Vill man inte gå så långt, kan man i alla fall konstatera att vi i Sverige har en stark och levande svensk barnbokstradition. Ingenting uppstår ur ingenting och Pippi var såklart ett barn av sin tid, men hon gjorde ändå stora avtryck i svensk kultur, på lite olika håll och kanter. Den rollen får hon nu inte spela i vår svenska kulturkanon, eftersom det narrativ hon passar så bra in i inte finns med på resten av listan. Hon var ju före sin tid. Alltså den som var då, 1975. 

Astrid Lindgrens Pippi Långstrump är klockren i en svensk kulturkanon av flera anledningar. Pippi var en pionjär i flera av de teman som skulle prägla Sveriges senare 1900-tal. Den rollen får hon nu inte spela i vår svenska kulturkanon, eftersom det narrativ hon passar så bra in i inte finns med på resten av listan. Hon var ju före sin tid.

Lars Trägårdhs kulturkanon blickar obevekligt bakåt, men det finns röda trådar även där. Bredvid verken Midsommarvaka, Nordisk sommarkväll och Jazz på svenska hade det väl varit bättre att låta Emil i Lönneberga representera Astrid Lindgren. De kunde ha bytt ut Gösta Berlings saga mot Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, då hade det kanske kunnat hända något. Midsommar och julfirande med blonda barn i överklassmiljö, tillsammans hade det blivit ett mer sammanhängande, om dock lite nationalromantiskt, narrativ om det ”äkta svenska”. En riktig kanon! 

Men Trägårdhs kulturkanon är i total avsaknad av någon form av vision, vilket blir ännu en bekräftelse på att det här spektaklet inte har något med varken allmänbildning, kunskap eller kultur att göra. Visst är det höjden av ironi att det var just den här regeringen som stod för initiativet att göra en svensk kulturkanon. Samma regering som systematiskt bryter ned den fria kulturen i Sverige. Som drar ned på stöd till bibliotek, studieförbund och andra samhällsorgan som skapats just i syftet att stärka det svenska folkets allmänbildning. De för en kulturpolitik som aktivt motverkar de svenskar som vill utvecklas i kultur och humaniora. 

Och det är det som skaver, insikten att hela grejen med en svensk kulturkanon verkligen bara är ett illa dolt nationalistiskt projekt.

Och det är det som skaver, insikten att hela grejen med en svensk kulturkanon verkligen bara är ett illa dolt nationalistiskt projekt.

Att en svensk kulturkanon kan komma att kopplas till frågan om svenskt medborgarskap är inte bara en farhåga, det har SD:s kulturpolitiska talesperson Alexander Christiansson varit öppen med ända från början. Och trots att det inte presenterats något direkt nationalistiskt narrativ har regeringen nu fått ett nytt redskap.

Oavsett hur osammanhängande den här förteckningen av verk är idag, kan den i framtiden bli ett effektivt verktyg för att avgöra vem som är ”svensk” och inte. Bara att skruva och justera listan lite, och så kan något börja växa fram. Kanske en sanning som inte finns, om en ”svenskhet” som aldrig har existerat, men som trots det lyckas hålla alla oliktänkande på mattan.