Barn med funktionsvariation har alltid funnits, men de har inte alltid varit litteraturens huvudpersoner. Den norska författaren Magnhild Haakes roman Allis son från 1935 ges nu för första gången ut på svenska. Det är ett starkt porträtt av en mor-son-relation i en norsk fiskeby, skriver Henrik Schedin.

Elling är en egensinnig pojke med fantasi och som är duktig på rim, men skrämmer sin omgivning med utbrott och annorlunda beteende. Det är tydligt att pojken ser på världen med andra ögon än sina medmänniskor och han är en odåga jämfört med sin jämnåriga granne. Inget ovanligt för en sjuåring, men i ett isolerat fiskeläge längs den norska kusten på 30-talet fanns inte utrymme i beteendemönstret. Barn skulle bli nyttiga snabbt och hjälpa till med de dagliga bestyren, inte skriva rim i en bok och trotsa sin mor.

I norska Magnhild Haalkes roman Allis son från 1935, som först blev utgiven på svenska tidigare i år (Albert Bonniers förlag) i översättning av Helena Hansson efter att den återpublicerades i Norge 2020, får vi följa Alli och hennes son Elling. De bor med Ellings stränga farföräldrar under torftiga förhållanden på en ö i norra Norge. Alli är kärleksfull och beskyddande och sliter för att stå ut i det trånga hushållet när pappan jobbar på sjön månader i sträck. När Elling ska börja skolan på fastlandet blir mamman orolig att han ska bli illa behandlad på grund av sitt udda beteende och att hon skulle behöva skämmas för honom.¹

Med nutida ögon är Ellings beteende underligt men inte uppseendeväckande. Han hade kanske skickats på utredning för en neuropsykiatrisk funktionsvariation och förhoppningsvis fått stöd att hantera sina utbrott.

Romanen, som utspelar sig i en norsk fiskeby på trettiotalet, visar en tid då det inte fanns ord för funktionsvariation. Elling har svårt att kontrollera sina känslor. Alli vill sin son väl och försöker vara en god mor, men frustrationen och andras åsikter om barnet som en oredig pojke leder till förtvivlade hurringar.

Berättelsen pendlar mellan mammans och sonens perspektiv, vilket ger de båda karaktärerna en stark agens genom boken. Det förstärker även den intima relationen mellan mor och son, som bygger på lika mycket kärlek som missförstånd. När Elling inte blir förstådd eller hindrad från att göra sådant han tycker om får han utbrott och Alli blir mer och mer frustrerad och orolig.

Miljön, som främst utspelar sig i det isolerade lilla fiskeläget, utgör en tydlig symbol för ett kvävande och inskränkt samhälle utan utrymme för utsvävningar, varken bildligt eller bokstavligt talat. Det är karga klippor i en oförlåtande omgivning.

Detta är en tid långt före lågaffektivt bemötande och uppmuntrande pedagogik, Elling har svårt att kontrollera sina känslor och blir slagen. Alli vill sin son väl och försöker vara en god mor, men frustrationen och andras åsikter om barnet som en oredig pojke leder till förtvivlade hurringar. Till slut får tidens barnuppfostran förödande konsekvenser.

Funktionsnedsättningar är en del av att vara människa, oavsett om den är medfödd, kommer med ålderdom eller är temporära i form av skador eller sjukdom. Därför har också personer med funktionsvariationer inom litteraturen inte sällan fått symbolisera det sköra hos människan.

Funktionsnedsättningar är en del av att vara människa, oavsett om den är medfödd, kommer med ålderdom eller är temporära i form av skador eller sjukdom. Därför har också personer med funktionsvariationer inom litteraturen inte sällan fått symbolisera det sköra hos människan.

Den amerikanska filosofen Eva Feder Kittay skriver i boken Learning from My Daughter hur normer är viktigt för att organisera ett samhälle, men det är viktigt att dessa normer inte blir kvävande och begränsande i synen på andra människor. Det kan vara egenskaper eller brist därav som kan vara oönskade, inte människan i sig. Därför behövs en samhällsstruktur där behov av omsorg inte ses som en belastning.²

När funktionsvariationer blir en del av den närmaste kretsen kan det däremot uppstå personlig kris. Kittay beskriver hur hon som resonerande filosof fick omvärdera synen på agens när hon fick en dotter med en intellektuell funktionsnedsättning.

Den japanska Nobelpristagaren Kenzaburo Ōe, som själv har en son med autism och intellektuell funktionsvariation, har berört ämnet i Mardrömmen från 1964.

Den japanska Nobelpristagaren Kenzaburo Ōe, som själv har en son med autism och intellektuell funktionsvariation, har berört ämnet i Mardrömmen från 1964. Huvudpersonen Fågel får reda på att hans nyfödda son har en hjärnskada och kommer att leva med en funktionsnedsättning. Fågel tar till alkohol och sex med en ex-flickvän, samt beskyller barnet för att vara ett hinder för hans framtida liv. Det är ett obehagligt porträtt av en kris från en tid då läkare rekommenderade att lämna bort barn med funktionsvariationer. I takt med allt mer avancerad fosterdiagnostik har attityden till barn och vuxna med svåra funktionsnedsättningar inte blivit mindre laddad. I stället aborteras foster med kromosomavvikelser bort i stor utsträckning.³⁴

I verkligheten fick Ōe en fin relation med sin son, som idag är en framgångsrik kompositör. Ett varmare porträtt mellan en far och hans autistiska son återfinns i hans novell Lär oss växa ifrån vår galenskap. I denna berättelse finns likheter med Haalkes roman då de båda skildrar en innerlighet och omsorg som hotas av omvärldens dömande blickar.

Skönlitteratur har möjligheten att vidareförmedla erfarenheter och kan vara en mjukare ingång till ett fenomen än hårda fakta. Haalkes bok fick betydelse under en debatt i Norge som ledde till att skolaga förbjöds i Norge 1936, och Ōes författarskap startade diskussion i det japanska samhället om en grupp som tidigare gömdes undan.

Fadern, som själv porträtteras som annorlunda genom att vara tjock, finner tröst i bandet till sin son men han har också svårt att släppa taget om omvårdnaden av sonen. Parallellt behöver även fadern hantera sin egen fars psykiska ohälsa och tidiga död samt sin mors skam över barnbarnet med en funktionsvariation. När fadern lär sig släppa taget om sonen, kan han lösa andra relationer i sitt liv.⁵

Skönlitteratur har möjligheten att vidareförmedla erfarenheter och kan vara en mjukare ingång till ett fenomen än hårda fakta. Haalkes bok fick betydelse under en debatt i Norge som ledde till att skolaga förbjöds i Norge 1936, och Ōes författarskap startade diskussion i det japanska samhället om en grupp som tidigare gömdes undan.

I en svensk samtid där välfärden monteras ner och omsorgen inte längre är självklar är det en tröst att fortsätta läsa om de som är icke-normativa för att få en djupare förståelse av vad hela mänskligheten innebär och hur viktig omsorgen är.