Schimpanser lever fortfarande i samma slags sociala hierarkier som de gjort i miljoner år. Alfahannen har makten med hot om våld. De tidiga människorna utvecklade däremot samarbetet – som sedan kom att bli demokratin. Psykologen Tor Wennerberg skriver om den ”egalitära transitionen” i människosläktets historia, där de många tog makten över de få.

Människan – det politiska djuret, som Aristoteles kallade oss – har en tudelad natur, anpassad både för jämlikhet och hierarki. Den kraftmätning som nu pågår runtom i världen mellan demokrati och auktoritarism utspelar sig därför inte bara på den samhälleliga nivån utan också inom var och en av oss. Både demokratiska och auktoritära sociala system har starka förtöjningar i vår psykologi. Vi förstår denna inre, politisk-psykologiska kluvenhet bättre genom att rikta blicken bakåt mot de krafter som, i ett långt evolutionärt perspektiv, har format vår biologiska natur.

Under 95 procent av vårt släktes historia har vi levt i småskaliga, intensivt samarbetande grupper och klaner utan fast boplats och utan möjligheter att ackumulera rikedomar. Nomadiserande jägar-samlarkulturer beskrivs, i den antropologiska litteraturen, återkommande som ”fiercely egalitarian”, strikt jämlikhetssträvande.

Vi är, som ett arv från den tiden, utrustade med starka anti-hierarkiska känslor och preferenser för jämlikhet. Men: vi har också en motsatt benägenhet att foga oss och lyda, att underkasta oss makthungriga härskartyper, och även den tendensen har djupa rötter i vår utvecklingshistoria.

Vi är, som ett arv från den tiden, utrustade med starka anti-hierarkiska känslor och preferenser för jämlikhet. Men: vi har också en motsatt benägenhet att foga oss och lyda, att underkasta oss makthungriga härskartyper, och även den tendensen har djupa rötter i vår utvecklingshistoria.

Långt innan de första människorna trädde fram på scenen levde våra tidigare föregångare, under många miljoner år, i sociala dominanshierarkier, i en grupptillvaro präglad av despotism och underkastelse. Övergången till ett jämlikt levnadssätt krävde att ett komplicerat socialt problem löstes: alfahannen och hans på fysisk styrka och våldsmakt baserade tyranni.

Svårigheten för gruppen att detronisera alfahannen belyses av det faktum att schimpanser (liksom många andra primater) fortfarande lever i samma slags sociala hierarkier som de gjort i miljoner år. Utan förmåga till avancerat samarbete ges ingen väg för gruppen ut ur dominanshierarkins existentiella järnbur. Alfahannar härjar fritt i schimpansflocken, vars sociala tillvaro genomsyras av reaktiv aggressivitet, av uppflammande konflikter och våldsamhet. Egoistiska, självhävdande drivkrafter har fritt utlopp och grupptillvaron präglas, till stor del, av konkurrens om makt och status.

Alfahannen åtnjuter toppositionens alla fördelar och upprätthåller den hierarkiska ordningen med våld eller hot om våld. Schimpansers begränsade förmåga att koordinera sig, att samarbeta för gemensamma mål, innebär nämligen att de har svårt att motverka alfahannars despotiska maktutövning.

Det finns i stort sett ingen kraft, förutom hannens med stigande ålder avtagande fysiska krafter, som kan motverka hans egoistiska dominans. Undantaget som ibland inträffar är när två eller tre medlemmar av flocken går samman och angriper alfan, och lyckas skada, döda eller driva bort honom. Men som företag är det förenat med stora risker.

Tre gruppmedlemmar som nattetid går till samfällt angrepp mot flockens dominant kan hamna i ett slagsmål som pågår i tjugo minuter, under furiösa motangrepp från alfahannen och med osäker utgång. De har heller inte möjlighet att använda vapen eller andra föremål som skulle kunna neutralisera alfans fysiskt styrkemässiga övertag.

Schimpanser lever fortfarande i samma slags sociala hierarkier som de gjort i miljoner år. De tidiga människornas psykologi utvecklades i en annan riktning. Den blev, som en följd av förändringar i det naturliga urvalet, anpassad för intensivt samarbete.

De tidiga människornas psykologi utvecklades i en annan riktning. Den blev, som en följd av förändringar i det naturliga urvalet, anpassad för intensivt samarbete. Vad var det som skedde? En stark hypotes är att tillgången på lättåtkomlig föda minskade till följd av klimatförändringar, och att våra förmödrar och förfäder därför inte längre kunde samla mat bara åt sig själva, som andra primater gör. Om de skulle få något att äta var de tvungna att samarbeta, och för att göra det behövde de kunna tänka tillsammans och skapa gemensamma mål.

Med denna övergång till en samarbetspräglad livsstil förändrades också vårt känsloliv: vi blev förmögna att känna sociala känslor – skuld, när vi svek eller gjorde någon annan illa, och skam, när vi bröt mot gruppens gemensamma normer och drog på oss dess ogillande. Gruppen fick på det sättet, med hjälp av de sociala känslorna och samvetets vägledning, fäste inom oss och kunde styra oss i en riktning som gynnade det gemensamma bästa.

Människors sociala preferenser antog formen av ett socialt urvalstryck. Det sociala urvalet hade direkta effekter på det mänskliga genomet i och med att goda samarbetspartners valde varandra i sina samarbeten och på det sättet klarade sig bättre i kampen för tillvaron, medan aggressiva och själviska individer blev hänvisade till varandra, med sämre resultat.

Denna människans egenhändiga omformning av sin egen natur i en mer prosocial riktning beskrivs av antropologen Richard Wrangham som en ”självtämjningsprocess”. Vi blev mindre våldsbenägna när konkurrensen mellan individer mildrades. Vi blev välvilligare mot varandra, mer generösa och altruistiska, och vår instinktiva motvilja mot att bli hunsade och exploaterade av härskartyper kom till uttryck i starka gruppgemensamma normer.

Dominans- och underkastelsebeteenden trädde i bakgrunden, och lämnade utrymme för mer samarbete på jämlik grund. Den kognitiva förmågan att skapa gemensamma mål gjorde gruppen kapabel till överlagt kollektivt agerande, och den såg till att använda denna sin nyfunna makt för att åstadkomma en långtgående jämlikhet inom gruppen.

Demokratin är ytterst det moderna samhällets (”gruppens”) sätt att försvara sig mot farliga antisociala personligheter som har den psykologiska kapaciteten för att gripa och utöva makt utan några som helst moraliska hämningar.

Detta är den ”egalitära transitionen” i vårt släktes historia. De svaga tog med gemensamma krafter makten över de starka.

Det som skedde i människosläktets utvecklingshistoria var med andra ord att den mänskliga aggressiviteten utvecklades i två olika riktningar. De tidiga människorna blev, i en parallellt löpande förändringsprocess, både mindre och mer aggressiva på samma gång. Självtämjningsprocessen, som Wrangham beskriver den, innebar en stadigt minskad benägenhet för reaktiv aggression, för impulsiv, affektladdad våldsamhet – den typ av beteende som var alfahannarnas signum. Men det som gjorde det möjligt för våra föregångare att minska den reaktiva aggressiviteten inom gruppen var – proaktiv aggression, det vill säga överlagd, kalkylerad, gruppgemensam bestraffning av misshagliga individer, först och främst våldsbenägna alfatyper med despotiska tendenser.

”Koalitionsbaserad proaktiv aggression” är Wranghams benämning på denna form av aggressivitet. Den var nyckeln till frigörelsen från dominanshierarkin. (Så småningom skulle den dock visa sig vara ett tveeggat svärd.)

Förutom av förmågan till kollektivt handlande underlättades den egalitära transitionen av att de tidiga människorna fysiologiskt utvecklade kastskicklighet och så småningom uppfann kastvapen. Avrättningar av impulsstyrda despoter blev mindre riskfyllda när ingen behövde gå i fysisk närkamp med honom; i stället kunde gruppen låta ett regn av stenar, spjut eller pilar lösa problemet. Risken att drabbas av gruppens vrede blev på det sättet en effektivt återhållande kraft för individer med stark dominanssträvan, och bannlysningar eller avrättningar behövde troligen tas till sällan och bara i de mest extrema fallen.

Men den mänskliga naturen omformades inte fullständigt under perioden av jägar-samlarliv. Det som utvecklades var starka drag av altruism och samarbetsförmåga – sida vid sida med vår uråldriga dominans- och underkastelsepsykologi. Kvar i vår mänskliga natur finns djupa lämningar från den långa föregående period på många miljoner år under vilken våra föregångare levde i sociala dominanshierarkier. Strävan efter makt och dominans, liksom tendensen till lydnad och underkastelse i relation till auktoriteter, är starka nog för att en utveckling mot despotiska och tyranniska samhällsformer ska utgöra en ständig risk.

Det dröjde flera tusen år från jordbrukets uppkomst till dess att de första, arkaiska statsbildningarna upprättades för omkring 5 000 år sedan. Ökad befolkningstäthet och konkurrens om resurser mellan grupper gjorde krig både vanligare och mer omfattande.

Ett nytt kulturellt urvalstryck uppstod, som biologen och historikern Peter Turchin har beskrivit. Större samhällsformationer, med möjlighet att uppbåda fler soldater och upprätta en mer effektiv militär befälsstruktur, klarade sig bättre än småskaliga och lösare sammansatta sociala grupperingar. De svagas dominans över de starka gick förlorad. Den sociala hierarkin återuppstod, på grundval just av förmågan till kollektivt handlande: genom att en militär elit, med hjälp av sitt våldsmonopol, tilltvingade sig permanent makt över resten av samhället.

Dessa våra förmödrar och förfäder skulle också ha kunnat förklara för oss att de senaste decenniernas Gordon Gekko-politik – lössläppandet, i den ekonomiska ”frihetens” namn, av den själviska och antisociala sidan av vår natur (greed is good) – är en lek med elden.

Förmågan till koalitionsbaserad proaktiv aggression, som utgjort garanten för vårt jämlika och proto-demokratiska levnadssätt under hundratusentals år, vändes nu mot majoritetens jämlikhetssträvanden. Den brutala despotism och extrema ojämlikhet som präglade de första arkaiska statsbildningarna, med slaveri, människooffer och kungar som dyrkades som gudar, kan betraktas som alfahannens (och hans maktelits) blodtörstiga revansch efter den långa period under vilken gruppen hållit honom fjättrad.

Vår moderna politiska demokrati utgör en sentida version av den ursprungliga utjämning av dominanshierarkin som våra föregångare lyckades åstadkomma. Demokratin är ytterst det moderna samhällets (”gruppens”) sätt att försvara sig mot farliga antisociala personligheter som har den psykologiska kapaciteten för att gripa och utöva makt utan några som helst moraliska hämningar. Det vill säga samma dilemma som våra föregångare, långt ner i tidens djup, löste med hjälp av den förmåga till kollektivt handlande som de därmed lämnade i arv till oss.

Dessa våra förmödrar och förfäder skulle också ha kunnat förklara för oss att de senaste decenniernas Gordon Gekko-politik – lössläppandet, i den ekonomiska ”frihetens” namn, av den själviska och antisociala sidan av vår natur (”greed is good”) – är en lek med elden. De visste att gruppens förmåga att samarbeta, och därmed överleva, var beroende av att våra egoistiska drivkrafter motarbetas samtidigt som våra prosociala tendenser uppmuntras och befästs.

Demokratin lever endast som sociala och kulturella normer i människors medvetanden, och den är skör eftersom normer snabbt kan förändras. Om dominanshierarkin i dess moderna ekonomiska form förstärks i tillräcklig grad, med extrem förmögenhets- och maktkoncentration och raserad social tillit som följd, är det bara en tidsfråga innan den också börjar omsättas i ohöljd politisk dominans och underkastelse, som i den auktoritära normförskjutning som nu pågår runtomkring oss.