Europa är världsledande i finansieringen av kriget i Ukraina, och gnisslar tänder över att Trump försöker komma överens med Putin. Särskilt tyskarna har förstått att sann europeisk imperialism bara kan hävda sig om den står på två ben: inte bara kommersiell expansion utan också militär maktuppvisning utomlands, skriver Emiliano Brancaccio.

Sedan krigets början har de europeiska länderna spenderat mer än USA på militära försvarskontrakt till Ukraina. Denna siffra, som tillhandahålls av Kiel-institutet, kullkastar Trumps och hans anhängares berättelse. De som offentligt förolämpat EU med diverse invektiv: “Fegis, snåljåp, parasit, profitör på amerikansk militär generositet.”

Nu får vi plötsligt veta att saker och ting är annorlunda. Europa är världsledande i finansieringen av kriget i Ukraina.¹ Våra lokala ”Strangelove” välkomnar nyheten med maskulin stolthet. Europa börjar visa upp vad Corriere della Sera har kallat ”suveränitetens attribut”. För närvarande i form av pengar, men snart kommer det bli nödvändigt att lägga till gemensamt försvar, med kärnvapenparaply, spetsteknologi för krigföring och framför allt “en trovärdig militär extern maktuppvisning”. Kort sagt: en ny europeisk imperialisms verktygslåda, inriktad på att vinna respekt runt om i världen.

Ett exempel var när EU 2014 drev igenom avtalet om “djupgående och omfattande frihandel” med Ukraina.² Moskvas tidigare minister för ekonomisk utveckling ansåg avtalet “oacceptabelt” för den ryska kapitalismens intressen. Andra pekade på risken att det europeiska kapitalet, när det väl hade erövrat Ukraina, kunde sprida sig över hela regionen. Kort sagt, utbredd oro rådde i Kreml.

Rysslands president Vladimir Putin insåg dock snabbt att den europeiska kommersiella arrogansen vid östgränsen hade en inneboende svaghet: den motsvarades inte av en lika stor beredskap för militär aggression.

Rysslands president Vladimir Putin insåg dock snabbt att den europeiska kommersiella arrogansen vid östgränsen hade en inneboende svaghet: den motsvarades inte av en lika stor beredskap för militär aggression. Få kommentatorer har uppmärksammat detta, men det är ett av motiven som ledde fram till Rysslands annektering av Krim och förberedelserna för aggressionen mot Ukraina: att testa den motsägelsefulla europeiska imperialismen, som var högljudd när det gällde att försvara kommersiella kontrakt men saknade tänder när det gällde att hugga tag i konkurrenter.

Nu har situationen förändrats. Förutom att vara Ukrainas största totala fordringsägare spenderar Europa mer än någon annan för att med sina slipade tänder hugga tag i landet. Att det är ett föränderliga landskap är uppenbart. Särskilt tyskarna, med Ursula von der Leyen och Friedrich Merz i spetsen, har förstått att sann europeisk imperialism bara kan hävda sig om den står på två ben: inte bara kommersiell expansion utan också militär maktuppvisning utomlands. Tommaso Padoa Schioppas (Italiens finansminister 2006-2008) och Romano Prodis (socialdemokratisk premiärminister i Italien 1999-2004 samt EU-kommissionens ordförande) teser om Europa som en “mjuk makt” och en “fredsaktör” i världen framstår nu som fossil från forntiden. Dessutom finner projektet om ett nytt krigsvilligt Europa stöd i makroekonomiska data.

Tommaso Padoa Schioppas och Romano Prodis teser om Europa som en mjuk makt och en fredsaktör i världen framstår nu som fossil från forntiden. Dessutom finner projektet om ett nytt krigsvilligt Europa stöd i makroekonomiska data.

Om USA nu begränsar sitt militära inflytande runt om i världen, beror det bara på att USA:s utlandsskuld är så stor att dess tidigare imperialistiska militära maktuppvisningar är ohållbara. Trump är, kort sagt, definitivt inte pacifist: han är en krigshetsare som hålls tillbaka av USA:s enorma skuldsättning.
Men för EU är bilden annorlunda. EU är en nettoborgenär till resten av världen. Sammantaget är det utmärkt position för att inleda sitt egna imperialistiska projekt. Det europeiska ledarskapet i ekonomiskt/militärt stöd till Ukraina är ett steg i denna riktning.

Fredsförhandlingarna mellan Putin och Trump om Ukraina, som redan innan de startat framstår som bräckliga och cyniska, kommer därför få en skoningslös fiende i EU. Det är ingen slump att europeiska regeringar pekas ut av Moskva och Washington som potentiella sabotörer.

Risken finns faktiskt att européerna börjar agera mot freden. Inte för att skydda Zelenskys värdighet, vilket nu är en sekundär fråga. Den stora frestelsen ligger någon annanstans. Utestängda från förhandlingsbordet skulle europeiska ledare kunna besluta att börja utnyttja sin roll som stora fordringsägare och militärentreprenörer i Ukraina. Och att tiden är kommen att lansera en självständig EU-imperialism på världsscenen.

Om de beslutar sig för det finns det bara ett sätt att göra sig hörda av de två lomhörda presidenterna Trump och Putin; att bryta en eventuell vapenvila genom att beordra de ukrainska gäldenärerna att göra sig hörda genom att ladda kanonerna och skjuta.

Tidigare publicerad i Il Manifiesto. Översättning från italienska: Göran Drougge.