Vi kan inte klara klimatkrisen och behålla vår livsstil

Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol.
Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol. Du kan läsa mer om vårt samarbete här.

Herman Geijer svarar Rasmus Landström: det går inte att bibehålla levnadsstandard för arbetarklassen i väst samtidigt som det globala syd ska lyftas ur fattigdom och koldioxiden i atmosfären ska minska.

En del drömmar dör aldrig. Även om alla tecken visar på motsatsen hålls de vid liv. För vi vill inte släppa något vi investerat i. Det är så jag tolkar Rasmus Landströms recension i Aftonbladet (8/11) av den tyska ekonomijournalisten och författaren Ulrike Herrmanns bok Kapitalismens slut – myten om grön tillväxt.1

Drömmen är att bibehålla levnadsstandard för arbetarklassen i väst samtidigt som det globala syd ska lyftas ur fattigdom och koldioxiden i atmosfären ska minska. Det kan verka svårt, men förslag på lösningar – som “En ny grön giv” – är hoppet som stora delen av vänstern sätter sin tilltro i. Problemet är att det är en pappersprodukt som inte fungerar i verkligheten. Det är en dröm, ett hopp, ett löfte som är tomt. För ekonomin är beroende av energi, och en värld utan fossil energi kan aldrig ge den typ av materiell tillväxt som behövs för att kapitalismen ska leva vidare. De gröna energislagen och kärnkraften kan inte ge det överflöd som vissa hoppas på.

I Kapitalismens slut gör Herrmann upp med några av myterna om grön tillväxt. Om de energislagen som den gröna omställningen hoppas så mycket på. Kärnkraften är för långsam, dyr och osäker. För att klara omställningen och behålla en fortsatt tillväxt skulle vi, enligt Herrmann, behöva 15 000 nya reaktorer (idag finns det 441 i världen). Då ska vi också ta med i beräkningarna att alla nya reaktorer som byggts de senaste decennierna har blivit långt dyrare än planerat och extremt försenade. I ljuset av det ter sig den senaste månadens utspel om att satsa på kärnkraften som ett slag i luften. De små modulära reaktorerna, som egentligen inte är så små (det krävs minst två fotbollsplaner för dem) är inte heller realistiska i närtid.

Sol och vind är inte heller tillräckliga för att stilla det allt ökande energibehovet. Även om dessa två energislag växer så det knakar fortsätter också de fossila bränslena att växa. Den uppskalning som skulle krävas är helt enkelt inte fysiskt möjlig. Eftersom båda är eftersom opålitliga. Med lagring (så att energin kan användas även när solen inte skiner eller att det inte blåser) blir energiavkastningen, alltså hur många enheter energi man får ut för varje instoppad enhet energi, alldeles för låg för att ha den typ av välfärdssamhälle vi har idag i västvärlden.

Globalt har tillväxt och utsläpp av växthusgaser hängt ihop. De enda gångerna som utsläppen har minskat de senaste decennierna var 2008 i och med finanskrisen och 2020 när pandemin stängde ned stor del av världens produktion. Måste det vara så? Kanske inte, men det är så det har sett ut. Att vi ska kunna frikoppla tillväxten från energin globalt verkar inte vara möjligt. Åtminstone inte med dagens teknik. Att förlita sig på morgondagens (ickeexisterande) teknik för att lösa dagens problem är huvudlöst.

För all omställning som kräver att vi bygger nytt. Nya energismarta hus, nya elektriska bilar, nya enorma infrastrukturprojekt för att forsla el eller nya smarta prylar som ska minska energibehovet leder till ökade utsläpp och exploatering av naturen.

Landströms position om att vi kan ha tillväxt och lösa problemen med energi på olika sätt är inte ovanligt. En populär vision är ”Den gröna nya given” som förts fram av bland annat Vänsterpartiet, Reformisterna och vänstersinnade demokrater i USA som Alexandra Ortiz Cortes. Målet är att skapa en fossilfri värld och en framtid att tro på, där välfärden sätts i centrum. Jag skulle alla dagar i veckan välja den världen om valet stod mellan det vi har nu och deras vision. Men det också ett löfte som inte kommer att infrias, för den bygger på en fortsatt ökad produktion av varor. För all omställning som kräver att vi bygger nytt. Nya energismarta hus, nya elektriska bilar, nya enorma infrastrukturprojekt för att forsla el eller nya smarta prylar som ska minska energibehovet leder till ökade utsläpp och exploatering av naturen.

Landström skriver att ”Begrepp som tillväxt och nedväxt är meningslösa eftersom de befinner sig i ett samspel med varandra. För att vissa sektorer ska krympa måste andra växa.” Och ”att nyliberaler skiter i om ekonomin växer”. Och jag förstår inte hur han kan blanda ihop världsekonomin med att kapitalister ser till sin egen vinst i första hand och blir glada om det går dåligt för konkurrenterna. Han blandar ihop enskilda kapitalister med kapitalismen som system. Det går inte att prata om tillväxt som att det inte skulle vara produktion av fysiska produkter.

Att tro att tjänster, kultur eller immateriella varor skulle klara att skapa global tillväxt är en villfarelse. Det går inte att komma från att tillväxt kräver maskinparker, gruvor, transporter, fabriker och enorma mängder energi. Att energitillgången dessutom hela tiden måste öka på grund av tillväxten gör det till ett ännu mer hopplöst projekt.

Enligt Herrmann är alla de ”gröna” energislagen för ineffektiva och kan inte hänga med i det allt ökande energibehovet. Nästan alla nya innovationer som skapas för ökad effektivisering leder till en rekyleffekt, alltså att de används mer. Ibland kallas det också för Jevons Paradox. Att vi slutat konsumera fysiska skivor och istället framförallt lyssnar digitalt släpper ut betydligt mer växthusgaser än tillverkning och frakt av de fysiska produkterna.Herrmanns lösning då? Den här typen av böcker vill alltid ge någon form av lösning eller hopp om en framtid som inte är inspirerad av Mad Max. Hon lyfter en planerad ekonomi men med fortsatt privat ägande av produktionsmedlen precis som under Englands krigsekonomi under andra världskriget.

Den är också orealistisk, men det är åtminstone ett försök att komma med något annat. För varifrån skulle vinsterna komma när nästan ingen konsumtion sker? Varför skulle företagen fortsätta om de inte gick med vinst? I en global ekonomi där företag inte skulle få göra vinst skulle de sluta upp att producera.

Det står inte bara mellan höghastighetståg eller flygplan. Det finns också ett mycket klimatsmartare alternativ: inget av det.

Kanske är det mindre hotfullt än att skriva ett samhälleligt övertagande av produktionsmedlen? Framtiden är inte att ingen har något utan att vi ransonerar de resurserna som finns. Det är väl egentligen ingen dum idé att utgå från planetens resurser och sedan fördela det som finns på ett rättvist sätt. De flesta kan acceptera sänkningar i levnadsnivå om det sker på ett rättvist sätt. Där blir exemplet med Englands krigsekonomi lyckat. De fick det materiellt sämre, men det drabbade hyfsat jämlikt och det fanns en tydlig förklaring som de absolut flesta kunde acceptera. Kriget skapade ett projekt, som stärkte sammanhållningen eftersom det fanns ett tydligt yttre hot.

Och i ärlighetens namn så finns det ingen valmöjlighet här. Det står inte bara mellan höghastighetståg eller flygplan. Det finns också ett mycket klimatsmartare alternativ: inget av det. Men det är en jobbigare tanke för den bryter med ett löfte om att världen fortsatt ska vara tillgänglig för oss i den rika världen.

Nedväxten kommer förr eller senare, antingen planerat (vilket jag tror är osannolikt), eller kaosartat när det inte finns tillräckligt med energi för att hålla igång tillväxten. Oavsett är det slutet på kapitalismen som vi känner den idag. I bästa fall sker det snart, i värsta fall får vi dras med flera graders uppvärmning och överträdda trösklar innan tillväxten minskar. För idén med en allt ökande tillväxt är ganska ny, den kom i samma veva som kapitalismen började vinna mark som produktionssystem. När vi allt mer övergick till fossila energislag, först kol, sedan olja.

Det är inte konstigt att drömmarna om evig tillväxt och en materiellt bättre tillvaro lever kvar. Vi har sedan upplysningen matats med att det alltid blir bättre. Framstegstanken genomsyrar vår kultur och hur vi tänker på oss själva. Arbetarrörelsen har också lovat oss ett materiellt bättre liv. Ett liv utan knapphet. Men vad Herrmann gör är att visa på att jorden inte klarar det. Det finns gränser och många av dem är överskridna redan nu. Och ju djupare vi gräver för att skapa mer ekonomisk tillväxt, desto större monster kommer att komma upp ur djupen. Liksom alla priviligierade grupper har vi som boende i Sverige svårt att se att vårt sätt att leva skapar orättvisor runt om på planeten.

Herman Geijer
Aktivist och författare

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg.

Samtliga i redaktionen, alla våra skribenter, vår webbred och våra konstnärer arbetar gratis. Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.