Vi lever inte i en välfärdsstat – vi lever i en konkurrensstat

Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol.
Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol. Du kan läsa mer om vårt samarbete här.

I välfärdsstaten var vi medborgare med rättigheter. I konkurrensstaten är vi soldater, och arbetet är en värnplikt. Nationerna konkurrerar med varandra och den med lägst pris på människor vinner. Inget blir bra – men det ser bra ut. Daniel Ankarloo och Anita Ulrich förklarar det nya danska begreppet.

”Konkurrensstaten är ett lågprissamhälle med individens självavveckling som (o)mänsklig konsekvens”.1 Det är den slutsats vi drar i vår nya bok Discountsamfundet. Men vad betyder det? Och hur kan vi förstå utvecklingen i den svenska välfärdsstaten utifrån dessa begrepp?

Konkurrensstaten (”the competition state”) har i den internationella forskningslitteraturen använts för att begripa den omorientering av välfärdsstatens målsättningar, som har skett sedan 1980-talet och framåt.2 Begreppet används – oss veterligen – dock inte alls i Sverige. Men det är helt dominerande i Danmark. Detta inte minst genom den debatt som förts i kölvattnet av ett antal böcker, där professor emeritus på Copenhagen Business School, Ove Kaj Pedersen, beskriver konkurrensstatens historia och funktionssätt.3

Viktigt att slå fast är att konkurrensstaten inte nödvändigtvis innebär att den offentliga sektorn minskar i storlek, men att den får en annan roll än den tidigare haft i välfärdsstaten. I det ljuset kan konkurrensstatens logik sammanfattas i ett antal punkter.

Medan välfärdsstaten skulle kompensera medborgarna för den sociala utsatthet och de ojämlikheter som uppstår i kapitalismen, är konkurrensstatens målsättning att rusta individerna till att delta på arbetsmarknaden. Medan den offentliga sektorn i välfärdsstatens logik var fokuserad på individernas behov av (inkomstbortfalls)skydd från marknaden, är konkurrensstaten inriktad på att understödja det privata näringslivets behov av arbetskraft. I välfärdsstaten var välfärdens roll att agera som motvikt mot marknaden. 4 I konkurrensstaten är dess roll att agera som understöd till marknaden. Välfärdsstaten skulle fungera som ett skyddsnät. Konkurrensstaten fungerar mer som en trampolin.

Välfärdsstaten skulle fungera som ett skyddsnät. Konkurrensstaten fungerar mer som en trampolin.

Huvudfokus i konkurrensstaten är inte individens välfärd – och definitivt inte individens frihet och självrealisering – utan individens självförsörjning. Som Pedersen skriver: ”Konkurrensstaten har gjort individens frihet att välja egen tillvaro sekundär i förhållande till plikten att bidra till gemenskapen. Plikt har övertrumfat rätt, likhet har övertrumfat frihet, och i gemenskapens namn har alla från elev till pensionär ställts till ansvar för att delta som gemenskapens ’fotsoldat’ utan möjlighet att välja själv”.5 ”Att bidra till gemenskapen” betyder här inget annat än att arbeta och betala skatt.

Konkurrensstaten omorganiserar därför utbildningssystemen, socialförsäkringarna och arbetet i den sociala servicen med målsättningen att optimera deras bidrag till nationens konkurrenskraft. Organisationerna utvärderas konstant utifrån i vilken grad de bidrar till att hålla individen kvar/få tillbaka individen in i självförsörjning på arbetsmarknaden. Konkurrensstaten bekämpar inte fattigdom och social utsatthet, för att skapa ett jämlikare samhälle och mer välfärd – men bekämpar ”utanförskap” för att, så gott det går, bevara och framtidssäkra det välfärdssamhälle vi redan har.

Konkurrensstaten är inte ett projekt som blickar framåt – mot samhällsförbättring, utan bakåt. Tänk på Magdalena Anderssons valvideo till förra valet, så förstår ni vad vi menar.

Vi menar därför att konkurrensstaten inte är ett projekt som blickar framåt – mot samhällsförbättring, utan bakåt: ”til det Danmark du kender” som de danska Socialdemokraterna lanserade som kampanj år 2015. Och tänk på Magdalena Anderssons valvideo till förra valet, så förstår ni vad vi menar. Ja, den budgetproposition för år 2024 som den nya SVM-regeringen i Danmark framlade nyligen heter bokstavligen ”Fremtidssikring af Danmark”…

Nyckelord i konkurrensstaten är ”konkurrenskraft” och ”anställningsbarhet”. Här framställs en världsbild, som vore det ett oundvikligt villkor, där nationen ses som ett företag som i en globaliserad värld måste konkurrera med andra nationer, vad gäller kapital, kompetenser och arbetskraft. Medborgarna rekonstrueras således som medarbetare i nationen (och att delta på arbetsmarknaden blir närmast som en värnplikt). Den offentliga sektorn får därför som huvudroll att bidra till att ”AB Sverige” kan överleva i ”nationernas konkurrens”. I konkurrensstaten uppfostras individen inte till en demokratisk samhällsgemenskap, för att tillsammans med andra kunna skapa ett bättre samhälle. Här fostras arbetskraft, vilket gör att individen antingen tillhör den ene eller den andre av två separata grupper: (i) Den självförsörjande/hederlige skattebetalaren, som genom sitt pliktskyldiga arbete bidrar till samhällsgemenskapen, och därmed nationens överlevnad. (ii) Den i ”utanförskap”, som inte gör det – och som därmed hotar nationens överlevnad-6 Konkurrensstaten är inte en vinnarstrategi men en överlevnadsstrategi, där det gäller att klara sig själv. Ove Kaj Pedersens analys är också full av krigsmetaforer. Han talar om ”soldaten” som skall ”mobiliseras” i ”nationernas konkurrens” och han hyllar konkurrensstaten för att ha garanterat välfärdsstatens ”överlevnad” i en globaliseringskamp, där det gäller att ”klara sig”. 3

Medborgarna rekonstrueras således som medarbetare i nationen, och att delta på arbetsmarknaden blir närmast som en värnplikt.

Som led i att stärka nationens konkurrenskraft, omorganiseras utbildningssystemen och välfärdsproduktionen på ett sådant sätt att de blir så kostnadseffektiva (dvs. så billiga) som möjligt. Det är här fenomen som konkurrensutsättning och budgetstyrning kommer in i bilden. Men även socialförsäkringarna institutionaliseras på ett sådant sätt, att individerna tvingas till att stanna kvar så länge som möjligt på arbetsmarknaden. Reformer inom A-kassan, sjukförsäkringen (”den bortre parentesen”), pensionssystemen (en allt högre pensionsålder), liksom förslag om ”bidragstak” och angiverilagar är typiska för konkurrensstatens logik. Och skolan och universiteten har omvandlats till kompetensfabriker, där eleverna inte rustas till att lära för livet, så att de som autonoma individer kan välja själva, utan till att lära för näringslivet, så att de kan anställas av andra, som väljer dem.7

Pedersen har själv sammanfattat konkurrensstatens logik av ekonomisk styrning med följande ord: ”Konkurrensstaten sammanlänkar på så sätt styrning och kontroll av de professionella medarbetarna med styrning och kontroll av medborgare i strävan att så effektivt som möjligt göra allas insats inriktad mot att inlösa samhällsgemenskapens målsättning om ekonomisk tillväxt och minimering av den offentliga sektorns utgifter.”8

Och han sammanfattar skolans roll i konkurrensstaten med: ”Målet med utbildningen är att ställa så många som möjligt ’till arbetsmarknadens förfogande’. Och pedagogiken hade nu som uppgift att göra individen ägnad till att reflektera över vad det innebär att leva under marknadsvillkor. Låt oss kalla det marknadsuppfostran, eller uppfostran till marknadsbeteende”.9

Lågprissamhället är vårt eget begrepp för att beskriva en logik i konkurrensstaten, där (lågt) pris övertrumfar (hög) kvalitet. Där profession är för dyrt – och därför får ge vika inför budgettakens krav.

Lågprissamhället är vårt eget begrepp för att beskriva konkurrensstaten, där lågt pris övertrumfar hög kvalitet. Där profession är för dyrt – och därför får ge vika inför budgettakens krav.

Offentlig sektor blir här en konstant kontrollmekanism över både anställda och (potentiella) brukare, vilket leder till att det produceras alltmer övervakning, följsamhet och avslag, samtidigt som värden som omsorg, empati och eget välbefinnande organisatoriskt trängs undan. Med konsekvensen att det produceras mindre av välfärd och bildning.

De organisatoriska förutsättningarna och styrningsmekanismerna, för att åstadkomma denna lågprislogik i konkurrensstaten, har vi försökt fånga i ett antal begrepp.

Först och främst naturligtvis begreppet ”lågpris”, som beskriver den logik som tvingar välfärdsarbetare, lärare osv. till att tillsidosätta den kunskap och etik som följer med professionen, till förmån för de beslut som är de billigaste för skattebetalarna. Inte de bästa för klienterna/eleverna osv. I konkurrensstaten ändras fokus från att tillfredsställa alla medborgares behov av välfärd och bildning till att tillfredsställa skattebetalarnas behov av att det inte slösas med deras pengar. Planerad underbemanning, för lite tid och resurser i förhållande till arbetsuppgifternas omfång, fungerar som effektiva verktyg för att tvinga de välfärdsprofessionella till att utföra arbete av lägre kvalitet än vad de borde och skulle kunna – i alla fall enligt dem själva och ur brukarnas perspektiv – i frånvaro av dessa tvångsmekanismer.

Välfärdsprofessionella vittnar således om en förlust av professionell identitet och allmänmänsklig empati; om en organisatorisk press till att fatta beslut, som de själva finner undermåliga, felaktiga eller rent av omänskliga.

Välfärdsprofessionella vittnar således om en förlust av professionell identitet och allmänmänsklig empati; om en press till att fatta beslut som de själva finner undermåliga, felaktiga eller rent av omänskliga.

Som en socialarbetare i Danmark har uttryckt det: ”Jag tar beslut som strider mot min människosyn”.10 Eller som andra har uttryckt det i Sverige, det befordras en arbetskultur, där man odlar relationer till siffror (snarare än till klienter), och där samtal reduceras till förhör, inte i syfte att kartlägga klientens behov, för att anpassa insatsen, men för att försöka hitta bevis som grund för avslag.11

Hunger Games – taget från filmen med samma namn – är vår liknelse för en organisering av välfärdssektorn, där varje beslut och (fel)steg blir en fråga om överlevnad (till exempel om att få behålla jobbet, få behålla sjukersättningen eller A-kassan) och där det blir avgörande för individen att göra det som krävs för att kunna passera och överleva i organisationen. Varje felsteg från klient, elev osv. kan omedelbart, och ofta utan proportioner, sanktioneras – i slutändan med hot om att mista försörjningen. De beslut av den välfärdsprofessionelle som framtvingas och premieras är de som krävs för att själv överleva i organisationen, oavsett om det går ut över eget och andras väl och ve. Man pressas därför inte till att göra sitt bästa – utan till att göra allt för att ingen ska kunna jaga efter en, om något skulle gå fel. Konkurrensstaten är en oförlåtande organisation, där en ursäkt inte är en väg till förlåtelse – men blir ett erkännande av skuld, som sanktioneras.

Dessa grundvillkor framtvingar ett beteende både hos medarbetare och (potentiella) brukare som vi har döpt till uniformism – ett krav om lojalitet mot den egna gruppen/organisationen och ytterst nationen, som vi kallar neotribalism. Konkurrensstaten grundar en form för ekonomisk lokalpatriotism, där det odlas ett systematiskt krav om lojalitet, som förutsättning för överlevnad. Liknelser om ”fotsoldater”, som i arbetsplikt bidrar till gemenskapen, antyder att konkurrensstaten kräver att den enskilde är följsam och inte avviker från den sammanhållning som i ett ”Hunger Games” framstår som avgörande för överlevnaden. Här gäller det att passa in, liksom alla andra – inte att sticka ut. Konkurrensstaten är inte ett solidariskt samhälle av jämlikar – men ett av lojalitet mellan ojämlikar.

Rent praktiskt betyder det att organisationerna grundas i ett antal Tayloristiska, enhetliga och direkt enfaldiga principer, där ekonomiska sanktionsmekanismer tvingar individerna till lydnad och systematisk anpassning. Här blir varje avvikelse inte bara ett hot, men rentav ett tecken på förräderi, mot den egna organisationen (och ytterst nationen…). Lärare och elever ska följa lärandemål – inte bilda sig en egen uppfattning. Socialarbetare skall inte föra samtal med klienterna, utan följa förhörsprotokoll. Och som en sjuksköterska i Danmark har uttryckt det: ”Jag upplever, att det [sjukhuset] är en fabrik, man kallar det rentav en produktion… Och patienterna är konservburkar på ett rullande band. Jag blir ledsen. När jag tänker tillbaka… För 10 år sedan hade vi tid till patienten. Nu skall vi bara vara lydiga. Vi blir överkörda. Sjuksköterskor kan göra stor skillnad […]. Men vi talar aldrig om omsorg.”12

Sociologen Majsa Allelin har utifrån sina studier av svensk skola sammanfattat denna logik med orden: ”Man pratar ofta om att eleverna ska vara självständiga, men i själva verket vill man att de ska vara självgående. Den självgående eleven förväntas inte förhålla sig kritiskt till skolarbetet, utan bara avklara betygskriterierna och vara följsam”.13

I konkurrensstaten garanteras uniformismen, genom ett gigantiskt system av screening, som ska se till att både medarbetare och potentiella brukare hela tiden ställs till ansvar för egen följsamhet. Varje steg av arbete i organisationen är fullt av dokumentationskrav om den enskilde medarbetarens följsamhet med byråkratiska riktlinjer. Och varje steg in i, eller för att få behålla sin plats i, socialförsäkringen, A-kassan, socialbidraget eller i utbildningsystemet, är förenat med en uppsjö av hinder och prövningar, som ska förhindra att systemen blir allt för generösa och lättillgängliga för den som behöver dem.

Varje steg av arbete i organisationen är fullt av dokumentationskrav om den enskilde medarbetarens följsamhet med byråkratiska riktlinjer.

Till slut upplöses förhållandet mellan prestation, behov och utfall alltmer. Lärare pressas till att sätta betyg, som alltmer frikopplas den (o)kunskap som eleven visar upp genom sina prestationer. I stället blir betygen kvitto på den elevgenomströmning som den egna organisationen behöver visa upp för att överleva i konkurrensen med andra skolor. Beslut om utbetalningar i sjukförsäkringen bygger mindre på individens hälsotillstånd och arbetsförmåga, och mer på huruvida läkaren har fyllt i blanketten med de ord som klingar rätt hos Försäkringskassan.14

Som den tidigare chefen på Försäkringskassan Thomas Matts har uttryckt det: Försäkringskassan utreder mindre den sjukes hälsotillstånd och mer ”läkarens förehavanden” som grund för beslut om ersättning till den sjuke.15

Därmed skapas det som en gymnasieelev i Danmark så träffande har beskrivit som ”en rädslokultur”, där individerna inte drivs av viljan att göra rätt och gott, utan av rädslan att göra fel. Fel som för allt i världen måste undgås, för att inte ”hamna i fördärv”.16

Därmed skapas det som en gymnasieelev i Danmark så träffande har beskrivit som ”en rädslokultur”, där individerna inte drivs av viljan att göra rätt och gott, utan av rädslan att göra fel.

I lågprissamhället är det viktigare att passera än att prestera. Viktigare att presentera något som ser bra ut, snarare än att göra det bra. Och därför tvingas individen till att anpassa (bilden av) sig själv till den uniformism som konkurrensstaten kräver.

Det leder oss till slut till vårt sista begrepp: kamouflage. Det beskriver den coping-strategi som vi kan se att såväl välfärdsarbetare som klient, arbetande som arbetslös, lärare som elev tvingas till, för att kunna passera genom de screeningssystem som konkurrensstaten har byggt upp. Man kan likna det vid säkerhetskontrollen på flygplatser, där ingen vill sticka ut, men alla helst vill passera osedda i mängden. Begreppet har en dubbel betydelse, som kan härledas till Michael Powers klassiska studie om ”granskningssamhället”. 17

I det ena fallet, kolonisering, följs reglerna till punkt och pricka, oavsett hur olämpliga och oanvändbara de egentligen är utifrån professionell synvinkel, och oavsett utfall i övrigt. Ett fenomen som inom sjukvården syns i att vård inte ges efter (störst) behov hos patienterna utan efter behovet av ekonomisk ersättning till vårdenheterna.18 Eller i den betygsinflation, där betygen inte längre säger något om vad eleverna kan, utan döljer vad de inte kan, som forkaren Jonas Vlachos beskrivit.19 Inget blir bra – men det ser bra ut.

Inget blir bra – men det ser bra ut.

I det andra fallet, särskildhet, uppstår det intressanta fenomenet, att medarbetare medvetet skiljer den dokumentation av arbetet, som granskningssystemen efterfrågar, från själva det arbete som faktiskt utförs. Dokumentationen kamouflerar därmed verkligheten. Det kan förvisso gälla som rent skönmåleri. Men mer intressant är det fenomen som många välfärdsarbetare, lärare och andra vittnar om, där de på olika sätt försöker att undgå övervakningen för att kunna utföra arbetet bättre än vad ramarna egentligen tillåter. Detta som strategi för att återupprätta sin professionella identitet och stolthet. Ett fenomen som kan kallas ”skuggarbete”.20 Det är ett arbete som får ske i det fördolda och som medarbetarna utför, ofta som obetalt extraarbete på raster och efter arbetstid, för att så gott det går producera en anständig kvalitet i vården, omsorgen och skolan – trots villkoren.

Men det är också vid denna punkt av motstånd mot den konstanta pressen av avprofessionalisering och avhumanisering (”självavveckling” av en själv och av den andre) som konkurrensstaten uppvisar sin mest paradoxala och grymma logik. För det är just välfärdsarbetarnas tysta motstånd mot påtvingad medelmåttighet som får välfärden och utbildningssystemen till att fungera bättre än vad ramarna faktiskt själva möjliggör. Det tysta motståndet blir förutom att vara just ett motstånd också en extraresurs som systemet kan räkna med i form av den ytterligare insats som personalen gör gratis. Det faktum att personalen består av människor med empati och medmänsklighet, med en vilja att kunna se sig själv i spegeln efter en arbetsdag med klienter, patienter, elever, barn och äldre, blir cyniskt nog själva blodomloppet i konkurrensstaten. Det är således medarbetarnas motarbete som får det hela att fungera (i alla fall någorlunda). Som Marcus Lauri sammanfattar det: ”Samtidigt som dagens organisering och styrning av socialt arbete skapar distans, slår vissa socialarbetare knut på sig själva och arbetar extra hårt för att täcka upp för systemets brister och krympande resurser, för att trots det svåra läget ändå försöka ge det stöd som de upplever att klienten behöver. Ett sådant omsorgsideal, det vill säga känslor av ansvar och empati inför behövande, kombinerat med en ilska inför oförrätter, utgör därmed på samma gång grund för en fördjupad exploatering av socialarbetarna, och ett vardagligt motstånd mot rådande system.21

Den offentliga sektorn i konkurrensstaten Sverige är finansiellt överhållbar – men mänskligt ohållbar. Inte undra på att fler och fler välfärdsprofessionella drar slutsatsen att nu får det vara nog.

Fotnoter


  1. Ulrich, Anita & Ankarloo, Daniel, Discountsamfundet, BoD Books, 2023, s. 7[]
  2. Cerny, Philip G., ”Paradoxes of the Competition State: The Dynamics of Political Globalization”, Government and Opposition, vol. 32, no. 2, 1997[]
  3. Pedersen, Ove K., Konkurrencestaten, Hans Reitzel, 2011; Pedersen, Ove K. Reaktionens tid, Informations Forlag, 2018[][]
  4. Esping-Andersen, Gøsta, Politics Against Markets: The Social Democratic Road to Power, Princeton University Press, 1985[]
  5. Pedersen, Ove K., Reaktionens tid, Informations Forlag, 2018, s. 246. Alla översättningar till svenska är gjorda av författarna[]
  6. Pedersen, Ove K., Konkurrencestaten, Hans Reitzel, 2011, s. 278; Davidsson, Tobias, ”Utanförskapelsen. En diskursanalys av hur begreppet utanförskap artikulerades i den svenska riksdagsdebatten 2003–2006”, Socialvetenskaplig Tidskrift no. 2, 2010[]
  7. Se Ulrich, Anita & Ankarloo, Daniel, Discountsamfundet, BoD Books, 2023, kap. 5-6[]
  8. Pedersen, Ove K., ”Konkurrencestaten og dens uddannelsespolitik – baggrund, intentioner og funktionsmåder”. I: Knud Illeris (red.) Læring i konkurrencestaten: Kapløb eller bæredygtighed, Samfundslitteratur, 2014, s. 26[]
  9. Pedersen, Ove K. Reaktionens tid, Information Forlag, 2018, s. 106[]
  10. Scheel, Agnete Finneman, ”Socialrådgivere på jobcenter. Jeg træffer beslutninger, der strider mod mit menneskesyn”, Avisen.dk, 15/7, 2017[]
  11. Lauri, Marcus, Narratives of Governing: rationalization, responsibilty and resistance in social work, doktorsavhandling, Umeå Universitet, 2016, s. 109, s. 137[]
  12. Herholdt-Lomboldt, Sine Maria, ”Misklang mellem sygeplejens sag og fag”. I: Aaskov Falch, Lisbeth & Boe Danbjørg, Dorthe (red.) Et sundhedsvæsen for fremtiden, Samfundslitteratur, 2023, s. 127[]
  13. Wahlgren, Anna: ”Är du lönsam, lille vän?”, Läraren.se, 23/5, 2020[]
  14. Altermark, Niklas, Avslagsmaskinen, Verbal förlag, 2020[]
  15. Matts, Tomas, ”Tidigare chef på F-kassan: Tusentals felaktiga beslut”, Expressen, 23/12 2020[]
  16. Kjærulff, William, ”Vi elever bliver ikke dygtigere af at blive skræmt til at præstere”, Information, 4/7 2018.[]
  17. Power, Michael, The Audit Society, Rituals of Verification, Oxford University Press, 1997[]
  18. Zaremba, Maseij, Patientens pris, Weyler, 2013[]
  19. Vlachos, Jonas, Betygens värde: en analys av hur konkurrens påverkar betygssättningen vid svenska skolor, Konkurrensverket, 2010[]
  20. Due, Henning, ”Ansatte i psykiatrien arbejder gratis og bryder reglerne: det er et hemmeligt oprør”, A4, 3/12 2020[]
  21. Lauri, Marcus, ”Styrningen av socialt arbete skapar distans”, Svenska Dagbladet, 20/5, 2016[]

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg. Vi vill att våra skribenters texter skall kunna läsas av så många som möjligt.

Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.

Fondant, vår konstshop!

Tillsammans med Blundlunds har vi öppnat Fondant, där du kan stödja Parabol genom konstköp för fortsatt verksamhet. Här erbjuds exklusiva konstverk med ständigt aktuella teman.

Till Fondant